stigstrombergsson

Efter att i ett par inlägg farit ut i betraktelser över farfareriets fantasterier är det dags att låta tangentbordet tjäna till blogginlägg av något annat slag, sådant som förutom att bredda perspektiven och referera till andra så kallade segment i läsekretsen även skulle visa att barndomskamraten Tobbes bön åtminstone temporärt kan verka vara besvarad*.

Det är så att när jag tankepysslar kring blogginlägg försöker jag i mödan att klura ut vad jag skall skriva om söka en eller fler bilder att ha med. Ibland är det händelsebilder tagna där och då det jag berättar om hände. Andra gånger är det någon mer tematisk bild typ citronskivor när jag är sur, en flugsvamp när jag vill vara giftig, en flagga när det handlar om Mellanöstern, en nagelbitande paint-gubbe när jag är nervös eller något annat. Ibland ser jag något och fotograferar det i tanken att jag någon gång skulle kunna använda den till något, kanske rentav skriva ett inlägg om bilden ifråga. De bilder jag har med finns inte med för att säga mer än 1000 ord men någon sorts anknytning har de i alla fall till inläggens innehåll. De är – som regel – miniatyrbilder i inläggets övre vänstra hörn och förstoras när man klickar på dem.

När jag för några dagar sedan skrev om utträdena ur Svenska kyrkan och att ärkebiskopen sagt att …nu börjar till och med kyrkomötet se… letade jag en bild på nätet genom att googla på något jag nu glömt. Det finns många bilder på nätet, sa Bill. Många bilder finns det, sa Bull. Jag kammade noll och valde en egenproducerad sak med rubrikerna till artiklarna i tidningen Dagen. Dock hittade jag en annan jag tyckte var bra att använda någon annan gång. Den bilden pryder detta inlägg**.

Jag tror det finns många kyrkliga apor!

Med apor menar jag nu nog främst dem som i olika sammanhang har att ha överblick samt rätt och makt att välja vägar och ta beslut. Att till exempel kyrkomötet hör dit är ju självklart. Dock vidgar jag kretsen till att innefatta en mycket större hop av den till himmelriket hörande jordiska apskaran som till exempel förtroendevalda på olika nivåer och anställda av alla sorter och dimensioner. Apor är också andra som rent personligen genom formellt och informellt inflytande är med och sätter tonläge och färg på hur kyrkan fungerar lokalt, regionalt och nationellt. I ett aphus av den storleken är alltså också jag en primat***.

En del apor ser inte!

Det handlar inte om blinda monkeys! Det handlar om dem som håller för ögonen.
Seende som inte vill se, som aktivt väljer att inte se saker som de är, vad undersökningar visar osv. Över år och dar kan man visa sådana apor hur till exempel gudstjänstliv eller konfirmations-verksamhet avtar men de vill som inte se saken. Vill som inte inse att i ackumulerade tal börjar det finnas förfärligt många som inte är döpta och som aldrig – jag menar aldrig – ges en ärlig chans att ha eller fördjupa kontakt med kyrkan.
Den seende apan som väljer att inte se kommer naturligtvis aldrig att veta vart den ska gå – typ.

En del apor hör inte!

Det handlar inte om döva apor! Det är handlar om dem som håller för öronen.
Hörande som inte vill uppfatta människors nöd och behov, som inte vill vara lyhörda för sökandet i tiden eller ropen ur misären. För att inte utmanas och oroas i sin vanekyrkliga kyrka och värld väljer de att hålla för öronen. Flera apor – ibland samma men även andra – väljer också att inte vilja uppfatta vad Anden säger till församlingarna****, alltså vad den kristna kyrkan faktiskt tror och bekänner, vad som står i Bibeln osv. I tanken att vara extremt hörande i relation till samhälle och kultur kan dövörat vara tillslaget hos en del gentemot vad som är Sant och samtidigt kan man hitta sanningsivrare med hörselkåpa på mot denna världs buller och bång.
Den hörande apan som väljer att inte uppfatta kommer naturligtvis aldrig att veta var han befinner sig – typ.

En del apor tiger!

Detta är inte stumma apor! Det är aporna som väljer att hålla tyst.
De är den värsta sorten och till dem återkommer jag till i ett senare inlägg.

Med detta sagt vill jag rekommendera den som ikväll till äventyrs läser detta inlägg trots att det är hockey på 4an att klockan 22 i SVT1 se andra avsnittet av en mycket intressant brittisk miniserie – The Promise.

---

* Som kommentar till inlägget farfar x 2! skrev Tobbe ett varmhjärtat Grattis följt av en bönestrof, inspirerad av Litanian: För den omständigheten att farfaderns allmänna tokighet nu multipliceras med två – bevare oss milde Herre Gud.
** Nämnas kan att jag tyckte det var en kul bild och glad som en uppspelt spelman visade jag den för madammen i mitt liv: Den är ju klassisk! sa hon med neutral röst och gick och satte sig vid TVn. När jag i nedslagen ton berättade den episoden för en arbetskamrat blev hennes kommentar: Jamen den är ju känd! Eller…?
*** Svenska kyrkan handlar det jag skriver om. Givetvis kan samma bild och tänkande tillämpas på andra kyrkor liksom politiska partier, arbetsplatser, fjäderfäuppfödningsföreningar och annat.
****  Regelbundet återkommande formuleing i Uppenbarelsebokens första tre kapitel.