stigstrombergsson

Varning: Långt inlägg!
Första tredjedelen är ur egen fatabur.
De andra två tredjedelarna är översatta artiklar.
Kan men behöver inte läsas i sin helhet!

Varifrån är paprikan? brukar jag fråga mig när jag å lokala kooperativabutiken inhandlar livsmedel av olika slag. När jag plockar grapefrukt dyker den också upp. Varifrån? Står det Israel på etiketten blir det ingen affär.

I sanning skall sägas att världen och Mellanöstern i dagarna innehåller betydligt viktigare och mer alarmerande situationer än vad som har att göra med min paprika och mina grapefrukter. Läsaren må inte tro att jag inte fattar det. Egyptens första demokratiska statschefsval på 7000 år är ett exempel. Status quo i Syrien likaså. Förhandlingarna i Bagdad då stora länder förhandlar icke-kärnvapen med Iran – givetvis! Men detta inlägg handlar om paprika på konsum – åtminstone indirekt. Varför?

Jo! Jag brukar av intresse och som språkövning nästan dagligen läsa de två israeliska tidningarna Jerusalem Post och Haaretz. Det är då främst ledarna och en del debattartiklar jag brukar ta del av. Jag skall inte säga att jag av det läsandet blir expert på saker och ting men dummare eller mer oinformerad blir jag i alla fall inte. Och där debatteras nu min paprika – åtminstone indirekt.

Orsaken är att Sydafrika och Danmark begär att varor som produceras på israelstyrda områden skall märkas så att konsumenterna kan se om de är producerade i själva Israel – innanför Gröna linjen – eller på israelkontrollerad ockuperad mark, alltså Västbanken och Golan. Jag tycker det är en rätt och rimlig hållning. Blir sådant tydligt kan jag köpa israelisk grapefrukt utan att löpa risken att direkt stödja bosättare som mot internationell rätt slagit sig mer på främmande mark, ibland till och med privatägd sådan. Deras paprikor kan jag då bojkotta men nu när jag inte kan se skillnaden måste jag bojkotta alla märkta ”Israel”.

Är inte din köpvägran av israelisk paprika en fis i rymden? torde någon undra. Kanske till och med hånfullt. Visst är det så. Veckans tre icke köpta paprikor betyder i det stora hela ingenting. Det är en fis i rymden som inte påverkar rymden alls. Men det är min fis. För mig är det inte bra att vara ofesen. Och om många fiser kanske det börjar lukta i rymden…

Ibland språkövar jag genom att låta Google översätta någon artikel ur de ovan nämnda tidningarna, oftast Haaretz. Google är inte så bra på svenska så råvarianten måste putsas rejält – och jag lär och övar min engelska.

Gideon Levys Haaretz-artikel av idag blev vad jag valde. Levy anses lite vänster. I opposition. Liksom tidningen. På engelska kan man läsa debattartikeln här. När jag sedan såg att förrgårdagens ledare i den mer regeringsinriktade Jerusalem Post behandlade samma sak men gav en annan bild översatte jag den också. På engelska finns den här. Jag publicerar Jerusalem Post först då den är äldre. Med Levys artikel direkt bakefter ges en inblick i den interna israeliska debatten runt mina paprikor – åtminstone indirekt. Och läsaren kan bilda sig.


SIONISTISK ENHET

Pretoria verkar inställt på att leverans till anti-israeliska lobbyister i deras arbete på att skapa en atmosfär där mobbning av Israel blir legitim.

När sionistiska kritiker av Israels politik i Judéen och Samarien uttrycker sina åsikter löper de risken att ge ammunition till dem som hellre vill se att Israel upphör att existera som en uteslutande judisk stat.
Sydafrikas avsikt att märka produkter från bosättningarna annorlunda än det som produceras inom den gröna linjen, och tecken på att Danmark kan tänkas följa efter, förefaller vara perfekta exempel på detta fenomen.
Många obestridligen sionistiska judar stöder inte bara märkningen utan också bojkottande av produkter som tillverkats av israeliska företag i Judéen och Samarien. Meretz ordförande Zehava Gal-on, och många, om inte alla, av Meretzs väljare har en liknande åsikt.
Det finns också utomlands framstående anhängare av Israel – främst Peter Beinart – som hävdar, i likhet med Gal-On och andra i den israeliska vänstern, att en riktad bojkott mot Västbanken skulle sätta avgörande press på Israel att avsluta "ockupationen".
Om sionistiska duvor kan förespråka bojkott av bosättarprodukter, varför kan inte då Pretoria eller Köpenhamn? Det finns mycket stora och avgörande skillnader. Även om det kan vara sant att liksom Gal-On många Meretz-väljare stöder en riktad bojkott mot judiska företag i Judéen och Samarien, eller en kulturell bojkott av till exempel teatern i Västbanksbosättningen Ariel, så hindrar detta dem inte från att aktivt stödja Israels rätt att existera.
Meretzs väljare är patriotiska israeliska medborgare som gör sin obligatoriska militärtjänst och reservplikt i IDF, något som ibland innebär att de med risk för sina egna liv försvarar judiska bosättningar på Västbanken. Trots att de kan motsätta sig bosättarprojektet låter inte de israeliska duvorna sina personliga politiska åsikter hindra dem från att delta i kollektiva sionistiska aktiviteter som militärtjänst, avgörande för den fortsatta säkerheten för hela den judiska staten.
En annan avgörande skillnad är att vänster-sionister som Beinart eller Gal-On stöder en bojkott utifrån att de, med rätta eller inte, verkligen tror att en sådan åtgärd på lång sikt gynnar den judiska staten.
I sanning bygger denna typ av åtgärder på ett antal felaktiga premisser. En av dem är att Israel på egen hand kan uppnå fred med palestinierna om bara premiärminister Benjamin Netanyahus breda regeringskoalitionen verkligen vill. De bortser också från den reella risken att – liksom Gaza efter att Israel evakuerade ca 8500 judiska bosättare 2005 och södra Libanon efter IDF tillbakadragande 2000 – även Västbanken skulle kunna tas över av radikala islamister och detta efter en smärtsam rotryckning av tusentals nybyggare som kan leda till inbördeskrig.
Dessutom kommer markbyten oundvikligen att bli en del av en framtida tvåstatslösning. Därför är det orättvist att bojkotta företag som ligger i Judéen och Samarien då de kan bli en del av ett Israel med internationellt erkända gränser i framtiden. En bojkott förutsätter också att den majoritet av israeler som stöder den nuvarande regeringens politik antingen är hopplöst dum, hopplöst närsynt, eller bägge delarna och behöver ingripande från mer klarsynta upplysta aktörer.
Men åtminstone Beinart och Gal-On har goda avsikter fast de söker nå sina mål på ett kontraproduktivt sätt. De hoppas kunna neutralisera det demografiska hotet mot Israels judiska majoritet som de miljontals palestinier som bor på Västbanken och Gaza utgör.
Och drivna av en sund judisk moral vill de se ett slut på Israels styre över palestinierna.
Emellertid har Beinart föreslagit att man parallellt med en bojkott riktad mot bosättningarnas produkter bör anstränga sig för att köpa varor och tjänster som produceras av israeliska företag belägna innanför Gröna linjen – ett ogenerat pro-Israeliskt drag.
I kontrast till detta är Pretoria, Köpenhamn och andra mot Israel antagonistiska regeringar som likt Dublin kan tänkas följa deras exempel inte drivna av sionistiska känslor.
Pretoria verkar inställt på att leverans till anti-israeliska lobbyister i deras arbete på att skapa en atmosfär där mobbning av Israel blir legitim.
Det är orättvist att angripa Beinart, Gal-On och andra sionistiska kritiker av Israels politik i Judéen och Samarien bara för att deras ord kan användas för att rättfärdiga sådana verkligen anti-israeliska åtgärder som övervägs i Sydafrika och Danmark.
Vi sionister är för få för att unna oss lyxen av inbördes anklagelser och stridigheter. Bättre är att gå samman mot gemensamma fiender.


MOTIVERAT BOJKOTTA BOSÄTTNINGARNA

Att märkning produkter från bosättningarna borde varit en självklar sak för länge sedan som vägledning för intelligenta och engagerade konsumenter.

Jag köper inte varor som kommer från bosättningarna och kommer aldrig att göra det. Som jag tänker är de stulna varor och liksom alla andra varor som stulits försöker jag att inte köpa dem. Nu kommer kanske inte heller sydafrikanerna och danskarna att köpa dem – deras regeringar har blott och bart begärt att produkter från bosättningarna skall märkas så att inte kunder blir lurade. Lika lite som det i det förgångna var nödvändigt att som brittiska produkter märka varor från de brittiska kolonierna finns det anledning att märka produkter från Israels kolonier som israeliska. Den som vill stödja det israeliska koloniala projektet kan köpa dem och de som är motståndare kan bojkotta dem. Enkelt och simpelt – och nödvändigt.
Israel, som bojkottar Turkiets stränder och Hamas, borde ha varit de första att förstå detta. Istället har vi hört hjärtskärande skrik och arga avfärdanden. Inte ännu mot danskarna som är trevliga men mot sydafrikanerna som är mindre trevliga i våra ögon. Beslutet stämplades av en israelisk UD-talesman som "ett steg med rasistiska egenskaper" – sagt med syfte på det land som fört det mest modiga kriget mot rasismen i mänsklighetens historia.
Ja, det nya Sydafrika kan ge Israel en lektion i kriget mot rasismen. Och ja, Israel kan ge världen en lektion i rasism. Återigen visas att Israels chutzpah (ung kaxighet, högmod?) inte känner några gränser: Israel, av alla länder, anklagar Sydafrika, av alla länder, för att vara rasistiskt. Finns det något mer löjligt?
Det var inte en slump att den sydafrikanska ambassadören i Israel, Ismail Coovadia, verkade både road och generad vid en mottagning på Kameruns självständighetsdag, när UD startade ett löjlig sökande efter honom efter det att – enligt vad som rapporterats – han avstått från att svara på inkallelsen till vad som i förväg beskrivits som en tillrättavisning. Det är inte svårt att föreställa sig hur många sådana tillrättavisningar israeliska ambassadörer i olika delar av världen skulle förtjäna att kallas till om märkningen av produkter från bosättningarna vore anledning till tillrättavisning och anklagelser om rasism hos den israeliska regeringen – som är så rent icke-rasistisk.
Märkning av produkter från bosättningarna borde varit en självklar sak för länge sedan som vägledning för intelligenta och engagerade konsumenter. En bojkott av produkter från bosättningarna borde också skett för länge sedan som ett riktmärke för laglydiga medborgare. Vi syftar inte här endast till en politisk eller moralisk ståndpunkt utan det handlar om att upprätthålla internationell rätt. En produkt som produceras i bosättningarna är en illegal, precis som bosättningarna i sig. Precis som en växande allmänhet av konsumenter världen över inte vill köpa produkter tillverkade i svältlönefabriker i Sydostasien eller "blodiga diamanter" från Afrika – detta på grund av deras ursprung och de villkor under vilka de produceras – så han det förväntas finnas konsumenter som kommer att bojkotta produkter som framställs på ockuperat territorium genom utnyttjande av billig palestinsk arbetskraft vilkas arbetstillfällen finns i bosättningarna.
De självgoda och skenheliga protesterna från israeliska fabriksägare och jordbrukare i de ockuperade områdena – de som säger att de bryr sig så mycket om sina palestinska arbetare och hävdar att en bojkott skulle kunna äventyra de anställdas inkomster – är ett cyniskt försök att vilseleda folk. Hade bosättningarna och ockupationsstyrkorna tagits bort och den mark på vilka dessa företag byggdes återförts till sina ägare skulle de ha haft mycket mer värdiga inkomstkällor.
En bojkott av varor från bosättningarna är en berättigad bojkott. Det finns inget annat sätt att definiera det. En märkning av dessa produkter är det minsta krav varje regering i världen bör ställa som en service för sina medborgare.
Dessutom: det är faktiskt bristen på sådan märkning som kan leda till en fullskalig bojkott av alla blå-vita produkter. Hur kan, när allt kommer omkring, en dansk eller sydafrikansk konsument veta om avokadon han köper inte växer på palestinsk mark?
De som vill köpa olagliga produkter ska köpa Bagel & Bagel-ariklar, toaletter från Lipsky, kosmetika tillverkat av Ahava, svamp från Tekoa, eller vin från Psagot eller Golanhöjderna. De som vill stärka och förstärka bosättandet kan köpa dessa produkter och njuta av dem.
Men de som vill genomföra en minimal protest mot detta syndiga vågstycke inbjuds att bojkotta det och avstå från att köpa från det. För egen del kommer jag att fortsätta att läsa det finstilta på varje produkt. Medborgarna världen över ska också ha denna rätt.
Denna rätt? Denna skyldighet.