stigstrombergsson

Det är några dagar sedan jag skrev.
Ovanligt många dagar sedan. 
Har bara inte haft tid.
Förskräckligt massa att göra.
På jobbet alltså.
Skriver nu ändå en snutt.
Fast jag inte har tid.
Borde jobba. 
Ett par saker innan nie.
Nie är det Bron.
Makaber deckare på TV.
Den vill jag se.
Fast jag inte har tid.
Egentligen.

Skulle jag haft tid att skriva finns massor att skriva.
Om.

Allt möjligt.
Att kvartetten vill att man förhandlar.
Alltså USA, EU, FN och Ryssland.
Och Israel och Palestina.
Utan förhandsvillkor.
Palestiniernas krav på kolonibyggstopp.
De fyra vill man ska släppa det.
Kanske hade de gjort så.
Vem vet.
Nu efter framgången i FN.
Kanske.
Kommit till bordet i alla fall.
Tänk om.
Kanske chans för snack.
Kanske. 
Israel bestämmer sig för 11hundra nya hus.
För säkerhets skull.
Så att Abbas inte kommer.
Så att det inte förhandlas.
Så det blir hans fel.
Svinaktigt smart gjort.
Med betoning på svin.
Det hade jag kunnat skriva om.
Om jag haft tid.

Kyrkomötet startar.
Första veckan.
Massor med motioner. 
Läge för tankemotion.
Har inte tid.
Kolla Tobbe Lindahls blogg.
Och Dag Sandahls.
Och Kyrkans webb.

Jobbet?
Massor att göra.
Som tar tid.
Som inte räcker.
Bara korta snuttar till allt.
Ryckigt.
Ska jobba nu.
Med schema.
Och två kursprogram.
Och en utbildning nästa år.
Vi ses.

Är man här en återkommande Bloggläsius vet man att det bloggas nästan varje dag, i alla fall de flesta. Man vet också att det kan handla om lite av varje. Man har också erfarit att det tämligen ofta dyker upp något med anknytning till vad som händer och inte händer i relationen Palestina-Israel. Några tar emot det med intresse, andra hoppar över, vissa tycker det är ensidigt, till och med anser att jag ”snöat in”.

Givetvis är Palestina-Israel inte det enda världsscenariot av betydelse. Eurokrisen med Grekland i fokus är också viktig – naturligtvis. Och det Syriska folkets ihärdiga protester mot sin diktator. Och Iran eller Nordkorea som potentiella riskfaktorer för fler än de egna folken. Eller Irak eller Afghanistan. Det finns massor med viktiga saker.
I denna värld av viktiga händelser och mänskligt lidande har jag ensidigt valt att någotsånär följa en av de världspolitiska situationerna, inte alla. Den jag valt intresserar mig särskilt av tre skäl:
1. Jag tror den är en nyckel till relationerna mellan Första och Tredje världen.
2. Den är en avgörande punkt i relationerna mellan Kristenhet och Islam.
3. I debatter (många gånger snarast ”debatter”) vävs politik och teologi (många gånger ”teologi” ) samman på ett sätt som får mig som teolog att vara intresserad, stundom himla med ögonen och ibland rentav gå i taket.

När jag följer situationen gör jag det genom media – jag är ju inte på plats – och jag gör det genom främst israelisk press: Haaretz och Jerusalem Post. Både för ämnets skull och för att aktivt öva både min engelska och min svenska låter jag en del texter jag tycker är tänkvärda passera genom Googles översättningsfunktion så att jag får en råkladd att bearbeta för att på modersmålet återge vad grundtexten* vill förmedla. Egentligen är allt detta i sig en meningsfull språktränande sysselsättning oberoende av ämnesval**.

När jag denna söndagsförmiddag radiolyssnande satte mig vid datorn var tanken att skriva en kort introduktion till en artikel av krönikören Gideon Levy i dagens nummer av Haaretz. Introt har nu blivit så långt att jag väljer att inte publicera texten i svensk form utan rekommenderar dig, ädle Bloggläsius, att klicka på denna länk för att bilda dig tvåfalt – om vad en israelisk debattör anser samt din engelska.

NETANYAHU VISADE ATT ISRAEL INTE VILL FRED
Netanyahu visar världen att Israel vare sig vill ha ett avtal eller en palestinsk stat – och för den delen inte fred heller.
På fredagskvällen visade sig premiärminister Benjamin Netanyahu än en gång vara ett utmärkt ljusbringare, denna gång i palestinsk tjänst. Han visade världen, bättre än till och med Mahmoud Abbas, varför de inte hade någon annan utväg än att vädja till FN . Om det finns ett tydligt budskap att ta hem från hans Hiskia- och Jesajatal, är det detta: Palestinierna (och världen) kan inte längre förvänta sig något från Israel. Ingenting. (…)

Har man sedan läst den artikeln och vill bilda sig vidare kan en text med helt annan inrikting läsas. Det är en USA-boende kolumnist som i Jerusalem Post ger en inblick i hur den israeliska högern kan tänkas tänka. Faktisk i mitt tycke ganska skrämmande – men i vart fall en nyttig språkövning. Här är länken till:

KOLUMN ETT: ISRAELS VÄG MOT SEGER
Israel har inget att förlora, allt att vinna från att gå på offensiven. Våra vänner i den amerikanska kongressen har visat oss en väg som lägger öppen för oss att följa.
Det är något surrealistiskt över täckningen av.... (...)

Publicerat samtidigt som det i radio pågår en gudstjänst från bokmässan i Göteborg. Just nu funderar man om Gud, försoning, lidande, godhet och framtid utifrån erfarenheterna i Auschwitz.

Att det står dagen efter i rubriken har inget att göra med det i förra inlägget nämnda rödtjutet. Så mycket tjuts inte. I stället skall det förstås som dagen efter igår då både Palestinas president och Israels premiärminister i nämnd ordning höll var sitt tal i FN:s Generalförsamling. Jag har läst bägge talen men kommer inte att översätta dem till inlägg i denna blogg. De talade så länge bägge två att deras tal sträcker sig genom inemot ½-dussinet A4-sidor vardera. Läsaren rekommenderas dock att öva sin engelska på Abbas och Nethanyahu.

Det jag i stället valt att här översätta är en snabbanalys gjord av den israeliska tidningens Haaretz utrikeskorrespondent i New York. Den bygger på hans twittrande och publicerades fredag kväll, bara ett tag efter det att gubbsen pratat färdigt. Som vanligt körde jag texten genom Google och putsade till den till vad jag menar vara bättre svenska. På engelska finns den här och jag tycker den ger en vettig bild.


ABBAS OCH NETHANYAHUS TVEKAMP I FN: KOLLIDERANDE BERÄTTELSER. 

Både Abbas och Netanyahu talade väl ur egen synvinkel.
Men de talade förbi varandra och till helt olika målgrupper.

Det finns knappast utrymme för optimism efter det som en del beskriver som en historisk dag då Palestina bad om FN: s erkännande och dess ledare Mahmoud Abbas gick bröstgänges med premiärminister Benjamin Netanyahu med hela världen som vittne.

Både Abbas och Netanyahu talade väl ur egen synvinkel. Men de talade förbi varandra och till helt olika målgrupper. Det var en dialog mellan döva, en konflikt mellan olika berättelser, ett bevis – om det nu behövdes – att israeler och palestinier lever i parallella universum. Aldrig mötas de två, om inget dramatiskt inträffar.

Abbas uppvaktade först och främst palestinierna. Hans målgrupper var den arabiska och den tredje världen. Talet var späckat med den typ av hårda anti-israeliska slagord som är stapelvara i FN: s "automatisk majoritet" på forum som Durban och the Human Rights Council – bland annat "apartheid", "kolonialism", "rasism" och "etnisk rensning ". På tårna efter den svidande tillrättavisning han fått i USA: s president Barack Obamas FN-tal den här veckan var Abbas uppenbarligen inte på humör att behaga amerikaner eller israeler. Han valde i stället att utan att hålla tillbaka att presentera den palestinska berättelsen på ett sätt att det river i öronen hos de flesta israeler men ökar entusiasmen hos hans många anhängare i generalförsamlingens korridorer.

Netanyahu, å sin sida, tilltalade de delar av världen att Abbas valde att ignorera. I en välgjord men ganska långrandig presentation – som fick de flesta av sina applåder från den israeliska delegationen och en importerad skara cheerleaders – kastade sig Netanyahu som en Daniel i den lejongrop som FN: s anti-israeliska block utgör. Han utnämnde sig själv till talesman för "100 generationer judar", avvisade Abbas mer flammande anklagelser och gav en del till var och en av sina favoritgrupper: lubavitch-rabbinen Rebbe för religiösa judar, ett citat ur Bibeln för evangelikala kristna, minnet av 9 september för sin amerikanska publik och en inbjudan till Abbas "att prata dugri" (den israeliska motsvarigheten till det amerikanska "talk turkey") för hans israeliska väljare hemma.

Men trots att de gick i borgen för sina förmodade lojaliteter till en framförhandlad tvåstatslösning gjorde Abbas och Netanyahu inga försök att dölja sin djupa misstro varandras verkliga avsikter. Deras ömsesidiga underliggande antagande är att de båda saknar en trovärdig partner för fred. Icke desto mindre – som den enda lite goda nyheten för dem som insisterar på att behålla en liten strimma av hopp trots alla bevis om motsatsen – söker Washington, i spåren av Kvartettens uppmaning på fredag, ett snabbt återupptagande av fredsförhandlingarna, om så bara för att USA ska bli av med den politiska heta potatisen Abbas dumpade i dess knä när han bestämde sig för att gå vidare med sin stora FN-offensiv.

Det är fredag kväll och mycket har hänt, händer och kommer att hända. Skulle jag ta tag i allt och berätta här på bloggen skulle alla få händerna full med en handfull handfasta viktiga händelser i mitt lilla liv och i tillvaron utanför.

Det är alltså fredag kväll och en god middag med lite rödtjut är avnjutet i sällskap av madammen och den yngste sonen. Diddiloo eller vad det heter på TV låter i bakgrunden och jag sitter i köket knapprandes på min datamaskin, den lilla privata läpp-tippen.

Då det är fredag kväll och jag är inne på ämnet datorer kan jag för läsekretsen meddela att jag å jobbet fått en ny sådan. Min gamla lap-top var mer än lovligt slö och trött och är nu ersatt med ett utrymmesdigert fartvidunder med ännu vassare Windows med nya funktioner varav en gläder mig å det allra våldsammaste – post-it-lappar på skärmen!
Då jag är en konservativ trög surkuse har jag utan framgång värj mig när det gäller att å arbetsplatsen skicka mail till varandra om allt möjligt. Det har till och med förekommit att någon via det gemensamma nätverket bokat i min almanacka, den jag har i programmet Outlook. Fasoner !är vad sådant är!! Min almanacka är väl för kulan min – eller? Skriv en lapp! brukar jag säga. Vad är det för fel på post-it-lappar? är min ständiga följdfråga som givetvis klingat för stendöva öron.
Som bilden visar kan jag nu i min dator tack vare ny programvara ha digitala post-it-lappar på mitt digitala skrivbord där vi alla enligt alla moderna trender ständigt skall vedigitatitera nuförtiden. Så jag kan kombinera det konservativ-sura med tillämpade digitala finesser – typ.

Denna fredag har jag – nu blev jag seriös – varit på begravning. Meningsfullt men trist. En arbetskamrat har mist sin livskamrat efter en tids sjukdom hos den nu bortgångne. Vi var några ur arbetsgemenskapen som for – ombud för alla – på begravningen av hennes make. Naturligtvis helt rätt och meningsfullt att göra. Och ändå trist då paret som döden nu särat bara är lite 50+.

Fredag kväll – alltså nu – går tankarna också till förra fredagen då lilla Tyra med föräldrar infann sig i fastigheten – nu blir jag lite lättsinnig igen. Detta innebar att förra helgen inte medgav någon sovmorgon eller slappartid alls. Småfolk på drygt 1½ år har inte det på sin repertoar. Gröt strax efter 7 ska det va! Och lek ock löje! Naturligtvis skitkul också för farfar men helgen blev garanterat sovmorgonsfri.

Under den helg som denna fredag inleder går det nog ändå att ta tajmaot – kanske. I så fall är det välbehövligt alldenstund – fantastiskt gammalt ord – det har varit mycket sista tiden och vi samtidigt försöker hitta tid att renovera ett rum. Det är på jobbet det mest travat sig. Visst samband har det med begravningen jag var på. Arbetskamraten som mist sin make har helt legitimt varit sjukskriven hela hösten och det gör att det blir mer jobb för andra. Inget att säga om. Så är det och det är naturligt på vår arbetsplats att kamrater tar i när andra får det jobbigt. Och gör detta med empati, engagemang och solidaritet. Har själv erfarit det då mina föräldrar dog. Den hållningen är faktiskt en av de allra starkaste sidorna i Älvsby folkhögskolas arbetslag och är en av sakerna som gör stället till en bra arbetsplats. Men veckan har varit tuff och efter ligger jag ändå i arbetet men en eller två pausdagar kan det bli denna helg – åtminstone en. Blir det två är det första helgen i september det blir så.

Det är fredag och för några timmar sedan såg jag på CNN en del av det tal den palestinske presidenten höll i inför FN:s Generalförsamling. Ett bra tal som nog mer var riktat till FN:s unga stater i den så kallade tredje världen än utformat för att falla gamla koloniala stormakter på läppen. Att i FN inte vilja bevilja Palestina samma suveräna status som man i FN beviljat Israel är hyckleri från USA:s sida – min mening denna fredagskväll.

Det är fredag. Nu är det Skavlan – en bit in i programmet. Och ett glas rött återstår.

Det har kommit en vädjan från ledarna för de kristna kyrkorna i Jerusalem med anledning av händelserna denna vecka. Vill på detta sätt föra den vidare. Vill man ta del av den engelska texten finn den här.

Kommuniké från ledarna för de kristna kyrkorna i Jerusalem.

Inför den kommande generalförsamling FN i september 2011 och begäran om en palestinsk stat, känner ledarna för de kristna kyrkorna i Jerusalem behov av att intensifiera böner och diplomatiska ansträngningar för fred mellan palestinier och israeler, ser detta som den lämpligaste tidpunkten för en sådan möjlighet, och vill upprepa följande principer som vi är överens om:

1. En tvåstatslösning tjänar freden och rättvisan.
2. Israeler och palestinier måste få leva var och en i sina egna självständiga stater med fred, säkerhet och rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter och enligt folkrätten.
3. Förhandlingar är det bästa sättet att lösa alla återstående problem mellan de två sidorna.
4. Palestinier och israeler ska visa återhållsamhet oavsett resultatet av omröstningen i FN.
5. Jerusalem är en helig stad för dem som följer alla de tre Abrahamitiska religionerna. Där ska alla människor kunna leva i fred och ro i en stad som delas av de två folken och de tre religionerna.

Därför uppmanar vi beslutsfattare och människor av god vilja att göra sitt yttersta för att uppnå den efterlängtade rättvisan, freden och försoningen mellan israeler och palestinier så att profeten Davids profetia blir levde igen:

"Godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra." (Ps. 85: 11)

Nu strömmar nyheterna in från New York om utvecklingen i Mellanöstern. Hart när varje nyhetssändning behandlar det diplomatiska arbetet i FN. Situationen är lindrigt sagt komplicerad för alla inblandade parter. I den israeliska tidningen Haaretz av den 21 september skriver kolumnisten Zvi Bar'el* intressant om det dilemma USA hamnat i. Han ger också tips om en väg ut ur klistret. På engelska finns texten här.


USA BÖR ERKÄNNA PALESTINA

Precis som 23 år sedan står idag Washington som en befäst mur som blockerar Palestinas inträde i FN.

Minnet är kort och glömska är ofta avsiktlig men för 23 år sedan beslöt FN: s generalförsamling att flytta sitt sammanträde från New York till Schweiz så att den Palestinska befrielseorganisationen ledare Yasser Arafat kunde hålla ett tal. Anledningen: USA: s utrikesminister George Schultz vägrade att ge Yasser Arafat inresevisum till USA.

Också Idag när generalförsamlingen öppnas står Washington som en befäst mur som blockerar Palestinas inträde i FN-byggnaden. Även om den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas inte fick problem att få visum har han satt sig på en berg- och dalbana när han kommer för att be om en stat för palestinierna. Listan över hot och framtida straff som läggs framför honom och hans land garanterar, om det verkställs, att det kommer att bli en stat som misshandlas från födseln.

Här är kolonialism i all sin glans. Ändå går USA med på att det skall finnas en palestinsk stat. Man vred även om armen på premiärminister Benjamin Netanyahu lite – försiktigt så det inte skulle skada – så att han skulle uttala den nödvändiga formeln "två stater för två folk”. USA: s president Barack Obama talade även om de bästa möjliga gränserna för en palestinsk stat. Abbas blev ännu inte skyldiga att erkänna Israel.

Dock: redan Arafat erkände Israel. Palestina uppfyllde alla tröskelvillkor. Ändå har de staten fortfarande bara en chans att födas på det amerikanska sättet. Genom förhandlingar som leder till en gemensam överenskommelse och ett handslag. Och om Israels hand saknas kommer palestinierna i alla fall vänta tills den växer ut.

Men Abbas har lärt sig en eller två saker från Israel. Den viktigaste lärdomen han lärt sig är att hans verkliga förhandlingar inte är med Israel utan med Washington. Den andra läxan: Förhandlingarna måste inte ske på en spelplan som är bekväm för Obama, utan snarare i FN. Där möter Obama inte en tiggande palestinsk myndighet som blir skrämd av ett rop utan 193 länder som vart och ett måste förhandlas med.

New York är inte Ramallah. Abbas såg hur Israel valde sin spelplan i den amerikanska kongressen och svarade försiktigt i på samma vis. Istället för att gå ut på en kvist planterade han trädet själv och närde det flitigt genom att samla de flesta länderna i världen, gavs väsentlig hjälp av Israels misstag, tog väl vara på Jerusalems isolering, undersökte för- och nackdelar och beslöt att även i en förlust skulle vinsten bli stor.

Om USA lägger sitt veto i FN: s säkerhetsråd kommer det att skada Washington mer än Abbas och om han inte når ett erkännande i generalförsamlingen kommer det att ske i utbyte mot ett amerikanskt engagemang för att stödja en palestinsk stat om förhandlingar misslyckas – som de kommer att göra.

Abbas orsakade att Washington drogs in i en tvist med sina europeiska kollegor, och framställde Israel som en krympling. Han tvingar FN att göra vad det vanligtvis inte brukar göra: finna en fredlig lösning på konflikter. Som en bonus fick han Netanyahu att säga att han i FN kommer att hålla ett "sanningens tal" – med det medgav han i praktiken att han tills nu har ljugit.

Paniken i Washington är äkta. Det blev uppenbart när David Hale, Obamas speciella sändebud, inte kundet kontrollera sitt humör utan bara skrek åt Abbas när han förstod att han inte hade för avsikt att dra tillbaka sitt initiativ.

Ilska och hjälplöshet kan även märkas i USA: s utrikesminister Hillary Clintons röst när hon meddelade att USA skulle lägga veto i Säkerhetsrådet. Plötsligt insåg hon att den israelisk-palestinska konflikten inte bara är "en affär mellan de inblandade parterna " utan hotar Washingtons regionala och internationella ställning.

Om USA underlåter att erkänna den palestinska staten kommer man få svårt att ställa sina rivaler åt sidan i det nya Mellanöstern där allmänheten har mer makt än de styrande. Om man erkänner den palestinska staten kommer man att måsta säkra dess överlevnad, med andra ord rikta sanktioner mot Israel. Sannerligen en dålig situation för en stormakt som strävar efter att rita kartan över det nya Mellanöstern.

Hade USA bara gjort ett försök att uppnå verkliga förhandlingar då det fortfarande var möjligt, om man bara ansträngt sig lika hårt för att nå en överenskommelse som man jobbar på att förhindra Självständighetsförklaringen*, om man delat hoten lika mellan Palestinska Myndigheten och Israel hade man kanske inte befunnit sig i denna svåra situation.

USA bör åtminstone erkänna staten nu. USA bör komma ihåg vad som hände då man vägrade att ge Arafat hans visum.

Lilla Tyra har varit här!!

Eventuella nytillkomna bloggläsare informeras härmed att Lilla Tyra är Barnbarnet med stort B. hon är boende i Luleå med sin hulde fader – som liten här i fastigheten ibland kallad Hattefnatten – och sin moder. Fredag kväll anlände den unga familjen för ett par dagars rast vila för föräldrarna och nöjsamma tidiga aktiviteter för barnet och di gamle.

Det är en väldig sprutt på folk som snart är ett år och åtta månader. Det finns kut i benen så det är inte sant. Och gott humör i kombination med bestämd vilja. Många nya glosor finns det och förmågan tilltar att kommunicera det mesta av sina tankar till andra ökar liksom förmågan att välja och vraka bland det hon vill och inte vill förstå. Ovanpå allt detta är hon sök som socker. Givetvis!! – hon är ju ett barnbarn. Mitt och madammens.

På ANDRA BLOGGEN finns (snart) en drygt två minuter lång film som ger en liten inblick i vad som sig under helgen tilldragit havit - här. Kanske är den dock inte helt rättvisande enär jag valt att visa hennes lugna stilla lek och den bokläsande mer intellektuella sidan av personligheten som bland annat kan yttra sig så att hon tar ett par böcker i näven, säger ”åttan” för att där blöjlös avnjuta att få litteraturen läst för sig – utan att ”göra” ett dugg*.
I stilla ro kan man naturligtvis avnjuta en glass och ta en söndagsmorgonpromenad till lekparken - OBServera de långa skuggorna - i filmen alltså.

Nu har de åkt för ett tag sedan för att under en ny vecka möta studier och dagis.
Själv laddar jag för jobbet i morgon och veckan. Och jag ligger efter. Oleckligt** efter.

Under den vecka som kommer kommer det att hända saker i New York. Många i Sveige kanske tänker – en del hoppas nog också – att det inte har någon betydelse. Jag tror att det hela är av avgörande vikt och tycker därför saken är värd att visas för denna min bloggs begåvade och trägna läsekrets.

I mitt förrförra inlägget skrev Gideon Levy:
Sanningen är att palestinierna bara har tre alternativ, inte fyra:
1.     att kapitulera villkorslöst och fortsätta att leva under israelisk ockupation...,
2.     att starta en tredje intifada eller
3.     att mobilisera hela världen för sin sak...

Ett fjärde alternativ vore naturligtvis att i ett Mellanöstern som förändras inte göra något alls. Jag får på känn att det är vad Israels regering och USA egentligen skulle föredra. Hade Nethanyahu velat förhandla hade han ju slutat succesivt förändra ”situationen på marken” genom att tillmötesgå palestiniernas villkor för förhandlingar: frysa byggnationerna på ockuperad mark i 90 dagar. Hade USA velat hade man kunnat pressa Israel att göra så. Palestiniernas villkor för att förhandla är som sagt ett byggstopp i 90 dagar, inte mer. Så kan förhandlingarna komma igång kring flera frågor av marigt slag - men i alla fall igång.
Palestinierna tog det tredje alternativet ovan. Det är enligt Levy är det det minst onda också ur Israels perspektiv. Att vädja till FN om medlemskap och till andra länder om erkännande är deras sätt att söka förändra ”situationen på marken” – helt igenom fredligt och folkrättsligt.

I dagens ledare i den israeliska tidningen Haaretz ges en alternativ linje till Nethanyahu-regeringens hållning. Dessutom ges intressant information om vad den palestinske presidenten sagt till sitt folk. På engelska kan ledaren läsas här. Jag körde texten genom Google och putsade resultatet något.


ISRAEL HAR FORTFARANDE EM PALESTINSK PARTNER FÖR FRED

Abbas deklarerar att ett accepterande av resolutionen i FN inte kommer att ersätta förhandlingar med Israel om kärnfrågorna i ett slutligt fredsavtal.

I en tid när högre tjänstemän i Israel tävlar med varandra i att komma på bestraffande åtgärder som kan riktas mot palestinierna för att de söker ett FN-erkännande eller när tjänstemän sprider skräck bland den israeliska allmänheten över risken för nya fientliga handlingar av palestinier, har en röst för fred och försoning utgått från Ramallah. Den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas stod denna fredag i sitt tal till nationen, där han meddelade sitt beslut att begära att FN: s säkerhetsråd erkänner en palestinsk stat, fast mot uppmaningar till våld och fortsatte att hålla sig till en tvåstatslösning baserad på den stillestångslinjen av den 4 juni 1967.

Abbas förklarade att ett godtagandet av en sådan resolution från FN:s sida inte skulle ersätta förhandlingar med Israel om kärnfrågorna i ett slutligt fredsavtal. I ett försök att sänka förväntningarna och att stilla lågorna var han noga med att berätta för sitt folk att de inte bör förvänta sig att omröstningen i New York skulle åstadkomma oberoende.

Abbas uttalanden var också riktat till israeler för vilka Israels framtid som en blomstrande, trygg, judisk, demokratisk stat ligger varmt om hjärtat. På fredag kväll fick de se en strategisk palestinsk partner, kanske den sista av, som modigt förklarade att ingen kan upphäva Israels legitimitet eller isolera landet. Abbas, vars förslag om att återuppta arbetet i trepartskommittén för att förebygga hets klingat för döva öron i premiärminister Benjamin Netanyahus kontor, drog en skarp skiljelinje mellan Israels legitimitet å ena sidan och å andra sidan bristen på legitimitet i den israeliska regeringens politik i allt som rör utvidgningen av bosättningarna på Västbanken och byggandet i östra Jerusalem.

Det vore rimligt att anta att säkerhetsstyrkorna i Israel och den palestinska myndigheten skall kunna handskas med våldsamma demonstrationer i territorierna. Abbas betonade att den palestinska myndigheten fungerar inom ramen för den Palestinska befrielseorganisationen som är det palestinska folkets högsta myndighet och den part som ingått avtal med Israel.

Nyckeln till vägen till fred finns fortfarande i Netanyahus händer. Inför den officiella palestinska begäran till FN borde premiärminister Netanyahu vända sin retorik av hot till ett diplomatiskt initiativ som skulle omfatta de dramatiska förändringar som Mellanöstern genomgår. Inget tal från hans sida (i FN – mitt förtydligande) kommer att lindra den växande faran för regional konfrontation och Israels internationella isolering.

Förrförra skriveriet hade samma rubrik som detta – men med en etta*.
Då slutade jag med orden: Någon annan dag skall jag skriva ett inlägg till med liknande rubrikt som detta och då nämna annat jag ser som förändringar av ”Älvsbyns andliga karta” sett med ett trettioårsperspektiv.
Idag är det denna annan dag…

Tidigt i morse brann Korskyrkan. Huset står kvar men källarvåningen med ungdoms- och serveringslokaler är urblåst, fasaden svedd och hela huset rök- och vattenskadat. Trist då det var ett fint hus med angagerade människor i verksamheten. Skönt att inga människor kom till skada. Om händelsen kan läsas här.

Korskyrkans nuvarande medlemsantal har jag ingen kunskap om. Inte heller vet jag hur den utvecklats. Jag har bara mina på-sidan-om-intryck under drygt 30 år. Runt 1980 hade fanns en heltidsanställd pastor ungefär i min dåvarande ålder och församlingen tillhörde samfundet Örebro-Missionen, numera Evangeliska Frikyrkan (EFK). Jag uppfattar att man minskade i antal genom åren för att på sistone ha ökat igen på ett speciellt sätt. Som de två andra frikyrkorna – Missionskyrkan och Filadelfia – har tillskottet av nya människor ”omvändelse- och väckelsevägen” inte på långa vägar kompenserat för den naturliga avgång som genom döden tunnat ut de ganska till åren komna grupperna men invandringen – minns vad jag skrev i förra inlägget – har gjort att Korskyrkan inte tappat farten. Tvärtom! Livlig verksamhet för ungdomar och vuxna med ett mycket stort inflöde från Afrika och gamla Sovjet av kristna som i sina gamla länder främst tillhörde baptistiska och karismatiska sammanhang. Dessa nya svenskar har hittat Korskyrkan och – mitt intryck – vitaliserat den.

Missionskyrkan å andra sidan har inte utvecklats på det sättet. Till storlek och bemanning var den väldigt lik Korskyrkan men kom i stället att tappa sin fart. Förra veckan skrev Lokala Världsbladet** att församlingen skall upphöra och kyrkan säljas. Trist men nog nödvändigt. Läs om det här.

Och Filadelfia? Eller Pingst som den också kallas – har det blivit eljest också där? Ja! blir mitt svar. Men inte enbart på grund av vad jag kallar naturlig avgång. När det gäller den församlingen tycker jag mig skönja någon sorts implodering eller kollaps – faktiskt.
För 30 år sedan hade den församlingen två heltidspastorer. Nu har man vad jag vet ingen. Då var verksamheten livaktig med många nya medlemmar och kyrkan byggdes ut. Sedan hände något som gör att församlingen nu är en skugga av sitt gamla jag. Vad som skedde känner jag inte till men resultatet är en sammanslutning som jag som betraktar den utifrån uppfattar har tappat farten – faktiskt.

Och Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) till sist – hur är det där?
En arbetskompis till mig – här på bloggen ibland kallad Flygarn – brukar säga: EFS är inte en sekt. Det är en släkt. Helt sant är det inte men inte heller helt osant. Många är syskon, kusiner och tremenningar. Och då man för 30 år sedan var många blev det många barn som sedan vuxit upp, gift sig (med varandra) och fått barn, som sen vuxit upp och… – här börjar det likna en gammal låt av Påvel Ramel. Avflyttning och naturlig avgång har under tiden decimerat gruppen så att idag har man inte som 1980 två predikanter utan i stället endast en halvtidsanställd präst. Det är också betydligt färre som bär verksamheten personellt och ekonomiskt.
Men det är många som firar gudstjänst på EFS. Många söndagar nog något fler än i Älvsby kyrka. Var fjärde eller kanske till och med var tredje gudstjänstfirare kommer från Afrika, Mellanöstern eller någon annat utlandsställe och bidrar med böner, seder, förkunnelse, engagemang och vitalitet. Tack vare sin storlek och denna invandring har Stiftelsen inte tappat farten.

Så nog har det blivit eljest på Älvsbyns kristna karta. Fem församlingar har i realiteten blivit tre. De tre har stora internationella inslag man tar till vara i olika grad och på olika sätt. Men det gemensamma för det vitala och det som har fart är att invandrarna är där.

Till Sverige-Demokrater och andra som brukar säga att de vill bevara Sveriges kristna identitet och kultur påstår jag: Det görs bäst genom ökad invandring!
Sådetså!!

Det har varit många förändringar i Mellanöstern detta år. Sådant man tagit för givet har ändrats eller håller på att ändras. I Tunisien och Egypten blev det så. Och Libyen. Och i Syrien krymper regimens möjligheter att låta allt förbli vid vad det varit. Samtidigt är framtiden oviss. Hur blir det? Demokrati? Återfall i diktatur? Oro? Och det händer att det i arabländer blir folkliga protester mot Israel, något som diktatorerna varit effektiva i att tidigare hålla nere.
Nu närmar sig nästa vecka då man ska framträda inför FN för att få till stånd ett internationellt erkännade av Palestina som en suverän stat – för närvarande ockuperad. I Säkerhetsrådet kommer USA att sänka förslaget med sitt (otidsenliga) veto men i Generalförsamlingen kommer palestinierna att bli bemötta mer generöst. Sverige och en del andra EU-länder tror man – åtminstone i Israel – kommer att rösta för. Andra delar av EU förväntas kanske rösta nej eller mer troligt lägga ner sina röster. I vår regering råder oenighet.
Kolumnisten Gideon Levy diskuterar idag saken i en vad jag tycker är en intressant debattartikel i den israeliska oppositionstidningen Haaretz. Google gjorde grovöversättningen och jag fixade till texten. Orginalet kan på engelska läsas här. 


ISRAEL VILL INTE HA EN PALESTINSK STAT - PUNKT!
På onsdagen publicerades israeliska fredsorganisationer en gemensam lista med 50 skäl för Israel att stödja en palestinsk stat. Tänk dig att du bara accepterar fem av dem – är inte det tillräckligt? Vad exakt är alternativet när nu himlen krymper ovanför oss?

Vad ska vi säga världen nästa vecka i FN? Vad kan vi säga? Vare sigdet är i Generalförsamlingen eller Säkerhetsrådet kommer vi att exponeras i all vår nakenhet: Israel vill inte ha en palestinsk stat – punkt! Och vi har inte ett enda övertygande argument mot  en etablering och ett internationellt erkännandet av en sådan stat.

Så vad ska vi säga? Att vi är emot? Fyra premiärministrar, Benjamin Netanyahu bland dem, har sagt att de är för och att det måste ske genom förhandlingar, så varför inte vi har gjort det än? Är vår uppfattning att vi motsätter oss det eftersom det är en ensidig åtgärd? Vad är mer ensidigt än de bosättningar som vi framhärdar i att fortsätta bygga? Eller kanske vi kommer att säga att vägen till en palestinsk stat går genom Ramallah och Jerusalem, inte New York som USA: s utrikesminister sagt. Staten Israel självt skapades delvis i FN.

Nästa vecka kommer att bli sanningens ögonblick för Israel, eller mer exakt det ögonblick då vårt bedrägeri kommer att avslöjas. Var sig det är presidenten, premiärministern eller ambassadör som talar till FN så kan inte ens den störste av offentliga talare vara oförmögna att stå inför representanter för världens nationer och förklara Israels logik. Inte någon av de tre kommer att kunna övertyga dem att Israels position har något värde.

För trettiotvå år sedan skrev Israel ett fredsavtal med Egypten där vi åtog oss "att erkänna det palestinska folkets legitima rättigheter " och upprätta en självständig myndighet på Västbanken och Gaza inom fem år. Ingenting hände.
För arton år sedan undertecknade Israels premiärminister Osloavtalet, där Israel åtog sig att föra samtal för att nå en slutgiltig överenskommelse med palestinierna, inklusive kärnfrågorna, inom fem år. Inte heller detta skedde. Det mesta som bestämdes i avtalet har havererat sedan dess – i de flesta fall på grund av Israel. Vad ska Israels förespråkare i FN säga om detta?
Under flera år hävdade Israel att Yassir Arafat var det enda hindret för fred med palestinierna. Arafat dog – och än en gång hände ingenting. Israel hävdade att om bara terrorn skulle upphöra, skulle en lösning komma. Terrorn stoppas – ingenting. Israels ursäkter blev allt tommare och den nakna sanningen blev allt tydligarea. Israel vill inte nå ett fredsarrangemang som innefattar upprättandet av en palestinsk stat. Detta kan inte längre städas undan i FN. Och vad förväntade sig Netanyahus Israel att palestinierna ska göra i detta läge – ännu en omgång av fototillfällen som de med Ehud Barak, Ehud Olmert och Tzipi Livni och som inte ledde någonstans?

Sanningen är att palestinierna bara har tre alternativ, inte fyra:
att kapitulera villkorslöst och fortsätta att leva under israelisk ockupation i ytterligare minst 42 år, att starta en tredje intifada eller att mobilisera hela världen för sin sak. De tog det tredje alternativet, det minst onda också ur Israels perspektiv. Vad har Israel att säga om detta – att det är ett ensidigt steg, som vi och USA har sagt? Men Israel höll inte med när det gällde att stoppa byggandet i bosättningarna, alla ensidiga stegs moder. Vad har palestinierna kvar? Den internationella arenan. Och om de inte hittar räddning där – ett folkligt uppror i territorierna.

Palestinierna på Västbanken, i dag 3,5 miljoner, kommer inte leva utan medborgerliga rättigheter i ytterligare 42 år. Vi kan lika gärna vänja sig vid det faktum att världen inte kommer att ställa upp på det. Kan Netanyahu eller Shimon Peres förklarar varför palestinierna inte förtjänar en egen stat? Har de ens det minsta av argument? Ingenting. Och då – varför inte nu? Vi har redan sett, speciellt nu senast, att tiden enbart bara minskar de möjliga alternativen i regionen. Så även den svaga ursäkent är död.

igår publicerades israeliska fredsorganisationer en gemensam lista med 50 skäl för Israel att stödja en palestinsk stat. Tänk dig att du bara accepterar fem av dem – är inte det tillräckligt? Vad exakt är alternativet när nu himlen krymper ovanför oss? Kan någon, kan Peres eller Netanyahu, på allvar hävda att den regionala fientligheten mot oss inte skulle ha minskat om ockupationen fått ett slut och en palestinsk stat bildats?

Sanningarna är så grundläggande, så banala, att det gör ont bara att upprepa dem olyckligtvis är de det enda vi har. Och därför ställs den enkela frågan till vem det än blir som ska representera oss i FN nästa vecka: Varför inte, för Guds skull? Varför "nej" än en gång? Och till vad kommer vi att säga "ja"?

I söndags när jag och madammen firade gudstjäst i Älvsby kyrka noterade jag en sak som jag noterat flera gånger men inte skrivit något om på bloggen – i alla fall inte på ett bra tag. Jag såg det jag alltid ser och jag slås av skillnaden sett till 30 år tillbaka när vi var relativt nya i samhället och församlingen.  Det har som blivit eljest – och ändå inte.

För trettio år sedan var Svenska kyrkan på orten rejält svensk från hjässan till fotabjället. Den gudstjänstfirande församlingen var på några undantag när blå-gul rakt igenom med tillägg av en och annan invandrare från Finland eller än mer undantagandes något annat nordiskt land. Var gudstjänstfirarens ansiktes hy inte vit så handlade det om till landet adopterade barn – typ.
Frivilligt engagerade speglade detta och arbetslaget var svenskt, liksom de förtroendevalda. Och gudstjänsterna var svenska till ord och ton, tal och åthävor.

Sedan dess har svenskar av yngre årgångar inte funnit, hittat eller införts i den flock som firar mässa om söndagarna. Vi som tillhörde ”de yngre” 1980 är faktiskt fortfarande ”de yngre”. Och ”de äldre” då är liksom inte längre på banan. En så kallad ”naturlig avgång” har glesat kyrk-bänkarna  å det kraftigaste – minst 50% om man ”svensk-räknar”.

I söndags var minst var fjärde gudstjänstfirare född på annat håll och har senare flytt eller flyttat hit. Om så inte skett skulle den gudstjänstfirande församlingen uppfattas jätteliten – när man likt jag har ett lokalt kyrkohistoriskt minne. Tack vare dessa nya svenskar har den inte krymt till förtvivlad småskalighet. Det är invandrarna som håller det vid liv – typ.
Bland frivilligt engagerade speglas detta till en del men arbetslaget är fortfarande svenskt, liksom naturligtvis de förtroendevalda vare sig de är sådana man ser i gudstjänsten eller som de flesta av dem är osynliga. Och gudstjänsterna har trots att församlingen de facto förändrats förblivit storsvenska till ord och ton, tal och åthävor - med undantag för de nya svenskarnas egna tysta  böner och korstecken.

Egentligen är det lite märkligt…

Någon annan dag skall jag skriva ett inlägg till med liknande rubrikt som detta och då nämna annat jag ser som förändringar av ”Älvsbyns andliga karta” sett med ett trettioårsperspektiv.

Just nu sitter jag hemma och jobbar. Faktiskt.
Jobbandet består i att jag försöker bekanta mig med den nya dator som nu (äntligen) levererats och (slutligen) tillfixas så att den är arbetsbar. En helt fantastisk historia! Tar inte 40 minuter på sig att starta och 15 för att stänga av + 5 i allmän långsamhet under dagen. Går på ett oljat direkt faktiskt.

Kan det vara jobb att skriva blogg? kanske någon undrar.
Särskilt om man sitter i sin egen samägda bostad?  

Jo, det kan det ibland, svarar jag. Typ nu när jag skall bekanta mig med ny apparatur med alternativt utformat tangentbord. Bokstäverna är i och för sig på plats men en del andra knappar – delete, pg dn, home, prt sc för att komma med några exempel – befinner sig på andra platser. Då det till detta är tre dagar sedan sist jag publicerade mig här är datorbekantskapsarbetet mycket lämpligt att kombinera med ett bloggåterbesök. 

Det är mycket med en ny dator. Även om jag krävde den ”körklar” med överförd e-post, kalender och ho vet allt är de ändå sker jag behöver göra själv av installeringar, utseendejusteringar, länkningar till favoriter på nätet etc. En sådan så kallad ”favorit” på nätet är tidningen Dagen jag regelbunder klickar in på. Där fann jag en intressant artikel om ideellt arbete kopplat till livslängden. Egentligen är det inte arbetet i sig utan synen på sitt engagemang som stärker livslängden. Engagerar man sig för andra av den uttalade anledningen att det skall ge en själv något fungerar det inte. Det betyder att om läsaren gör något för andra av det medvetna och uttalade skälet att söka långt liv blir han eller hon nästan lika kortlivad som den som inte engagerar sig alls.
Å andra sidan är just den självutgivande kärleken dominerande hos den Evige - Gud/Jesus.

Den är behaglig att skriva på, denhäringa apparaten.

I de senaste inläggen har jag med något undantag rört mig kring inskränktheter i den stora världen. Vädret i Jäkkvik var en. Analys av kommentarer på en annan blogg en annan. Ett föredrag vid ett speciellt tillfälle kring ett speciellt ämne en tredje. Och innan dessa tre en veklagan över att en nördig fackidiotisk dag är visset lokaliserad i geografin. Egentligen är det väl bara notisen om min far som inte andas inskränkthet, bara eftertänkthet.

Detta inlägg, noble Bloggläsius, sysslar dock blott och allenast med väsentligheter av globalt intresse kring en individ runt vilken tillvarons hjul snurrar på ett alldeles speciellt sätt.

Vem kan det vara?
Svar: Jesus!!!
??????
Ja, ja, ja, ja! Kan så vara. Men inte denhär gången!
Det handlar givetvis om Tyra Isabelle Strömbergsson!!
Just det!!

Sedan jag igår Bibelförklarat färdigt inför 50-talet ungdomar på Seskarö lägergård och madammen med väninna handlat sig less på IKEA i Haparanda styrdes kosan till Luleå för middag på Porsön – den del av staden som får sitt värde av att där bor barnbarnet jag inte träffat på en månad. Farfars Tyra-abstinens hade alltså nått graden rejäl allvarlighet men kunde till någon del botas i går kväll. Den lilla tösen hade sovit under dagen, var utvilad och rejält uppskruvad med en massa spring i benen. Dessutom har hon nu tillgång till eget rum för prylar, aktiviteter och leksugna far- och morföräldrar.

Jag filmade – titta här på knappa två minuter.

Igår – lördag – befann jag mig på Seskarö strax väster om finska gränsen. Denna helg pågår där ett ungdomsläger och jag fick förtroendet att prata under lördagens så kallade Bibeltimme. Efteråt satt ungdomarna – ett 50-tal – i smågrupper för att prata om det sagda. Då jag hyfsat kom att följa mitt manus – som jag dock inte hade framför mig då jag öppnat fel fil – delger jag läsekretsen i ett lätt regigerat skick de tankar jag tänkte säga – och nog också sa. Givetvis började jag med lite personfakta om mig själv och info om det kommande upplägget för att sedan på allvar gå igång.

Vad gömmer sig bakom lägret?

Fyra saker, fyra ”ben” i Apostlagärningarna kapitel 2 om de första kristna. De var tillsammans och höll fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, nattvarden och bönen – typ.

Vad gömmer sig bakom rubriken Något sylvasst?

Jag frågade och fick reda på att det var Hebreerbrevet kapitel 4 vers 12.
Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.
Guds Ord är det sylvassa!!

Vad är då det? Vad är Guds ord? […..]

Det kan inte vara Bibeln – kanske låter lite sensationellt men sant.
När Hebreerbrevet skrivs finns inte Bibeln så som vi känner den. Brevet – som inte ens är ett brev – kommer så småningom att ingå i det som kommer att kallas Bibeln men när det skrivs finns ingen sådan boksamling. Så orden Guds ord måste här syfta på något annat.

Till att börja med är Guds ord just ord. Inte bilder. Inte känslor eller aningar. Utan ord.
Vill man ge en definition kan den vara: Guds ord är Guds vilja genom Guds budbärare.
Guds ord är det budbärarna sagt. Inte skrivit utan sagt.

Små barn som inte kan prata tänker inte. De har inte orden. Det är ju så att när vi tänker tänker vi med ord som redskap. Inte alltid när vi känner men när vi tänker. När vi vill förmedla våra tankar använder vi också ord – som jag gör nu. Känslor kan vi visa eller förmedla också på andra sätt – smekningar och slag – men tankar och vilja hör ihop med ord.
Eftersom vi människor är (skapade) så behöver Gud därför använda ord för att komma till tals med oss. Därför talar Gud.
Ibland men sällan talar Gud direkt – typ genom ett hål i molnen. Skulle Gud göra så skulle vi i och för sig fatta saken och nog lyda av skräck – sådan lydnad verkar Gud inte vilja ha.
I stället talar Gud genom ombud. Säger något till någon för att den skall säga det vidare. Det är Guds normalmetod, att arbeta genom ombud som skall bära fram budskapet. Bära fram på grekiska är pro-fere. Profetera. Profet.
Profeternas ord, ofta inledda med Så säger Herren är alltså det sylvassa, det som avslöjar Guds tankar, vilja, person, egenskaper, åsikter, humör. Inte främst för att människor skall fatta saker rent intellektuellt, kunna och veta. Utan för att människor skall omfatta, ta till sig, följa, lyda, gå.

Profeternas ord i efterskriven form blev vårt Gamla testamente, ungefär det Hebreerbrevets författare syftar på.
Hebreerbrevet har en annan vers jag citerar fritt ur minnet: Sedan Gud tidigare talat till fäderna genom profeterna har han i denna sista tid talat till oss genom son ... (kapitel 1 vers1).

Sonens ord, alltså Jesus ord, skrevs 30-60 år senare ner (i urval) av apostlar och evangelister. Som också ibrev och evangelier skrev de slutsatser de dragit av Jesus ord, det Jesus gjort och vem Jesus är. Deras skrifter blir med tiden vårt Nya Testamente, något Hebreerbrevets författare inte kan ha syftat på – han var ju i färd med att skriva det – men som naturligtvis i en mening är Guds ord.

Är det någon som såhär långt fattat nåt? I så fall vad? [...]

Bibeln är alltså inte Guds ord på det sättet att den kommit ner fix och färdig ur skyn. Det finns inte en ”Bibelförlaga” i himlen och den är inte Guds avgörande och slutliga uppenbarelse. Så är Koranen för muslimer men inte Bibeln för kristna. Bibeln innehåller dock Guds ord. Och är Guds ord i meningen Guds tankar klädda i ord – just för att vi tänker med ord.

I Bibeln läser vi om folk! En massa berättelser om hur Gud har att göra med folk, personer av kött och blod. Det blir om relationer mycket mer än kortfattade teser,. Den berättar om samspel mycket mer än ger instruktioner.
Så är inte filosofi – den siktar på huvudet!
Så är inte regelverk – det siktar på handlignarna!
Så är inte känslo-känslor – de siktar ingenstans!
Så är inte meditationer – de siktar bara på en själv.
Men berättelser av olika slag – Bibelns – siktar på levande personer genom att berätta om andra personers liv. Och på deras relationer till Gud. Genom att berätta om andra når det hjärtat, uppsåten och tankarna, viljan, empatin, ilskan. Alltså hjärtat, inte hjärnan (bara).

Tre exempel:

Tomas – vad vet vi om honom? [...deltagarna fyllde i...]
Vi möter en grubblare som har svårt att tro på Jesu uppståndelse, undren osv.
Hur gör Jesus med honom? Skäller? Nej – visar! Och med Tomas som mönster kan vi i våra tvivel vänta tillsammans med dem som tror och behöver inte underkänna oss själva.

Petrus – vad vet vi om honom? [...deltagarna fyllde i...]
Vi möter en som inte hade kraft nog. Han ville så han spydde vara lojal mot Jesus. Men det sket sig och blev helt helt fel. Och vi kan i sveket, synden, skammen och skulden på samma sätt som Petrus möta Honom som såg på Petrus men inte avvisade honom utan gav honom förnyat uppdrag.

Filippos – vad vet vi om honom? [...deltagarna fyllde i... – inte mycket]
Vi möter en där skallen inte räcker till. Den lätt korkade lärjungen. Som också får vara med. Ges inte ig i teologi och kunskap för att skickas iväg utan platsar i alla fall. Och var det så då är det så nu, för oss.

En sista sak – den viktigaste!!

Guds ord som är skarpare osv är alltså Guds vilja, tankar etc i muntlig form. Då och nu.
Det ges en skriven form – i efterhand. Men på nåt sätt är det en andrahandssak. Bibeln alltså.

Förstahandssaken är att Ordet blev kött!!
Om det står det i Johannes evangeliums första kapitel.
Guds vilja, tankar, personlighet, tal blir människa!! Jesus.

Guds ord är alltså inte främst läror, teser. Det är inte paragrafer. Det är en människa.
Vill vi veta hur Gud innerst inne och ytterst ute är skall vi se på Jesus – den sanna Gudsbilden.
I Johannes akpitel 1 vers 12 står: Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har visat honom för oss.

I förhållandet med Jesus, hans kärlek, hans offer, hans tal blir vi avslöjade - och upprättade.
Han är Guds ord levande och verksamt, skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar.

För samtal:i smågrupper:
Prata om det sagda.
Lista upp Bibelpersoner ni känner till – max 10-12. Ta fasta på ett par av dessa och borra vidare i vad ni tillsammans känner till om dem. Fundera över på vad sätt de och vi kan likna varandra.
En tanke till alla från gruppen (AHA...)
En fråga från gruppen (ÅHÅ...)

Den 9 september 2005 dog min pappa.
Det var en fredag – precis som i år.
Jag hade dagen innan kommit hem från Jäkkvik – precis som igår.
Sex år sedan är det nu – tänk vad tiden går.
Runt detta datum varje år har jag berört saken - för minnet består.

VARNING: LÅNGT INLÄGG!!
Jag är nu hemma från den vistelse i Jäkkvik jag berört i de två senaste inläggen. Mycket jobb och mer blir det – i morgon. Denna fredagskväll skall jag dock försöka sticka in ett par inlägg varav det vidlyftiga kommer här. Sedan blir det ett kortare om en helt annan sak.

Den senaste tiden har det i olika sammanhang förts diskussioner om agitation och kommentarer på nätet. Främst har det gällt vilken funktion möjligheten att kommentera artiklar i dagspressen fyller. Erfarenheten visar att det minsann inte alltid man hittar under av saklighet och konstruktiv argumentationskonst hos de ofta ständigt återkommande anonyma signaturer som figurerar. Flera tidningar har nu tagit bort möjligheten eller börjar moderera den något för att så att säga sanera webben från de värsta stolpskotten.

I bloggerivärlden har jag inte mött samma vettlösheter som de som omtalas när det gäller dagspressen – i alla fall inte på bloggar jag läser. Den delen av nätet fungerar annorlunda men det kan ändå vara intressant – kanske – att fundera lite över företeelsen. Detta inlägg har alltså den nätkulturen som ämne. Som exempel tar jag en kommentars-tråd på en annan blogg, inte min egen.

Den näst sista augusti infördes det senaste inlägget i bloggen minstabröder som man kan hitta länk till nere till höger – om man skrållar en bra bit. Inlägget bar rubriken Kairos Palestine och har fram till den 9 september vid 16-tiden samlat på sig summa 29 kommentarer från vad jag fattat 11 kommentatörer och kommentatöser – han som äger bloggen inräknad*. I detta tar jag min utgångspunkt. Detta mitt blogginlägg skall inte ses som ett inlägg i den diskussion som förts där – men väl som ett inlägg om den.

Det hela börjar naturligtvis med bloggarens eget inlägg som i huvudsak anknyter till en debattartikel i tidningen Dagen. Den artikeln beskriver sig i sin tur som en kommentar till de palestinska kristnas så kallade Kairos-dokument**. Bloggaren – alltså dessa mina minsta bröder – uppskattar Kairos-dokumentet och tycker att Dagen-debattörens alster inte är bra.

Och sedan kommer kommentar-kedjan:
1:a kommentaren är en sågning av Kairos-dokumentet – inte med argument utan bara med att det dags att sluta läsa.
2:a berör Dagen-artikeln och funderar vidare.
3:e är bloggarens egen där han nämner att han kommer att vara bortrest och att kommentarer därför inte kan komma att synas direkt – han förhandsgranskar dem.
4:e bemöter lite raljant den första.
5:e berömmer Dagen-artikeln och tar upp att judarna blivit förföljda och är en välsignelse för hela jorden.
6:e tar opp en annan sak och uttrycker glädje över att USA mot palestinierna i september kan förväntas använda sitt veto i FN:s Säkerhetsråd.
7:e uppmuntrar bloggaren.
8:e ger okommenterat en länk till material på nätet kritiskt till Kairos-dokumentet.
9:e – den första långa – tar fasta på länken presenterad i den åttonde, citerar och frågar om det finns saker i Kairos-dokumentet som inte tål granskning?
10:e tilltalar fyran och kritiserar Kairos-dokumentets ordval samt drar av detta slutsatsen att de palestinska kristna som skrivit dokumentet inte anser att Israel har existensberättigande.
11:e bemöter den tionde och kritiserar tians sätt att klippa i texten.
12:e – tian tillbaka – fortsätter diskutera grammatiken.
13:e betonar också ordvalet i Kairos-dokumentet och menar bland annat att det är upprörande att använda ord som väpnat motstånd i stället för vansinnig terror. Likaså sticker ordet apartheid i ögonen.
14:e är bloggarens tack till sjuan samt en repetition av upplysningen att han bara har sporadisk tillgång till en dator.
15:e – min – kritiserar som käbblig den glos- och grammatikdebatt som enligt min mening fått i kedjan att fokusera på annat än vad bloggaren, författaren till artikeln i Dagen och Kairos-dokumentet som sådana faktiskt berört.
16:e bemöter mig och menar att bloggaren minstabröder inte är seriös.
17:e ironiserar över språkkritikernas resonemang hitintills.
18:e – lång – försvarar språkkritiken, kritiserar Kairos-dokumentet för vad som där inte står.
19:e kommenterar skämtsamt sexton.
20:e – samma som nittonde men nu sittandes i Betlehem – funderar över resonemangen hos dem han upplever konsekvent sakna empati och förståelse för palestiniernas situation.
21:a blir min fråga till nummer sexton – som kommenterat flera gånger – varför han finns med om sammanhanget inte är seriöst. Jag tar än en gång upp saken att detalj-fel-sökande gör att man missar själva poängen både i blogginlägg och ”kommentarsamtal”.
22:a försvarar ord-märkandet, säger sig vilja föra in information för att så att säga väga upp bloggarens ensidighet. Hon öppnar också en ny tankegång om att olika röster i frågan också finns i Svenska kyrkan.
23:e klandrar tjugotvåan och anklagar för okunnighet.
24:e är ett svar på min nummer tjugoett samt en fråga om hur jag ser på hans ”argument” för att bloggen minstabröder inte är seriös.
25:e är tjugotvåans suck mot nummer tjugotre.
26:e fortsätter tjugotre-klandret av tjugofemmans ihärdighet och personliga egenskaper.
27:e är tjugofemmans tillsägelse till bloggaren att sanera i tjugosexans påhopp.
28:e – från en ny aktör – anklagar bloggaren för att vara hätsk.
29:e berättar för tjugoåttan om bloggens syfte.

Var denna lista uppbygglig läsning?

Läsaren skall veta att samma aktörer figurerar under hart när alla inlägg bloggaren minstabröder skriver men att.åsiktsväxlingen denna gång faktiskt höll sig någotsånär på mattan. Ofta är det mycket käbbligare och elakare än ovan. En viss skärpning har nog skett.

Tendensen att fokusera på detaljer så att helheten skyms är kvar, främst hos dem som kritiserar bloggarens kritik mot staten Israels agerande. Detaljfokuseringen är ofta så genomgående att jag mer och mer undrar om den inte det är en medveten strategi för att trakassera bloggaren. Om det är avsikten vågar jag inte säga men att det blir effekten är visst och sant.. Förhoppningsvis är det omedvetet men om det är så för de alla är jag inte säker. I alla fall är det ett vanligt fenomen hos personer som kommenterar på bloggar – biten går före helheten.

Kommentarens väsen är att vara reaktiv – alltså svara upp mot något. När det gäller en del av dem som kommenterar skulle det vara intressant att se hur de skulle fungera om de ägnade sig åt proaktivt skrivande – alltså att i egna bloggar ta initiativ till att föra sina resonemang, inte bara reagera på andras. Jag har googlat på en del namn som kommenterar hos minstabröder men inte hittat sådana bloggar.

Inläggen på minstabröder är informativa, engagerade och stimulerar till eftertanke och fortsatt nätsurfande via länkar och YouTube-filmer etc. Kommentarerna lämnar dock ofta övrigt att önska – faktiskt. Och som en - kanske blir det den trettionde - kommentar där skall jag hänvisa till vad jag nu skrivit här.

Det finns inget dåligt väder!
Det finna bara dåliga kläder!!

Så brukar det ibland sägas.
Jag tillägger: ...och sjåpiga människor!

Förra inlägget avslutades med orden: Hoppas vädret blir utevänligt i morgon.
Tittar jag ut genom fjällgårdens fönster ser jag att hoppet grusats. Eller blivit vattenskadat. Mycket vatten har kommit, finns överallt och mer kommer. Det verkar bli som rubriken anger*.

Nu är det inget att göra åt det mer än att bestämma sig för hur sjåpig jag skall låta mig vara. Enkelt var att i tanken att eventuell utevistelse nog blir ganska kort plugga in ett par timmars lektion/diskussion på förmiddagen för eventuell utmarsch vid lunchtid. Efter detta har nu en stor del av de samlade gängen valt att regnet och blåsten till trots satsa på att spankulera uppåt Pieljekaisehållet till raststugan vid trädgränsen. Då jag som tidigare berättats i serien fjäll & tanke faktiskt redan fjällvandrat denna sommar valde jag som den torris jag är att hålla mig torr och förblev sittande på fjällgården. Önskar inte utsätta mig för saken helt enkelt!

Det finns också andra saker man i sin lust efter det enkla söker undvika – eller bävar för. Här tänker jag på en del kristliga krångligheter. En sådan kom under förmiddagen på en elevfrågelapp där följande spörsmål fanns textat:
Fader, Son och Ande – beskriv enkelt Svenska kyrkans lära om Treenigheten.

Efter att inför grupperna dunkat huvudet mot väggen hämtade jag min läpp-tipp och googlade fram den Athanasianska trosbekännelsen – mer om den här. Där står bland annat:

Var och en, som vill bliva salig, måste först av allt hava den allmänneliga kristna tron. Men den, som icke bevarar den oförändrad och oförfalskad, går med säkerhet evigt förlorad.
Men detta är den allmänneliga kristna tron, att vi dyrka en enda Gud i tre personer och tre personer i en enda gudom, i det att vi varken sammanblanda personerna eller söndra det gudomliga väsendet.
En är nämligen Faderns person, en annan Sonens och åter en annan den Helige Andes. Men Faderns och Sonens och den Helige Andes gudom är en enda, lika i ära och lika i evigt majestät.
Sådan Fadern är, sådan är Sonen och sådan även den Helige Ande. Oskapad är Fadern, oskapad Sonen och oskapad den Helige Ande. Omätlig är Fadern, omätlig Sonen och omätlig den Helige Ande.
Evig är Fadern, evig Sonen och evig den Helige Ande, och likväl icke tre eviga, utan en enda evig, såsom icke heller tre oskapade eller tre omätliga, utan en enda oskapad och en enda omätlig.
Sammalunda är Fadern allsmäktig, Sonen allsmäktig och den Helige Ande allsmäktig, och likväl icke tre allsmäktiga, utan en enda allsmäktig.
Så är Fadern Gud, Sonen Gud och den Helige Ande Gud, och likväl icke tre Gudar, utan en enda Gud. Så är Fadern Herre, Sonen Herre och den Helige Ande Herre, och likväl icke tre Herrar, utan en enda Herre.
Ty såsom vi av den kristna sanningen nödgas att bekänna varje person för sig både såsom Gud och Herre, så förhindras vi av den katolska* kristna tron att nämna tre Gudar eller Herrar.
Fadern är av ingen gjord eller skapad eller född. Sonen är av Fadern allena - icke gjord eller skapad - utan född. Den Helige Ande är av Fadern och Sonen - icke gjord eller skapad eller född - utan utgående.
Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.
Den, som vill bliva salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.
(...)

Visst vore det enklare om det var enklare...?
Dessutom fortsätter bekännelsen med att söka beskriva hur det gudomliga och mänskliga förenas i Jesus. Inga enkla grejer det heller.

Jag är i Jäkkvik och det är tisdag kväll runt 23 på kvällen. En lång dags långa färder har nått sitt slut. Aftonbön är bedd i kapellet – därifrån bilden – och kvällsfikat fikat. Två grundkurser på plats.
Fast det började i morse. Egentligen igår då bägge de varianter av Svenska kyrkans grundkurs som studerar vid folkhögskolan sorterade in sig i bilar och for till fjälls. Vi brukar göra så andra veckan höst-terminernas helfartskurs är inne. I år anslöt också den ½-fartskurs på modifierad distans som är här för sin femte så kallade innevecka – de påbörjade sitt arbete i början av året.

Men jag förblev hemma igår då jag hade annat inbokat idag. Två sammanträden.
Detta innebar att jag satte mig i fordonet 06.15 i morse för att styra kosan till Skellefteå varifrån och varuti jag skulle sammanträda för fulla muggar. 08.00 rådslag över videolänk kring kurs- och fortbildningsfrågor med systerfolkhögskolan Edelvik, studieförbundet SENSUS och Stiftskansliet. Viktigt. Sedan klockan 10-14.30 stor planering inför stiftets Internationella dag i Älvsbyn den 11 februari nästa år. 14.30 i bilen igen och 27 mil senare framme för att ansluta till eleverna och arbetskamrat i Jäkkvik. Sammanlagt ungefär 40 mil alltså. Och 16½ timmars arbetsdag – ungefär.

Blev något viktigt gjort?
Sammanträden i sig är ingen garanti för viktigheter men jag tror nog det blev vettigt. Bilkörning är riktigt död tid men man tänker en del som man sedan har glömt när det kommer fram till att man skall skriva mer det man tänkt angående kommande föredrag, lektioner osv. Så lite blandat blir det.

Hoppas vädret blir utevänligt i morgon.

Alla som känner mig vet att jag på fler sätt än ett och av fler människor än en kan beskrivas som lätt nördig – alltså totalt insnöad på något de flesta tycker verkar fullständigt och komplett alltigenom knasvinklat. Naturligtvis är dessa uppfattningar näst intill helt ogrundade men jag får ändå stå ut med anklagelser och påhopp. Jag kan i och för sig acceptera tanken på en kraftig insnöighet men att det skulle röra sig om knasvinkligheter förnekar jag bestämt.

Ibland är det att jag bloggar som en del tycker är nördigt. Intet kan vara mer felaktigt. Det är moderna och öppna, rentav trendiga, människor som bloggar.
Stundom menar man att det är Mellanöstern som skapar drivorna i mitt sinne. Lika fel! Skeendet där är av största vikt i de internationella relationerna länder och folk emellan.

Den punkt i min tillvaro som starkast (men kanske inte oftast) klär skott för omgivningens oförstående intolerans är mitt intresse för Bibelvetenskap, något som faktiskt också getts speciellt utrymme här på bloggen i kategorin Exe-geten bräker. Kanske är det lite nördigt – men bara lite – att vara betagen i hur en grekisk preposition kan översättas eller hur en Bibel-författare nyttjar sin samtids retoriska framställningskonst när han skriver sitt budskap. Kanske lite nördigt – men bara lite.

I denna lilla nördighet känns för närvarande smärtor med anledning av den Exegetiska dagen denna höst. Temat är Receptionshistoria i den tidiga kyrkan och programmet mer i detalj hittar man om man klickar sig fram här.

Innehållet är bara så intressant men för det dagliga livet givetvis helt onödigt. Jag är i alla fall högeligen frestad att borda tåget kvällen innan för att sovandes låta mig transporteras söderöver och delta dagen ifråga för att sedan med returbiljetten som tillstånd tåga norrut natten därpå. Fallit för frestelsen hade jag nog gjort om alltsammans som brukligt är ägt rum i Uppsala. Men så är det inte i år. Evenemanget genomförs i Lund i dendär provinsen som Sverige befriade från Danmark genom att Karl X Gustav med sin armé i januari 1658 tågade på isen från Jylland över Bälten mot Köpenhamn och fick fram freden i Roskilde den 26 februari samma år. Lund är bara så smärtsamt och olecklitt långt södderövver för en som i alla fall är lite nördig.

Nästa höst kommer dock alla den Exegetiska dagens föredrag i tryckt form: Svensk exegetisk årsbok. Det bli plåster på såret och acetylsalicylsyra för nördens smärta.

Hur många dagar i veckan skall man arbeta?
Sex dagar skall du arbeta och förrätta dina sysslor men den sjunde dagen är en Herrens sabbat! är ett svar som står i Den Goda Boken, fritt citerat ur minnet och därför troligen i 1917 års översättning.
Femdagarsvecka är väl vad som gäller! säger lagar och avtal. Dessutom i normalfallet måndag till fredag mellan åtta och fem.

Först i detta filosofiska ämne kan då sägas att Bibelbudet näppeligen inte avser lönearbetet på en arbetsplats med egen kontorsplats eller invid en apparat av något slag. I Biblisk tid torde inte gränsen mellan arbete och liv varit lika skarpt dragen som den numera är. Arbete typ produktion av ett eller annat slag och sysslor typ städa, fixa och dona och ansa rabatter låg som närmare varandra då. Som för bönder ungefär – alltså ingen tokdragen gräns mellan arbete och liv. Och då behövs definitivt sex dagar – särskilt om man lönearbetar fem.

Sedan i detta filosofiska ämne kan då sägas att det denna höst är det väldigt mycket att göra – i arbetet på jobbet alltså. Sysslor av arten gräsklippning, lingonplockning, fara-till-Piteå-för-att-titta-på-sängar-att-nyanskaffa och andra saker att ägna den så kallade fritiden till vill som inte bli av – eller så inkräktar det på arbetsuppgifterna eller den tänkta fri- eller sabbatstiden.

Myckenheten av knog på jobbet beror på att vi är kort om folk.
På den så kallade kyrksidan – också kallad tre-noll-sex efter sektorns kostnadsställenummer - är vi fyra individer av vilka det sedan arbetsuppgifter strimlats med andra sektorer av skolan utmäts ungefär 2,8 veckoarbetstid. Jag har i detta ungefär 20% på Allmän linje inklusive Volontär, 20% i skolgemensamma aktiviteter och ansvar samt 80% på kyrksidan. I normalfallet. Nu är det mer av ett extremfall eftersom kyrksidans sammanhållare och enda 100%ing inte är i tjänst – detta av helt legitima skäl. Och då blir det råddigt! Mycket att göra. Viktigt att då välja vad. Prioriteringar alltså.

Mellanstick: Läsaren må här inte tro att jag med denna berättelse vill gnöla över förhållanden på jobbet – bort det. Alla kamrater tar i och hjälps åt och god gemenskap råder. Men prioriteringar måste göras. I helheten och av mig. Det är ämnet för mina funderingar. Slut på mellansticket.

Så var lägger jag helst krutet?? Administrativa nödvändigheter? Elevkontakter? Lektionerna jag skall ha? Att svara på utöver-åtta-till-fem-uppdragen med att resa till Haparanda och hålla Bibelföredrag på ett ungdomsläger? Eller söka organisera återträffar för konfafotbollisarna jag berättat om förr? Eller fundera över nya kurs- och utbildningsidéer? Var lägger jag krutet?

Och vad betyder det att jag skriver om saken vid ett-tiden natten mellan lördag och söndag?
Att jag har svårt att koppla av uppdragen?
Troligen.

I mitt senaste inlägg, ädle Bloggläsius, nämnde jag som i förbigående att jag från denna min blogg tagit bort ett par länkar till andra bloggar och att detta skedde alldenstund aktiviteten därstädes var ganska minimal. Om denna blogg tilläventyrs existerar i någon annan bloggs länklista blir den dock knappast borttagen på grund av att jag inte skriver, snarare i så fall utifrån vad jag skriver. I augusti månad blev det 28 inlägg vilkas läsvärde varierar lika mycket som ämnena för inläggen. 28 inlägg på 31 dagar är ändå inte ankskit även om nog en del kan tycka att en del av det skrivna är just – skit.

Nervositet drabbade dock ett par i läse- och länkkretsen efter det förra inlägget. Han vars gamle kamrat jag är – tobbe lindahl – blev jättenervös och flydde i panik till sitt tangentbord för att skriva om sin stressiga dag. Signaturen Ssu – jag vet vad han heter och jag vet var han bor – kommenterade mitt inlägg och avslöjade sin nyuppfunna taktik för att ha något att skriva om: knycka från mig!
Uppenbarligen blir det då så att inte bara hans hund blir begraven in i hans bloggande. Även jag kommer att bli en uggla i mossen – på grund av min omkrets knappast ett skelett i garderoben.
När jag lika är inne på präst- och bloggkollegan SSu måste jag erkänna att drabbades av ett påtagligt avundssjukeanfall när jag för en dryg vecka sedan läste hans inlägg En stola i gåva.
Jag tänkte: Varför han som ibland är så kompakt kallsinnig när det gäller kyrklig arkitektur och symbolik och annat som jag lätt snöar in på? Varför ska han få en stola från Afrika? Bara för att han har en granne som kommer från Ghana och nu har vänner på besök? Bortkastat! 

Igår var det friluftsdag på folkhögskolan. De flesta elever och lärare packade in sig i abonnerad buss och några bilar för att tillbringa dagen på Hägnan, friluftsmuseet i Gammelstad utanför Luleå. Det blev en bra dag. Förutom gemenskap med elever och arbetskamrater sprang jag på en före detta granne och fick byta uppdateringsfakta i familjeskvallerfrågor och annat. Under lunchen fick jag mig också omberättat av den arbetskamrat som när det är skolgudstjänster brukar ratta flygeln att hon och hennes familj kvällen innan fått besök av samma personer som SSu berättat om sitt stola-inlägg.

Några elever vill betitta Nederluleå kyrka med tillhörande kyrkstad. Således traskade vi dit. Just som jag skulle kliva in i sagda helgedom öppnades dörren och jag nästan krockade med en man som tidigare varit elev på skolan – kamraten från Ghana, SSu:s granne. Och i hans sällskap ytterligare två personer med samma hudfärg vilka jag omedelbums fattade var hans gäster från ursprungslandet – en metodistpräst och hans hustru som är diakon.

Vi pratade länge!

Jag hämtar hans! sa han som varit elev på skolan och lubbade iväg. Kom tillbaka med en påse och i den var den gåva de tänkt för mig och folkhögskolan – en stola made in Ghana, hantverkad av hustrun/diakonen.
Så nu har jag också en afrikansk stola. Plus fem latinamerikanska jag köpte i Guatemala i början av 90-talet. Jag grämer mig bara lite över att jag inte köpte en i Jerusalem eller Betlehem när jag var där för ett par år sedan.

Något jag inte bloggar om (nu) är att Moderaterna kanske inte ställer upp i kyrkovalet 2013. Bra!
Vettigt vore att Centern och Sosseriet också skulle sluta ockupera de kyrkliga beslutsposterna.
En riktigt dålig artikel i tidningen Dagen skriver jag inte heller om – nu.
Tycker dock att reflexionerna kring den på den här bloggen är riktigt bra.

Grundkursen har i alla fall börjat den här veckan. Det är därför jag inte hunnit blogga tidigare.
Och i morgon får Grundkursen och Volontärlinjen Ghana-besök av dem som flankerar mig på bilden med den tidigare eleven längst till höger - ett besök arrangerat i vapenhuset i Nederluleå kyrka.