handbok 1 mm
Först lite mm
Det har gått tre dagar sedan jag inläggade här på bloggen. Torsdag kväll var senast det begav sig. Fredag var full arbetsdag kring EU-projekt å grejer och kvällen umgängades det med hemkommande dotter med livskamrat. Trevligt. De unga pendlade under helgen mellan oss där de sov och inmundigade en och annan måltid och en lägenhet de håller på att flytta ut ur samt har att städa i stifts- och residensstaden Luleå. Alla prylar och pinaler mellanlandar i ett förråd här i byn för att om ett par veckor transporteras till de ungas nya boende- och vistelseort Björkliden där de bägge fått fasta jobb.
Den gångna veckan sköt björkarna skott i en omfattning som fått kanonsaluterna i samband med den kungliga babyns dop att blekna i jämförelse. Från helt kala kvistar förra helgen till idag helt pålövat. Den blida vår man brukar sjunga är inne blev också detta år som brukligt är en snabbt passerande tvåveckorshistoria. Gräsklippning hör sommaren till och i helgen har gräset klippts. Samtidigt finns vissa snörester kvar men det handlar då om de sista rosslingarna av jättestora traktorupplagda snödriveberg.
Så om Handboken
På bloggar och annorstans går det att lägga märke till att det i Svenska kyrkan nu finns ett förslag på ny Kyrkohandbok. Det rör sig om den manual präster och församlingar har att följa vid olika slags gudstjänster. Det är en viktig bok som i avgörande grad reglerar gudstjänster och det man kallar kyrkliga handlingar – dop, bikt, konfirmation, vigsel och begravningar. Den är och skall vara ett uttryck för Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. Ser man på Handbokens gudstjänster ser man vad Svenska kyrkan tror oberoende av om en eller annan präst eller annan företrädare pratar vettigheter eller gallimatias i TV.
Jag har inte hunnit analysera det nya förslaget än. Har bara snabbläst ordningen för gudstjänsternas flaggskepp Högmässa samt ordningen för Dop. Från och med Första Advent kommer ganska många församlingar att under ett år använda det nya på försök under ett år innan man tar slutliga beslut. Ingen tidspanik föreligger alltså. Men en viss annan oro känner jag nog ändå väl vetandes att jag bara tagit in materialet lite ytligt.
Nu är det dags för en kringgående rörelse, alltså en utvikning.
När jag som barn, tonåring och student genom gudstjänster och annat förkyrkligades användes i hela Svenska kyrkan den Kyrkohandbok som började användas 1942. Den var en ålderdomlig sak rent språkligt med speciella ordformer för imperativ både i första och andra person plural: Tackom och lovom Herren respektive Upplyften edra hjärtan. Innehållsligt var den ensidigt gedigen med fokus på vad Jesus gjort för och gör med människorna, att vi syndare ges förlåtelse. Extra tydligt blev detta i det att i princip allt nattvardsfirande hade något av Skärtorsdags- och Långfredagsstämning över sig liksom att dopordningen tydligt redan i sin inledning och sedan längre fram beskrev dopet som något som fogar samman den som döps med Frälsningen, alltså den Befrielsen Jesus genom sin död och uppståndelse fixat.
1976 kom ett förslag till ny Handbok – bara gudstjänsterna, inte de kyrkliga handlingarna – och den hade icke helt utan motstånd börjat användas i Älvsby församling dit jag sändes från prästvigningen 11 juni 1978. Språkligt sett var den moderniserad – Låt oss tacka och lova Herren samt Upplyft era hjärtan – och i någon mån kompletterad med något större tankemångfald i de böner som är centrala i nattvardsfirandet. Fokus var dock tydligt: Frälsningen snedstreck Befrielsen. En bra ordning!
Vad gällde dop mm var 42an fortfarande i bruk 1978 men nya former kom något år in på 1980-talet. Dessa nya former var språkligt moderniserade men inte innehållsligt förändrade.
1986 kom den nu gällande Kyrkohandboken. Den är i princip inget annat än en putsning av försöksordningarna och alltså bra. Till och med mycket bra!
Är 86an föråldrad? Och i så fall hur? Anser vem? Uppenbarligen inte jag!
I samband med relationsförändringarna med staten 2000 kom ett förslag till ny Kyrkohandbok som ratades. Av mig men också av Kyrkomötet. Till papperskorgen! – typ. Nu var allt inte dåligt i det förslaget. Somligt var riktigt bra. Men det blev ändå tummen ner. Förändringarna var för stora. Inte de språkliga. Där var skillnaden inte så stor. Men väl de innehållsliga – och det är mycket allvarligare.
När något skickas till papperskorgen hamnar det inte alltid där utan landar i stället på botten av någon låda från vilken det plockas fram ett decennium senare. Min snabbläsning av förslagets ordningar för Högmässa och Dop ger mig den känslan. Om detaljerna i detta återkommer jag i senare inlägg.
Älvsby församling har ansökt (kommer att ansöka) om att tillämpa/testa förslaget till ny kyrkohandbok. Det är inte säkert att man blir utvald som remissförsamling. Om jag minns rätt så resonerade vi som så att, är man med och provar så har man möjlighet att inkomma med synpunkter och inte bara stå inför fullbordat faktum när provåret är slut. Dessutom kan man avbryta och återgå till den nu gällande om det skulle kännas alldeles åt skogen.
Gammal skåpmat som man gömt undan för att ingen ville äta den brukar inte bli bättre för att den blir äldre. Däremot kan syn, lukt och smaksinnet försämras såpass under tiden att man sätter i sig något riktigt olämpligt. Detta gäller nog också den andliga födan...
Man ska väl komma ihåg att när det gäller det förra handboksförslaget - det som lades undan - så riktades kritiken till stor del inte bara mot själva förslaget utan mot kommentarerna till förslaget som tyvärr var betydligt värre än själva förslaget.
Men en ytterst snabb genomläsning av förslaget till högmässa visar att man lämnat de bästa bitarna ur nuvarande handbok i stort sett oförändrade (istället för att försöka "inkluvisera" befintliga texter) och att man sedan kompletterat med en uppsjö nya alternativ.
Den strategin torde vara enda sättet att utan alltför mycket bråk få igenom förlaget: de konservativa får sitt och de nytänkande får sitt.
För att bidra med det jag är bra på: "Upplyften" är inte en särskild imperativform. I 1917 års bibel och 1942 års handbok användes för andra person plural samma form i alla modi -- indikativ ('När I upplyften era hjärtan . . .'), konjunktiv ('Om I upplyften era hjärtan . . .'), imperativ ('Upplyften era hjärtan!'). Den särskilda imperativformen för andra person plural, som man på den tiden väl ansåg föråldrad, har ändelsen -er: "Skåder, skåder nu här alle . . .".
P.S. Exemplet jag gav på konjunktiv fungerar inte, man skulle inte använda presens konjunktiv i en sådan sats. Men 1 Kor.14:23 i 1917 års bibel ger ett genuint exempel: ". . . skulle då icke dessa säga att I voren ifrån edra sinnen?"
Tack för kommentarerna!
Särskilt Anders som korrigerat språkligheterna. Resultatet blir dock detsamma som i inlägget: 42ans språk var passé.
Tobbe har redan här föregripit den slutsats jag planerat att komma fram till i slutet av inlägg 2 eller 3. Undrar om han åxå brukar försäga sig i julveckan om vad julklapparna innehåller...
