stigstrombergsson

I skuggan av stora händelser som barnbarns födelse, hockey-VM, politiskt kaos i Grekland, vänsterseger i Franska presidentvalet och mycket annat har det skett mycket som fått passera obloggbemärkt. Bland annat något som kanske blir viktigt för händelseutvecklingen i Mellanöstern. Jag brukar ju ibland skriva om saker därifrån och senast jag berörde ämnet var i inlägget paltposten & dagen i slutet av förra månaden. Då berättade jag om turerna kring en illegal israelisk bosättning som (inte?) skall rivas. Efter en halv månad kan det nu vara på sin plats med en liten uppdatering.

Turerna kring dendär bosättningen fortgår – i vart fall får man det intrycket om man läser Haaretz och Jerusalem Post. Vissa (höger-)krafter vill i efterskott legalisera intrånget på privatägd palestinsk mark medan andra instanser med Israels Högsta Domstol i spetsen menar att bosättningen skall rivas.

Utifrån detta och (icke-)förhandlingsläget med palestinierna och ekonomin och säkert annat diskuterades intensivt i någon vecka frågan om ett eventuellt nyval i Israel redan i höst. Många bedömde att man redan innan ordinarie val nästa år måste göra något för att bryta en politisk låst situation. Mitt i de resonemangen skedde då en plötslig scenförändring. Premiärminister Nethanyahu kunde genom en överenskommelse bredda sitt regeringsunderlag vänsterut i liberal riktning. Ledaren i Haaretz den nionde maj handlar om detta. Israelisk partipolitik är med svenska mått mätt ganska rörig men jag ser av artikeln att man ser ett hopp i att premiärministerns högerregering nu kan frigöra sig från beroendet av dem som är ännu högrare – typ bosättarrörelsen. Google gav en råöversättning som jag putsade. Originalet kan läsas här.


ÖVERENSKOMMELSEN NETANYAHU-MOFAZ ÖPPNAR STORA MÖJLIGHETER FÖR ISRAEL

Netanyahus nya partnerskap med Kadima-ordföranden Shaul Mofaz befriar honom från trycket från extremhögern. Nu har alla ursäkter av typen "Netanyahu kan inte" försvunnit. Han måste evakuera Migron och Ulpana och återuppta samtalen med palestinierna.

Kadimas inträde i regeringen ställer Benjamin Netanyahu i spetsen för en bred koalition bestående av 94 ledamöter i Knesset. Det ger honom nästan fullständig handlingsfrihet det återstående ett och ett halvt året av mandatperioden. Den parlamentariska oppositionen har krympts och neutraliserats samtidigt som koalitionsregeringens olika fraktioner får problem att kunna hota premiärministern makt.

Nu, med inställt nyval, måste Netanyahu bestämma sig för hur han skall använda sin återstående tid i regeringsställning. Kommer han att fortsätta att agera under skydd av sin breda koalition, eller kommer han att arbeta för att genomföra sitt tal i juni 2009 tal vid Bar-Ilan-universitetet och nå en överenskommelse med palestinierna och dra upp permanenta gränser för Israel?

Under de senaste tre åren har Netanyahu trampat vatten, utmålat sig själv som fånge hos både sina politiska samarbetspartners i den extrema högern och högt uppsatta medlemmar av sitt eget parti, som bröt rätten utifrån egna ideologiska böjelser och påverkan från Moshe Feiglin anhängare i Likudpartiet. Hans regering förde inte den diplomatiska processen med palestinierna framåt utan accelererade byggandet i bosättningarna, kom i konflikt med den amerikanska administrationen och fördjupade Israels internationella isolering.

De senaste veckorna har trycket på Netanyahu ökat på grund av Högsta Domstolens domar som tvingar honom att evakuera bosättare från utposten Migron och Beit Els Ulpanaområde vars hus byggdes på privatägd mark som stulits från palestinier. Högern krävde att Netanyahu inte skulle verkställa domstolens beslut och uppmanade honom i stället för att genom lagstiftning permanenta markstölden.

Netanyahus nya partnerskap med Kadima-ordföranden Shaul Mofaz befriar honom från trycket från extremhögern och stärker regeringens moderata flygel. Nu har alla ursäkter av typen "Netanyahu kan inte" upphört att existera. Han måste evakuera Migron och Ulpana och återuppta samtalen med palestinierna utan undanflykter eller onödiga förhandsvillkor.

Detta måste bli hans mål under de närmaste 18 månaderna. Om han istället öder sin tid på hot om krig med Iran eller tomma åtgärder för att ändra statsskicket eller förslag på att Ultra-ortodoxa och araber ska göra civil värnplikt kommer Netanyahu att slösa bort de enorma politiska möjligheter hans avtal med Kadima gett honom.


Så långt ledaren i Haaretz. Kommentarer med insikter som bidrar till förståelsen av situationen mottages tacksamt. Invändningar som bara märker ord eller käbbel av den typ som tidigare förekommit på denna blogg och som i rikt mått kan läsas i anslutning till exempelvis inlägget den judiska staten Israel på bloggen mistabröder undanber jag mig vänligt och synnerligen bestämt. Undrar någon vad jag menar med detta hänvisar jag till inläggen bloggpolicy 1 och bloggpolicy 2.

PS - ett dygn senare: Är läsaren intresserad av att förvånas av en ny serie osakligt ordmärkande reaktioner rekommenderar jag ett besök i kommentarkedjan till inlägget Go and see! Se själva! på samma blogg. DS.