stigstrombergsson

Som vanligt först lite mm 

Det har svalnat till en del. I alla fall om man jämför med helgen för en halv vecka sedan. Snart juni månad och faktiskt ett ½dussin snöflingor i luften under onsdagen. Ingen sommar alltså. Bilden är ett tecken på detta. På folkhögskolan är snöskufflarna fortfarande på plats. Visa av att ha varit med om många månadsskiften maj-juni i Norrbottens inland låter vi det vara så och säger med det samma sak som Per-Albin sa under kriget: Vår beredskap är god!

Så tillbaka till handboken – igen 

Om dopordningen återkommer jag var slutorden i förra inlägget. Och nu är jag här vid mitt tangentbord för att skriva lite av vad jag tänker, och dela några bekumrade tankar. För så är det. Jag är lite bekumrad. Som vanligt tar jag en omväg för att spä på berättelsen. Motiven för sådana fasoner redovisade jag i början av förra inlägget.

Dopet har med frälsningen att göra. Det som kristen tro och Bibeln innerst och utterst handlar om. Guds stora befrielse av sin mänsklighet. Guds stora reparation skulle man också kunna säga.

Den övergripande och grundläggande reparationsåtgärden var det Gud själv gjorde vid en viss tid och viss plats i historien och geografin när Gud genom händelser och profeter riggat scenen och blev människa. Jesus. Genom Maria. Inkarnerades kallas det på finspråk. Och som inkarnerad levde Gud vårt liv och dog vår död. För vår skull. Levde ett liv som människans liv var tänkt att levas – men inte levs. I harmoni med Guds vilja. Det livet levde Jesus i vårt ställe. För vår skull.
Jesus hade då egentligen inte behövt dö. Men dog. I människans ställe. Tog hennes död och reparerade så den trasiga relationen mellan sig själv och den värld Gud skapat. Och älskar. Trots att människan svikit. För det har ju människan gjort. Och gör. Sviker. Ingen kan väl på allvar tro att människan som gör världen till ett helvete för sig själv och alla varelser är i harmoni med Gud. Hon är skapad – ja. Men inte i harmoni. Så Gud reparerade relationen. Själv. För alla. Kvittot på det är att Jesus uppstod från döden. Uppståndelsen är signaturen på den övergripande och grundläggande reparationsåtgärden Gud själv gjorde. Frälsningen. Befrielsen.
På den grunden och på det sammanhanget vilar dopet. Dopet kopplar ihop den individuella människan med Jesus och det han gjorde. Dopet frälser. Dopet befriar. Dopet förenar med Gud. Reparerar på ett individuellt plan. För in personen i det reparerade, det som kallas Guds rike. Dopet skapar en relation som annars inte finns.

Sett på detta sätt – och det är Svenska kurkans bekännelse om Frälsning och dop i sammandrag – hör dopet alltså samman med Skapelsens befrielse i och genom Jesus. Det är kopplat till vad man brukar kalla Andra artikeln, trosbekännelsens andra del om Jesus och den frälsning han fixat. Och Tredje artikeln om Guds Andes arbete på Andra artikelns grund, hur människan blir frälst.
Detta var tudligt i de Kurkohandböcker jag berättade om i min series första inlägg. 1942, 1976 och 1986 års dopordningar började alla med varianter av Gud vill att alla människor skall leva i gemenskap med Honom. Därför har han sänt sin son Jesus Kristus....genom dopet förenas vi med Honom. Detta gör han nu med dem som nu skall döpas. Detta sägs tudligt i början av varje dop om man följer Handboken – som präster lovat att göra.

I det förslag till Dopordning som kom till år 2000 försökte man sig på en ändring. En fundamental och i mina ögon felaktig sådan som mer formulerade tankarna så att dopet uppfattas som en bekräftelse på att vi är skapade av Gud. Att den enskilda människan är tänkt av Gud. Så är det ju i och för sig men dopets fokus fluttades i det förslaget från Andra artikeln om Frälsningen till Första Artikeln om Skapelsen. Dopet beskrevs inte som en hopkoppling med Jesus, som något som skapade en relation, utan mer som en bekräftelse på en annan relation – alltså fundamentalt annorlunda.

2000-förslaget kuggades men nu har saken återkommit. Det förslag till Kurkohandbok vi nu har framför oss har inte helt suddat ut Frälsningen från dopet men sätter tungdpunkten på annan plats. Tendenser till denna rörelse från Frälsning till Skapelse hittar man också på andra håll i den kurkliga debatten. Flera röster för till exempel fram tanken att den roll jag ovan skissade att Jesus har med sitt agerande som ställföreträdare för människorna och som deras Försonare är en läbbig historia som inte passar vår moderna tid i vilken vi människor mucket väl med Jesus som ett gott föredöme torde kunna falla Gud på läppen i alla fall. Sådan ”teologin” menar jag är skräp – avfall.

Jag har som sagt bara snabbt och utligt ögnat igenom delar av förslaget till nu Kurkohandbok. Högmässan och Dopet. Mucket, särskilt i Högmässan, är bra men jag tror man skall väldigt noga urskilja och motarbeta glidningarna från en närgången och aktiv till en mer avlägsen och vilande Gud, från Andra till Första artikeln.

Så till sist något helt annat.
Läsaren torde ha noterat att det saknas några y i framställningen ovan. Det är medvetet. Barnbarnet Tyra som är två år sa nämligen när jag senast träffade henne för ett par veckor sedan: Jag är lite blug. Till sin farmor sa hon veckan efter att hon inte var blug men det må väl vara hänt. Imorgon kommer i alla fall Tyra på helgvisit. I längtan till detta har jag medvetet u-stavat. Tyra kommer tillsammans med sina föräldrar och – för första gången i världshistorien – sin snugge lillebror Adrian.

Först lite mm – väldigt lite

Jag tycker det var fel låt som vann. Europamästerskapet i skräpmusik alltså. I och för sig kul att det var det svenska ”bidraget” men fel låt var det i alla fall. Den ryska gumgruppen var bäst. Enligt min enkla mening. Häftiga skor. I övrigt vad gäller Melodifestivalen säger jag som Forrest Gump: That´s all I have to say about that.

Så om handboken – igen 

I förra inlägget gjorde jag en kortrandig utvikning, en kringgående rörelse.

Ett skäl till detta är att en kringgående rörelse behövs för att komma till UFA. I vart fall fick jag lära mig det under värnpliktsåret 1975-76 vid kungliga nittonde infanteriregementet i Boden. På snirkliga skogsvägar och i obanad terräng cyklade, gick eller åkte vi skidor långa omvägar till Utgångspunkt För Anfall, den position från vilken vi i någon lämplig gryning skulle genomföra angreppet.
Ett annat skäl till utvikningen finns i min läsekrets – tror jag. Inte alla där är kännare av inomkyrkliga finlirigheter. Visst finns ett och annat teologproffs på vilket min handbokshistoriska genomgång kan vara överflödig men det finns andra i läsekretsen som har hederliga livsbefattningar som tonåringar, tidigare och nuvarande folkhögskoleelever, fjolårskonfirmander, släktingar eller annat. Dessa är helt OK tänkande typer och seriöst folk men är kanske i behov av lite mer fakta för att det jag berättar inte enbart skall bli argumentativt skrot – läs här om vad jag menar med det uttrycket.
Ett tredje orsak till min långordighet kan nog klassas som en yrkesskada eller två. Jag är ju präst och lärare och det innebär dubbel risk för logorré, en sjuklig pratsamhet orsakad av den personliga övertalningens gudinna i den romerska mytologin – Svada*.

Det nyss skrivna skrevs sent måndag kväll. Nattpaus tas och skrivandet återupptas om tisdagen.

Såhär på tisdagskvällen fortsätter jag min omfattning, min kringgående rörelse.

I min bokhylla på jobbet har jag en akademisk avhandling från 2006. Den är skriven av Boel Hössjer Sundman och har titeln ”Herren är mitt ibland oss” – en analys av föreställningar om gudsnärvaro i Den svenska kyrkohandboken från 1986. Intressant sak. Självfallet kan jag inte fritt ur (mitt fragmentariska) minne redogöra för innehållet i detalj men en del kan jag notera.

Det är Handbokens formuleringar författaren analyserar. Ordalydelser om gudsnärvaron. Givetvis inte Guds närvaro i sig – det går inte att forska på. Men orden om gudsnärvaron kan analyseras, ord som uttrycker hur man tror. Då det rör sig om ordningen för flera olika gudstjänster och att olika moment i gudstjänsterna många gånger har flera alternativ att välja mellan blir det ett gediget material som gås igenom.

Boel Hössjer Sundman finner då en del formuleringar som beskriver Gud som närvarande i gudstjänstrummet och andra där Gud beskrivs mer på distans och ytterligare andra på en skala där emellan. I vissa delar av gudstjänstordningarna beskrivs Gud som agerande och i andra som mer vilande eller hur jag nu ska uttrycka det – och så där emellan. Det luriga är att de två skalorna sammanfaller så att de formuleringar som beskriver Gud som närvarande också beskriver Gud som agerande. Och när Gud tecknas mer på distans är det en mer vilande eller nästan passiv Gud som beskrivs.
Till detta kommer ytterligare en lurighet när man ser de olika formuleringarnas ålder, alltså om det rör sig om en del moment och ord som alltid funnits i till exempel Högmässan eller om det handlar om nyare formuleringar knäsatta först 1986 eller kanske i försöksordningen 10 år tidigare: I de äldre formuleringarna är Gud närmare och aktivare, i de yngre mer avlägsen och avvaktande.
En intressant avhandling. Rekommenderas!

Mitt intryck efter att ha snabbläst delar av förslaget till ny Kyrkohandbok är att den utveckling Boel Hössjer Sundman tecknat har fortsatt. Gud har fått maka sig bort ett litet stycke till. Och blivit passivare. I formuleringarna alltså. Inte i sig själv – naturligtvis. Men i vad som sägs. Och därmed tros då ju Handboken uttrycker – eller skall uttrycka – Kyrkans tro.

Den utvecklingen jag tycker mig känna har inte skett genom att man tagit bort saker – nu tänker jag på olika alternativ i ordningen för huvudgudstjänsten Högmässa – utan mer genom att man nyförfattat böner, bekännelser osv.
Effekten blir att om man väljer bland de olika alternativen går det mycket bra att i gudstjänsten beskriva Gud som närvarande, till och med närgången, och aktiv. Alltså som Kyrkan klassiskt beskriver den Gud som blev människan Jesus Kristus och som förlåter och frälser på plats – typ. Det kommer att tillfredsställa de mer klassiskt troende.
Men Handboksförslaget innebär också att om man kryssar sig fram på annat sätt bland alternativen kan man få Gud både obestämd, vag, avlägsen och passivt vilande – men fortfarande hygglig förstås. Personer som tycker att en närgången och uppfordrande Gud med åsikter och uttalad vilja känns läbbig kan finna tryggheten i de mer allmänna formuleringarna.

Men sedan blir ju frågan: HUR ÄR GUD?? Egentligen?
Och hur skall då en Kyrkohandbok beskriva Gud. Och gudsnärvaron?

Om dopordningen återkommer jag.

Först lite mm

Det har gått tre dagar sedan jag inläggade här på bloggen. Torsdag kväll var senast det begav sig. Fredag var full arbetsdag kring EU-projekt å grejer och kvällen umgängades det med hemkommande dotter med livskamrat. Trevligt. De unga pendlade under helgen mellan oss där de sov och inmundigade en och annan måltid och en lägenhet de håller på att flytta ut ur samt har att städa i stifts- och residensstaden Luleå. Alla prylar och pinaler mellanlandar i ett förråd här i byn för att om ett par veckor transporteras till de ungas nya boende- och vistelseort Björkliden där de bägge fått fasta jobb.

Den gångna veckan sköt björkarna skott i en omfattning som fått kanonsaluterna i samband med den kungliga babyns dop att blekna i jämförelse. Från helt kala kvistar förra helgen till idag helt pålövat. Den blida vår man brukar sjunga är inne blev också detta år som brukligt är en snabbt passerande tvåveckorshistoria. Gräsklippning hör sommaren till och i helgen har gräset klippts. Samtidigt finns vissa snörester kvar men det handlar då om de sista rosslingarna av jättestora traktorupplagda snödriveberg.

Så om Handboken

På bloggar och annorstans går det att lägga märke till att det i Svenska kyrkan nu finns ett förslag på ny Kyrkohandbok. Det rör sig om den manual präster och församlingar har att följa vid olika slags gudstjänster. Det är en viktig bok som i avgörande grad reglerar gudstjänster och det man kallar kyrkliga handlingar – dop, bikt, konfirmation, vigsel och begravningar. Den är och skall vara ett uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Ser man på Handbokens gudstjänster ser man vad Svenska kyrkan tror oberoende av om en eller annan präst eller annan företrädare pratar vettigheter eller gallimatias i TV.

Jag har inte hunnit analysera det nya förslaget än. Har bara snabbläst ordningen för gudstjänsternas flaggskepp Högmässa samt ordningen för Dop. Från och med Första Advent kommer ganska många församlingar att under ett år använda det nya på försök under ett år innan man tar slutliga beslut. Ingen tidspanik föreligger alltså. Men en viss annan oro känner jag nog ändå väl vetandes att jag bara tagit in materialet lite ytligt.

Nu är det dags för en kringgående rörelse, alltså en utvikning.

När jag som barn, tonåring och student genom gudstjänster och annat förkyrkligades användes i hela Svenska kyrkan den Kyrkohandbok som började användas 1942. Den var en ålderdomlig sak rent språkligt med speciella ordformer för imperativ både i första och andra person plural: Tackom och lovom Herren respektive Upplyften edra hjärtan. Innehållsligt var den ensidigt gedigen med fokus på vad Jesus gjort för och gör med människorna, att vi syndare ges förlåtelse. Extra tydligt blev detta i det att i princip allt nattvardsfirande hade något av Skärtorsdags- och Långfredagsstämning över sig liksom att dopordningen tydligt redan i sin inledning och sedan längre fram beskrev dopet som något som fogar samman den som döps med Frälsningen, alltså den Befrielsen Jesus genom sin död och uppståndelse fixat.

1976 kom ett förslag till ny Handbok – bara gudstjänsterna, inte de kyrkliga handlingarna – och den hade icke helt utan motstånd börjat användas i Älvsby församling dit jag sändes från prästvigningen 11 juni 1978. Språkligt sett var den moderniserad – Låt oss tacka och lova Herren samt Upplyft era hjärtan – och i någon mån kompletterad med något större tankemångfald i de böner som är centrala i nattvardsfirandet. Fokus var dock tydligt: Frälsningen snedstreck Befrielsen. En bra ordning!
Vad gällde dop mm var 42an fortfarande i bruk 1978 men nya former kom något år in på 1980-talet. Dessa nya former var språkligt moderniserade men inte innehållsligt förändrade.

1986 kom den nu gällande Kyrkohandboken. Den är i princip inget annat än en putsning av försöksordningarna och alltså bra. Till och med mycket bra!

Är 86an föråldrad? Och i så fall hur? Anser vem? Uppenbarligen inte jag!

I samband med relationsförändringarna med staten 2000 kom ett förslag till ny Kyrkohandbok som ratades. Av mig men också av Kyrkomötet. Till papperskorgen! – typ. Nu var allt inte dåligt i det förslaget. Somligt var riktigt bra. Men det blev ändå tummen ner. Förändringarna var för stora. Inte de språkliga. Där var skillnaden inte så stor. Men väl de innehållsliga – och det är mycket allvarligare.

När något skickas till papperskorgen hamnar det inte alltid där utan landar i stället på botten av någon låda från vilken det plockas fram ett decennium senare. Min snabbläsning av förslagets ordningar för Högmässa och Dop ger mig den känslan. Om detaljerna i detta återkommer jag i senare inlägg.

Varning: Långt inlägg!
Första tredjedelen är ur egen fatabur.
De andra två tredjedelarna är översatta artiklar.
Kan men behöver inte läsas i sin helhet!

Varifrån är paprikan? brukar jag fråga mig när jag å lokala kooperativabutiken inhandlar livsmedel av olika slag. När jag plockar grapefrukt dyker den också upp. Varifrån? Står det Israel på etiketten blir det ingen affär.

I sanning skall sägas att världen och Mellanöstern i dagarna innehåller betydligt viktigare och mer alarmerande situationer än vad som har att göra med min paprika och mina grapefrukter. Läsaren må inte tro att jag inte fattar det. Egyptens första demokratiska statschefsval på 7000 år är ett exempel. Status quo i Syrien likaså. Förhandlingarna i Bagdad då stora länder förhandlar icke-kärnvapen med Iran – givetvis! Men detta inlägg handlar om paprika på konsum – åtminstone indirekt. Varför?

Jo! Jag brukar av intresse och som språkövning nästan dagligen läsa de två israeliska tidningarna Jerusalem Post och Haaretz. Det är då främst ledarna och en del debattartiklar jag brukar ta del av. Jag skall inte säga att jag av det läsandet blir expert på saker och ting men dummare eller mer oinformerad blir jag i alla fall inte. Och där debatteras nu min paprika – åtminstone indirekt.

Orsaken är att Sydafrika och Danmark begär att varor som produceras på israelstyrda områden skall märkas så att konsumenterna kan se om de är producerade i själva Israel – innanför Gröna linjen – eller på israelkontrollerad ockuperad mark, alltså Västbanken och Golan. Jag tycker det är en rätt och rimlig hållning. Blir sådant tydligt kan jag köpa israelisk grapefrukt utan att löpa risken att direkt stödja bosättare som mot internationell rätt slagit sig mer på främmande mark, ibland till och med privatägd sådan. Deras paprikor kan jag då bojkotta men nu när jag inte kan se skillnaden måste jag bojkotta alla märkta ”Israel”.

Är inte din köpvägran av israelisk paprika en fis i rymden? torde någon undra. Kanske till och med hånfullt. Visst är det så. Veckans tre icke köpta paprikor betyder i det stora hela ingenting. Det är en fis i rymden som inte påverkar rymden alls. Men det är min fis. För mig är det inte bra att vara ofesen. Och om många fiser kanske det börjar lukta i rymden…

Ibland språkövar jag genom att låta Google översätta någon artikel ur de ovan nämnda tidningarna, oftast Haaretz. Google är inte så bra på svenska så råvarianten måste putsas rejält – och jag lär och övar min engelska.

Gideon Levys Haaretz-artikel av idag blev vad jag valde. Levy anses lite vänster. I opposition. Liksom tidningen. På engelska kan man läsa debattartikeln här. När jag sedan såg att förrgårdagens ledare i den mer regeringsinriktade Jerusalem Post behandlade samma sak men gav en annan bild översatte jag den också. På engelska finns den här. Jag publicerar Jerusalem Post först då den är äldre. Med Levys artikel direkt bakefter ges en inblick i den interna israeliska debatten runt mina paprikor – åtminstone indirekt. Och läsaren kan bilda sig.


SIONISTISK ENHET

Pretoria verkar inställt på att leverans till anti-israeliska lobbyister i deras arbete på att skapa en atmosfär där mobbning av Israel blir legitim.

När sionistiska kritiker av Israels politik i Judéen och Samarien uttrycker sina åsikter löper de risken att ge ammunition till dem som hellre vill se att Israel upphör att existera som en uteslutande judisk stat.
Sydafrikas avsikt att märka produkter från bosättningarna annorlunda än det som produceras inom den gröna linjen, och tecken på att Danmark kan tänkas följa efter, förefaller vara perfekta exempel på detta fenomen.
Många obestridligen sionistiska judar stöder inte bara märkningen utan också bojkottande av produkter som tillverkats av israeliska företag i Judéen och Samarien. Meretz ordförande Zehava Gal-on, och många, om inte alla, av Meretzs väljare har en liknande åsikt.
Det finns också utomlands framstående anhängare av Israel – främst Peter Beinart – som hävdar, i likhet med Gal-On och andra i den israeliska vänstern, att en riktad bojkott mot Västbanken skulle sätta avgörande press på Israel att avsluta "ockupationen".
Om sionistiska duvor kan förespråka bojkott av bosättarprodukter, varför kan inte då Pretoria eller Köpenhamn? Det finns mycket stora och avgörande skillnader. Även om det kan vara sant att liksom Gal-On många Meretz-väljare stöder en riktad bojkott mot judiska företag i Judéen och Samarien, eller en kulturell bojkott av till exempel teatern i Västbanksbosättningen Ariel, så hindrar detta dem inte från att aktivt stödja Israels rätt att existera.
Meretzs väljare är patriotiska israeliska medborgare som gör sin obligatoriska militärtjänst och reservplikt i IDF, något som ibland innebär att de med risk för sina egna liv försvarar judiska bosättningar på Västbanken. Trots att de kan motsätta sig bosättarprojektet låter inte de israeliska duvorna sina personliga politiska åsikter hindra dem från att delta i kollektiva sionistiska aktiviteter som militärtjänst, avgörande för den fortsatta säkerheten för hela den judiska staten.
En annan avgörande skillnad är att vänster-sionister som Beinart eller Gal-On stöder en bojkott utifrån att de, med rätta eller inte, verkligen tror att en sådan åtgärd på lång sikt gynnar den judiska staten.
I sanning bygger denna typ av åtgärder på ett antal felaktiga premisser. En av dem är att Israel på egen hand kan uppnå fred med palestinierna om bara premiärminister Benjamin Netanyahus breda regeringskoalitionen verkligen vill. De bortser också från den reella risken att – liksom Gaza efter att Israel evakuerade ca 8500 judiska bosättare 2005 och södra Libanon efter IDF tillbakadragande 2000 – även Västbanken skulle kunna tas över av radikala islamister och detta efter en smärtsam rotryckning av tusentals nybyggare som kan leda till inbördeskrig.
Dessutom kommer markbyten oundvikligen att bli en del av en framtida tvåstatslösning. Därför är det orättvist att bojkotta företag som ligger i Judéen och Samarien då de kan bli en del av ett Israel med internationellt erkända gränser i framtiden. En bojkott förutsätter också att den majoritet av israeler som stöder den nuvarande regeringens politik antingen är hopplöst dum, hopplöst närsynt, eller bägge delarna och behöver ingripande från mer klarsynta upplysta aktörer.
Men åtminstone Beinart och Gal-On har goda avsikter fast de söker nå sina mål på ett kontraproduktivt sätt. De hoppas kunna neutralisera det demografiska hotet mot Israels judiska majoritet som de miljontals palestinier som bor på Västbanken och Gaza utgör.
Och drivna av en sund judisk moral vill de se ett slut på Israels styre över palestinierna.
Emellertid har Beinart föreslagit att man parallellt med en bojkott riktad mot bosättningarnas produkter bör anstränga sig för att köpa varor och tjänster som produceras av israeliska företag belägna innanför Gröna linjen – ett ogenerat pro-Israeliskt drag.
I kontrast till detta är Pretoria, Köpenhamn och andra mot Israel antagonistiska regeringar som likt Dublin kan tänkas följa deras exempel inte drivna av sionistiska känslor.
Pretoria verkar inställt på att leverans till anti-israeliska lobbyister i deras arbete på att skapa en atmosfär där mobbning av Israel blir legitim.
Det är orättvist att angripa Beinart, Gal-On och andra sionistiska kritiker av Israels politik i Judéen och Samarien bara för att deras ord kan användas för att rättfärdiga sådana verkligen anti-israeliska åtgärder som övervägs i Sydafrika och Danmark.
Vi sionister är för få för att unna oss lyxen av inbördes anklagelser och stridigheter. Bättre är att gå samman mot gemensamma fiender.


MOTIVERAT BOJKOTTA BOSÄTTNINGARNA

Att märkning produkter från bosättningarna borde varit en självklar sak för länge sedan som vägledning för intelligenta och engagerade konsumenter.

Jag köper inte varor som kommer från bosättningarna och kommer aldrig att göra det. Som jag tänker är de stulna varor och liksom alla andra varor som stulits försöker jag att inte köpa dem. Nu kommer kanske inte heller sydafrikanerna och danskarna att köpa dem – deras regeringar har blott och bart begärt att produkter från bosättningarna skall märkas så att inte kunder blir lurade. Lika lite som det i det förgångna var nödvändigt att som brittiska produkter märka varor från de brittiska kolonierna finns det anledning att märka produkter från Israels kolonier som israeliska. Den som vill stödja det israeliska koloniala projektet kan köpa dem och de som är motståndare kan bojkotta dem. Enkelt och simpelt – och nödvändigt.
Israel, som bojkottar Turkiets stränder och Hamas, borde ha varit de första att förstå detta. Istället har vi hört hjärtskärande skrik och arga avfärdanden. Inte ännu mot danskarna som är trevliga men mot sydafrikanerna som är mindre trevliga i våra ögon. Beslutet stämplades av en israelisk UD-talesman som "ett steg med rasistiska egenskaper" – sagt med syfte på det land som fört det mest modiga kriget mot rasismen i mänsklighetens historia.
Ja, det nya Sydafrika kan ge Israel en lektion i kriget mot rasismen. Och ja, Israel kan ge världen en lektion i rasism. Återigen visas att Israels chutzpah (ung kaxighet, högmod?) inte känner några gränser: Israel, av alla länder, anklagar Sydafrika, av alla länder, för att vara rasistiskt. Finns det något mer löjligt?
Det var inte en slump att den sydafrikanska ambassadören i Israel, Ismail Coovadia, verkade både road och generad vid en mottagning på Kameruns självständighetsdag, när UD startade ett löjlig sökande efter honom efter det att – enligt vad som rapporterats – han avstått från att svara på inkallelsen till vad som i förväg beskrivits som en tillrättavisning. Det är inte svårt att föreställa sig hur många sådana tillrättavisningar israeliska ambassadörer i olika delar av världen skulle förtjäna att kallas till om märkningen av produkter från bosättningarna vore anledning till tillrättavisning och anklagelser om rasism hos den israeliska regeringen – som är så rent icke-rasistisk.
Märkning av produkter från bosättningarna borde varit en självklar sak för länge sedan som vägledning för intelligenta och engagerade konsumenter. En bojkott av produkter från bosättningarna borde också skett för länge sedan som ett riktmärke för laglydiga medborgare. Vi syftar inte här endast till en politisk eller moralisk ståndpunkt utan det handlar om att upprätthålla internationell rätt. En produkt som produceras i bosättningarna är en illegal, precis som bosättningarna i sig. Precis som en växande allmänhet av konsumenter världen över inte vill köpa produkter tillverkade i svältlönefabriker i Sydostasien eller "blodiga diamanter" från Afrika – detta på grund av deras ursprung och de villkor under vilka de produceras – så han det förväntas finnas konsumenter som kommer att bojkotta produkter som framställs på ockuperat territorium genom utnyttjande av billig palestinsk arbetskraft vilkas arbetstillfällen finns i bosättningarna.
De självgoda och skenheliga protesterna från israeliska fabriksägare och jordbrukare i de ockuperade områdena – de som säger att de bryr sig så mycket om sina palestinska arbetare och hävdar att en bojkott skulle kunna äventyra de anställdas inkomster – är ett cyniskt försök att vilseleda folk. Hade bosättningarna och ockupationsstyrkorna tagits bort och den mark på vilka dessa företag byggdes återförts till sina ägare skulle de ha haft mycket mer värdiga inkomstkällor.
En bojkott av varor från bosättningarna är en berättigad bojkott. Det finns inget annat sätt att definiera det. En märkning av dessa produkter är det minsta krav varje regering i världen bör ställa som en service för sina medborgare.
Dessutom: det är faktiskt bristen på sådan märkning som kan leda till en fullskalig bojkott av alla blå-vita produkter. Hur kan, när allt kommer omkring, en dansk eller sydafrikansk konsument veta om avokadon han köper inte växer på palestinsk mark?
De som vill köpa olagliga produkter ska köpa Bagel & Bagel-ariklar, toaletter från Lipsky, kosmetika tillverkat av Ahava, svamp från Tekoa, eller vin från Psagot eller Golanhöjderna. De som vill stärka och förstärka bosättandet kan köpa dessa produkter och njuta av dem.
Men de som vill genomföra en minimal protest mot detta syndiga vågstycke inbjuds att bojkotta det och avstå från att köpa från det. För egen del kommer jag att fortsätta att läsa det finstilta på varje produkt. Medborgarna världen över ska också ha denna rätt.
Denna rätt? Denna skyldighet.

När jag börjar skriva detta inlägg ganska tidigt onsdag kväll vet jag inte vad det skall få för rubrik. De orden har jag inte kommit på än. Eller så har orden inte kommit till mig än. Vi får se vad det blir när texten är färdigskriven.

Det var dop igår. I Stockholm. Lite uppumpad tillställning om man jämför med de flesta dop. Mycket folk. Och en liten tös som vare sig hon satt i pappsens eller mammsens knä såg ut som om hon tänkte: Men huvva vicke spektakel. Va dom ställer till.

Om den lilla prinsessan kan sägas att hon var ju ungefär lika gullig som alla andra spädbarn förutom mina egna fyra barn och två barnbarn som i motsvarande ålder var och är ännu gulligare exemplar av den bedårande arten homo parvulus* – här kom rubriken! Och föräldrarna var ju lika tagna som de flesta föräldrar är. Mor- och farföräldrar likaså. Men extra pampigt klädda.

Tänkvärt är att när dophögtiden i Slottskyrkan väl rensas från allt yttre lulllull som prinsar och ministrar och kör och TV och allt lät ärkebiskopen precis likadant som vilken annan präst som helst låter vid dop av vilket barn som helst. Samma ord. Samma ordning. Samma sak! Vare sig det gäller en dotter till en ensamstående uteliggare som har tre kompisar närvarande eller en prinsessa med fullsatt kyrka. Det är klasslöst det Kyrkan säger och gör – innerst inne. I dopet befrias alla från mörkrets makt och förenas med den Försonare Jesus som alla behöver. Alla är fattiga och borta. Alla blir arvingar, kungar och drottningar om man så vill**.

Media berättar om händelsen. Bland dessa givetvis också Dagen och Kyrkans Tidning. Såg det på hemsidorna. Inte så mycket att orda om eller blogga kring. Alltså det som skrivs om prinsessans dop.

Men…
Jag har ett Men...
Egentligen ett stort Menmenmenmen!
Kring det som berättas i kringartiklar – eller vad jag skall kalla dem.

Dagen skriver här om drop-in-dop i Jakobs kyrka inte så långt från slottet. Kyrkans Tidnings artikel om samma sak i Visby domkyrka hittar man här men nu pausar jag mitt skrivande för att på SVT se sista avsnittet av serien The Promise.

Nu färdigsett och jag knapprar vidare fast uret är midnatt. Mycket bra serie förresten.

Det var Dagens och Kyrkans Tidnings prinsess-dops-kring-artiklar jag länkade till.

Jag menar nu inte att klandra de personer som blir drop-in-döpta. Långt därifrån. De har ju bara helt frankt blivit lurade. Inte lurade vad gäller dopet – dopet gäller! – men lurade på ett seriöst försök från kyrkans sida att möta dem med den dopförberedelse som Kyrkohandboken, Kyrkoordningen och god prästerlig sed både stadgar och håller för självklar. Och som de som reflekterande människor förtjänar.

Att tidningarna rapporterar om denna nya avvikelse från ett ansvarigt förvaltande av sakramenten är inte heller oväntat. Media följer medias sätt att vardera, det sätt som gör att det blir mer naturligt att berätta om en man som slår sin fru än att nämna att jag och de flesta andra inte gör det.

Ganska tveksam blir jag dock till den nu-kissar-vi-alldeles-på-oss-av-lycka-hållning som drop-in-döparna visar kring sitt i egna ögon progressiva tilltag. Oreflekterat!!
Rejält tveksam blir jag sedan över att inte tidigare ha kunnat uppleva att biskopar och domkapitel har markerat när detta förekommit. De har ju att se till att sakramenten förvaltas på ett rätt och seriöst sätt och borde därför rimligen klämma ner fotbladen med en kraft som gör att jorden sänker sig tre alnar och himlen höjer sig två. Varför de inte gör så förvånar mig. Eller får mig i alla fall att ställa mig frågor typ Gillar biskoparna drop-in-döpandet? Väntar kapitlen innan de uttrycker sin mening på att se hur vindarna blåser och om det blir poppis? Eller har instanserna som utövar tillsyn över prästernas förvaltande av sakramenten ingen åsikt?

Och nu är uret nära ½1. God natt!

Jag vet inte om rubriken är korrekt latin. Har aldrig läst språket. Tacksam om någon kunnig påtalar om det blev fel vad gäller femininum å grejer. Jag skrev bara i Googles översättningsfunktion orden vi har tronföljare och fick rubriken som översättning. Lätt som en plätt. Och det var ärkebiskopen som fixade det. Tronföljden alltså. Inte Victoria och Daniel. Utan Anders. Idag.
Detta sagda är en liten intressant bieffekt av ålderstigen lagstiftning om statsskicket och om religionsfriheten och blir en paradoxal summa av alla lagliga kardemummor.

Grundlagen stadgar att för att vara berättigad till tronen i konungariket Svedala skall man, enligt 4§ i Successionsordningen, vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är,...
Paragrafen fortsätter sedan: … sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.

Givetvis är detta en följd av eftersläpande lagstiftning och ett sannskyldigt tecken på att monarkin inte är som det står på slantarna Med Sverige i tiden. Att positioner ärvs och att sex – om än föräldrarnas sex – ger inflytande står ju i princip i viss konflikt med Regeringsformen där 1§ 1 kap om Statsskickets grunder inleds med orden: All offentlig makt i Sverige utgår från folket. Vår variant av monarki ett tämligen rumsrent exemplar av ickedemokratiskt styre så det är väl inte så farligt – mer principen!

När successionsordningen fastställdes för drygt 200 år sedan rådde religiös diktatur i landet. Alla i riket skulle vara lutheraner och statens kyrka var den enda tillåtna. Viss religionsfrihet kommer in efter hand men det var faktiskt först 1951 som man kunde vara lagligt religionslös. När också Svenska kyrkan skildes från staten år 2000 fanns tanken att ta bort fjärde paragrafen i Successionsordningen men kungen vill inte det utan förordade att regenten också fortsättningsvis skall tillhöra Svenska kyrkan. Förutom att babyprinsessan genom dopet blev renad från syndens skuld och föddes till ett nytt liv i Kristus – dopets kärnpunkt – fick hon också kyrkotillhörigheten idag - och därmed rätten att ärva tronen.

Och det var Anders som fixade tronföljden…

Barnet på bilden är ett riktigt viktigt barn!
Det är barnbarnet Tyra som döptes för två år sedan.

När man bygger resonemang i tal eller skrift kan man använda två metoder – minst.

Metod 1 är att damma iväg slagord man inte definierar innehållet i samt upprepa ett antal vad man menar värdeladdade ord så många gånger att man själv tror på dem. Gör man så inbillar man också andra att de är sanna och att man verkar veta vad man talar om. Detta är ingen konst alls. Fungerar utmärkt hos mytomaner, försäljare, agitatörer och.agitatöser. Det handlar bara om frenesi och självsäkert tonfall i lämplig kombination med (spelad) upprördhet å egna eller andras vägnar.
Jag söker undvika denna metod...

Metod 2 är att lite törr-trökigt bygga sitt resonemang på sakliga relevanta sanna argument lagda i en logisk kedja där den ena länken får knyta an till den andra på ett sätt som leder till en slutsats, ofta en bekräftelse av en tes man ställt upp. Det sättet uppfattas av många som krångligare – med rätta – och inte alls lika självsäkert. Demagogiska slagord saknas och känslorna ställs på undantag. Fakta och tanke hamnar i högsätet – och hur kul är det på en skala?
Samtidigt som detta är den viktiga och riktiga vägen är det också den svåra. Det händer inte sällan i ett resonemangbygge om säg tio-tolv led tappar bort eller hoppar över länk 3, 6, 7, 9. och 11. Då skapas ingen kedja utan det blir bara likt den hög metallskrot som uppkommer när man plockar bort ett antal länkar i en kätting.
Jag föredrar denna metod 2 men har genom åren sett (och själv levererat) exempel på präktiga argumentativa skrothögar. Sådana är lättast är att lägga märke till hos andra skrotnissar och skrotnissor eftersom man själv har de försummade länkarna i skallen och därmed förleds att tro att de syns eller hörs i det man skriver eller säger.

Varför skriver du om detta? torde någon fråga. Eller så inte.
Nåt ska man väl skriva om – det är ju några dagar sedan sist! är mitt enkla svar.

På sistone har jag sett två exempel på vad jag tror är metod 1. Om skribenterna tror att de agerar enligt metod 2 är deras alster alldeles väldigt tydliga exempel på vad jag kallar argumentativt skrot.

Det ena exemplet är den centralt Stockholmssittande pingstpastorn Sten-Gunnar Hedins insändare i Lokala Världsbladet* för en tid sedan. Bloggaren minstabröder har i inlägget Sten-Gunnar Hedin och verkligheten skrivit av Hedins insändare i sin helhet – följ länken och läs. Hos minstabröder finns också länk tillt vad som förorsakat insändaren**.

Jag tycker Hedins resonemang är dåligt. Jag uppfattar honom som enbart indignerad över att man har påstått att den israeliska ockupationen av Palestina skapar problem för de kristna. Det är som om saken inte får sägas trots att det är vad de palestinska kristna säger.
Rent sakfel klämmer Hedin också in. Han säger om palestinierna att de ställer i stället villkor för förhandlingarna. T ex att palestinaaraber som i 60 år och i generationer bott i andra länder, skall få rätt att återvända till Israel. Här tar han gruvligt miste eller så ljuger han läsarena rätt in i nobban! Palestinierna vill förhandla om detta och initialt se det som ett villkor för fred. Det är sant. Att det skall ingå som ämne man ska prata om – typ. Som villkor för att prata, för att förhandla, har den palestinska myndigheten faktisk bara en sak: Att Israel upphör med att successivt förändra verkligheten på marken genom att bygga ut bosättningarna. Och jag undrar: Är Hedin oinformerad? Eller ljuger han?
När sedan Hedin – en uppburen ledare i Pingströrelsen! – säger att kristen sionism är för honom helt okänt undrar jag på vilken teologisk planet han befinner sig. Vet han verkligen inte vad det är?

Den andra exemplet rör sig kring samma problemområde men är nog ännu tydligare ett exempel på metod 1 än en metod-2-skrothög. Det är en artikel i tidningen Dagen – Bilda och Diakonia bör lämna Israel i fred. Läs den. Lägg märke till mängden värdeladdade ord. Lägg också märke till det totala avsaknaden av argument för att Bibeln skall tolkas på det sätt debattartikelförfattaren gör. En mycket tydlig 1-a!

Dessa två exempel var ur ”debatter” om situationen i Mellanöstern. Företeelserna metod 1 och argumentativt skrot när man slarvar i metod 2 finns i alla möjliga sammanhang och diskussioner. Argumentationsanalyser och källkritik är därför alltid viktigt! Också kring det jag skriver.

Jag har glömt bort min apa!! 
Pinsamt men sant hade den fallit ur minnet,. Jag varslade ju för ungefär en vecka sedan att jag skulle berätta om honom – den tredje sortens kyrkapa*. Sedan jag berättat om typens två bröder-typer. I inlägget tre apor 1 som alltså får sin fortsättning nu.


Om den tredje arten apa skrev jag sist i förra inlägget:

En del apor tiger!
Detta är inte stumma apor! Det är aporna som väljer att hålla tyst.
De är den värsta sorten och...

På en annan blogg fick jag idag del av en annan tanke kring något annat men den kan ändå vara en ingång till vad den tredje apan är för typ. I sin blogg den fjärde väggen skriver Sofia Lilly Jönsson – som jag aldrig träffat in real life – i inlägget Gammelmedia & bloggbävningar på detta sätt om Svenska kyrkan:
...det är myndigheten Svenska kyrkan som gör sånt här, inte kyrkan Svenska kyrkan. Myndigheten Svenska kyrkan har ibland ingen kontakt med kyrkan Svenska kyrkan... Läs vidare i hennes blogg om vad hon menar.

Fyndigt uttryckt!
Jag brukar beskriva Svenska kyrkans dubbla och sammanblandade ansikte betydligt krångligare som att hon fungerar och uppfattas som en del av den offentliga sektorn samtidigt som hon bär drag av och uppfattas i folkrörelsekategorier. Begreppsparet myndighet – kyrka är bättre i sin kortfattenhet.

De två första aporna – läs igen inlägget tre apor 1 – är myndighetsapor mer är kyrkapor.

Det är dem som väljer att inte se och föredrar att inte höra. Genom det valet kommer de naturligtvis att inte heller inse och uppfatta vad som sker. Deras verklighet blir traditionalismens och trevlighetens väg. Är de ledare och kyrkopolitiker blir det i myndighetens anda och paragrafryttaren tanke de tar sina beslut – talar och säger. De säger och gör vad de tror verkar vettigt. Detta sista är viktigt: ...vad de tror verkar vettigt. De allra flesta av dessa är seriösa apor av god vilja. De är inte och skall inte utmålas som illvilliga kyrk-aliens typ ödlorna i serien sajensfikschån-serien V som under förställt utseende aktivt verkar för att suga livet ur världen – om bytet av metafor ursäktas.

Den tredje apan är mer en kyrkapa än en myndighetsdito! Faktiskt.
Och på något vis därför en monkey av värre slag än de två första.
How come?

Jo – de ser och de hör men väljer att tiga.
De yttrar sig inte. De talar inte tydligt om det som är fel och visar ingen väg. De sköter sitt – typ. Inser och förstår vart utvecklingen är på väg och tycker möjligen kring sakerna i slutna rum eller inom sig själva men sätter inte klackarna i backen och axeln mot lasset.

Motiven kan vara många. Jag har genom åren använt några för egen del och hört än fler från andra: Jag vill inte bråka. Jag har fått för mycket stryk. Är jag för tydlig kan det komma surt efter när jag söker annan tjänst. Man måste välja sina strider – kommer oftast från dem som aldrig fajtas. Det är utopiskt så jag går in för att sköta mitt där jag är – min egen vanligaste ursäkt. Raden av skäl kan göras längre.

De två första aporna har enligt min mening dålig moral och den tredje ännu sämre än de andra två. På både ettan, tvåan och oss i kategori tre kan det Frälsarn säger enligt den Goda Boken i evangelisten Lukas berättelse kapitel 12 verserna 47-48 stämma till eftertanke:

Den tjänaren som vet vad hans herre vill men ingenting förbereder och inte handlar efter hans vilja, han skall piskas med många rapp. Men den som av okunnighet gör sådant som förtjänar prygel, han skall bara piskas med några få rapp. Av den som har fått mycket skall det krävas mycket, och den som har anförtrotts mycket skall få svara för desto mera.

När jag såhär om onsdagskvällen öppnade hemdatorns epost fann jag ett meddelande från kompisen tillika bloggaren Torbjörn Lindahl. Han bifogade en länk – denna – samt sporde huruvida artikeln till vilken länken gick berörde en släkting till mig. Jag svara med ett blogginlägg eftersom jag vet att Tobbe noga studerar och begrundar vad jag skriver här.

Jo – så är det!
Fotbollsdomaren Martin Strömbergsson är en släkting till mig. Liksom alla andra som heter som jag. Det är bara vår släkt som har det namnet så om du, noble Bloggläsius, möter nån som heter som jag handlar det bara om att utreda hur vi är relaterade. Den i artikeln omnämnde är noga räknat (om jag fattat rätt) tillsammans med sin mer namnkunnige fotbollsdomarbror Marcus en son till en av mina kusiner vars far – åtminstone Marcus farfar – var min frus svärfars lillebror. Han var med sin lillebror och en knippe storebröder söner till min farfar som hade två bröder vilkas far var om jag är rätt underrättad den förste med dynastins namn. Jag är således fjärde generation liksom mina kusiner bland vilka jag tillhör de yngre. Mina barn – här på bloggen ibland benämnda med sina babysmeknamn Snuppan, Snorvan, Hattifnatten och Heffaklumpen – är femte generation. Mina barnbarn Tyra och Adrian innebär sjätte varvet. Jag gissar att i klanens irrgångar finnas en sjunde, kanske en åttonde, generation beroende på åldersspann i en del stora syskonskaror samt hur heta folk varit på gröten.

Googlar man på Strömbergsson får man ungefär 78000 resultat. Jag har inte gått genom allt men märker det som redovisas har kraftig fotbollstyngd tack vare de två fotbollsdomarna från Gävle. En son till en annan kusin tränger sig in i egenskap av professor i matematik men det är fotbollen som dominerar. Själv kommer jag långt ner.
På Facebook fann jag förutom mig själv 15 Strömbergsson. Jag är inte vän med alla, har än mindre träffat dem. Där finns också en grupp som har med fotbollen att göra. Eniro ger 36 personträffar. Statistiska Centralbyrån säger: Det finns 48 personer som har efternamnet Strömbergsson.

Då jag inte är speciellt fotbollsintresserad kan jag inte bedöma hur släkten sköter sig på de arenorna. Jag har dock fattat att åtminstone Marcus måste vara hyfsad till kvaliteten då han fått ett och annat internationellt uppdrag. Som ickeläsare av Aftonbladets sportbilaga hade jag av egen kraft aldrig hittat krönikan och tackar därför Tobbe för länken. Min brist på fotbollighet gör att jag inte riktigt fattar vad det exakt handlar om även om den var rätt kul med sin speciella vinkling och inte minst rubriken.

Det är alltså inte prästen Strömbergsson som ger kristendomen gult kort.

En kort stund på förmiddagen kollade jag om det kommit några kommentarer till något jag skrivit på min blogg. Det hade det. I vevan tittade jag på besöksstatistiken och fann att 53 unika IP-adresser tittat in på min blogg och detta innan förmiddagskaffet på folkhögskolan klockan 9.30.

Hur skall jag ställa mig till detta? Har folk inget liv? Inget annat att göra? Eller skall jag uppfatta mitt bloggande så intressant att så många så tidigt tittar så noga efter vad jag kanske uttrycker för farfarsfunderingar, kyrkogastkramningar, politiknervkittlingar eller allmän väderspänning. Märkligt är det i alla fall! I sanning märkligt!

Ovanstående skrev jag vid ½10-tiden i morse. Nu om kvällskulan samtidigt som Tre kronor verkar leverera lika många tabellpoäng genom att klå Lettland ger en del kommentarer kring förra inlägget anledning till en del teologifunderingar kring öppenhet och profil, liberal och slutenhet.

Jag tror att teologiska åsikter kan prickas in i ett fält mellan polerna konservativt traditionell och liberalt nyskapande. Naturligtvis kan polerna ges andra namn jag använder dessa. Var man placerar sig själv, andra, olika kyrkor osv är inte helt enkelt och kan nog variera lite utifrån vilken detaljfråga det handlar om. Flera men olika kristna kan nog ha en tanke om var de befinner sig samtidigt som andra kanske ställer dem på helt annan plats. Själv bedömer jag mig vara teologiskt mycket mer konservativt traditionell än liberalt nyskapande även om jag vet att det finns folk som tycker jag är oroväckande lös i det teologiska hullet.

Jag tror vidare att hållningar och attityder kan prickas in i ett falt mellan polerna slutet avvaktande och nyfiket öppna. Naturligtvis kan också dessa poler ha andra namn men jag tror att du, noble Bloggläsius, ändå förstår vad jag menar.

Till detta påstår jag att dessa två polariteter ofta förväxlas och blandas på ett ganska läbbigt vis. De parallellställs ofta så att konservativt traditionell och slutet avvaktande blir hart när synonyma liksom liberalt nyskapande och nyfiket öppet. Denna parallellisering sker både i folks självbild och bilder av andra men stämmer inte med verkligheten. Det är min enkla tes.

Visst finns det människor med konservativa åsikter och slutna attityder. Sådana verkar kräsna gentemot både åsikter och folk. Jag dristar mig att påstå att en sådan kombination nog kan finnas hos Jesusmanifesterare som vill stänga ute andra - men inte bara där.

Liberala åsikter och slutenhetens attityd förekommer också! Det är tämligen vanligt till exempel hos dem som menar sig vara nydanare i Svenska kyrkan och samtidigt verkar för yrkesförbud för präster som har mer gammeldagsa – finns det ordet? – åsikter. En del personer verksamma inom Snedglodda kedja tycker jag visar detta. Skenbart radikala men till bemötandet fyrkantiga.

Liberala åsikter med ett öppet sinne i relation till folk är ju trevligt och sympatiskt – men faktiskt ganska ointressant. Blir som ingens substans bland vänligheterna.

Konservativa teologer med öppna nyfikna attityder till människor – också dem som har annan mening – är vad kyrkan behöver. Tycker jag. Och försöker så vara. Därför tycker jag att KRISS kunde fått ha en monter i samband med Jesismanifestationen även om jag inte håller med i allt. Också Shalom över Israel hade jag låtit vara med trots att deras Bibeltolkning är både märklig, nymodig och godtycklig.

53 hade tittat hit innan förmiddagskaffet. Tredje perioden har slutat nu när jag starx innan kvällsmackan skriver detta. Jag noterar att under denna dag har hitintills 115 IP-adresser besökt min blogg.

Först vill jag säga att jag inte har något alls emot den så kallade Jesusmanifestationen som ägde rum i kungliga huvudkommunen i lördags. Långt därifrån. Idén är god. Manifestera och förkunna Jesus är den kristna kyrkans huvudärende och det uppdraget tar sig en massa former och en stor demonstration kan vara en form.

Sedan vill jag säga att jag inte egentligen har någon åsikt om det var rätt eller fel att neka KRISS (Kristna studentrörelsen i Sverige) och projektet Religion hjärta hbt att finnas med som utställare. Jag är för lite insatt i vad de tänkte bidra med och hur resonemanget gick hos arrangörerna. Jag vet bara att motivet man angav för att säga nej var att man inte ville ha in politik i manifestationen. Att den bara skulle handla om Jesus – typ. En lista över utställarna hittar man här.

Stillsamt undrar jag hur man ser på till exempel rörelsen Shalom över Israel som bereddes plats. Är inte den minst lika politisk som KRISS? Är det bara viss ”politik” som är politik i arrangörernas ögon? Eller?

Hycklare!!

Jag predikade på EFS i Älvsbyn igår. För att vara präst är det ganska sällan jag får den typen av uppdrag på söndagar. Mesta tiden är jag ju lärare på vardagar, inte helger. Det betyder inte att jag inte är präst. När jag presenterar mig säger jag att ”jag är präst och på skolan är jag även lärare”. Observera ordet och. Att säga men skulle aldrig falla mig in. Skulle vara som om jag bland andra människor på en konferens eller firmafest eller annorstans skulle säga ”jag är gift men nu är jag här med er”. Skulle vara skumt.

I vart fall var det Bönsöndagen igår. Och EFS. En betänklig kombination. Alltså betänklig i den meningen att det genom åren slumpat sig så att förfrågan från missionsföreningen att predika – kommer en gång i halvåret ungefär – flera gånger landat just på den söndagen. Inte på andra*.

Den fusklapp jag hade med mig såg ut som bilden invid. En så kallad majndmapp. Tycker det är ett fiffigt sätt att organisera tankarna när de skall framföras muntligt. Värdelöst om man vill publicera sitt predikomanus som blogginlägg. Skall så ske är ju löptext i ordbehandling bäst. Sådana manus brukar jag också ha. Faktiskt oftast. Eller minst sällan eftersom jag ju bara predikar sporadiskt. Igår var det dock inte så och jag ställs inför att i efterhand skriva vad jag sa – om det skall ut på bloggen alltså**.

Det som nu följer är alltså inte ordagrant vad jag sa igår i en begriplig löptext. Det är mer frågan om ett stolpsystem om än ett relativt tätt sådant. Punkterna visar mer tankekedjans länkar än ger broderierna i resonemanget. Det blev såhär:

1.     Bön – ett stort ämne
1.1.   Finns i alla Bibelböcker
1.2.   Har en hel Bibelbok – Psaltaren
1.2.1. med olika sorters böner – lovsånger, klagopsalmer.
1.2.2. Var Jesus bönbok- citeras när han dör. Psalm 22 hos Markus och Matteus, psalm 31 hos Lukas.
1.2.3. Också apostlarnas och den kristna kyrkans bönbok.
1.3.   Uppmanas till i alla brev till församlingarna – gemensam bön, lovsång med Gud i fokus, bön för andra, tacksägelse.
1.4.   Instruerat av Jesus själv i evangelierna
1.4.1. undervisning om bön i allmänhet
1.4.2. han själv som exempel på en bedjare
1.4.3. exakt instruktion om hur man skall säga: Vår Fader / Fader Vår.

2.     Texterna idag
2.1.   Tidigare läst ur Gamla Testamentet om Abraham (1Mos18:26-32)
2.2.   Nu dagens evangelietext: Lukas evangelium 18:1-8
2.3.   Abraham och tanten
2.3.1. Han som förhandlare – modig och ihärdig
2.3.2. Hon som den som tjatar – envis och besvärlig
2.4.   Vi sätter lätt dessa, alltså bedjarna, i fokus – i och för sig inte helt fel
2.4.1. Abraham och tanten blir föredömen
2.4.2. Abraham och tanten skapar dåligt samvete – åtminstone en smula
2.5.   En annan text med bedjaren i fokus: Jakobs brev kapitel 4
2.5.1. Ni har inte därför att ni inte ber. Och ber ni så ber ni illa…
2.5.2. Finns alltså en illa bön – för att tillfredställa er själva, med er själva i fokus, er egen andliga njutning – typ.

3.     Bönen har annat fokus
3.1.   Tillbaka till Abraham och tanten
3.2.   Vad ber de om egentligen?
3.3.   Rätt och rättfärdighet – i bägge fallen
3.3.1. Jag vet att du Gud menar att det Inte är juste att låta icke skyldiga lida när skyldiga straffas verkar vara Abrahams linje i prutandet runt Sodom.
3.3.2. Jag vet att som domare – om än korrumperad – så både känner du rätten och har att värna den verkar vara tantens linje. Med de två som mallar blir då bönens fokus:
3.3.3. tron att Gud är rättfärdig och att Gud gör det rättfärdiga.
3.4.   Abrahams och tantens behov fanns med men det är Guds vilja och väsen som är fokus.
3.4.1. Som om de bad Låt ditt rike komma, låt din vilja ske.

4.     Vårt bedjande behöver ha samma fokus:
4.1.   För Rätten och för Andra, Gud och Medmänniskan. Det är god bön.

5.     Här gav jag två goda exempel. Ett från den dagliga morgonmässan i katedralen i Norwich där man först bad konkret och med namns nämnande för en massa folk och saker för att sedan, efter, för egen del få del av Kristus i mässan. Det andra exemplet var något jag lärde mig av ett par vänner från den koptiska kyrkan i Egypten – ett sätt att organisera sina böner utifrån handens fem fingrar.

6.     Till sist summerade jag vad texterna sagt om bönens fokus: Gud är rättfärdig och Gud gör rättfärdighet – samt med tillägget att i och med Jesus ger Gud rättfärdighet. En gåva till alla oss som ber för lite och till oss som ber illa. Jesus bad till och med för sina bödlar. I hans död och uppståndelse finns vår förlåtelse och i hans förbön för oss finns vårt hopp.

Ungefär så blev det. i sammandrag.
Samtalet vid kaffekopparna gav fler teologitankar att återvända till – någon gång.

I skuggan av stora händelser som barnbarns födelse, hockey-VM, politiskt kaos i Grekland, vänsterseger i Franska presidentvalet och mycket annat har det skett mycket som fått passera obloggbemärkt. Bland annat något som kanske blir viktigt för händelseutvecklingen i Mellanöstern. Jag brukar ju ibland skriva om saker därifrån och senast jag berörde ämnet var i inlägget paltposten & dagen i slutet av förra månaden. Då berättade jag om turerna kring en illegal israelisk bosättning som (inte?) skall rivas. Efter en halv månad kan det nu vara på sin plats med en liten uppdatering.

Turerna kring dendär bosättningen fortgår – i vart fall får man det intrycket om man läser Haaretz och Jerusalem Post. Vissa (höger-)krafter vill i efterskott legalisera intrånget på privatägd palestinsk mark medan andra instanser med Israels Högsta Domstol i spetsen menar att bosättningen skall rivas.

Utifrån detta och (icke-)förhandlingsläget med palestinierna och ekonomin och säkert annat diskuterades intensivt i någon vecka frågan om ett eventuellt nyval i Israel redan i höst. Många bedömde att man redan innan ordinarie val nästa år måste göra något för att bryta en politisk låst situation. Mitt i de resonemangen skedde då en plötslig scenförändring. Premiärminister Nethanyahu kunde genom en överenskommelse bredda sitt regeringsunderlag vänsterut i liberal riktning. Ledaren i Haaretz den nionde maj handlar om detta. Israelisk partipolitik är med svenska mått mätt ganska rörig men jag ser av artikeln att man ser ett hopp i att premiärministerns högerregering nu kan frigöra sig från beroendet av dem som är ännu högrare – typ bosättarrörelsen. Google gav en råöversättning som jag putsade. Originalet kan läsas här.


ÖVERENSKOMMELSEN NETANYAHU-MOFAZ ÖPPNAR STORA MÖJLIGHETER FÖR ISRAEL

Netanyahus nya partnerskap med Kadima-ordföranden Shaul Mofaz befriar honom från trycket från extremhögern. Nu har alla ursäkter av typen "Netanyahu kan inte" försvunnit. Han måste evakuera Migron och Ulpana och återuppta samtalen med palestinierna.

Kadimas inträde i regeringen ställer Benjamin Netanyahu i spetsen för en bred koalition bestående av 94 ledamöter i Knesset. Det ger honom nästan fullständig handlingsfrihet det återstående ett och ett halvt året av mandatperioden. Den parlamentariska oppositionen har krympts och neutraliserats samtidigt som koalitionsregeringens olika fraktioner får problem att kunna hota premiärministern makt.

Nu, med inställt nyval, måste Netanyahu bestämma sig för hur han skall använda sin återstående tid i regeringsställning. Kommer han att fortsätta att agera under skydd av sin breda koalition, eller kommer han att arbeta för att genomföra sitt tal i juni 2009 tal vid Bar-Ilan-universitetet och nå en överenskommelse med palestinierna och dra upp permanenta gränser för Israel?

Under de senaste tre åren har Netanyahu trampat vatten, utmålat sig själv som fånge hos både sina politiska samarbetspartners i den extrema högern och högt uppsatta medlemmar av sitt eget parti, som bröt rätten utifrån egna ideologiska böjelser och påverkan från Moshe Feiglin anhängare i Likudpartiet. Hans regering förde inte den diplomatiska processen med palestinierna framåt utan accelererade byggandet i bosättningarna, kom i konflikt med den amerikanska administrationen och fördjupade Israels internationella isolering.

De senaste veckorna har trycket på Netanyahu ökat på grund av Högsta Domstolens domar som tvingar honom att evakuera bosättare från utposten Migron och Beit Els Ulpanaområde vars hus byggdes på privatägd mark som stulits från palestinier. Högern krävde att Netanyahu inte skulle verkställa domstolens beslut och uppmanade honom i stället för att genom lagstiftning permanenta markstölden.

Netanyahus nya partnerskap med Kadima-ordföranden Shaul Mofaz befriar honom från trycket från extremhögern och stärker regeringens moderata flygel. Nu har alla ursäkter av typen "Netanyahu kan inte" upphört att existera. Han måste evakuera Migron och Ulpana och återuppta samtalen med palestinierna utan undanflykter eller onödiga förhandsvillkor.

Detta måste bli hans mål under de närmaste 18 månaderna. Om han istället öder sin tid på hot om krig med Iran eller tomma åtgärder för att ändra statsskicket eller förslag på att Ultra-ortodoxa och araber ska göra civil värnplikt kommer Netanyahu att slösa bort de enorma politiska möjligheter hans avtal med Kadima gett honom.


Så långt ledaren i Haaretz. Kommentarer med insikter som bidrar till förståelsen av situationen mottages tacksamt. Invändningar som bara märker ord eller käbbel av den typ som tidigare förekommit på denna blogg och som i rikt mått kan läsas i anslutning till exempelvis inlägget den judiska staten Israel på bloggen mistabröder undanber jag mig vänligt och synnerligen bestämt. Undrar någon vad jag menar med detta hänvisar jag till inläggen bloggpolicy 1 och bloggpolicy 2.

PS - ett dygn senare: Är läsaren intresserad av att förvånas av en ny serie osakligt ordmärkande reaktioner rekommenderar jag ett besök i kommentarkedjan till inlägget Go and see! Se själva! på samma blogg. DS.

Kort och snabbt vill jag bara berätta att jag haft en riktigt bra dag. Varit till Luleå. Inte sådär i största allmänhet till Luleå utan i synnerhet till Luleå. Lille Adrian skulle premiärbeses. Jodå! Läsaren fattar rätt. Adrian är namnet. Så heter storsonsonen jag berättade om i inläggen farfar x 2! och farfar x 2 – igen!

Jag for alltså till Luleå. Farmodern befanns vara i småsjukligt tillstånd och ville inte infektera den lille, hans storasyster och hans föräldrar. Farfar fick alltså fara själv. Med mat och kameror i bagaget. Ett resultat av filmkamerakörningen kan beses här på ANDRA BLOGGEN. De små bilderna här är från den filmen. Stillbildskamerabilderna har jag på hårddisken.

Märkligt är det egentligen med så små människor. Trots att den nyfödde egentligen är ganska stor för sin ålder är han ju faktiskt bara en lite pys. Och den tidigare lillan – alltså storasystern Tyra – har ju förvandlats till en riktig batting med en massa prat och en massa spring i benen.

Väl hemma i fastigheten knypplade jag på vad jag skall säga i morgon. Jag har blivit ombedd att predika i gudstjänsten på EFS här i Älvsbyn. Mindmapsmanuset är klart nu. Det handlar om bönen. Kanske kommer ett sammandrag här vad det lider.

Efter att i ett par inlägg farit ut i betraktelser över farfareriets fantasterier är det dags att låta tangentbordet tjäna till blogginlägg av något annat slag, sådant som förutom att bredda perspektiven och referera till andra så kallade segment i läsekretsen även skulle visa att barndomskamraten Tobbes bön åtminstone temporärt kan verka vara besvarad*.

Det är så att när jag tankepysslar kring blogginlägg försöker jag i mödan att klura ut vad jag skall skriva om söka en eller fler bilder att ha med. Ibland är det händelsebilder tagna där och då det jag berättar om hände. Andra gånger är det någon mer tematisk bild typ citronskivor när jag är sur, en flugsvamp när jag vill vara giftig, en flagga när det handlar om Mellanöstern, en nagelbitande paint-gubbe när jag är nervös eller något annat. Ibland ser jag något och fotograferar det i tanken att jag någon gång skulle kunna använda den till något, kanske rentav skriva ett inlägg om bilden ifråga. De bilder jag har med finns inte med för att säga mer än 1000 ord men någon sorts anknytning har de i alla fall till inläggens innehåll. De är – som regel – miniatyrbilder i inläggets övre vänstra hörn och förstoras när man klickar på dem.

När jag för några dagar sedan skrev om utträdena ur Svenska kyrkan och att ärkebiskopen sagt att …nu börjar till och med kyrkomötet se… letade jag en bild på nätet genom att googla på något jag nu glömt. Det finns många bilder på nätet, sa Bill. Många bilder finns det, sa Bull. Jag kammade noll och valde en egenproducerad sak med rubrikerna till artiklarna i tidningen Dagen. Dock hittade jag en annan jag tyckte var bra att använda någon annan gång. Den bilden pryder detta inlägg**.

Jag tror det finns många kyrkliga apor!

Med apor menar jag nu nog främst dem som i olika sammanhang har att ha överblick samt rätt och makt att välja vägar och ta beslut. Att till exempel kyrkomötet hör dit är ju självklart. Dock vidgar jag kretsen till att innefatta en mycket större hop av den till himmelriket hörande jordiska apskaran som till exempel förtroendevalda på olika nivåer och anställda av alla sorter och dimensioner. Apor är också andra som rent personligen genom formellt och informellt inflytande är med och sätter tonläge och färg på hur kyrkan fungerar lokalt, regionalt och nationellt. I ett aphus av den storleken är alltså också jag en primat***.

En del apor ser inte!

Det handlar inte om blinda monkeys! Det handlar om dem som håller för ögonen.
Seende som inte vill se, som aktivt väljer att inte se saker som de är, vad undersökningar visar osv. Över år och dar kan man visa sådana apor hur till exempel gudstjänstliv eller konfirmations-verksamhet avtar men de vill som inte se saken. Vill som inte inse att i ackumulerade tal börjar det finnas förfärligt många som inte är döpta och som aldrig – jag menar aldrig – ges en ärlig chans att ha eller fördjupa kontakt med kyrkan.
Den seende apan som väljer att inte se kommer naturligtvis aldrig att veta vart den ska gå – typ.

En del apor hör inte!

Det handlar inte om döva apor! Det är handlar om dem som håller för öronen.
Hörande som inte vill uppfatta människors nöd och behov, som inte vill vara lyhörda för sökandet i tiden eller ropen ur misären. För att inte utmanas och oroas i sin vanekyrkliga kyrka och värld väljer de att hålla för öronen. Flera apor – ibland samma men även andra – väljer också att inte vilja uppfatta vad Anden säger till församlingarna****, alltså vad den kristna kyrkan faktiskt tror och bekänner, vad som står i Bibeln osv. I tanken att vara extremt hörande i relation till samhälle och kultur kan dövörat vara tillslaget hos en del gentemot vad som är Sant och samtidigt kan man hitta sanningsivrare med hörselkåpa på mot denna världs buller och bång.
Den hörande apan som väljer att inte uppfatta kommer naturligtvis aldrig att veta var han befinner sig – typ.

En del apor tiger!

Detta är inte stumma apor! Det är aporna som väljer att hålla tyst.
De är den värsta sorten och till dem återkommer jag till i ett senare inlägg.

Med detta sagt vill jag rekommendera den som ikväll till äventyrs läser detta inlägg trots att det är hockey på 4an att klockan 22 i SVT1 se andra avsnittet av en mycket intressant brittisk miniserie – The Promise.

Missuppfatta nu inte rubriken! Det är inte så att jag igen blivit farfar igen utan det är bara i sin enkelhet så att jag igen använder rubriken från förra inlägget. Alltså att jag blivit farfar igen för andra gången – värt att säga igen. Jag tycker det är vits att göra så eftersom detta inlägg samt och synnerligen kan ses som en fortsatt redogörelse utifrån det förra. Uppföljaren blev så angelägen då jag idag på Facebook fann att barnbarnens hulda moder publicerat den för mig första tillgängliga bilden på honom som föddes i förrgår 4,8 kg tung och 56 cm i strumplästen. 
Skåden klanens kronprins och universalarvinge! Är han inte snygg.

Detta – kronprins och universalarvinge – lät nog både patriarkalt och förlegat rojalistiskt. Jag är inne i ett sånt skov nu. Extra medeltida – typ. Tror det beror på att jag läser vidare i mastodontverket jag berättade om i inlägget lite PÅSK-godis av den nionde förra månaden. Från A game of thrones gick jag vidare till En klase kungar eller vad det nu hette och är nu inne på första volymen av tredje boken En storm av svärd – som alltså är två böcker. Fast ändå en. Men två. Och alltsammans är på engelska. Skulle Nobelpriset i litteratur ges till författaren George R R Martin vore det lika oförtjänt som fredspriset till president Obama men trots detta är det som småkul att läsa i alla fall. Kungar och prinsar och prinsessor och riddare och väpnare och drottningar och slott och herresäten och damrumpor och allt möjligt annat monarkistiskt som ju även om man försöker vara Med Sverige i tiden tillhör en förlegad fantasivärld med medeltidstouche. Det är enligt ett medeltida monarkistiskt värderingssystem som mitt nyfödda barnbarn – vars namn inte (ännu) skall nämnas* – är den kronprins och universalarvinge som förpassat sin storasyster till lämpligt giftasobjekt in i någon släkt med en pojke som kommer att ärva en stuga i skärgården.
Men visst är han tjusig – den lilla stora killen!

Massor med personer har på Facebook reagerat på att jag i en notis kungjorde att jag skrivit förra blogginlägget med anledning av att jag blivit farfar. Fotbollskonfirmander, bekanta, kollegor, släktingar, elever, ungdomsvänner och alla möjliga andra har på Fäjjan markerat ”gillar” eller rentav kommenterat saken, ofta med olika varianter av Grattis*. Till alla dessa samt dem som rentav kommenterade nyheten här på bloggen framför jag ett varmt och farfarmalligt tack.

Då barnet nu är fött kommer jag bättre än den sista tiden kunna fokusera tankarna till att beblogga sådant som i övrigt händer och fötter, sker och timar, pågår och förbigår vad gäller väder, snösmältning, arbete, politik och kyrkleri. I nåt annat inlägg. Inte nu.

Nu skall jag beundrande fösjunka i bilden igen.

Du som läser min blogg och är intresserad av hur livet framskrider sådär i största väsentlighet meddelas härmed att barnbarnet Tyras pappa söndag kväll telefonerade från BB och meddelade att ett tag efter sju söndag kväll blev lilla Tyra storasyster till en liten bror. Inte så liten kille heller – fyra komma åtta kilo. Nästan lika stor som farfar. Alla mår bra. Tack Gud!
Du som läser min blogg och är intresserad av vad jag tycker i olika kyrkliga eller andra frågor kan ju meditera över något mindre viktigt - typ förra inlägget.

Jag ogillar starkt orden Vad var det ja sa!! Jag ogillar att folk säger dem. Jag använder dem inte själv. Tycker det låter kaxigt. Inte sällan rentav dumdrygt nedlåtande. För egen sträcker jag mig till att säga Om jag varit en som brukade säga ”Vad var det jag sa!” så hade jag kanske sagt det nu. Men jag är ju inte en sådan. Mitt sätt att provocera min omgivning sker i stället med orden: Jag får alltid rätt! Åtminstone med tiden. Men märkligt nog får jag nästan aldrig ha rätt. Effekten blir – halt begripligt – samma irritation.

I tidningen Dagen av igår fanns en bukett artiklar. Var och en som är intresserade av kyrkliga öden och äventyr bör ta del av dem. Bilden visar hur det ser ut på hemsidan och länkarna kommer här:
Medlemstalet sjunker med 70 000 varje år. Om 20 år är knappt hälften av svenskarna med i Svenska kyrkan. Och mycket pekar på att raset fortsätter. Detta ska nog ses som själva huvudstoryn som beskriver problemet och bör läsas i första hand. Nödvändig för frågan alltså.
Fyra möjliga vägar för Svenska kyrkan ger en enskild framtidsanalytikers funderingar vilka i och för sig är intressanta men är till syvende och sist ändå bara en (rimlig) spekulation.
Anders Wejryd: Att gråta över detta tjänar ingenting till kommer efter huvudartikeln in som klar tvåa i läsprioritetsgrad. Wejryd är som ärkebiskop högt inplacerad i Svenska kyrkans överblicks- och beslutshierarki. Det han säger blir därför viktigt och ganska avslöjande men fördenskull inte med nödvändighet helt rätt. Återkommer till den artikeln.
Avgörande händelser som lett fram till medlemsraset är en ganska godtycklig lista år och händelser som Dagen menar fungerat i avkyrkande riktning. Vissa punkter menar jag vara av marginell betydelse medans annat – till exempel frikyrklighetens roll och skuld i att lösa upp svenska folkets band till kyrkan – inte tas upp. Blir någon förvånad?

Sett över ett antal år – jag har varit präst sedan 1978 – har det alltid funnits personer inom det kyrkliga hanket och störet som likt kraxande problemugglor påtalat att allt inte står rätt till. Själv har jag uppfattat mig och nog också kunnat uppfattas som en sådan. Ser man till ett maktperspektiv* har dängarna i regel kommit från en del av dem som liksom jag själv återfunnits i de nedre delarna av det kyrkliga hierarkisystemet. Överdängarna, alltså ledande personer och beslutsfattare lokalt, regionalt och nationellt, har ofta avfärdat de bekymrade med ord som Det är inte rätt. Så är det inte. I alla fall inte så farligt. Än. Sånt här går i vågor. Nu ska vi inte gräva ner oss utan blicka framåt. Positivt!
För det mesta har detta skett och sker i en vänlig lätt överseende ton. Dock kan jag se att även andra metoder som utfrysning och än mer aktiva försök att mana till tystnad använts och används – i någon ringa mån mot mig själv, i högre grad mot andra. Hur som helst har man inte med argument sökt övertyga oroliga kritiker. Visa att de har fel. De, vi, jag har bara inte fått ha rätt. Men kanske vi fick rätt. Tyvärr!

Nu har alltså Svenska kyrkan problem!
Så förtäljer Dagenartiklarna.

Och Wejryd-intervjun blir hux flux jätteintressantast – om nu Dagenskribenten fattat rätt och ärkebiskopen menar vad han säger. För vad säger karln!!?? Vad står det?
Jo: …nu börjar till och med kyrkomötet se…

Tut-rut-tut!! Blink-blink-blink!! Blåljus-blåljus-blåljus!!

Sista jag såg efter stod det på Svenska kyrkans hemsida: Högsta beslutande organ är kyrkomötet… Där högst uppe borde det väl då vara så som de högsta där uppe säger att det är: Vi har överblicken. Vi ser långt. Vi har mest fakta. Vi ser klart och i tid. Vi – eller i alla fall majoriteten av oss – fattar vad situationen kräver.
Men nu säger en av dem däruppe, kyrkostyrelsens ordförande, ärkebiskop med säte och stämma i kyrkomötet: …nu börjar till och med...! Märk orden börjar och till och med!

Är det inte lite oroande att först nu börjar man där uppe i det blå fatta och förstå vad vi som jobbar nere invid roten fattat, begripit och berättat under flera år**?
Har vi ett demokratiskt system i kyrkan som till högsta beslutande organ utser dem som börjar fatta sist är det ett felaktigt system som utser fel folk! Det är min enkla mening.
Har vi ett system som till det högsta beslutande organet utser dem som börjar fatta sist är det fullt rimligt att i trängt läge högaktningsfullt ge faderattan i beslut de i sin oupplysta ofattlighet tidigare missfattat. Det är en annan enkel mening jag har.

Till detta kommer att Wejryd antyder att han själv fattat förr. Alltså tidigare. Det han fattat är att – här citerar jag artikeln: …om inte vår kyrka är en missionerande kyrka så har vi ingen framtid. Det har Wejryd fattat sedan gammalt och menar att till och med kyrkomötet börjar se den saken. 
Minns jag rätt fanns en motion i Kyrkomötet i höstas om att utreda situation och behov vad gäller mission och evangelisation i ett sekulariserat Sverige. Kyrkomötesmajoriteten avvisade den motionen. Så vill jag minnas att besluten blev. De hade alltså inte för ett halvår sedan börjat fatta.
Men hur gick debatten i kyrkomötet hösten 2011? Tillbringade Wejryd avsevärd tid i talarstolen för att få dem som då inte fattat – men kanske nu börjar begripa – det som han tydligen fattat förr? Eller teg han? I höstas. Någon som känner till saken kan väl upplysa mig och de bloggläsiusar och bloggläsiusor som likt mig inte vet.

I några tidigare inlägg har jag genom text och bild av gråhårig nagelbitande gubbe visat på att jag befinner mig i farfarsskapets födslovåndor. Enfaldigt, tvåfaldigt, trefaldigt och fyrfaldigt har den skäggige patriarken publicerats. Skulle rätt vara rätt borde det ha varit fem nervvrak denna gång. En hel rad. Men jag väljer att inte göra så. Andra bilder om annat får pryda detta inlägg även om det – vad jag i skrivande stund vet – råder total stillhet på barnbarnsfödselfronten, 1½ vecka efter budgeterat datum. Det närmaste vi kommit i saken är att i förra söndagens evangelietext* talade Jesus liknelsevis om när en kvinna skall föda har hon det svårt. Och så är det alldeles säkert och den urladdning barnafödande innebär fyller också mig med beundran inför den mest smärttåliga och tappraste halvan av människosläktet. Det är bra att den saken nämns då och då i den Goda Boken men ändå kan jag inte annat tycka att farfäders födslovåndor är en i Bibeln underbeskriven sak.
Stillhet råder som sagt, men jag lovar att återkomma i ärendet.

Ett bakslag har drabbat våren. Hela världen är vit igen och snön vräker ned. Eller rättare sagt det snöblandade regnet. Började lördag morgon och pågår än vid midnatt mot söndag. Snöblaskeslasket lade viss sordin på lagspringtävlingen Älvsbyn runt som årligen genomförs som ett delarrangemang i Folkhögskolans dag – alltså idag. Fullt ös med olika aktiviteter och folk på arbetsplatsen och full arbetsdag. Och fullt ös från skyn. Visserligen hade jag inte alls tänkt springa tävlingen över huvud taget men vädret gjorde det till en extra bra dag att lämna walk over.

Bilderna visar på bakslaget i våren. Utsikten från vår balkong ungefär vid 18-tiden. Vitt, vitt och gått. Den ena bilden är ett utsnitt av den andra. Visar hur snöslasket vräker ned.

Givetvis finns mer att berätta men inte i natt. Funderingar kring kyrkligt medlemsras beskrivet i ett antal artiklar i Dagen får anstå till imorgon – rättare sagt senare idag. Mer arbetsrelaterade funderingar angående det goda sökläget inför Svenska kyrkans grundkurs till hösten likaså. Och förhoppningsvis kommer jag snart att kunna deklarera mig själv vara nyförlöst farfar till barnbarnet Tyras lilla syster eller bror.

Käre Bloggläsius!!

Investera tre minuter av din tid!

Titta på en filmsnutt på folkhögskolans hemsida.
Snutten är från gårdagens regionala tv-nyheter.
Hittas här - under annonsen eller här på svtplay.

Månaden april har tagit slut. Maj har anlänt med inte alltför hög värme och ganska kall snålblåst. Barnbarnet Tyra är ännu inte bliven – vad jag vet – storasyster. Sången När Lillan – här kan det i och för sig bli frågan om Lillen* – kom till jorden, det var i maj när göken gol… kommer därför att bli aktuell vilken dag som helst.

Första maj är det demonstrationer här och var i landet. På många platser. Dagen är allmän arbetsfri helgdag så att var och en som så önskar skall kunna möta upp. Precis som söndagar som ju blev arbetsfria för att folk skulle få tid att möta upp till gudstjänst. Till förstamajdemonstrationer brukar jag inte ansluta mig men jag har full respekt för dem som gör så. Noterar att de är färre än för en generation sedan – liksom gudstjänstfirarna i kyrkan.

Betydligt fler ortsinnevånare anslöt i stället när det gällde att beglo den så kallade Majrundan som en stor flock motorcyklister genomför första maj varje år. Med start i Luleå kör man till Boden vidare till Älvsbyn och så till Piteå för att komma tillbaka till Luleå igen. Fyrkanten runt. På varje ort ansluter MC-folk så i slutet är tåget jättelångt. Som bilden visar var hela Storgatan i Älvsbyn packad med maskiner som i många fall kostar lika mycket som vårt hus. Uppenbarligen är inte bensinen tillräckligt dyr än eftersom så många kan köra så onödiga fordon så onödiga sträckor.

Detta skall nu inte uppfattas som ett frontangrepp på alla som har åkning på det jag brukar kalla anabola mopeder som hobby. Icke! Folk får väl ha vilka korkade hobbissar som helst. Jag skriver som jag skriver bara för att provocera honom som jag och madammen i mitt liv visste skulle köra – barndomskamraten och prästkollegan och bloggarkompisen Torbjörn Lindahl. Jag är inte ute efter att reta någon annan.
Och Tobbe kom där på sin hoj. Tog sig dessutom tid att fundera över hur hans telefon fungerade – som bilden visar.

Efter att i eftermiddag tittat på hockey – inget vidare – kollade jag vad som sig tilldragit haver på Facebook. Jag lusläser inte där vad alla mina så kallade vänner gör och råkar ut för utan beser bara det som kommer upp samt gratulerar och ber kort för dem som fyller år. En sak som kom upp var dock att Tyras mormor tydligen också kört Majrundan i år. Henne såg vi dock inte. Tyvärr! Mormor på båge är ju egentligen ganska häftigt – eller hur?
Detta om Majrundan…

I början hänvisade jag till en sång. Nu kommer en till som får ge ord åt mina känslor inför min roll i tillvaron i allmänhet men också i någon mån i mitt bloggeri. Från en gammal Hoola-Bandoola-låt minns jag orden:

Jag vill tala så alla kan fatta och så att alla kan förstå,
både om det som är roligt och glatt och om det som verkar svårt.
Men om jag talar tillräckligt tydligt så tycker några att jag stör
och om jag viskar riktigt förtroligt är det för många som inte hör.

Jag har förhandsgranskning av kommentarer till inlägg på min blogg – på förekommen anledning. Just nu funderar jag kring fem kommentarer från tre personer. Två är till inlägget svårt att fokusera och tre till paltposten & dagen. Ska jag släppa igenom dem eller inte? En är syrligt nedlåtande mot andra, inte mot mig. Tre håller i princip med mig i vad jag skrivit men är som ändå inte nöjda utan vill elda på när det gäller förståelse för Israels agerande. En handlar om artikeln i PT jag nämnde och om den bloggen och skulle bäst göra sig som insändare i PT – typ. De fick mig att tänka på Hoola-Bandoola-låten och får förbli opublicerade….

Imorgon är det jobb igen!
Onsdag: Volontärlinjen är tillbaka efter sin borta-från-skolan-period! Lektioner!
Torsdag: Överläggningar med representanter från Stiftskansliet om skolans framtida kyrkliga kurser och utbildningar i dessa förändringens – eller? – tider.
Fredag: Planering av Konfafotboll sommaren 2012.
Lördag: FOLKHÖGSKOLANS DAG!