stigstrombergsson

Jag ogillar starkt orden Vad var det ja sa!! Jag ogillar att folk säger dem. Jag använder dem inte själv. Tycker det låter kaxigt. Inte sällan rentav dumdrygt nedlåtande. För egen sträcker jag mig till att säga Om jag varit en som brukade säga ”Vad var det jag sa!” så hade jag kanske sagt det nu. Men jag är ju inte en sådan. Mitt sätt att provocera min omgivning sker i stället med orden: Jag får alltid rätt! Åtminstone med tiden. Men märkligt nog får jag nästan aldrig ha rätt. Effekten blir – halt begripligt – samma irritation.

I tidningen Dagen av igår fanns en bukett artiklar. Var och en som är intresserade av kyrkliga öden och äventyr bör ta del av dem. Bilden visar hur det ser ut på hemsidan och länkarna kommer här:
Medlemstalet sjunker med 70 000 varje år. Om 20 år är knappt hälften av svenskarna med i Svenska kyrkan. Och mycket pekar på att raset fortsätter. Detta ska nog ses som själva huvudstoryn som beskriver problemet och bör läsas i första hand. Nödvändig för frågan alltså.
Fyra möjliga vägar för Svenska kyrkan ger en enskild framtidsanalytikers funderingar vilka i och för sig är intressanta men är till syvende och sist ändå bara en (rimlig) spekulation.
Anders Wejryd: Att gråta över detta tjänar ingenting till kommer efter huvudartikeln in som klar tvåa i läsprioritetsgrad. Wejryd är som ärkebiskop högt inplacerad i Svenska kyrkans överblicks- och beslutshierarki. Det han säger blir därför viktigt och ganska avslöjande men fördenskull inte med nödvändighet helt rätt. Återkommer till den artikeln.
Avgörande händelser som lett fram till medlemsraset är en ganska godtycklig lista år och händelser som Dagen menar fungerat i avkyrkande riktning. Vissa punkter menar jag vara av marginell betydelse medans annat – till exempel frikyrklighetens roll och skuld i att lösa upp svenska folkets band till kyrkan – inte tas upp. Blir någon förvånad?

Sett över ett antal år – jag har varit präst sedan 1978 – har det alltid funnits personer inom det kyrkliga hanket och störet som likt kraxande problemugglor påtalat att allt inte står rätt till. Själv har jag uppfattat mig och nog också kunnat uppfattas som en sådan. Ser man till ett maktperspektiv* har dängarna i regel kommit från en del av dem som liksom jag själv återfunnits i de nedre delarna av det kyrkliga hierarkisystemet. Överdängarna, alltså ledande personer och beslutsfattare lokalt, regionalt och nationellt, har ofta avfärdat de bekymrade med ord som Det är inte rätt. Så är det inte. I alla fall inte så farligt. Än. Sånt här går i vågor. Nu ska vi inte gräva ner oss utan blicka framåt. Positivt!
För det mesta har detta skett och sker i en vänlig lätt överseende ton. Dock kan jag se att även andra metoder som utfrysning och än mer aktiva försök att mana till tystnad använts och används – i någon ringa mån mot mig själv, i högre grad mot andra. Hur som helst har man inte med argument sökt övertyga oroliga kritiker. Visa att de har fel. De, vi, jag har bara inte fått ha rätt. Men kanske vi fick rätt. Tyvärr!

Nu har alltså Svenska kyrkan problem!
Så förtäljer Dagenartiklarna.

Och Wejryd-intervjun blir hux flux jätteintressantast – om nu Dagenskribenten fattat rätt och ärkebiskopen menar vad han säger. För vad säger karln!!?? Vad står det?
Jo: …nu börjar till och med kyrkomötet se…

Tut-rut-tut!! Blink-blink-blink!! Blåljus-blåljus-blåljus!!

Sista jag såg efter stod det på Svenska kyrkans hemsida: Högsta beslutande organ är kyrkomötet… Där högst uppe borde det väl då vara så som de högsta där uppe säger att det är: Vi har överblicken. Vi ser långt. Vi har mest fakta. Vi ser klart och i tid. Vi – eller i alla fall majoriteten av oss – fattar vad situationen kräver.
Men nu säger en av dem däruppe, kyrkostyrelsens ordförande, ärkebiskop med säte och stämma i kyrkomötet: …nu börjar till och med...! Märk orden börjar och till och med!

Är det inte lite oroande att först nu börjar man där uppe i det blå fatta och förstå vad vi som jobbar nere invid roten fattat, begripit och berättat under flera år**?
Har vi ett demokratiskt system i kyrkan som till högsta beslutande organ utser dem som börjar fatta sist är det ett felaktigt system som utser fel folk! Det är min enkla mening.
Har vi ett system som till det högsta beslutande organet utser dem som börjar fatta sist är det fullt rimligt att i trängt läge högaktningsfullt ge faderattan i beslut de i sin oupplysta ofattlighet tidigare missfattat. Det är en annan enkel mening jag har.

Till detta kommer att Wejryd antyder att han själv fattat förr. Alltså tidigare. Det han fattat är att – här citerar jag artikeln: …om inte vår kyrka är en missionerande kyrka så har vi ingen framtid. Det har Wejryd fattat sedan gammalt och menar att till och med kyrkomötet börjar se den saken. 
Minns jag rätt fanns en motion i Kyrkomötet i höstas om att utreda situation och behov vad gäller mission och evangelisation i ett sekulariserat Sverige. Kyrkomötesmajoriteten avvisade den motionen. Så vill jag minnas att besluten blev. De hade alltså inte för ett halvår sedan börjat fatta.
Men hur gick debatten i kyrkomötet hösten 2011? Tillbringade Wejryd avsevärd tid i talarstolen för att få dem som då inte fattat – men kanske nu börjar begripa – det som han tydligen fattat förr? Eller teg han? I höstas. Någon som känner till saken kan väl upplysa mig och de bloggläsiusar och bloggläsiusor som likt mig inte vet.

---

*  Ibland irriteras folk när jag pratar och skriver i kategorier som maktperspektiv, att några sitter över och andra är underställda, att några har mer ansvar och så vidare. Oftast är det då de som tillhör och utövar makten eller (tycker att de) befinner sig nära makten som reagerar. Överlägset och överdrivet.
**  Om en lätt vänsterstukad läsare i övre medelåldern här anar en dold anspelning på den gamla Hoola-Bandoola-låten Cheps pyramid uppfattar han eller hon saken helt rätt.