stigstrombergsson

Förra inlägget pryddes av den bild på en get som jag brukar låta följa skriverier i eller om exegetik, alltså Bibelvetenskap och en del näraliggande grejer. De inläggen har till och med en egen kategori här på min blogg – Exe-geten bräker.

Som du ser, noble Bloggläsius, finns geten också nu eftersom jag i hastigheten har läst en bok till, i jämförelse med den förra nästan en liten bagatell. Att den känns som en bagatell beror på flera saker. En är att boken är på svenska vilket Svensk Exegetisk årsbok som jag nyss berättat om inte är. En annan är att den är tunn – ca 150 sidor. Den är också skriven för en läsekrets av allmänt historieintresserade, inte akademiska proffs eller amatör-nördar som jag som försöker åtminstone titta in i den divisionen. En tredje sak är att den behandlar en liten, marginell och trasig handskrift med orginal från någon gång under 100-200 efter Kristi födelse. Det historiker och forskare har och som nu för första gången översatts till svenska är faktiskt bara 9 av 19 sidor om ungefär 10x13 cm vardera. Det är ett häfte mer än en bok och dessutom ett trasigt sådant – Evangelium enligt Maria.*

Boken jag läst är skriven av religionsforskaren Paul Linjamaa och har titeln Maria Magdalenas evangelium – text, översättning och historisk bakgrund och är väldigt informativ om allmänt filosofiskt tänkande framför allt i Egypten säg runt år 200 och då i en bildad övre medelklass. För att försöka visa vad texten betyder ger Linjamaa lättbegriplig bakgrundsteckning av grekisk filosofi och den kulturella situation som rådde då. I början innan den Kristna Kyrkan formerade strukturer och teologi var det ganska rörigt och tillsammans med de skrifter som kom att ingå i Nya testamentet fanns en uppsjö litteratur om än inte lika använd och accepterad överallt. Den koptiska skriften Evangelium enligt Maria är en skrift ur högen och en spik som en och annan skönlitterär författare tillsammans med ett par andra spikar använt för att koka soppa kring en hopfantiserad kärleksrelation till Jesus, fabler om kvinnors funktion i den tidiga kristna rörelsen och konspirationer om patriarkatets stigande förtryck mm. Alla som med hjälp av ett par tretums-spikar och en och annan nubb försök koka soppa vet att mycket näring blir det inte.

Linjemaas bok ger näring! God information om dåtidens sammanhang, tillgång på källor och hur saker funkar. Baksidestexten på den läsvärda boken lyder:

De flesta källor vi har bevarade från antiken är skrivna av och för män. Men i Maria Magdalenas evangelium  som här för första gången publiceras i svensk översättning är hjälten en kvinna. I denna tidigkristna skrift från 100-talet uppenbarar sig Jesus för Maria Magdalena och erbjuder henne hemlig kunskap. Maria är särskilt utvald för sin andliga förmåga och får förklara för de andra lärjungarna vad Jesus budskap går ut på.

De få sidor som överlevt av Maria Magdalenas evangelium är ingen lätt läsning. Texten tvingar oss att fundera på svåra frågor, som Guds natur, själens ursprung och tillvarons själva grundvalar. I denna volym följs därför den svenska översättningen av en analys av den historiska bakgrunden till de religiösa och filosofiska tankar som Maria och Jesus utbyter. Till sist behandlas den fråga som naturligen väcks vid läsningen: vilken roll hade egentligen kvinnan i den tidiga kristendomen?

Paul Linjamaa är religionshistoriker, verksam vid Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet. Han forskar i huvudsak om kristendomens tidiga historia och undervisar i religionshistoria på olika nivåer.

* Att man vet antalet sidor beror på att de man har är numrerade och med nummer 19 är skriften slut. De sidor som saknas är 1-6 och 11-14. Blogginläggets andra bild är sidan 17.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Och varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende utifrån att höstens och årets mest kvalificerade nördighet infaller i oktober. Förr i världen när tiden fylldes av arbete, hus- och familjeliv samt dötid framför datorn djupt försjunken i bloggskrivande eller något gammalt uråldrigt dataspel – som inte är ett dugg nördigt! – blev inte oktoberhändelsen långsamt färdighanterad förrän i slutet av första kvartalet året efter. I år gick det i stället på om inte ett kick så i alla fall ganska fort. Svensk Exegeisk Årsbok 85/2020 är läst nu med sin tvåspråkliga undertitel Gamla manuskript i nya perspektiv – Old Manuscipts in New Perspectives.

Helnördigt bok med tre Bibelvetenskapliga fördrag i skriven form från Exegetiska dagen förra hösten, två liknande kring pedagogiska frågor från samma tillfälle, fyra fristående artiklar och 20 recensioner av annan nördig Bibelvetenskaplig litteratur. Totalt 280 sidor mest engelsk text. Och naturligtvis är sakerna intressanta – mer eller mindre.

Den nyss använda ordvändningen mer eller mindre är bedräglig och ibland är det liknande bedrägligheter artiklar och föredrag sysselsätter sig (och mig) med. Tar man mitt exempel mer eller mindre rent bokstavligt så talar det om en neutral spännvidd mer eller mindre av något och kan (och kanske borde) uppfattas kvantitativt. Men – och det finns alltid ett men – om den som säger eller skriver eller hör eller läser är från övre Norrland kan uttrycket mer eller mindre få en mer eller mindre en negativ klang som drar mot nästan inte alls. Det i sin tur bör avgöra om man i ett speciellt läge skall använda frasen mer eller mindre eller ersätta den med något annat utifrån hur man uppfattar språket eller vill att det skall uppfattas.

Ovanstående exempel, noble Bloggläsius, har jag konstruerat själv som illustration till hur till synes onödigt, smalspårigt och petitessigt mycket av innehållet i SEÅ 85/2020 är – och alltså förödande intressant. I gamla handskrivna manuskript till olika Bibelböcker (och annan gammal litteratur) kan man nämligen se hur folk som kopierat texterna även modifierat och justerat saker utifrån hur den uppfattas i den senare tid och speciella sammanhang kopiatören befunnit sig i. Vad gäller Gamla testamentets hebreiska och grekiska texter har detta skett under lång tid men man ser saken också i Nya testamentet. På det sättet uppkom olika textvarianter, så kallade läsarter, och det är i den snårskogen Svenska Exegetiska Sällskapets årsbok rör sig detta år. Supernördigt! Och många gånger faktiskt ganska obegripligt – men kul i alla fall fast självförtroendet ryker.

Men det stärks också. Självförtroendet alltså.

En artikel och ett par tre rescensioner berör saker i kopplade till Markus och Lukas berättelser och skrifter. Jag pysslade med det sambandet när jag för några år sedan blev Teologie Magister (i det gamla studiesystemet) och jag känner att jag i någon mån är på banan när jag läser resonemangen. Jag blir till och med upprymd av att jag har invändningar mot det jag läser och anser att forskaren överläst de texter han eller hon behandlar. Att känna det är att känna sig smart – hur felaktigt det än kan tänkas vara.

Att vara medlem i Svenska Exegeitiska Sällskapet kanske inte är något för var man eller kvinna men jag tycker präster skall bränna 400 kronor per år på saken. Då är man medlem och får boken – som man faktiskt inte blir dummare av även om det ibland känns så.

Jag brottades ett tag med vilken rubrik jag skulle sätta på denna måndagsskrivning. De militanta parollerna Sluta sjunga! eller Stoppa sången! ratade jag i misstanken att du, noble Bloggläsius, skulle uppfatta mig helt efter bokstaven och ta sådana slagord på 100% allvar. Särskilt i kyrkliga sammanhang kan uttalade meningar vara känsliga saker. En del inte nöjer sig inte med 100% utan tolkar in minst 100 till.

Jag menar alltså i dessa Coronatider inte Sångmask på! rent bokstavligt – ännu. Men jag funderar i alla fall över vad man tillåts fundera över i denna tid fylld av risker och rädslor, faror och farhågor, utskänkningar och inskränkningar, en meter eller två meter, Trump eller Biden, vinterkyla och slaskblask. Vilka vägval gör man? Vilka inte? Finns det ”heliga kor” som inte får rubbas? I så fall vilka? Fundera måste man ju få göra – eller?

Bilden visar avspärrningarna i Älvsby kyrka igår. Vad jag förstått ska de gälla tills vidare. Var annan bänk är stängd. Tre personer kan sitta i de öppna raderna som i icke-corona-tid rymmer 5-6, 7 om man är smalarslad. Markeringarna nu skapar ungefär två meter mellan folk som inte tillhör samma hushåll. Det är en distans som är rekommenderad när man sjunger. I sammanhang där man inte gör det gäller en meter. Så var det i lokalen där sonen för någon vecka sedan under tre timmar disputerade för sin doktorsgrad och det funkade fint.

Naturligtvis tänker jag vara lojal både som sittare i kyrkan och agerare i densamma. Att göra på annat vis än vad som är beslutat är fel. Min lojalitet är att med takt och ton agera inom regelverket men sträcker sig inte nödvändigtvis till att låta bli att fundera över om att det man valt är den bästa lösningen av alla lösningar.

Jag är själv inte sångare. Har inte takt och ton för det. Med ögon och öron kan jag se och höra att andra gilla att sjunga. Jag gillar det och jag missunnar dem inte den glädjen. Det är min sång jag missunnar dem – vilket också gör de flesta glada.

Att gemensam sång skapar samhörighet är ett faktum. Att sitta på rejält håll motverkar samhörighet är också ett faktum. Här funderar jag kring brytpunkterna. Gör två meters lucka att de som sjunger blir ett gäng solister i var sin bänk och att de som inte är övade sångare drar sig för att gnola med? OBServera att det var en fråga! Kan det vara så att samhörigheten blir starkare med en meters avstånd utan sång? Man måste få fråga! Eller är musiken en ”helig ko” man inte får fråga om?

Andra kossor har man trots mångas råmanden slaktat, lite olika i olika församlingar. Kyrkkaffen och andra sociala mötesplatser med trängsel och mycket folk har man ”pausat” för att söka följa smittexpertisens rekommendationer. Trist men rimligt. Sådant har inte blivit helt lika överallt vilket också är rimligtdå lokaler, målgrupper, smittolägen – i Älvsbyn i princip för närvarande obefintligt – och andra saker kan vara olika.

Nattvarden har också hanterat olika under pandemin. Älvsby församling behöll fattningen och valde att fortsätta tre söndagar av fyra och på onsdagkvällarna. Andra församlingar slog tvärstopp och har inte firat Mässa på ett halvår – trots att det finns dem som råmar över att det Jesus instiftat bara fick upphöra. När jag i press, sociala medier och kontakter ser sådant funderar jag just kring ”heliga kor”. Vilka kossor finns? För vilka personer? Varför? Och är man rimligt konsekvent? OBS ordet rimligt.

Att vara lojal är att agera i enlighet med det beslutade – för så vida det inte är helt vansinnigt. Att fundera och kanske till och med ifrågasätta tingens ordning kan innebära att man upplevs ”jobbig” men är inte att vara illojal.

Det slog mig i bilen. Lördag morgon. Vi var på väg till barnbarnsarbete i Unbyn där lilla Avas beskrivning av den kommande dagen är att hon skulle ”obba me mojja”. Hon som snart är 2½ ser det alltså som arbete och livsuppgift att sysselsätta sina morföräldrar.

I bilen lyssnade vi – som brukligt – på P1. I programmet pågick ett samtal med den Denver-levande Skelleftebo som skrivit bland annat romanen Silvervägen – läsvärd. Hon berättade bland annat att hon tvingade sig men också känner sig tvingad att skriva varje förmiddag. Den ordningen är ett villkor i hennes tankeskapande. Jag gissar att det är ett villkor för alla som författar sånt det blir något med.

Jag är ingen författare!

Att jag däremot är en för-fattare fattade jag förr i veckan under en aktivitet som dessutom sprängde besöksstatistiken på denna min blogg. Som bilden som blir större om man klickar på den visar var det inte antalet unika besökare som den 21:a växte men däremot antalet lästa inlägg. Jag började nämligen ögna genom alla egna inlägg för att se vad och hur jag skrivit. Med start i juli 2005 tog jag mig fram till och med december 2007 vilket blev ganska många inlägg om olika saker från den tid i livet då arbete, tonåringar i kåken och mycket annat dominerade livspusslet.

Vad slog mig?

Jag skrev mer och mer varierat om olika saker än vad jag nu gör. På ett sätt givet då jag var mer i farten men samtidigt märkligt med tanke på tiden till förfogande. Eller så är det nu jag som pensionär bara låter tid gå i stället för att skriva.

Ska jag vara ärlig tycker jag att jag var roligare då än nu. Lekte mer med språket och var syrligare i ton och kritik av olika ting. Giftigare och mer polemiskt svart-humoristisk – typ.

Någon författare är eller blir jag inte men än en gång har det blivit tydligt för mig att jag i mångt och mycket för-fattar saker och ting, alltså förstår, anar, begriper, varnar och ger framtidsprognoser. Jag såg tre exempel under det lästa tidsspannet.

Från ”centralbyråkratin” i Uppsala besked om förändringar för det som kallades Svenska Kyrkans Grundkurs och som gavs på flera folkhögskolor i landet som en byggsten i utbildningsvägar för kyrkliga uppdrag. Saken var en del av förändringar i utbildningsvägar för blivande präster, diakoner och pedagoger i kyrkan. Surmulet profeterade jag att det på 10 år skulle innebära grundkursens död, sänkt folkrörelseprofil i kyrkan med åtföljande förändring av kall och självuppfattning samt att sambandet mellan kyrkan och hennes folkhögskolor skulle försvagas. Nu är du negativ i överkant! sa en del. Så blir det inte.

Pilutta dig! säger jag 15 år senare.

Fem år efter att kyrkan skiljdes från staten och prästerna blev lokalanställda befarade en del, bland dem jag och flera med och före mig, att de sekulära politiska partierna i kyrkans mer fri från direkt statlig kontroll ändå skulle koppla greppet på henne på ett nytt sätt. Icke! sa en del. Lokalanställningen försvagar inte utan kommer att stärka och vitalisera lokalförsamlingarna i den grundläggande uppgiften att fira gudstjänst, undervisa, utöva diakoni och missionera.

Hur det har gått när vi nu ser att som kronan på verkat de sekulära partiernas representanter inte bara gör sig av med ”obekväma” komministrar och kyrkoherdar utan också i dessa yttersta tider utan beslutsunderlag vill focka biskopen i Härnösand.

I mitten av 2000-talets första decennium diskuterades om kyrkan skulle införa en officiell välsignelseakt för partnerskap mellan personer av samma kön. Jag tyckte jag i för-väg fattade framtiden och spådde att inom 10-15 år också samkönade vigslar skulle vara införda och att personer som krånglade i saken inte skulle kunna bli präster och om de redan var sådana skulle de aktivt motverkas och näst intill jagas med blåslampa. Du målar alltid f-n på väggen! sa man.

Var är vi nu? undrar jag stillsamt.

Någon författare är jag inte ens när jag tittar tillbaka på mitt tidigare bloggande. I all ödmjukhet kanske jag dock korar mig till en för-fattare som utifrån vissa dagslägen ser hur det kommer att gå och som ofta får rätt men sällan får ha det.

Om detta är en gåva eller förbannelse skall jag hålla osagt. Hur som helst är det likadant fortfarande. Jag författar inte lika mycket men för-fattar i flera ting utifrån vägval man gör och inte gör åt vad håll det kommer att dra i kyrkan både lokalt, regionalt och nationellt. När jag – mer sällan än förr – låter sådant höras anses jag av en del vara jobbig.

Tur är att jag i allmänhet och på bloggen i synnerhet numera har en höjd grad av självcensur...

Det roar mig! Åtminstone mig!

Jag gillar att förbereda ”lathundar” för folk som av olika skäl – geografi, tidpunkt, Corona, tillfälligtvis – inte kan där-vara där Bibelstudiegruppen samlas. Kanske gör en”lathund” att de kan med-vara på annan tid och/eller plats. Om någon använder resultatet av min tanke-ochskrivverksamhet vet jag inte men det är inte helt avgörande. Jag har ju kul.

Den 20 oktober planeras ungefär följande för Bibelstudiet i Älvsby kyrka.

Guds mest bastanta insats 1

– Jesus lidande, död och uppståndelse

En ”lathund” för med-varande som inte kan vara där-varande i Älvsby kyrka 20-10-06.

Är man med-varande på annan plats eller tid får man gärna SMS-a till 070-6862466.

1: Först – som vanligt – en tillbakablick.

Höstens tisdagskvällar var annan vecka utgår från bilden här invid. Klicka på den blir den större. Med den visas vad kristen tro och människors erfarenhet säger. Tillvaron är kluven men att det finns förbindelse mellan ”de två världarna”

• Första gången, den 8 september, behandlade människans rop till Gud, alltså ”trafiken” på bron från höger till vänster. Människors rop kan summeras i bönen förbarma dig, de ord tiggaren i Jeriko riktade till Jesus.
• Den 22 september ägnades åt Guds svar på människan rop – att bli människan Jesus. När han föddes i Betlehemkom Gud in i människans värld och änglarna sjöng lovsång.
• 8 oktober handlade om Guds förberedelse och effekten av Jesus. Det som berättas i Gamla testamentet är förberedelsen och effekten av Jesus omskrivs först i de brev som vi har i Bibelns Nya testamentet.

”Lathundar” till de samlingarna finns på Älvsby församlings hemsida eller kan beställas genom ett  SMS till 070-6862466. Ange då e-postadress.

Det är helt riktigt att ana att Bibelstudiernas tema följer gången som också finns i en vanlig Högmässa i Svenska kyrkan med Kyrie, Lovsång, text ur GT och text från breven. Gudstjänsten som i sin struktur går tillbaka till de allra första kristnas tid berättar alltså på sitt sätt Frälsningshistorien, bildens bro, och efter de två läsningarna sjunger man då en Gradual-psalm. Gradual har med trappa att göra. I den gamla kyrkan (där man inte predikade såmycket som vi gör) lästes Evangeliet om Guds mest bastanta insats från en något upphöjd plats. När den som skulle läsa gick uppför trappan dit sjöngs Graduale så man kan säga att det sker en uppgradering av gudstjänsten (och historien) i och med Evangelieläsningen om Jesus. De goda nyheterna, evangeliet, budskapet av och om Jesus är grundläggande och viktigt och det blir två träffar med det som ämne.

2: Uppgift för egen del eller med någon eller några andra.

• Fundera kring vad om Jesus du/ni fäster störst vikt vid. Gör gärna en lista. Grunna också över varför du/ni tänker som du/ni tänker.

3: En introduktion.

De fyra berättelser om Jesus som kallas Evangelier är både lika och olika varandra.

De är lika på så sätt att de till en början handlar om spridda händelser kring och ord av Jesus. Det är en mängd episoder där en sak inte annat än undantagsvis bygger på vad som hände nyss eller leder till det som sker efteråt. Man kan säga att de är episodiska till sin karaktär när de berättar om Jesus i norra delarna av landet och under resan till Jerusalem.

Väl där blir det annorlunda och från och med att Jesus rider in i staden på en åsna leder den ena saken i tydlig följd till nästa. Evangelistarna berättar inte exakt på samma sätt – tvärtom! – men de är lika i den meningen att de tecknar en tydlig händelsekedja, är konsekutiva. Just detta faktum gör att Bibelforskarna menar att när berättelserna om Jesus de första halvseklet mest formulerades och formades muntligt var det de händelserna man lade största vikt vid och när man senare skrev ned sakerna behöll man den tonvikten.

Därför fokuserar denna första träff om Guds mest bastanta insats på Jesus lidande, död och uppståndelse och tar Älvsby kyrka som sådan och korset på altaret som utgångspunkt. Först lite fakta:

Älvsby kyrka byggdes början av 1800-talet i österbottnisk stil med moderkyrkan i Öjebyn utanför Piteå som modell. Den utformades som ett likformigt kors med altaret placerat nästan mitt i kyrkan vid ett inåtgående hörn mellan östra och södra korsarmen. Det gav Kristi död och åminnelsen av denna, nattvarden, en central plats. Vid renovering 1940 flyttades altaret och det kor som nu finns skapades.

I varje korsarm finns strax under taket ända från byggnationen en stiliserad törnekrona i form av ett runt fönster. Den utformningen visar på och leder tanken till att det är genom törnekronan ljuset från ovan når dem som firar gudstjänst och att det är genom törnekronan församlingen riktar blicken mot himlen.

Altartavlan är av betydligt yngre datum men bär samma huvudsak vidare. Den är målad 1959 av Torsten Norberg från Västerbotten och dess tre bilder föreställer alla Påskdagens händelser. Jesusgestalten i mitten är målad som att mitt i steget ut ur graven komma för att möta de människor som är i kyrkan. Under Fastan när tavlan är stängd blir bilden det ögonblick i passionshistorien när Simon från Kyrene övertar korset.

Lorenz Hartman från Byske i Västerbotten skapade 1974 korset som står på altaret. Fast det nästan är kyrkans yngsta inventarium återanvänds kyrkans form av ett likformigt kors med den stiliserade törnekronan från fönstren, för tydlighetens skull utfylld med blodröd färg. I korsets armar finns inlagt de traditionella symbolerna för de fyra evangelisterna vända mot det som är centrum i deras berättelser: Jesus död (och uppståndelse).

4: En uppgift till.

• Försök ur minnet lista upp i så bra ordning som möjligt vad som händer med och kring Jesus från och med att han rider in i Jerusalem. Papper och penna är här en bra uppfinning!
• Jämför när din/er lista är klar med Markus berättelse som startar i hans kapitel 14. Vad saknades på listan? Vad fanns på den men inte hos Markus? Varför?
• Jämför gärna med Matteus som startar i sitt kapitel 26 och/eller Lukas som börjar i kapitel 22. försök notera skillnader och likheter? Johannes som börjar i kapitel 17 är väldigt olika de andra tre så han kan sparas till sist.
• I korset finns symbolerna för de fyra evangelisterna. Goggla vad som står för vem och varför.

5: Bed i din aftonbön – eller på annan tid – att Jesus lidande, död och uppståndelse skall stärka människors tillit till Guds mest bastanta insats och inspirera till att likna honom i offervillighet.

Ditt kors skall skina för min blick, när sist jag somnar in, o Herre Jesus Krist.

Då viker natten, morgon bräcker klar. I liv, i död bliv, Herre, hos mig kvar.

(Psalm 189 vers 7)

Då och då, nästan varje höst, har jag skrivit om skylten med texten Pray for snow. Jag fick den av mitt livs primärhustru med instruktionen att den skulle hänga i den korridor på folkhögskolan där lärarna har sina arbetsrum och då på väggen mellan dörrarna till mitt och till skidtränarens rum. Om du, noble Bloggläsius, skriver in de kursiverade orden i sökrutan till höger – såvida du sitter vid dator och inte med en telefån – kan du hitta tidigare bloggningar i denna viktiga sak.

När jag lämnade skolan vintern 2013 lämnade jag skylten skolan. Jag vet att den används men hur det blivit i höst vet jag inte. Den skidtränare som hustrun avsåg när hon gav gåvan har inte heller längre sin arbetsplats där utan är kommunalarbetare med ungefär samma eller åtminstone liknande arbetsuppgifter. Om nya kvastar sopat undan skylten eller ej har jag därför ingen uppfattning om.

Dock: Snön igår gick inte att sopa!

Den var för tung och för ivrigt yrande.

Det kom minst 2 dm i ett huj och tillvaron har blivit vit.

Sommardäcken är kvar på bilen men då den står i garaget spelar det ingen nämnvärd roll alls. På onsdag skiftas hjulen för jul-föret som nu kanske kommit.*

Press, radio, TV och sociala medier reagerar alltid på första snön som om det är något helt oväntat som sker. Gissningsvis finns regionala skillnader men om man som vi bor på gränsen mellan kust- och inland i Norrbotten bör häpnad och förfasning bli måttlig. Ändå hoppas jag att den somnu kommit tinar bort. Bäst ärom det är en period av minusgrader innan den vinterliggande snön faller från skyarna. Sådant som växer och gror mår bättre då. Varm icke-tjälad backe ska inte isoleras av ett vitt täcke som då underst blir till is.

Om de skyltat eller inte på folkhögskolan vet jag alltså. Det jag vet är att jag den 15:e denna månad lät bilden pryda inlägget om- och inställningar. Betyder det att helgens snöeri var min förtjänst? Eller mitt fel? Eller inget av de alternativen? Hur det än ärmed den saken börjar det vintra till nu vilket jag tycker är både acceptabelt och åkkej. Att ägna sig åt snöhat när man bor hyfsat nära Polcirkeln är ett självskadebeteende jag inte begriper. Passar inte pjäxorna är det ju bara att flytta till Skåne där Sverigedemokraterna är starka!

PS. Idag har jag skrivit en ”lathund” för Bibelstudiet i Älvsby kyrka klockan 18.30 i morgon kväll. Som blogginlägg är det fixat och klart och blir synligt 18.25 lokal tisdagstid. DS.

* Onsdag 13.30 är avtalad tid på däckhotellet. Praktisk lösning som gör att fyra däck inte tar plats i garaget och att skiftet sker i ett väderoberoende nafs medan man nästan hinner dricka en kopp kaffe.

Igår eftermiddag var det lite time out. Tillräckligt med folk fanns i köket hos den äldre sonen och hans familj. Jag vegeterade i en soffa och började skriva i telefånen. Efter rubriken ovan fortsatte jag:

Jag förstod vad de sa men fattade inte vad de pratade om. I alla fall inte detalj. Bara lite på ytan. Tror jag.

Det var kl 9 i morse det började. I sal A109 på Luleå Tekniska Universitet. Daniels disputation för att bli Doktor i Maskinteknik, underavdelning Tribologi om jag fattat rätt. Allt var på engelska – hans presentation, en opponent, en opponent till och ännu innan ett par tre som inte var med över nätet utan fanns i rummet också ställde frågor. 12.15 var det slut. Paus för lunch.

Tid 14-hundra ges resultatet och sedan middag hos Doktorns storebror.

Där satt jag. Hur klockan-två-beskedet utfallit var i den skrivande stunden inte klart men att hans femåriga arbete skulle godkännas var klart. Så brukar det vara. Doktorander disputerar inte om handledare och omgivning inte bedömer att det går vägen. Utfrågningen och dialogen var i god konstruktiv anda. Det hängde aldrig upp sig. Naturligtvis är det också så att ingen förutom den som disputerar vet bättre vad som är skrivet och hur arbetet är gjort. I en paus sa en initierad till mig att Heffaklumpen* gjort ett mycket bra och imponerande arbete.

Sonen svarade redigt och klart (men för mig ganska obegripligt) och behärskade läget lugnt. Opponent och andra var positiva och konstruktiva men ändå slog pappa-reflexen till vid 20-i-12-tiden och jag tänkte: Nu får ni faktiskt sluta djävlas med pojken! Jag vet att den reaktionen varken var rättvis eller lämplig med avseende på språket men är jag pappa så är jag.

På Messenger finns en grupp som heter Släkten som säger pling och som består av Primärhustruns syskon med anknutna relationer och avkommor. För att i någon mån fylla aktivitetsbehovet publicerade jag där vid tre-tiden det kursiverade stycket ovan utan att ha nåtts av det formella resultatet. Strax efteråt kom dock Doktorn så vi fick veta vad vi visste. På Facebook hade jag också nämnt det hela med orden:

Pustar ut!

Den yngre av sönerna disputerade under förmiddagen. På utrikiska.

Är inte helt o-stolt - nordsvenskt uttryck för att jag är skit-mallig.

Så småningom anslöt storasystern i Unbyn med familj och det blev gala-middag. Det känns som jul konstaterade Adrian 8½ år. Inte olikt. Mörkt ute. Just det folket på plats även om jularna brukar innebära fler. Festlig mat.

Apropå Adrian – jag fick låna hans säng inatt. Farmodern slaggade i syster Tyras. Om någon timme åker vi hem och där och då kommer denna text hamna på bloggen.

* Givetvis kallad han han inte sonen så. Heffaklumpen var familjens smeknamn på den yngste när han var riktigt liten.

En sak man kan vara säker på är att livet på flera olika sätt bjuder på omställningar. Allt är inte stabilt och hugget i sten dag ut och dag in, vecka för vecka, månad för månad eller år efter år. Det händer nämligen saker!

En sak som hänt är att natten mot idag slog frosten till för första gången denna höst. Knäppen hade till och med den omfattningen att i Älvsbyn uppmättes – eller skall det vara nedmättes? – nattens lägsta temperatur i landet: minus 4,8 grader. Det betyder att den långa och milda hösten nu går in en annan fas och Winter is coming som det heter i Game of Thrones. Min inställning till det är klart positiv och nästa vecka åker dubbhjulen på. Lite undrar jag hur det denna höst är eller blir med skylten Pray for Snow som jag lämnade på folkhögskolan. Läge att sätta upp den nu!

Nervositeten tilltar. Jag är inte speciellt nervöst lagd men nu ökar det inför i morgon. Jag har nämnt förr att den yngre av sönerna forskar vid Luleå Tekniska Universitet i ett ämne jag fattar ytterligt lita av detaljerna i. Han disputerar i morgon och för pappan – alltså mig – känns det pirrigt. Naturligtvis är jag inte orolig över om avhandlingen blir godkänd eller inte. Det är ju kutym i den akademiska världen att om handledare anar att detta inte (ännu) gårvägen så går det inte till disputation. Det är pirigt i alla fall. Omställningen att inte ha högsta akademiska rang i familjen skedde redan när gossen lissade men inställningen att nu vara totalt distanserad är det bara att ta emot och gilla.

Nya konfirmander är i kyrkan. Det är en omställning. Min inställning till detta är bara positiv. Självfallet är jag som pensionerad präst inte alls knuten till undervisningen men de kommer att finnas i gudstjänster jag antingen leder eller deltar i. Kul! Igår hade de första träffen som landade i 22 helt ovana deltagare i Veckomässan jag hade fått förtroende att leda. Stimulerande! Åtminstone för mig.

Lilla Ava 2 år ställde till genom att ställa om oss under dygnet tisdag-onsdag. Jag är klart positivt inställd till henne och att hon är här men lite tveksamt till denomställning man gjort i förskolan – eller dagis som det hette förr. Vid minsta tecken på förkylning skall barn vara hemma. Hallå! Hur många barn snorar inte när de leker ute i oktober? Rinner det inte är ju ungen sjuk. Vid feber och påtaglig hosta och liknande är det själv klart att barn hålls hemma vare sig det är Covid-tid eller inte men inte för varje enskild snordroppe. Alla småbarnsföräldrar har inte infrastrukturer med mor- och farföräldrar så att man i stället för att själv hela tiden vabba kan vara på jobbet vissa nyckeldagar. Men hos oss var det roligt! 

Vi följer en del serier på TV, Primärhustrun och jag. Oftast SVT med dito Play och då mest informativt jox om Kalla kriget (som vi minns delar av), Världens natur, Vetenskapens värld, Det sitter i väggarna (som jag kallar Hemsökta hus), Sportnytt, Rapport, Aktuellt och Greta gris.* Den nuvarande brittiska deckaren är Grantchester där en klurig präst hjälper bylingen att få fram rätt bov – en anglikansk-protestantisk kollega till gamle favoriten Father Brown – men det är inte den serien som gett rubriken för detta blogginlägg.

SVT kör om söndagskvällarna den svensk-finska serien White Wall.

Igår slutade fjärde avsnittet med rubrikens panikrop: ...och en teolog!

Varför? Jo, så här är det. Ett konkursmässigt profithungrigt företag skall slutförvara förbrukat kärnbränsle i 100.000 år. För ändamålet har man hittat en gammal gruva att ställa i ordning och använda.

• Kommen såhär långt i skrivandet medelst telefån beslöt jag mig för att noga kolla orden i slutknorren på avsnittet igår kväll. SVTplay alltså. Då såg jag till min förvåning vad som inte tidigare gått eller vad jag i alla fall inte lagt märke till: Man kan se avsnitten innan de gått på veckosändningstiden! Det blev två på raken men jag fortsätter detta skriveri som det var när jag började och bara hade sett de första fyra av seriens åtta avsnitt.

Man bökar och stökar, spränger, röjer och donar nere i gruvan. Naturligtvis är slutförvar av kärnbränsle kontroversiellt men man jagar på. Stället skall invigas och tidsschemat måste hålla så att inte finansiärerna lömskar till.

Efter en (misslyckad) sprängsalva syns den vita väggen. Den är mystiskt. Materialet okänt. Den har inte hamnat i berget utan är äldre. Berget har bildats runtom senare. Den är också stor och ihålig med något i.

Ställd inför allt detta lägger en inkallad geologexpert projektet på hyllan och drar sina färde med uppmaningen Skaffa en arkeolog. Och en antropolog. Och en teolog!

Utifrån denna fiction-serie har mina tankar, noble Bloggläsius, bland mycket annat löpt iväg till händelsen 1946 i gruvan i Kristineberg i Västerbotten. På nätet hittar man när man Googlar på Kristinebergsbilden och Kristinebergs-profetian i sanning både ditt och datt. Källkritik anbefalles! Två informativt vederhäftiga läsvärda länkar är denna och denna.

Jag har som sagt sett även avsnitt 5 och 6 men de berättar jag inte om. Serien är fortfarande klurig och sevärd – som fiction-thriller. Om den har någon sorts tankekoppling till händelserna 1946 kan jag inte uttala mig om men i min skalle möttes i alla fall tankarna.

* Det sista var inte riktigt sant. Det var förr när barnbarnet Lisa var två år och på besök. Play-funktionen ger dock alltid Greta gris som förslag att fortsätta att titta på.

Facebook envisas med att – om datum stämmer – påminna om saker som jag nämnt för ett-två-tre-och-så-vidare år sedan. I morse fick jag på så sätt veta att det var för fem år sedan förra kyrkoherden Tomas Lång som det heter avskedspredikade i Älvsby kyrka. Han prästar numera i underställd befattning i Luleå Domkyrkoförsamling.

Jag tänker inte (här eller nu) analysera vad kyrkoherdeskiftet kom att betyda mer än att jag som då var komminister utan kyrkoherdeambitioner fick ansvaret för att söka uppehålla och vidareutveckla Bibelstudiearbetet och liknande för vuxna. Vad gäller det var och är jag ingen lathund. Drygt två år efter pensioneringen är det fortfarande något jag har fått förtroendet att bidra med. Jag skriver om saken då och då här på min blogg.

Idag på Tacksägelsedagen hade jag också fått förtroende men ett annat. Nu gällde det Högmässa i Älvsby kyrka. Jag skall strax ge dig,noble Bloggläsius, en liten inblick i vad min fusklapp för förkunnelsen innehöll.*

Vi var 21 personer i kyrkan där fem – två kyrkvärdar varav en på introduktion, vaktmästare, musiker och jag själv – kan anses vara ”bemanningen”. 16 andra alltså varav ett par konfirmander. Jag anade att det skulle bli en viss koppling mot framför allt Ovan-gelieträffarna och skrev därför detta som en egen minnesanteckning i mitt manus:

• Med konfirmander är det så att dialoger från undervisningslokaler lätt ”följer med” in i kyrkorummer. Retoriska frågor blir inte retoriska utan får svar.
• När jag hade mitt uppdrag på folkhögskolan gjorde jag samma erfarenhet. Klassrummens atmosfär följde med in i kapellet – främst för kapell-ovana.
• ”Ovan-gelieträffarna” på onsdagskvällarna var annan vecka har från start förra hösten alltid inneburit samtal i kyrkorummet. Där har tankar, frågor och åsikter knådats med varandra.
• Från och med i mars då Covid19 slog till i medvetandet har också det mer traditionella Bibelstudiet gått av stapeln i kyrkan. Jag kan känna att rummets karaktär och det vanliga beteendet där någon mån mattat av en del ”veteraners” diskussionsiver men också lättat på locket till att samtala fritt också där.
• Flera av de som firar gudstjänst under Corona-tid finns med i de två numera kyrkoförlagda grupperna. Därför fick ”predikometoden” denna söndag bli samtalets och tankebytets metod, inte den förberedda monologens. Ett test.

De psalmer som sjöngs var 1, 62:1-3, 62:4-6, 709, 10.

Dagens huvudtext var Lukasevangeliet kapitel 19 verserna 37-40.

Efter Bön för barnen vidtog denna Beredelse:

Vad finns att tacka för hösten 2020?

jJag har ställt frågan i ett par grupper → lite småtyst denna Covid-höst.

”Det har inte blivit krig...” kom i alla fall.

Detta visar på något jag börjat fundera över:

Fyllda brister som åtgärdas → tacksamhet & tacksägelse.

Utan brister men det ändå inte går inte riktigt som man vill → missnöje växer.

Vi behöver tänka. Se klart. Bekänna vår ofta bortskämda otacksamhet.

Predikan var ett försök till genuin dialog där och då. Jag ställde frågor och gav tid för svar som jag upprepade så att alla coronautspridda kunde höra. Med […] markerar jag tänke- och svarstystnaden.

Tre texter är lästa. Tankar? Ordet är fritt. […]

Evangeliet huvudtexten – en händelse? När-var-hur […] Typ Advent = när Jesus kommer..

Reaktioner? [...] Jubel men utan ordet Hosianna & knorr.

Varför är de glada glada? Där & då […]  Befriaren kommer..

Hur/Vad vet man? […] Jesus tog Kröningsvägen

Varför var inte alla glada? Där & då […] Jesus ankomst utmanar till avgörande, detroniserar ego, gör Gud > en själv.

När-var-hur kommer Jesus här & nu? […] Reaktioner – våra och andras? […]

Ankomst → reaktionen Tacksägelse heter på språket det skrevs på eukaristi. Ordet blivit namn på måltiden = Mässa/HHN där Jesus kommer, där bröd och vin blir hans kropp och blod. Med förlåtelse och Liv.

Vi sjunger ju om att han kommer i 709. Sker strax.

→ inbjudan & Utmaning. Jesus/Gud till oss. Dig → sjungare & mottagare.

Stoppkrafter finns. För egen del och andras. I texten såg vi sådana stoppare som inte bara inte sjöng utan åxå ville hindra andra. Jesus reaktion är glasklar: Om dessa tiger...

Han kommer, erbjuder, inbjuder och utmanar. Här och strax. Dig och mig.

Dialogen funkade. Alla gav sig inte in i samtalet men några. Och flera såg tänkande ut.

* Vart tredje år återkommer samma Bibeltexter för en viss söndag. Hårddiskkoll i Den här datorn → Dokument → Mina predikningar visade att tredje årgången på Tacksägelsedagen föll på mig 2014 och 2017. Jag kollade mina ”gamla predikningar” efter det att jag förberett färskvara för 2020.

De essäer jag ger dig möjligheten att läsa, noble Bloggläsius, skriver jag ibland medelst tangentbord vid datorn. Ungefär var annan gång påbörjar jag det hela i funktionen Anteckningar i telefonen, mäjlar sedan det halv- eller helfärdiga till datorn och slutför det hela där. Idag är ett sådant tillfälle men det är ytterst osannolikt att jag under längre tid får tumma ostört.

Jag är barnbarnsvakt.

Ava som är drygt två år förklarar som svar på frågan vad högstadie-lärarmamman gör på jobbet: mamma arj torbarnen. Vad pappan gör på sitt jobb är dock mer oklart. I vart fall verkar han inte arg på några stora barn – förhoppningsvis.

Hon äter sin frukostgröt nu. Det gör att jag kan skriva men det är som rubriken lyder ytterst osannolikt att jag kan hålla på länge. Kom i alla fall hit kvart över 7 med uppgift att hålla fortet när förskolan inte denna höst i sina miljöer vill ha några snoriga snorungar. Mormodern behövde vara hemmavid så morfar fick kliva in själv.

(...)

Parenteserna med tre punkter indikerar paus i skrivandet. Hygien, lek, läsa bok och andra umgängesformer bryter skrivandet. Just nu trallar hon och pysslar för sig själv. Sådant är inte alls nödvändigt att störa med påhittande och nödtvungna vuxenredigerade aktiviteter.

(...)

Diagnosen äjkli sijkus stämmer. Vi gick nämligen ut. Lite gråmulenhet och regn gör en inte surmulen. Men sur i meningen blöt. Ännu blötare blev det av diket mitt emot. Vadställen går vanligen vinkelrätt mot en avlång vattensamling men Ava valde vada längs med diket. Fel! Det var i diket hon gick. Redan plurrad spelar mer vatten ingen roll så jag tillät henne att vada vidare. Jag är ju rutinerad fyrabarnspappa och sedan 10 år tillbaka farfar-morfar till tre äldre än Ava. Jag vet att vatten i sig är ofarligt och om man redan är blöt så är man. Vadandet av och an fick därför fortgå till fallet som inte var en fors utan en historia rakt framåt och pladask. DÅ blev det ingång för sanering och yttrandet äjkli sijkus! kom. Jag behärskar i någon mening avamålet och tolkar därför: verklig cirkus!

(...)

Lunch är äten. Vi är lite dästa och böcker blir lästa. Mitt försök att i efterskott ta del av vicepresidentdebatten från i natt har helt skitit sig även om det inte kommit någon annan skit – efter tösens kabel efter frukost.

Har dock varit lite lathändig, alltså aktiv med verktyg i kraftbesparande syfte. Tösen har perioder då hon far som en fis i en glasburk och då in i rum där hon inte anses ska vistas. Uppvinkling av handtag spar på sikt vuxenenergi som det gamla Stig-ordspråket lyder.

(...)

Vi antar att det blivit mer mamma arj torbarnen än vad som planerades i morse. Dottern angav tid när sista lektion skulle sluta och hon kunde vända hem – om jag inte måste vara kvar för att hantera att nån elev försökt elda upp nån annan. Hon ringde och meddelade fördröjning men kom vad det lider. Orsaken var dock inte den nämnda utan krishantering av allvarlig och viktig elevrelaterad sak. Respekt!

Jag for hem. Kollade på TV lite Folkhälsomyndighetsfakta, regeringsbeslutet om folkhopar och början på duellen Pence-Harris. Det sista fixade jag inte. Medförberedde middagen som strax skall ätas.

I kväll 18.30 samlas alla som vill och kan till Bibelstudium i Älvsby kyrka. Ungefär samtidigt publicerar jag här på min egen blogg en ”lathund” att använda på annan plats och/eller på annan tid. Till detta inlägg här länkar jag på min Facebook.

Samma tid blir en näst intill helt likalydande text synlig på församlingens hemsida – här. Jag rekommenderar att man hämtar den PDF-fil man kan ladda ner därifrån. Den innehåller en mer mångordig återblick på de två tidigare träffarna i höst. Här på min blogg är dagens ”lathund” kortare då du, noble Bloggläsius, kan se i tidigare inlägg – distans-bibel + ett datum – vad som varit på tapeten i september.

För ikväll är denna bild viktig.

Temat för 6 oktober är: Guds förberedelse och effekten.

I många Biblar – men inte alla – finns längst bak ofta någon form av sammanställning över den så kallade ”frälsningshistorien”. Sådana tidsaxlar är bra. De länkar samman Guds historia för att förbereda sitt ingripande med den allmänna historien. I Judendom, Kristendom (och senare Islam) är detta viktigt. Guds umgänge med människor är inte främst tidlöst och abstrakt utan sker någon gång, någonstans och på nägot sätt. Det finns ett När, Var och Hur i vad Gud gör.

Tidsaxeln ovan ger många detaljer och mycket information samtidigt som en översikt. Den börjar det längst upp till vänster och låter sedan historien gå i kurvor. Olika färger betonar olika perioder eller skeenden och de vita linjerna anger vilka Bibelböcker som berättar det – oftast skrivna och sammanställda långt efter händelserna i sig.

Flödet från vänster till höger och sedan tillbaka åt vänster täcker det vi kallar Gamla testamentet. Observera att årtalsnumreringen inte har samma skala hela tiden utan ”glesar upp sig” allt eftersom tiden går.

I lite äldre Biblar fanns 39 så kallat kanoniska böcker som från början var skrivna på hebreiska. Med ordet kanoniska menar man ungefär rättesnöre, med auktoritet. Att det i det grå fältet i andra kurvan inte finns markeringar om böcker betyder inte att sådana saknas. I moderna och äldre Biblar finns 11 så kallade apokryfiska eller deutrokanoniska böcker – rättesnören i andra hand. Till dem finns inga hebreiska förlagor utan de skrevs direkt på grekiska strax före det att Jesus föddes.

Att Gud har umgåtts med människor genom historien gör att det finns en massa När, Var och Hur att ta del av. Vill man summera det hela kan man säga att Gamla testamentet riggar för Jesus genom att måla upp bilder av ledare (domare och kungar), budbärare (profeter) och offer (tempeltjänst och präster).

Därför läser man ett textavsnitt ur Gamla testamentet i gudstjänsten näst intill varje söndag.

Det oranga fältet nere till höger – observera den glesa tidsskalan – handlar om ”effekten” av allt Jesus gjorde och sade, främst hans död och uppståndelse. De personer Jesus utsett att representera honom berättade och skrev, först brev till de första kristna grupperna, sedan med start på 60-talet evangelier med urval av vad man brukade berätta muntligt om det som hänt 1-2 generationer tidigare. Sammantaget blev det 27 skrifter i ett Andra eller Nytt testamente som likt det gamla är Guds Ord, kanon, rättesnöre för lära och liv.

Nya Testamentets brev är alltså Jesus-representanternas post till andra troende där och då. Brevsamlingen i Bibeln börjar med Paulus brev i storleksordning och följs av epistlar skrivna av några andra av ombuden. I breven söker de tillämpa, undervisa och och vägleda sina adressater.

Som Epistel-text tjuvläser man i kyrkorna varje sön- och helgdag från den post dessa talespersoner med auktoritet sände till andra. Det görs för att bättre söka förstå ”Jesus-effekten” och kunna tillämpa den i vår tid här och nu. Naturligtvis behöver då texterna tolkas. Deras när – var – hur behöver flyttas till vårt nu – här – och samma eller liknade hur. Sådan tolkning sker bäst när man gör den tillsammans och samtalar om vad Gud har på hjärtat och genom Bibelns texter vill säga oss.

”Lathunden” denna gång kom – freamför allt i PDF-versionen – att innehålla många ord, nästan ett föredrag med en hel del fakta. Kanske är det inte så mycket att samtala kring, mer saker som kan vara bra att veta. Mer finns naturligtvis. Om Bibeln, dess innehåll och vad det betyder finns en uppsjö av litteratur både i pappersformat och på nätet. De flesta Biblar har bra uppslagsdelar inbundna efter själva texterna – läsvärda! Speciallitteratur finns i hyllkilometrar.

Sök också gärna på nätet. Svenska Bibelsällskapets hemsida har mycket att ge – här. Söker man på Google kan man hitta både ved och kvist men om man till exempel skriver tidsaxel bibel och ser på bilder får man liknande uppställningar som bilden i denna ”lathund”. Rekommenderas.

Ju mindre man har att göra desto mer tänker man kring det man gör.

Jag vet inte om de kursiverade orden kvalificerar för beteckningen Gammalt Stig-ordspråk. Frågan är om det gäller generellt och i alla fall är det inte gammalt. Jag har formulerat det i dagarna. Hur som helst är det i kyrkligt-kristlig-prästerlig tappning sant just nu ur min lite begränsade synvinkel.

Präst blev jag 11 juni 1978 när biskopen som det då hette överantvardade uppdraget eller ämbetet till mig. Präst förblir jag till dagen jag slarvigt uttryckt tar ner skylten och läggs i trä-frack – eller om senare biskop eller jag själv kommer fram till att det bästa vore att kyrkan slapp mig som belastning.

Förr i världen när jag som präst även hade en anställning bestod uppdraget av en massa spring och skubb mellan olika inte självklart i alla avseenden vare sig vettiga eller sammanvävda ting. Det var gudstjänster, dop, en och annan vigsel, samtal, begravningar, konfirmander, Bibelstudiegrupper, sociala sammankomster samt en del nödvändig men också en del onödig administration. Då jag aldrig ens försökte bli kyrkoherde blev det sistnämnda något jag inte drabbades av eller drabbade andra med.

När man har mycket att göra hinner har man mycket att tänka på. Det gäller ju att lösa uppgifterna så bra som möjligt. Det som ofta saknas när man har mycket att tänka på är tid att tänka kring sakerna – om skillnaden mellan på och kring är begriplig. I alla fall är det så att när jag nu som pensionerad bara bidrar med en bråkdel av det jox som tidigare fyllde tid fylls tankarna mer kring just det jag står i och samband där. Låt mig ge ett exempel.

Under september gick två Bibelstudie-kvällar (som har ett samband mellan sig) och två Ovan-gelieträffar (som inte är sammanknutna) av stapeln. Det innebar en kväll i veckan för mig och det är inte mycket. I bägge sammanhangen sker en avvägning mellan spontant och planerat men på olika sätt.

• För Bibelstudiet gör jag i förväg en planering av innehållet och söker att genom frågeställningar och samtal söka genomföra den. Naturligtvis är det öppet för andra tankar hos de närvarande. Ofta ”håller planeringen” ganska bra men ibland inte alls.
• Ovan-gelie-träffarna är viklade åt andra hållet och startar i de närvarandes funderingar. För säkerhets skull har jag på någras begäran om det skulle behövas något planlagt i benfickan.*

Nu kommer det jag funderar kring: Vid alla de fyra olika tillfällena som har ganska olika deltagare har vad man kan kalla de närvarandes ”spontanitets-tankar” hamnat i samma eller liknande spår. Både för erfarna och rutinerade Bibelstudierävar såväl hos dem som menar sig vara mer nykläckta i sammanhanget bränner det till på klart liknande punkt som kan sammanfattas: Hur kan jag som så svagt känner att Gud/Jesus på djupet påverkar och förändrar mig ändå mena mig vara på rätt väg? Formulerar jag om det på klassiskt vis handlar det om Nådens verkningar i mitt hjärta eller effekten av Nåden i Guds hjärta.

Den spontana samstämmigheten från alla fyra gångena min tankeverksamhet och skapade det kursiverade ”ordspråket” högst upp. Smått tagen undrar jag varför denna otidsenlighet brinner. I nutida kyrklig pappersproduktion och på sociala medier dominerar miljö, socialt ansvar, alla människors lika värde, organisation, budget och liknande – i och för sig också viktiga saker – men i ”fältarbetet” får jag i denna så kallat ”moderna tid” brottas med sådant där vägledning och lösning finns – förutom i Bibeln – hos stofiler som Luther och Rosenius med flera.

Tänkeriet gjorde att jag plockade fram Rosenius för om inte omläsning så i alla fall ombläddring. Efter min farmor ärvde jag Samlade Skrifter af C. O. Rosenius i fyra band.** Där finns det jag bygger både min tro och mina linjer i samtalen på som kan sammanfattas i Gud krävde offret, Gud gav offret och Gud var offret – eller om man så vill i en gammal sång.

1. På nåden i Guds hjärta, som Jesus åt oss vann,
   då han för oss i smärta blev död på korsets stam,
   jag nu allena bygger min tro och salighet
   och lever därför trygger, den onde till förtret.
   
   
2. På nåden i mitt hjärta jag stödde mej en tid,
   men då vid syndens smärta jag miste all min frid.
   Så länge som jag rördes, så kände jag mej nöjd,
   men all min ro förstördes när jag var mindre böjd.
   
   
3. Visst har jag ännu skiften, ja, känslan växlar om:
   än varm och rörd av Skriften, än kall och död och tom.
   Men nu jag lärt betrakta: det skiftar ej hos Gud!
   Jag slipper då beakta min känslas alla ljud.
   
   
4. Den egendom som köptes med Jesu Kristi blod,
   beseglad när jag döptes, blott den är fast och god.
   Den ligger i Guds hjärta och i det gåvobrev
   som under dödens smärta Guds Son med blodet skrev.
   
   
5. Nu är det väl därovan, hur än det skiftar här,
   och given är nu gåvan av Gud, min Fader kär.
   Den stund vi var ovänner försonade vi blev.
   Om intet alls jag känner, jag tror Guds gåvobrev.

* Utifrån inlägget sabbatsböxern´ den 27:e förramånaden kan du, noble Bloggläsius, ana fusklappens placering.

** Ursprungligen enligt pärmens insida faktiskt min farmorsfars böcker tryckta 1902. Jag har också yngre utgåvor och sammanställningar men gillar kruse-oola bättre. Att det är arvegods ger dessutom en doft av apostolisk succesion.

Jag har en del blogg- och Facebook-rutiner. Vad gäller en del blir det några gånger per dag, annat dagligen och ytterligare annat lite då och då. Till då-och-då-gänget hör den israeliska dagstidningen Haaretz. Den är en ganska liten tidning i Israel där den av många anses stå ”till vänster”. Jämför man profilen med rikstidningar i Sverige ligger Dagens Nyheter närmast till hands. Naturligtvis finns folk som ser DN som en kommunistblaska men det säger mer om sådana högerstyren än om själva tidningen. Så också med Haaretz.

Situationen Israel-Palestina och läget i Israel som sådant ligger i mediaskugga. Andra händelser i Mellanöstern och i världen – Syrien, Corona, presidentval mm – gör att det är bara ett par borgerliga så kallat ”kristna tidningar” som Dagen och Världen Idag – en det tomtar tycker att också Dagen nu blivit ”vänster” – som då och då belyser något.när så sker är det i tydlig Israel-positiv riktning. Med den vinklade ransoneringen på svenska blir Haaretz bra för mig som för en del år sedan fick göra en studieresa i området och gärna fortsätter att odla mitt intresse för situationen ochmänniskorna där.

Gideon Levi heter en kolumnist på Haaretz. Man kan läsa om honom kortfattat här och och mer långfattat här. I den artikel från den sista september som jag – det var länge sedan jag gjord något liknande – nu översatt är han lätt ironisk om de demonstrationer som dagligen sker i Israel mot regeringen ledd av den korruptionsanklagade maktfifflaren Nethanyahu. På engelska hittar du här den artikel Google råöversatte och jag putsat till vad jag tycker blev bättre svenska.

Gruppera Västbanks-brigaden till protesterna.

Låt israelerna möta sin armé

Israels försvarssoldater känsliga sinnen skadas: De skickades för att skingra en demonstration och tillsammans med poliser bemanna vägspärrar. Vid en vägspärr i Jerusalem har en fallskärmsjägare redan förolämpats av en demonstrant. Vart leder denna skam?

Som svar beordrade chefen för generalstaben Aviv Kochavi som är noggrann med att bevara sina soldaters renhet dem omedelbart tillbaka till sina baser. ”Det här är hemskt”, säger protestaktivisten Giora Inbar, brigadegeneral i reserven. ”En gång skickade de fallskärmsjägare till Jerusalem för att driva undan fienden. Igår placerade de beväpnade fallskärmsjägare för att driva tillbaka demonstranter som hade åkt till Jerusalem för att försvara demokratin.”

Enligt Inbar var, mellan "befrielsen" av Jerusalem 1967 och upplösningen av "demokrati-demonstrationen" på Balfour Street 2020, fallskärmsjägarna en lokal gren av Frälsningsarmén. De matade äldre, hjälpte fattiga och tränade fallskärmshoppning på stranden. Med all respekt för herr Inbar är detta en rosfärgad felaktig framställning. De fallskärmsjägare som sändes till Jerusalem den här veckan gjorde precis vad de har gjort största delen av de senaste 53 åren, bara mindre brutalt.

Från Ammunition Hill till Paris Square är detta vad de gjort: kraftfullt upplösa protester och vid vägspärrar kväva folk. En betydande del av vad fallskärmsjägare och alla andra förband gjort de senaste decennierna är polisarbete och kontroll, precis som nu i Jerusalem. Det kanske inte låter bra eller ser snyggt ut och är verkligen långt ifrån heroiskt – jämför den tårögda fallskärmsjägaren från Västra muren med fallskärmsjägaren vid en kontrollpunkt – men det är samma röda basker, den som borde ha varit dold i skam för länge sedan. Det är rutin för polisen och ockupationsarmén, Israels försvarsmakt, att varje natt slå sig in i hem och dra människor ur sina sängar, särskilt för deras politiska aktivitet, en annan skamlig och olaglig handling. Med några års mellanrum genomför de kriminella operationer i Gaza eller Libanon, svåra att kalla krig eftersom det inte finns någon armé som motståndare. Också när de skyddar bosättare i helt olagliga utposter och bosättningar deltar de aktivt i Israels största politiska spel och tar en tydlig och entydig politisk ställning.

IDF är som underleverantör för ockupationen en av de mest politiserade arméerna i världen. Det finns få liknande. Därför säger vi till försvarsministern, stabschefen och brigadgeneral Inbar – bespara oss er egenrättfärdighet och hymlande med ögonen. Det som skedde på Balfour Street är en helt naturlig och nödvändig fortsättning av fallskärmsjägarnas aktivitet vid kontrollpunkten Beka'ot och flyktinglägret Dheisheh. Inga är lika skickliga som de är vid vägspärrarna och inga har mer erfarenhet av att med kraft upplösa demonstrationer. Fråga vilken palestinier som helst. Det är sant att de för närvarande använder silkesvantar i västra Jerusalem tvärtemot hur de utbildats för att fungera i territorierna. Kanske är det därför som Fallskärmsbrigaden, Kochavi och försvarsminister Benny Gantz vill hålla dem borta från staden så att deras färdigheter inte rostar. När allt kommer omkring talar vi på Balfour Street om andra judar, israeliska medborgare, människor.

Men IDF har ännu bättre utbildade styrkor än fallskärmsjägare, vars ära nu är lite dämpad. Kfir-brigadens trupper, infanteribataljonerna utplacerade på Västbanken, är experter på att hantera vägspärrar och demonstrationer. Kanske skulle det vara bättre att flytta dem till Balfour Street för att ersätta de röda baskerna.

Gränspolisen skulle inte heller göra ett dåligt jobb. Släpp helt enkelt gränspoliserna lösa så kommer de att misshandla demonstranterna, stjäla från dem och till och med skjuta hjälplösa autistiska personer. De som gjorde så i ett skräpigt område i Östra Jerusalem kan enkelt efter en kort anpassningsperiod göra samma sak i den västra delen av staden. De självrättfärdiga fruktar att folkets armé kommer att politiseras och den moraliska armén kommer att förvandlas till regimens väktare. Du behöver inte oroa dig. IDF har varit dessa saker ett tag.

Kanske finns det ändå någon positiv aspekt i allt detta: Folket kommer äntligen att lära känna sin armé och hur den fungerar. Skicka Kfir-brigaden till Balfour Street och israelerna blir chockade. Det är en annan anledning till att Kochavi och Gantz vill hålla armén borta från gatorna – så att vi inte får se vad det verkligen gör och hur soldater rutinmässigt behandlar människor.