abraham och tanten

Jag predikade på EFS i Älvsbyn igår. För att vara präst är det ganska sällan jag får den typen av uppdrag på söndagar. Mesta tiden är jag ju lärare på vardagar, inte helger. Det betyder inte att jag inte är präst. När jag presenterar mig säger jag att ”jag är präst och på skolan är jag även lärare”. Observera ordet och. Att säga men skulle aldrig falla mig in. Skulle vara som om jag bland andra människor på en konferens eller firmafest eller annorstans skulle säga ”jag är gift men nu är jag här med er”. Skulle vara skumt.

I vart fall var det Bönsöndagen igår. Och EFS. En betänklig kombination. Alltså betänklig i den meningen att det genom åren slumpat sig så att förfrågan från missionsföreningen att predika – kommer en gång i halvåret ungefär – flera gånger landat just på den söndagen. Inte på andra*.

Den fusklapp jag hade med mig såg ut som bilden invid. En så kallad majndmapp. Tycker det är ett fiffigt sätt att organisera tankarna när de skall framföras muntligt. Värdelöst om man vill publicera sitt predikomanus som blogginlägg. Skall så ske är ju löptext i ordbehandling bäst. Sådana manus brukar jag också ha. Faktiskt oftast. Eller minst sällan eftersom jag ju bara predikar sporadiskt. Igår var det dock inte så och jag ställs inför att i efterhand skriva vad jag sa – om det skall ut på bloggen alltså**.

Det som nu följer är alltså inte ordagrant vad jag sa igår i en begriplig löptext. Det är mer frågan om ett stolpsystem om än ett relativt tätt sådant. Punkterna visar mer tankekedjans länkar än ger broderierna i resonemanget. Det blev såhär:

1.     Bön – ett stort ämne
1.1.   Finns i alla Bibelböcker
1.2.   Har en hel Bibelbok – Psaltaren
1.2.1. med olika sorters böner – lovsånger, klagopsalmer.
1.2.2. Var Jesus bönbok- citeras när han dör. Psalm 22 hos Markus och Matteus, psalm 31 hos Lukas.
1.2.3. Också apostlarnas och den kristna kyrkans bönbok.
1.3.   Uppmanas till i alla brev till församlingarna – gemensam bön, lovsång med Gud i fokus, bön för andra, tacksägelse.
1.4.   Instruerat av Jesus själv i evangelierna
1.4.1. undervisning om bön i allmänhet
1.4.2. han själv som exempel på en bedjare
1.4.3. exakt instruktion om hur man skall säga: Vår Fader / Fader Vår.

2.     Texterna idag
2.1.   Tidigare läst ur Gamla Testamentet om Abraham (1Mos18:26-32)
2.2.   Nu dagens evangelietext: Lukas evangelium 18:1-8
2.3.   Abraham och tanten
2.3.1. Han som förhandlare – modig och ihärdig
2.3.2. Hon som den som tjatar – envis och besvärlig
2.4.   Vi sätter lätt dessa, alltså bedjarna, i fokus – i och för sig inte helt fel
2.4.1. Abraham och tanten blir föredömen
2.4.2. Abraham och tanten skapar dåligt samvete – åtminstone en smula
2.5.   En annan text med bedjaren i fokus: Jakobs brev kapitel 4
2.5.1. Ni har inte därför att ni inte ber. Och ber ni så ber ni illa
2.5.2. Finns alltså en illa bön – för att tillfredställa er själva, med er själva i fokus, er egen andliga njutning – typ.

3.     Bönen har annat fokus
3.1.   Tillbaka till Abraham och tanten
3.2.   Vad ber de om egentligen?
3.3.   Rätt och rättfärdighet – i bägge fallen
3.3.1. Jag vet att du Gud menar att det Inte är juste att låta icke skyldiga lida när skyldiga straffas verkar vara Abrahams linje i prutandet runt Sodom.
3.3.2. Jag vet att som domare – om än korrumperad – så både känner du rätten och har att värna den verkar vara tantens linje. Med de två som mallar blir då bönens fokus:
3.3.3. tron att Gud är rättfärdig och att Gud gör det rättfärdiga.
3.4.   Abrahams och tantens behov fanns med men det är Guds vilja och väsen som är fokus.
3.4.1. Som om de bad Låt ditt rike komma, låt din vilja ske.

4.     Vårt bedjande behöver ha samma fokus:
4.1.   För Rätten och för Andra, Gud och Medmänniskan. Det är god bön.

5.     Här gav jag två goda exempel. Ett från den dagliga morgonmässan i katedralen i Norwich där man först bad konkret och med namns nämnande för en massa folk och saker för att sedan, efter, för egen del få del av Kristus i mässan. Det andra exemplet var något jag lärde mig av ett par vänner från den koptiska kyrkan i Egypten – ett sätt att organisera sina böner utifrån handens fem fingrar.

6.     Till sist summerade jag vad texterna sagt om bönens fokus: Gud är rättfärdig och Gud gör rättfärdighet – samt med tillägget att i och med Jesus ger Gud rättfärdighet. En gåva till alla oss som ber för lite och till oss som ber illa. Jesus bad till och med för sina bödlar. I hans död och uppståndelse finns vår förlåtelse och i hans förbön för oss finns vårt hopp.

Ungefär så blev det. i sammandrag.
Samtalet vid kaffekopparna gav fler teologitankar att återvända till – någon gång.


*  Folkhögskolans rektor kved en gång över samma problem. Han är också präst som idag har sin vardagsverksamhet på annat sätt men blir tillfrågad att förkunna vid enstaka tillfällen då och då – och alltid när det finns en åsna i texten. Första Advent och Palmsöndagen – typ. Åsna varje gång.
**  Vid skolgudstjänster på Folkhögskolan kan jag inte ha fusklapp alls. I vart fall inte en jag tittar i under tiden jag pratar. Då släpper ”kontakten” med dem som lyssnar. I det läget delar jag det jag skall säga i två eller tre bitar med en sång eller nåt emellan som gör att jag ges tid att memorera in vad fusklappen anger att jag tänkt säga ”nästa varv”.

Kommentarer
Postat av: Tobbe

Helt rätt att beroendet av "fusklappen" inte får innebära att kontakten med åhörarna bryts. Men jag minns också kateketikutbildningen (lära sig ha konfirmandlektion)under prakten. Läraren (Sven-Erik Brodd) sa - något som alltid följt mig som en förblivande utmaning - att det som prästen inte klarar hålla i huvudet kommer aldrig konfirmanderna heller att kunna lära sig, än mindre minnas. Man kan ju fundera på om det gäller även i predikosammanhang??



2012-05-14 @ 14:19:14
URL: http://torbjornlindahl.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0