stigstrombergsson

Som vanligt först lite mm 

Det har svalnat till en del. I alla fall om man jämför med helgen för en halv vecka sedan. Snart juni månad och faktiskt ett ½dussin snöflingor i luften under onsdagen. Ingen sommar alltså. Bilden är ett tecken på detta. På folkhögskolan är snöskufflarna fortfarande på plats. Visa av att ha varit med om många månadsskiften maj-juni i Norrbottens inland låter vi det vara så och säger med det samma sak som Per-Albin sa under kriget: Vår beredskap är god!

Så tillbaka till handboken – igen 

Om dopordningen återkommer jag var slutorden i förra inlägget. Och nu är jag här vid mitt tangentbord för att skriva lite av vad jag tänker, och dela några bekumrade tankar. För så är det. Jag är lite bekumrad. Som vanligt tar jag en omväg för att spä på berättelsen. Motiven för sådana fasoner redovisade jag i början av förra inlägget.

Dopet har med frälsningen att göra. Det som kristen tro och Bibeln innerst och utterst handlar om. Guds stora befrielse av sin mänsklighet. Guds stora reparation skulle man också kunna säga.

Den övergripande och grundläggande reparationsåtgärden var det Gud själv gjorde vid en viss tid och viss plats i historien och geografin när Gud genom händelser och profeter riggat scenen och blev människa. Jesus. Genom Maria. Inkarnerades kallas det på finspråk. Och som inkarnerad levde Gud vårt liv och dog vår död. För vår skull. Levde ett liv som människans liv var tänkt att levas – men inte levs. I harmoni med Guds vilja. Det livet levde Jesus i vårt ställe. För vår skull.
Jesus hade då egentligen inte behövt dö. Men dog. I människans ställe. Tog hennes död och reparerade så den trasiga relationen mellan sig själv och den värld Gud skapat. Och älskar. Trots att människan svikit. För det har ju människan gjort. Och gör. Sviker. Ingen kan väl på allvar tro att människan som gör världen till ett helvete för sig själv och alla varelser är i harmoni med Gud. Hon är skapad – ja. Men inte i harmoni. Så Gud reparerade relationen. Själv. För alla. Kvittot på det är att Jesus uppstod från döden. Uppståndelsen är signaturen på den övergripande och grundläggande reparationsåtgärden Gud själv gjorde. Frälsningen. Befrielsen.
På den grunden och på det sammanhanget vilar dopet. Dopet kopplar ihop den individuella människan med Jesus och det han gjorde. Dopet frälser. Dopet befriar. Dopet förenar med Gud. Reparerar på ett individuellt plan. För in personen i det reparerade, det som kallas Guds rike. Dopet skapar en relation som annars inte finns.

Sett på detta sätt – och det är Svenska kurkans bekännelse om Frälsning och dop i sammandrag – hör dopet alltså samman med Skapelsens befrielse i och genom Jesus. Det är kopplat till vad man brukar kalla Andra artikeln, trosbekännelsens andra del om Jesus och den frälsning han fixat. Och Tredje artikeln om Guds Andes arbete på Andra artikelns grund, hur människan blir frälst.
Detta var tudligt i de Kurkohandböcker jag berättade om i min series första inlägg. 1942, 1976 och 1986 års dopordningar började alla med varianter av Gud vill att alla människor skall leva i gemenskap med Honom. Därför har han sänt sin son Jesus Kristus....genom dopet förenas vi med Honom. Detta gör han nu med dem som nu skall döpas. Detta sägs tudligt i början av varje dop om man följer Handboken – som präster lovat att göra.

I det förslag till Dopordning som kom till år 2000 försökte man sig på en ändring. En fundamental och i mina ögon felaktig sådan som mer formulerade tankarna så att dopet uppfattas som en bekräftelse på att vi är skapade av Gud. Att den enskilda människan är tänkt av Gud. Så är det ju i och för sig men dopets fokus fluttades i det förslaget från Andra artikeln om Frälsningen till Första Artikeln om Skapelsen. Dopet beskrevs inte som en hopkoppling med Jesus, som något som skapade en relation, utan mer som en bekräftelse på en annan relation – alltså fundamentalt annorlunda.

2000-förslaget kuggades men nu har saken återkommit. Det förslag till Kurkohandbok vi nu har framför oss har inte helt suddat ut Frälsningen från dopet men sätter tungdpunkten på annan plats. Tendenser till denna rörelse från Frälsning till Skapelse hittar man också på andra håll i den kurkliga debatten. Flera röster för till exempel fram tanken att den roll jag ovan skissade att Jesus har med sitt agerande som ställföreträdare för människorna och som deras Försonare är en läbbig historia som inte passar vår moderna tid i vilken vi människor mucket väl med Jesus som ett gott föredöme torde kunna falla Gud på läppen i alla fall. Sådan ”teologin” menar jag är skräp – avfall.

Jag har som sagt bara snabbt och utligt ögnat igenom delar av förslaget till nu Kurkohandbok. Högmässan och Dopet. Mucket, särskilt i Högmässan, är bra men jag tror man skall väldigt noga urskilja och motarbeta glidningarna från en närgången och aktiv till en mer avlägsen och vilande Gud, från Andra till Första artikeln.

Så till sist något helt annat.
Läsaren torde ha noterat att det saknas några y i framställningen ovan. Det är medvetet. Barnbarnet Tyra som är två år sa nämligen när jag senast träffade henne för ett par veckor sedan: Jag är lite blug. Till sin farmor sa hon veckan efter att hon inte var blug men det må väl vara hänt. Imorgon kommer i alla fall Tyra på helgvisit. I längtan till detta har jag medvetet u-stavat. Tyra kommer tillsammans med sina föräldrar och – för första gången i världshistorien – sin snugge lillebror Adrian.