stigstrombergsson

Ju mindre man har att göra desto mer tänker man kring det man gör.

Jag vet inte om de kursiverade orden kvalificerar för beteckningen Gammalt Stig-ordspråk. Frågan är om det gäller generellt och i alla fall är det inte gammalt. Jag har formulerat det i dagarna. Hur som helst är det i kyrkligt-kristlig-prästerlig tappning sant just nu ur min lite begränsade synvinkel.

Präst blev jag 11 juni 1978 när biskopen som det då hette överantvardade uppdraget eller ämbetet till mig. Präst förblir jag till dagen jag slarvigt uttryckt tar ner skylten och läggs i trä-frack – eller om senare biskop eller jag själv kommer fram till att det bästa vore att kyrkan slapp mig som belastning.

Förr i världen när jag som präst även hade en anställning bestod uppdraget av en massa spring och skubb mellan olika inte självklart i alla avseenden vare sig vettiga eller sammanvävda ting. Det var gudstjänster, dop, en och annan vigsel, samtal, begravningar, konfirmander, Bibelstudiegrupper, sociala sammankomster samt en del nödvändig men också en del onödig administration. Då jag aldrig ens försökte bli kyrkoherde blev det sistnämnda något jag inte drabbades av eller drabbade andra med.

När man har mycket att göra hinner har man mycket att tänka på. Det gäller ju att lösa uppgifterna så bra som möjligt. Det som ofta saknas när man har mycket att tänka på är tid att tänka kring sakerna – om skillnaden mellan på och kring är begriplig. I alla fall är det så att när jag nu som pensionerad bara bidrar med en bråkdel av det jox som tidigare fyllde tid fylls tankarna mer kring just det jag står i och samband där. Låt mig ge ett exempel.

Under september gick två Bibelstudie-kvällar (som har ett samband mellan sig) och två Ovan-gelieträffar (som inte är sammanknutna) av stapeln. Det innebar en kväll i veckan för mig och det är inte mycket. I bägge sammanhangen sker en avvägning mellan spontant och planerat men på olika sätt.

• För Bibelstudiet gör jag i förväg en planering av innehållet och söker att genom frågeställningar och samtal söka genomföra den. Naturligtvis är det öppet för andra tankar hos de närvarande. Ofta ”håller planeringen” ganska bra men ibland inte alls.
• Ovan-gelie-träffarna är viklade åt andra hållet och startar i de närvarandes funderingar. För säkerhets skull har jag på någras begäran om det skulle behövas något planlagt i benfickan.*

Nu kommer det jag funderar kring: Vid alla de fyra olika tillfällena som har ganska olika deltagare har vad man kan kalla de närvarandes ”spontanitets-tankar” hamnat i samma eller liknande spår. Både för erfarna och rutinerade Bibelstudierävar såväl hos dem som menar sig vara mer nykläckta i sammanhanget bränner det till på klart liknande punkt som kan sammanfattas: Hur kan jag som så svagt känner att Gud/Jesus på djupet påverkar och förändrar mig ändå mena mig vara på rätt väg? Formulerar jag om det på klassiskt vis handlar det om Nådens verkningar i mitt hjärta eller effekten av Nåden i Guds hjärta.

Den spontana samstämmigheten från alla fyra gångena min tankeverksamhet och skapade det kursiverade ”ordspråket” högst upp. Smått tagen undrar jag varför denna otidsenlighet brinner. I nutida kyrklig pappersproduktion och på sociala medier dominerar miljö, socialt ansvar, alla människors lika värde, organisation, budget och liknande – i och för sig också viktiga saker – men i ”fältarbetet” får jag i denna så kallat ”moderna tid” brottas med sådant där vägledning och lösning finns – förutom i Bibeln – hos stofiler som Luther och Rosenius med flera.

Tänkeriet gjorde att jag plockade fram Rosenius för om inte omläsning så i alla fall ombläddring. Efter min farmor ärvde jag Samlade Skrifter af C. O. Rosenius i fyra band.** Där finns det jag bygger både min tro och mina linjer i samtalen på som kan sammanfattas i Gud krävde offret, Gud gav offret och Gud var offret – eller om man så vill i en gammal sång.

1. På nåden i Guds hjärta, som Jesus åt oss vann,
   då han för oss i smärta blev död på korsets stam,
   jag nu allena bygger min tro och salighet
   och lever därför trygger, den onde till förtret.
   
   
2. På nåden i mitt hjärta jag stödde mej en tid,
   men då vid syndens smärta jag miste all min frid.
   Så länge som jag rördes, så kände jag mej nöjd,
   men all min ro förstördes när jag var mindre böjd.
   
   
3. Visst har jag ännu skiften, ja, känslan växlar om:
   än varm och rörd av Skriften, än kall och död och tom.
   Men nu jag lärt betrakta: det skiftar ej hos Gud!
   Jag slipper då beakta min känslas alla ljud.
   
   
4. Den egendom som köptes med Jesu Kristi blod,
   beseglad när jag döptes, blott den är fast och god.
   Den ligger i Guds hjärta och i det gåvobrev
   som under dödens smärta Guds Son med blodet skrev.
   
   
5. Nu är det väl därovan, hur än det skiftar här,
   och given är nu gåvan av Gud, min Fader kär.
   Den stund vi var ovänner försonade vi blev.
   Om intet alls jag känner, jag tror Guds gåvobrev.

* Utifrån inlägget sabbatsböxern´ den 27:e förramånaden kan du, noble Bloggläsius, ana fusklappens placering.

** Ursprungligen enligt pärmens insida faktiskt min farmorsfars böcker tryckta 1902. Jag har också yngre utgåvor och sammanställningar men gillar kruse-oola bättre. Att det är arvegods ger dessutom en doft av apostolisk succesion.