stigstrombergsson

Jag brottades ett tag med vilken rubrik jag skulle sätta på denna måndagsskrivning. De militanta parollerna Sluta sjunga! eller Stoppa sången! ratade jag i misstanken att du, noble Bloggläsius, skulle uppfatta mig helt efter bokstaven och ta sådana slagord på 100% allvar. Särskilt i kyrkliga sammanhang kan uttalade meningar vara känsliga saker. En del inte nöjer sig inte med 100% utan tolkar in minst 100 till.

Jag menar alltså i dessa Coronatider inte Sångmask på! rent bokstavligt – ännu. Men jag funderar i alla fall över vad man tillåts fundera över i denna tid fylld av risker och rädslor, faror och farhågor, utskänkningar och inskränkningar, en meter eller två meter, Trump eller Biden, vinterkyla och slaskblask. Vilka vägval gör man? Vilka inte? Finns det ”heliga kor” som inte får rubbas? I så fall vilka? Fundera måste man ju få göra – eller?

Bilden visar avspärrningarna i Älvsby kyrka igår. Vad jag förstått ska de gälla tills vidare. Var annan bänk är stängd. Tre personer kan sitta i de öppna raderna som i icke-corona-tid rymmer 5-6, 7 om man är smalarslad. Markeringarna nu skapar ungefär två meter mellan folk som inte tillhör samma hushåll. Det är en distans som är rekommenderad när man sjunger. I sammanhang där man inte gör det gäller en meter. Så var det i lokalen där sonen för någon vecka sedan under tre timmar disputerade för sin doktorsgrad och det funkade fint.

Naturligtvis tänker jag vara lojal både som sittare i kyrkan och agerare i densamma. Att göra på annat vis än vad som är beslutat är fel. Min lojalitet är att med takt och ton agera inom regelverket men sträcker sig inte nödvändigtvis till att låta bli att fundera över om att det man valt är den bästa lösningen av alla lösningar.

Jag är själv inte sångare. Har inte takt och ton för det. Med ögon och öron kan jag se och höra att andra gilla att sjunga. Jag gillar det och jag missunnar dem inte den glädjen. Det är min sång jag missunnar dem – vilket också gör de flesta glada.

Att gemensam sång skapar samhörighet är ett faktum. Att sitta på rejält håll motverkar samhörighet är också ett faktum. Här funderar jag kring brytpunkterna. Gör två meters lucka att de som sjunger blir ett gäng solister i var sin bänk och att de som inte är övade sångare drar sig för att gnola med? OBServera att det var en fråga! Kan det vara så att samhörigheten blir starkare med en meters avstånd utan sång? Man måste få fråga! Eller är musiken en ”helig ko” man inte får fråga om?

Andra kossor har man trots mångas råmanden slaktat, lite olika i olika församlingar. Kyrkkaffen och andra sociala mötesplatser med trängsel och mycket folk har man ”pausat” för att söka följa smittexpertisens rekommendationer. Trist men rimligt. Sådant har inte blivit helt lika överallt vilket också är rimligtdå lokaler, målgrupper, smittolägen – i Älvsbyn i princip för närvarande obefintligt – och andra saker kan vara olika.

Nattvarden har också hanterat olika under pandemin. Älvsby församling behöll fattningen och valde att fortsätta tre söndagar av fyra och på onsdagkvällarna. Andra församlingar slog tvärstopp och har inte firat Mässa på ett halvår – trots att det finns dem som råmar över att det Jesus instiftat bara fick upphöra. När jag i press, sociala medier och kontakter ser sådant funderar jag just kring ”heliga kor”. Vilka kossor finns? För vilka personer? Varför? Och är man rimligt konsekvent? OBS ordet rimligt.

Att vara lojal är att agera i enlighet med det beslutade – för så vida det inte är helt vansinnigt. Att fundera och kanske till och med ifrågasätta tingens ordning kan innebära att man upplevs ”jobbig” men är inte att vara illojal.