stigstrombergsson

Nu strömmar nyheterna in från New York om utvecklingen i Mellanöstern. Hart när varje nyhetssändning behandlar det diplomatiska arbetet i FN. Situationen är lindrigt sagt komplicerad för alla inblandade parter. I den israeliska tidningen Haaretz av den 21 september skriver kolumnisten Zvi Bar'el* intressant om det dilemma USA hamnat i. Han ger också tips om en väg ut ur klistret. På engelska finns texten här.


USA BÖR ERKÄNNA PALESTINA

Precis som 23 år sedan står idag Washington som en befäst mur som blockerar Palestinas inträde i FN.

Minnet är kort och glömska är ofta avsiktlig men för 23 år sedan beslöt FN: s generalförsamling att flytta sitt sammanträde från New York till Schweiz så att den Palestinska befrielseorganisationen ledare Yasser Arafat kunde hålla ett tal. Anledningen: USA: s utrikesminister George Schultz vägrade att ge Yasser Arafat inresevisum till USA.

Också Idag när generalförsamlingen öppnas står Washington som en befäst mur som blockerar Palestinas inträde i FN-byggnaden. Även om den Palestinska Myndighetens president Mahmoud Abbas inte fick problem att få visum har han satt sig på en berg- och dalbana när han kommer för att be om en stat för palestinierna. Listan över hot och framtida straff som läggs framför honom och hans land garanterar, om det verkställs, att det kommer att bli en stat som misshandlas från födseln.

Här är kolonialism i all sin glans. Ändå går USA med på att det skall finnas en palestinsk stat. Man vred även om armen på premiärminister Benjamin Netanyahu lite – försiktigt så det inte skulle skada – så att han skulle uttala den nödvändiga formeln "två stater för två folk”. USA: s president Barack Obama talade även om de bästa möjliga gränserna för en palestinsk stat. Abbas blev ännu inte skyldiga att erkänna Israel.

Dock: redan Arafat erkände Israel. Palestina uppfyllde alla tröskelvillkor. Ändå har de staten fortfarande bara en chans att födas på det amerikanska sättet. Genom förhandlingar som leder till en gemensam överenskommelse och ett handslag. Och om Israels hand saknas kommer palestinierna i alla fall vänta tills den växer ut.

Men Abbas har lärt sig en eller två saker från Israel. Den viktigaste lärdomen han lärt sig är att hans verkliga förhandlingar inte är med Israel utan med Washington. Den andra läxan: Förhandlingarna måste inte ske på en spelplan som är bekväm för Obama, utan snarare i FN. Där möter Obama inte en tiggande palestinsk myndighet som blir skrämd av ett rop utan 193 länder som vart och ett måste förhandlas med.

New York är inte Ramallah. Abbas såg hur Israel valde sin spelplan i den amerikanska kongressen och svarade försiktigt i på samma vis. Istället för att gå ut på en kvist planterade han trädet själv och närde det flitigt genom att samla de flesta länderna i världen, gavs väsentlig hjälp av Israels misstag, tog väl vara på Jerusalems isolering, undersökte för- och nackdelar och beslöt att även i en förlust skulle vinsten bli stor.

Om USA lägger sitt veto i FN: s säkerhetsråd kommer det att skada Washington mer än Abbas och om han inte når ett erkännande i generalförsamlingen kommer det att ske i utbyte mot ett amerikanskt engagemang för att stödja en palestinsk stat om förhandlingar misslyckas – som de kommer att göra.

Abbas orsakade att Washington drogs in i en tvist med sina europeiska kollegor, och framställde Israel som en krympling. Han tvingar FN att göra vad det vanligtvis inte brukar göra: finna en fredlig lösning på konflikter. Som en bonus fick han Netanyahu att säga att han i FN kommer att hålla ett "sanningens tal" – med det medgav han i praktiken att han tills nu har ljugit.

Paniken i Washington är äkta. Det blev uppenbart när David Hale, Obamas speciella sändebud, inte kundet kontrollera sitt humör utan bara skrek åt Abbas när han förstod att han inte hade för avsikt att dra tillbaka sitt initiativ.

Ilska och hjälplöshet kan även märkas i USA: s utrikesminister Hillary Clintons röst när hon meddelade att USA skulle lägga veto i Säkerhetsrådet. Plötsligt insåg hon att den israelisk-palestinska konflikten inte bara är "en affär mellan de inblandade parterna " utan hotar Washingtons regionala och internationella ställning.

Om USA underlåter att erkänna den palestinska staten kommer man få svårt att ställa sina rivaler åt sidan i det nya Mellanöstern där allmänheten har mer makt än de styrande. Om man erkänner den palestinska staten kommer man att måsta säkra dess överlevnad, med andra ord rikta sanktioner mot Israel. Sannerligen en dålig situation för en stormakt som strävar efter att rita kartan över det nya Mellanöstern.

Hade USA bara gjort ett försök att uppnå verkliga förhandlingar då det fortfarande var möjligt, om man bara ansträngt sig lika hårt för att nå en överenskommelse som man jobbar på att förhindra Självständighetsförklaringen*, om man delat hoten lika mellan Palestinska Myndigheten och Israel hade man kanske inte befunnit sig i denna svåra situation.

USA bör åtminstone erkänna staten nu. USA bör komma ihåg vad som hände då man vägrade att ge Arafat hans visum.

---

*  Ur tidningen Haaretz presentation av kolumnisten:
Zvi Bar'el är Mellanösternanalytiker för tidningen Haaretz, krönikör och en medlem av redaktionen. Tidigare har han varit chefredaktör för tidningen, korrespondent i Washington och har också täckt de ockuperade områdena.
Bar'el har varit med i Haaretz sedan 1982 och har skrivit mycket om den arabiska och islamiska världen. År 2009 tilldelades han Sokolov priset för Lifetime Achievement i tryckt journalistik.