stigstrombergsson

Imorgon lördag 1900 vill man att jag i samband med ett ungdomsläger (KRIK) skall dela med mig av tankar kring temat "Guds kärlek till oss". Ung, medelålders eller utöver, sådana som kommer att vara där och de som inte - alla inbjudes härmed att tycka till om vad de skulle vilja få belyst när jag äntrar talarstolen. Kom med åsikter och förslag fram till midnatt fredag.

I morgon mitt på dagen samlas ledarna inför konfafotbollen som startar på söndag. På söndag predikar jag i Älvsby kyrka 1100 i samband med starten på konfafotbollen.

De inlägg som bär denna rubriken fjäll & tanke är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det andra av 6-8 stycken – alla överst prydda med en av sommarens bilder av Lapporten.


Lördag 23 juli runt kvart i 10.00.

Det regnar!
Det regnar mycket! – låter det som. Men det gör det inte.
Det duggregnar bara. Och ibland regnar det inte ett dugg.
Men i tält låter det som det skvalar å det allra högfrekventaste.
Smatter mot duken fast det inte är så våldsamt.

På ett eller annat vis innebär vädret dock att vi så att säga ”har gått fast”. Vägen härifrån är antingen tillbaka eller upp på höjd, något som i detta väder skulle bli, förutom jobbigt, både slapprigt och halkigt. Alltså blir vi där vi är. Idag.

En gång har jag sovit i den reklamomnämnda sängen Hästens. Det var inte i natt. Snarare Krokodilen – knottrigt och lutande. Ändå sov jag som en stock nästan 9 timmar och var stel som samma stock när jag vaknade. Ligga still kändes inte alls men komma igång tog på. Jag är ju inte exakt lika graciös som för 35 år sedan. I all denna pina är vi nu i alla fall frukosterade och igång men har som sagt bestämt oss för att ligga still. Kanske blir vädret bättre i morgon och vi får fler vägval. Kanske inte. Men i så fall går vi tillbaka ändå.

Innan jag igår kväll lade samman mina blå läste jag de två brev Paulus skrev till församlingen i Thessalonike. Det är hans första brev och forskarna menar – om jag minns rätt – att de är skrivna i mitten av 40-talet. Jag gillar att snabbläsa Bibelböcker. Det kan bli lite slarvigt men jag gör det med avsikt då det ger överblick och bättre hum om vad författaren menar än om man vrider och vänder på varje ½-vers – vilket kan vara mycket bra i andra sammanhang.

Det är två korta snabba praktiska brev dendär Paulus skriver till Thesalonikerna. De är helt avpassade av hans tidigare relation till dem och deras aktuella läge. Mycket tydligt känns det att man så att säga tjuvläser andras post. Genom att det är så – alltså att jag faktiskt tjuvläser – blir inte allt direkt överförbart till oss och nutiden. Rimligen längtar inte Paulus efter mig på samma sätt som efter dem – som ett exempel.

Annat å andra sidan är klart lätt att transportera ungefär 1960 år framåt. Allmänna enkla förmaningar till exempel.

Ytterligare en del måste transformeras eller transponeras: Paulus tal om ”vi som lever kvar när Jesus kommer tillbaka” och att vi ser hur ”laglöshetens man hålls tillbaka” är sådant. De orden har naturligtvis fortfarande aktualitet men rimligen en annan än den konkreta aktualitet orden då hade för honom och hans thessaloniker – typ.

I sådana transformeringar eller transponeringar är det läge att vara varsam. Risken att man så att säga läser in saker i texten är ju överhängande, alltså att man tycker in egna idéer och trycker in sina egna uppfattningar och ger resultatet Guds-Ords-auktoritet. Detta är inte helt ovanligt i olika kristliga sammanhang, till exempel bland så kallade fundamentalister och dispentionalister*.

Såhär långt skrivet är uret 10.05 och vädret ger fjällvandrarparet en passiv dag. Skulle man varit hemma hade det sannolikt satts igång något städprojekt. Eller ett TV-program för konsumtion av andras tänkta tankar. Eller kanske hade jag pysslat med datorn. Eller läst något.
Här i Kårsavagge finns dock inget av detta utan man tvingas till inaktivitet i stället – ganska nyttigt faktiskt. I den andan väljer jag därför att nu sträcka ut mina av bägge av skräddar-sittställningssittande helt avsomnade ben och intar ryggläge. Gissar att jag därmed kommer att tupplura en aning – inte helt fel.

PS: I dagbokens renskrivningsögonblick söker jag välja händelse- eller tankeillustrerande bilder tagna under turen. Regndagar innebär nästan inget fotograferande så bilden blev en från dagen innan. Två blommor, eller en. Vackra på bild men också som bild för två brev av en författare eller två tolkningssätt av en text. Välj. DS.

De inlägg som alla överst är prydda med en av sommarens bilder av Lapporten är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det första av 6-8 stycken.


Fredag 22 juli runt 08.00.

När du som läser detta läser detta finns jag inte längre kvar. Alltså kvar där jag skriver detta här i Björkliden. Att jag sedan är kvar i Älvsbyn där jag renskriver det jag nu skriver här är liksom en annan sak. Men här är jag inte kvar. Då. Eller nu. Eller sen. Beroende på hur man ser det.
Vi kom till Björkliden igår vid 18-tiden. Den platsen är vårt och mitt OAS-möte – om man vill kalla det så. Plats och tid för stillhet, fokusering, tanke – och frukost!

Samma dag efter 14.00.

Efter den nyss omnämnda frukosten packade vi, tjäckade ut från vandrarhemmet och startade vår vandring. Tält och en och annan annan till dottern med pojkvän* utlånad pinal var återtaget och tillsammans med allt vi har med oss sorterats till kategorierna sådant knutet till säck och traska och sådant som lämnas kvar i bilen. Till den senare sorten hör civiliserade kläder, böcker, mm. Med saknad skiljde jag mig från den bok jag för närvarande läser, en förfärligt intressant sak jag kommer att återkomma till.

En 2-4-dagars vandring är planerad via Abisko in i Kårsavagge. Inte bara planerad utan nu också påbörjad genom första etappen om lite drygt 2 timmar till trädgränsen där vi rastat, ätit och nu är i läge att gå vidare i kalfjällsdalgången.

Runt 21.00 – nära Kårsavaggestugan.

Den väg vi skulle vi nu har traskat.
Den mat vi skulle vi nu har smaskat.
Det godis vi burit vi nu har snaskat.
I jokken invid vi oss rena plaskat
och i sakta mak sen i omgivningen maskat.

Så kan jag, renons på poetisk och stilistisk förmåga, dikta sittandes i tältet efter etappens slut. En skön dag. Sol hela tiden och runt 17 grader i skuggan – om det varit skugga.

Egentligen vet jag inte vilken fjälltur i ordningen detta är för mig och madammen i mitt liv. Tälttur alltså (i något fall med inslag av natt i STF-stuga). Vi har dagböcker från alla turer. Varje sommar 1976-1981 är vi säkra på att vi gick, nu när vi sitter och försöker minnas ihop. Sommaren 1982 flyttade vi in i huset men katten vette om vi inte tog oss tid att gå också då. 1983 hade vi småbarn och under åren efter blev det ju fler av den sorten**. Nu är de alla stora och därför har vi sedan ett par tre år kunnat ta rejäla återfall i fjällvandring.

När man varit gift i över 30 år behöver man inte snacka och desperat underhålla varandra hela tiden. Vandringen innebär därför att man går ganska mycket i egna tankar. Vad madammen tänkt vet jag inte. Fotograferar gör hon mer än jag, liksom observerar blommor och fåglar hon visar mig på.

Och jag tänker på allt möjligt. Bibelsynsfrågor till exempel. Och hur man i kyrkan rimligen står för stora framtida och nödvändiga tankeskiften om hur man skall vara en Jesus-fortsättning i en sekulär tid – en tid vars sekulära grad så få verkar ha fattat eller vilja fatta.

I vart fall är dagen slut. Jag bär med mig ett litet tvåspråkigt gideonitiskt Nya Testamente och tanken jag har är att jag skall läsa Paulusbreven i kronologisk ordning - och tänka.

Men då måste jag ju sluta skriva! Och det gör jag nu.

I den andra kommentaren till förra inlägget kvider läsekretsen – alltså en person – av lystnad efter skriverier från min sida. Sådana kommer nu igång då jag denna torsdagskväll kommit hem från de aktiviteter som innebar att jag låtit mig vara placerad utanför internet och allt vad därtill hörer.
Ikväll är jag hemkommen från sommarens fjälltur som på övligt sätt gått av stapeln i trakterna kring Abisko och Björkliden. Under rubriken fjäll & tanke med nummer i kategorien Speciella resor kommer jag att efter hand publicera renskrivna versioner av de skriverier jag där och då ägnade mig åt. Serien beräknas bli en 6-8 inlägg lång. Om läsarna finner sådant kul att läsa vet jag inte – jag tycker i vart fall det är kul att skriva sådant.

Troligen kommer under renskrivningstiden också annat bebloggansvärt att tränga sig emellan.

Jag kommer nu den närmaste tiden att på grund av hektiska aktiviteter sannolikt ta nästan en veckas bloggstopp, i alla fall sparlåga. Innan dess är det dock ett par saker jag vill beblogga utifrån min (o)vana att ge mina läsare inblick i mitt läsande. Nu har ytterligare ett par volymer sällat sig till skaran omnämnd i kategorien Predikaren 12:12.

Jag har ett par kompisar som är ganska småhyfsade teologer – faktiskt. Jag länkar till dem bägge långt ner till höger på denna min blogg. Den ene av dem är tobbe lindahl som för någon tid sedan skrev att han fått korn på ett par böcker av Gunnar Rosendal som var den svenska högkyrklighetens grand old man. Tobbe är liksom lite högkyrklig av sig och anses så av både sådana som gillar och ogillar det*. Den andre är stig sundström som är lokal präst här på orten. Tidigare var han verksam i det (då och även nu ganska frikyrkoaktiga) lokala EFS-sammanhanget men är nu komminister i församlingen. Dock svarar han nog – som jag förstår det – gärna på anropet lågkyrklig.

När Sundström i en kommentar till ett inlägg om Rosendals böcker på Lindahls blogg sa ungefär att den där Rosendal aldrig varit någon han bekantat sig med, och Tobbe associerade vidare på den tråden gick jag till min bokhylla för att där leta fram lite teologiskt krigsbyte – en bok jag lånat/tagit ur folkhögskolans bibliotek.

I den boken står det att den är en gåva från Henning Berglunds Bibliotek**. Det är en gammal bok och var dessutom oläst. Till och med osprättad. Gammalt tillbaka var det nämligen så att alla böcker inte skars i samband med tryckningen utan sprättades upp av den förste läsaren – som i detta falla alltså blev lilla jag. Boken ifråga har tryckår 1944 och betingade det året i sin häftade form priset 7 kronor och 25 öre – tänk ändå hur det kunde vara!

Boken ifråga är volym fyra i Gunnar Rosendals serie Rätte Lärare. Titeln är Lag och evangelium i C O Rosenuis betraktelser. Det är alltså en av högkyrklighetens stora som analyserar, återberättar och varmt rekommenderar lågkyrklighetens största skrivares främsta alster.

Jag fann den vara en mycket mycket mycket bra bok!

Hos en del högkyrkliga – inte Tobbe! – har jag ibland stött på viss nedlåtenhet när det gäller lågkyrklig pietism, känslosamhet och skruva-i-lampor-fromhet***. Hos lågkyrkliga – inte Stig – har jag på samma vis träffat på avståndstagande till allt vad högkyrklighet, dogma och liturgisk altarexercis heter. Lag och evangelium i C O Rosenuis betraktelser kan i bägge ”lägren” vara en en god påminnelse om hur ofantligt stor värdegemenskap dessa två riktningar egentligen har. Och att det är helt OK att – som jag – känna mig befryndad med båda.

Boken kan fjärrlånas genom bibliotek eller köpas antikvariskt – gissar jag.

Den andra boken jag läst återkommer jag till vid senare tillfälle.

Det drar ihop sig till OAS-rörelsens sommarmöte i norr. I morgon brakar det åstad och den nyfikne kan se programmet här och läsa en kort bedömning i förhand av mötet här. Själv kommer jag av rutiga skäl och randiga orsaker jag vad det lider kommer att berätta om inte att bevista sammankomsten alls detta år även om flera programinslag verkar både gedigna och intressanta.

I juni förra året skrev jag ett inlägg med rubriken OAS ute ur öknen? – observera tredje ordet och frågetecknet. Medvetet lät jag formuleringen vara rubrik också denna gång men valde att byta just tredje ordet.
Varför?

Jo, som jag berättade förra året har det avståndstagande som OAS-rörelsen mötte för ett antal år sedan avklingat. Från att ha varit något som till exempel den officiella kyrkan eller vissa kyrkopolitiska grupper inte ville ta i med tång kom OAS-mötet förra sommaren att både upp-muntras av biskopen och sponsras av aktörer med anknytning till tidigare antagonister.

I sommar är det likadant men i år är det studieförbunden Bilda och Sensus som finns på medarrangörslistan. Detta indikerar rimligen att OAS inte alls anses som en sådan provokation som det ansågs vara för ett antal år sedan. Att Bilda – tidigare Frikyrkliga Studieförbundet – låter det högkyrkliga OAS bli något man låter ingå den verksamhet man lyfter statsbidrag för och låter en del av statsbidragen gå till sponsring av, är ett tecken på att något förändrats. Att det kyrkliga Sensus med sina tidigare mycket tydliga markeringar mot allt vad kvinnoprästmotstånd och misstänkt homofobi hetat nu finns med visar också på nya tankar – kanske.

Är det acceptansens tankar som gör att OAS på detta sätt är ute ur öknen?

Är det så är det ju bra. Då kvarstår ju bara problemet hos en del OASare, de av dem som låter sin identitet i någon mån vila på att man tillhör en grupp som ogillas av andra som man nedlåtande kallar politiskt korrekta. Att acceptera att man är accepterad av dem man inte accepterar kan ju för en del kännas marigt.

Det jag rädes är dock att det inte är frågan om att aktörer som tidigare varit OAS-kritiska nu blivit accepterande. Det jag fruktar är att man helt enkelt inte längre bryr sig om vad OAS är eller kan anses stå för. Alla - också OAS - väljer att strunta i ideologifrågorna för att kunna göra en för alla parter god affär. Man gör det till ett arrangemang att samverka kring, som vilket kulturarrangemang eller konferens som helst.

Är denna min farhåga sann är i stället kanske OAS ute i öknen!

Vara hur det vara vill: jag rekommenderar folk att fara på konferensen!

En stunds cykeltur utanför Älvsbyn och inom synhåll från vårt köksfönster ligger Rackberget. Hela berget är ett så kallat kalottberg. Detta innebär att toppen ligger ovanför vad som kallas högsta kustlinjen och således aldrig var vattenöversvallad när inlandsisen drog sig tillbaka och landhöjningen satte igång. Toppen var ett skär i en skärgård av en massa andra bergstoppar runt det som idag är Älvsby tätort.


Delar av Rackberget är naturreservat där det i av annat berg skyddad södersluttning växer blommor och blader som annars återfinns i Mälardalen, inte här uppe strax under Polcirkeln. I reservatet finns några strövstigar upptrampade och det var huvudslingan vi traskade. Först uppför i 1,5 km till toppstugan och sedan 2,5 ner till cyklarna igen. Denhär turen brukar vi göra någon gång då och då, inte minst i bärtider, och det är märkligt att välkänt kan vara nytt – varje gång.
 
Det finns tallar för alla stämningslägen och situationer högst upp på berget. Knotiga vridna rackare, brutna, lutande, döda och levande huller om buller. Två ganska unga träd höll om varandra. En gammal dötall såg ut som om den dansade med en yngre och fick mig att tänka på visan om Fredrik Åkare och unga fröken Cecilia Lind. Två andra såg ut som gamla fyllon som stöttade varandra och ytterligare två liknade situationen när en icke alltför berusad tonåring söker stödja och trösta en aspackad kompis som spyr.

På nedvägen såg vi från en utsiktsplats ett exemplar som väl skulle kunna platsa bland enterna hos JRR Tolkien.

Tre timmar tar turen hemifrån och hem igen. Då tar det väldigt lugnt uppe på toppen, fotograferar och intar förfriskningar, knallar bland tallar och får tankar i skallar, nästan fler än man pallar - om man får ordleka så dåligt.

Klicka på bilderna så växer de i storlek.
Läs mer om Rackberget här. Sök upp Rackberget via Google Earth - panorera!!

När dendär Peter Jackson skulle göra Ringen-filmerna baserade på Tolkiens bokverk valde han att sprida ut handlingen på tre filmer där särskilt den sista blev väldigt lång. Nu lär han – enligt vad äldsta dottern sagt mig – vara i färd med att göra film av boken Bilbo av samme författare. När jag erfor att det skulle röra sig om två(!) filmer kom jag att fundera över hur man kan få ihop det av den betydligt mindre boken. Dottern gav något sorts svar om att parallella händelser bara antydda i boken mer eftertryckligt skulle ges filminnehåll så att resultatet skulle komma att innebära två biobesök.

Egentligen tror jag inte på hennes historia. Eller i vart fall har jag den tilläggsuppfattningen att man i stället för att göra en film om 3½ timme som kostar 150 spänn att titta på så gör man två filmer om vardera två timmar som kan beses för 100 kronor styck. Hundrafemti är ju ganska många slantar för att skaffa sig rejält nött sittläder. Hundra pengar verkar billigare – absurt nog också sedan man lagt dit en hundring till samt dessutom sett om den första.

Varför nämner jag detta?
Varför ids jag blogga om regigenidragen bakom Ringenfilmerna?
Svar: Jag har också producerat film! Två stycken denna molniga lite regntunga måndag.

Jag är knappast ett regigeni av Jackson-klass och även om jag inte når hans kvaliteter har jag fast min statist- och rekvisitabudget är mer begränsad huvvaligen intressantare utgångsmaterial att arbete med. Bloggläsaren – särskilt den kroniske återkommaren – anar nog att det nu rör sig om att jag i Windows Moviemaker klippt till så kallade Tyra-film* då barnbarnet som tidigare berättats helgvistats hos sin farmor och farfar – alltså hos oss.

I inlägget parker och bad på ANDRA BLOGGEN kan resultaten beskådas. Först en dokumentation av lördagens besök i ett par av ortens parker** och därefter filmatiseringen av söndagsbadet. Viss funderation har jag nog när det gäller filmkamerans skärpeinställningsförmåga men dramatiken kvarstår.

Lilla Tyra har alltså varit här.
Liksom de egna barnen höll igång i motsvarande ålder håller hon igång hela tiden pysslande, pratande och vandrande fram och tillbaka. Mer än de egna barnen håller hon dock en igång – om läsaren fattar skillnaden. Mycket som var ryggmärg och rutin för 20-25 år ges idag aktiva tankeprocesser i genomförandet och man är liksom mer fokuserad. Och har sannolikt därför roligare.
Nu är barnet dock hemma hos mor och far dit hon skjutsades av sin hulde farfader i går seneftermiddag. Väl hemma avnjöt gubben VM-finalen i damernas fotboll och fick se Japan efter 45+45+15+15 minuters spring och skubb slå ut favoriterna i straffsparkar.

Andra aktiviteter som läsning av böcker eller skrivande av snillrika blogginlägg ryms som inte i schemat vid celebra besök av denna typ vi avnjutit. Dock är denna dag en regntung måndag och vi får se vad som framledes händer.

Om det förra inlägget, dyre Bloggläsius, handlade lite om ditt och datt av blandat slag är detta ett mycket mer fokuserat slag och inlagt under kategorin Farfar funderar. Dessutom har det en komplettering på ANDRA BLOGGEN – klicka här.

Lilla Tyra fyller huset med sin närvaro några dagar – dessutom utan det trista ansvariga och regelsättande inslaget i gatubilden som barnbarns föräldrar brukar innebära. Hon är här själv i egen hög och ensam person. Speciellt hög är hon i och för sig inte men kompenserar väl sin brist på längd med ett skickligt och energiskt klättrande. Dessutom tilltar språksamheten med fler och fler om inte helt tydliga så ändå fullt begripliga ord, mest substantiv och glada tillrop.

Då hon flyttar sig mellan rummen med hastigheten av en dammråtta i orkan är det inte helt lätt att få henne att fastna på bild eller film. Dagens över fem filmade minuter blev därför bara knappt två i redigerat skick.

Den lösa tråd jag först vill knyta upp är den motorgräsklipparolycka jag berättade om i inlägget trädgårdsarbete 1 av den 10:e denna månad. Idag monterades den nya lilla rutan för en kostnad av tusen skandinaviska pesetas. Och det var självrisken! Bruttosumman nästan 2½000. Vad det blir kvadratmetern kan jag inte säga alldenstund fordonet togs till Luleå av lilla Tyras mamma och pappa. Deras kombi med barnstol å allt räknas ju som småbarnstillbehör och lämnades alltså i Älvsbyn.

I detta sagda blev en andra tråd anträdd – Tyris-tråden. Hon är alltså här några dagar nu och håller oss igång. Givetvis samlar jag intryck och annat att beblogga men för närvarande tvinnar jag inte vidare i det ämnet.

Ship to Gaza blev som inte av i år och Israel kom undan utan att som förra året behöva blamera sig alldeles. Ett blockad- och belägringsmedlöpande Grekland skapade byråkratiska trassel-trakasserier vilket gjorde att Israel slapp få Gazas situation i medias ljus detta år. Beklagligt och svagt av grekerna.

Syriens regim gillar inte heller att få sitt agerande i medialjus. Den regimen är ju i gangsterklass med Libyen-Khadaffis och betydligt värre än vad Egypten-Mubaraks var – för att inte tala om Israel-Nethanyahus som ju (åtminstone ännu) är demokratisk. Men det gemensamma draget har de alla att de ogillar förändringar och helst vill bevara det rådande läget. USA agerar på liknande vägar då det uttrycker motvilja mot utropandet av en Palestinsk stat i september – trots att det redan 1947 beslutades i FN att en sådan skulle bildas. Märkligt av en president som gick till val under parollen Change!

Semesterresan hem fick förresten ett intressant klimatologiskt inslag. Vi hamnade inte mitt i det utan kom några timmar efter det att regn och hagel massivt drabbat norra Hälsingland och Medelpad. Skådandes resultatet av vädret stannade vi bilen och fotograferade de hageldrivor som fortfarande låg kvar den 12 juli.

Såja! Nu var några lösa trådar invävda.

Bara mycket sällan har jag tidigare befläckat min blogg med idrottsliga åsikter och värderingar. Ingalunda tänker jag bryta denna avhållsamhet. Ändå nämner jag nu att klockan nu är ett litet tag efter Sveriges förlustmatch mot Japan i semifinalen av damernas VW i fotboll. Nästan hela andra halvlek såg jag på TV men början av matchen tog jag in i dess radiovariant samtidigt som jag och madammen färdades i bil norrut. Vilket vi inte gjort om vi inte varit söderut. Vilket vi varit. Och kommit hem från.

En veckas bortavaro från hemfastigheten hann det bli – resan som innebar besök hos och umgänge med svärmoder och diverse svågrar och svägerskor, tillika barnens kusiner. Sådant sker oftast nere i de delar av riket som Sara Lidman i sina alster benämner Swärje där de alla bor. Vi norrlänningar stack i mitten av förra veckan men är nu tillbaka i midnattsljuset.

Det var en barnlös resa vi gjorde och barnlösheten är ett tillstånd vi successivt alltmer har att vänja oss vid. Kvartetten – Snuppan, Snorvan, Hattifnatten och Heffaklumpen – är ju alla mer eller mindre uppvuxna numera och vare sig vill eller kan följa mor och far på bilsemester. De har ju egna jobb och allsköns förhållanden som fyller tiden vilket medförde att gammelfolket fick fara själva.

Efter denna tur är vi nu hemmavid igen – typ tillbaka i trädgården. Som nog måste klippas, ansas och bepysslas i morgon. Kanske kommer också min bloggeriaktivitet att öka något. I vart fall har jag en del funderingar i en bunke för jäsande funderationer.

Och till helgen skall farmor och farfar – alltså madammen och jag – passa Tyra!!

Alla insatser jag som den ägande hustomten gör på parhustomten vi bebor leder inte till missöden likt det jag berättade om i förra inlägget. En del av det som händer och sker blir riktigt bra, särskilt de insatser och åtgärder som genomförs enligt instruktion från madammen.

Rabatten på baksidan är ett exempel som kan betittas på bilden – förstorad blir den om man klickar å densamma. I planteringen ifråga växte både önskat och oönskat vilket innebar att operation jordbyte påbörjades. Den gamla jorden skottades bort – en del av den syns hiterst i bilden. Speciell odlingsduk – jag vet inte hur det funkar – applicerades och ny jord tömdes dit innan den önskade växtligheten återplanterades. Fiffigt.

Till att börja med skulle det matjordslass som släpvagnshämtades och avskottades nedanför gården av trädgårdstomten – alltså jag – bäras och på slutet släpas upp till tomtens nivå – alltså gårdens. Givetvis räckte inte det lasset. Kompletteringsinköp gjordes i omgångar av jordpåsar av den typ OKQ8 sålde tre för en hundring. Flera hundringar blev det. Vi vet inte exakt hur många påsar gånger 50 liter som införskaffades men hade vi beställt en lastpall direkt hade vi nog haft kvar 3-4 påsar av de 45 pallen rymmer.
Men fint blev det.

Två problem återstod efter detta.
Det ena var högen av gammal jord – var skulle den ta vägen? Det andra var en annan rabatt torvblocksuppbyggd runt stubben av en för några år sedan avverkad Cembra. Framför mig såg jag ett evinnerligt skottande och kärrande av storlek minst två släpvagnslass.

Skillnaden mellan att vara lat och loj är att den late anstränger sig för att göra så lite som möjligt medan den loje inte ens gör det. Angripen av latmask funderade jag ut något som kanske kan visa sig snilligt – i vart fall är bortkörningsprojektet skjutet ett eller två år in i framtiden. Jag förde helt sonika den gamla bortskottade rabattjorden till cembra-rabatten och skapade en kulle av alltsammans. Den ser ut ungefär som en liten bronsåldersgravhög och skall gräs- och ängsblommebesås.

Inblandad i sådant forscerat trägårdstomteri är det behagligt att ha Pite-älvens kristallklara glaciärhögvatten på dubbla stenkasts avstånd. Tvärdopp där kyler det mesta av överhettningen.

De sista inläggen har varit – eller kan i alla fall ha uppfattats som – både seriösa och kvasiintellektuella. Hela mitt livs alla glädjeämnen och vedermödor är givetvis inte av den bokläsande sorten. Manuellt arbete som grävande, skyfflande, skottkärrekörande, bärande, kånkande, motorgräsklippande och fixande ingår också i sådant som barmarkstiden innefattar. Varje år. Jämt och ständigt.

Inte all men en hel del av sagda verksamheter sker under överinseende av och instruktioner från madammen i mitt liv. Hon är till skillnad från mig utrustad med kunskap, gröna fingrar och estetiskt sinnelag som skapar välkomponerade rabatter och prunkande växtlighet. Jag å min sida är utrustad med inte alltför vältränade armar, ben och rygg samt någotsånär förmåga att följa enkla instruktioner och tydliga anvisningar. Om det hela är så fantastiskt kul när det är jättevarmt vette kissemissen – men fint blir det.

En sak jag dock kan göra utan instruktion eller handledning är att motorgräsklippa. Vi har en gammal maskin – arvegods efter mina föräldrar – och den hinner sannolikt på vår lilla tomt spy ut lika mycket skit som förbränningsmotorn i den nyare bilen skulle släppa ur sig vid en resa från Treriksröset till Smygehuk. Det utspyendet är dock inte påtagligt synbart på samma sätt som annat apparaten slungar omkring sig av gräs, kottar och grus. Gäller att vara rejält skoförsedd samt rikta utblåset åt rätt håll hela tiden. Alltså hela tiden!! Inte som sist när jag å framsidan av fastigheten snodde i felvarv just där det låg två exemplar av stenstorleken grus.

Kan det fixas med silvertejp är det inte helt trasigt!
Så lär någon tänkare ha sagt. Minsta bakrutan på nya bilen är alltså inte helt sönder – men ändå trasig. Tack och lov är bilglas liksom inplastat. Stenen hade inte orkat igenom utan bara krackelerat rutan. Lokala glasmästaren log över händelsen och visste att berätta flera snarlika episoder då stenar penetrerat verandafönster, bilrutor och växthus. Givetvis hade han inte i vad som måste vara hans lukrativa affärsrörelse just den dagen tillgång till just den i vårt fall aktuella rutan. Därför är bilen tills den beställda glasskivan anländer förstärkt med silvertejp – alltså inte helt trasig.

Vad sades när det hände? Stilla suck – typ. Gäller att leva upp till känslonivån hos den engelsman madammens kusin är gift med. När vi för några år sedan var i England och hälsade på dem körde han omkring med sin åkklippare på den stora gården. En sten for som skiten ur en kanin genom deras bils ena framdörrs sidoruta vilket plötsligt innebar 400 miljarder småbitar i formatet 2x2x2 mm i och utanför bilen.
Han klev av klipparen, beskådade glittret, talade och sade: How annoying! Annoying indeed!

Av detta blogginlägg kan man dra den felaktiga slutsatsen att jag intet annat gör än att tillbringa all min tid med näsan i böcker, den ena efter den andra. Förrförra inlägget var ju om en bok om evangelikal syd-teologi. Förra inlägget var också om en bok och den gången en på cirka 300 sidor. När det nu är dags igen handlar det om en skrift på 300 sidor till.

Läser jag då hela tiden?

Svar: Nej! Det är snarare så att jag under den senaste ½-veckan lyckats flytta tre böcker från gruppen halvlästa alster till sammanslutningen genomlästa volymer. Böckerna Jesus för världen, röster från den världsvida kyrkan och Skymningssång över Kalahari, hur människan bytte tillvaro hade parallellt kämpat om min uppmärksamhet ett tag och en tredje bok jag hade påbörjat låg de facto bortglömd på udda plats i fastigheten. Väl återupphittad är nu också den en genomläst volym som definitivt är värd att beblogga - och läsa.

Boken Gaza – från faraoner till islamister av Nathan Shachar är oerhört angelägen för den som vill söka fatta något av vad som sig tilldragit haver samt händer och sker i relationerna Palestina-Israel. Den är av samma höginformativa faktaförsedda och icke ställningstagande art som Ett land två folk – Israel-Palestina-konfliktens historia av Sören Wibeck som jag tidigare skrivit om här och här.
Nathan Shachar är liksom Wibeck journalist med avsikten att informera mer än att agitera. Lite nätsurfande visar att han varit Dagens Nyheters korrespondent i Jerusalem och nog kan bedömas som relativt pro-israelisk. Det märks inte nämnvärt i hans text som berättar om intentioner och åtgärder, splittringar, framgångar och strategibyten hos både Israel, PLO/Fatah, Hamas och andra samt hur personer betydelsefulla för utvecklingen (eller snarare invecklingen) kan ha tänkt och resonerat fram till och med förra sommaren*.

Efter att ha läst boken står det helt klart för mig att den som i konflikten vill dra fram andra sidans eller de andra sidornas oförrätter har tillgång till hur mycket material som helst. Vill man göra så och fortsätta springandet i ondskans ekorrhjul finns ammunition till högar av långsinthet, partiskhet och fortsatt hat, beskjutning och förtryck – för att inte tala om ren paranoia. Samtidigt visar boken mig att de inblandades avsikter bara sällan varit helt onda hos någon. Att demonisera bara någon är en föga rättvis eller fruktbar väg. Folk på alla sidor har tagit beslut och valt vägar de sett sig tvungna till utifrån de situationer som varit för handen och de beslutsunderlag de haft tillgång till. Avsikterna behöver inte varit lika onda som effekterna av (fel)valen. Till detta kan sägas att idag finns inga vinnare finns – bara förlorare på alla sidor!

En recension som också på ett bra sätt refererar bokens innehåll hittar man här.
Jag rekommenderar boken varmt till var och en som ids vilja ta reda på för att veta.

Den 18:e Mars i nådens år 2006 skrev jag här på bloggen – som läsaren säkert minns (?) – om den jätteintressanta boken Gryning över Kalahari av Lasse Berg. Jag hade då orden en sån bra bok!!! som rubrik.

Nu håller jag på med uppföljaren: Skymningssång över Kalahari – hur människan bytte tillvaro. Den är också bra men jag tycker inte den är riktigt lika spänstig och intressant som den förra. Andra boken tar vid där den första slutade det vill säga ungefär när människan som art lämnade samlar och jägarlivet i smärre grupper för att i stället i större gemenskaper sköta boskap och odla jorden. Liksom i den första har författaren intervjuat vetenskapsmän inom evolutionslära, arkeologi och paleontologi och sammansmält detta med sina egna erfarenheter från olika håll i världen.

Inte lika jättevass som ettan, alltså. Men klart läsvärd.

Den rubriken är det inte många som förstår – alltså en lämplig rubrik. I stället för vinoth ramachandra hade jag kunnat välja kwame bediako eller samuel escobar men troligen fortfarande skapat ganska många frågetecken även om man kanske börjat ana att det rör sig om namn. Och med stora inledningsbokstäver – Kwame Bediako, Samuel Escobar och Vinoth Ramachandra – hade namneriet nog varit tydligt.

Kwame Bediako, Samuel Escobar och Vinoth Ramachandra är tre evangelikala syd-teologer som medverkar med vardera tre kapitel i boken Jesus för världen, röster från den världsvida kyrkan som jag just läst ut. Jag rekommenderar de cirka 200 sidorna till var och en som är intresserad av att tänka utanför sin vanliga lagom-svenska låda.

Alla tre är syd-teologer – en afrikan, en latinamerikan och en indier. De kommer från den så kallade tredje världen som idag hyser majoriteten av världens kristna, dessutom i växande församlingar och kyrkor. De ägnar sig åt så kallad kontextuell teologi vilket betyder att de läser och förstår Bibeln utifrån de sammanhang de befinner sig i. De söker till detta förstå och tolka sina sammanhang utifrån Bibeln, Guds ord. Annorlunda uttryckt söker de – som den andra bilden visar – trovärdigt och äkta vara kristen Kyrka i förhållande till Guds ord och uppenbarelsen (1) och i relation till de människor av kött och blod Gud skapat och också friköpt i och genom Jesus (2).

Alla tre är evangelikala – hör samman med den kristna tanketradition vi i Sverige mest finner i den så kallade frikyrkligheten. Det gjorde boken lite speciell i mina ögon. Böcker med kontextuell teologi, ibland kallad befrielseteologi, har jag tidigare berättat om. Då har det oftast varit litteratur med romersk-katolsk bakgrund om situationen i Latinamerika eller med anglikansk och lutherskt perspektiv på de kristnas situation i Palestina. Det är böcker jag läst på engelska och de har nog dessutom varit avsedda för en ganska så akademisk läsekrets. I boken Jesus för världen, röster från den världsvida kyrkan är syd-teologernas bidrag översatta till svenska och urvalet av bidrag är inte lika akademiskt utan avsett för en vidare krets av läsare. 

Utifrån detta blir intrycket lite eljest men resultatet och de bärande idéerna blir väldigt lika.
De blir också väldigt olika en del framför allt svenskkyrkliga försök man kallar för kontextuell teolog. De försöken – den famösa Västerås-stifts-prästen är en extrem, Anna-Karin Hammar mer sansad – tenderar att offrar (se bilden igen) trovärdighetsrelation nr 1 och lätt panikartat söker anpassa sig till vad svensk välordnad övre medelklass tycker och anser när de vill undvika tal om synd, rättfärdighet och dom, förverkliga sig själva och må bra – trovärdighetsrelation 2. Svensk frikyrklighet – fast här har jag bara intryck utifrån – tillhör som oftast också den välordnade medelklassen och går därför ofta på samma nit – men kan ibland också göra sig skyldig till det rakt motsatta och bara betona Bibelns sanningar som man uppfattar dem, inte lidande människor och deras situation.

Jesus för världen, röster från den världsvida kyrkan är fullt tänkbar som kurslitteratur vis Svenska kyrkans grundkurs å Älvsby folkhögskola. Blive hur det vill med det: Köp den!

Bloggsurfade lite i inte alltför arla morgonväkten och fann att en del internetkrut används till att kommentera den famösa Västerås-stifts-prästen som tidigare i våras i ett par artiklar formulerade sin motvilja mot vad kristen tro klassiskt och enhälligt lär om Gud, Jesus och hur människan blir räddad från sig själv. Via länken pär parbring till höger kom jag via hans inlägg i saken – här – till beslutet Västerås Domkapitel tagit – kan läsas här – men också till en annan blogg som jag valt att lägga till i min länk-förteckning under namnet: Sofia Lilly Jönsson.

Jag har inte en levandes aning om vem hon är. Fann bara hennes skriverier i kyrkliga frågor intressanta. Välformulerade och tankeklara – typ. Därför blir hon en av de bloggare jag länkar till och med henne har jag nu tio individuella bloggar som jag länkar till*.
Och tio skall det förbli! Inte fler. Snubblar jag över andra läsvärda jag för en längre vill länka till kommer alltså någon (lågfrekvent) att kastas överbord.

Västerås-prästen då – vad tycker jag?

Hon obstruerade Domkapitlets arbete med att pröva anmälan mot henne och kunde därför på grund av faktabrist varken förstås, accepteras eller avprästas. Det otyget gav tre års prövotid som påföljd. I klartext betyder detta att kapitlet är skithärsket på henne och egentligen ryter:
Skärp dig! Och sitt still i båten!
Kanske finns rentav tanken att hon under de kommande tre årens punktmarkering, med fortsatt press att motivera sig, själv skall komma till insikt och välja väg – rätta in sig efter vad kyrkan tror, lär och bekänner eller lämna skutan.

Värst vad det blev många nautiska anspelningar i detta inlägg.

Nu är det färdigflyttat.
Alltså inte in men väl ut.
Alltså inte vi men lilla Tyra (med mamma och pappa).

I Luleå har vi befunnit oss både igår och idag hjälpandes till med utstädning av den tvåa som den unga familjen lämnar för att i stället få till mer späjs i en fyra rakt över gården. Två dagars jobb och sällskap med barnbarnet (med föräldrar inom parantes).

Tyra gillar farmor!! Hon gillar farfar åxå men farmor gillar hon helskarpt.

Madammen i mitt liv blev punktmarkerad två dagar i sträck vilket gav komplett arbetsutrymme åt alla andra inblandade – mormor, morfar, farfar, mamma, pappa igår, mamma, pappa och farfar idag. Föräldrarna in-flyttade för brinnande livet och vi andra ut-städade lika frenetiskt. Farmor Tyra-passade, ansvarade för marktjänsten och tog i övrigt i så gott det gick – men Tyra tär på heltid.

Mycket filmande blev det inte. Inget igår men väl vid ett par tillfällen idag. Det ned till knappa två minuter redigerade resultatet kan beskådas här. Tro inte att filmens stillasittande sekvenser är representativa för den lilla tösens vanor. Springa, leka, bära, rota och vara allmänt utför och i vägen är mer normaltillståndet. Och givetvis glädjespridande. Att man sedan måste äta och kort avnjuta en film på mammans dator innebär dock stillasittande filmtillfällen.

Nu är de tre i alla fall inne i sin nya lya och det gamla grytet är tömt.

Som alla vet finns det filmer av allehanda slag – drama, sci-fi, action osv. Sedan TV-systemet blev digitaliserat har tillgång på film och serier ökat enormt samtidigt som utbudet paradoxalt verkar ha minskat. Det är pang, bom, dunder, mord, deckare, brottsplatsundersökare och knäppa patologer överallt och parallellt i en massa kanaler. Visst finns några brittiska ljus i deckarmörkret och den isländska serien Svartir englar verkar också vara en höjdare men faktum är att jag tycker det mesta verkar vara duplicerat yankee-skräp.

Då vi numera har telefon, dator, TV och allt via bredband kan vi också mot liten extraavgift välja en massa annat icke kanal-bundet om andan skulle falla på. Och det gör den ju ibland. På OK och i Kooperativabutiken kan man också hyra film. Så utbudet (av skräp) är stort.

Men inte bara skräp finns att tillgå. Bra saker också. Den senaste veckorna har jag och madammen sett tre filmer jag vill rekommendera. Alla har beskrivningen – based upon a true story – som det brukar heta när det är en dramatisering med verklighetsunderlag.

Gudar och människor – som till råga på allt är på franska – är den långsammaste av de tre. Långsammaste handlar om tempot, inte tråkighet. Den handlar om ett gäng kristna munkar i ett kloster i en muslimsk by i Algeriet under landets befrielsekamp mot Frankrike ungefär år 1960. Vill man ha en illustration till de kristna begreppen efterföljelse och uppfylla sin kallelse är den filmen bra och mycket tänkvärd.



Fair game kan peppa ens civilkurage en hel del. Handlar om hur de lögner som föregick USA-alliansens ockupation av Irak avslöjades och hur avslöjandet sedan i praktiken tystats ner. Genom en kompakt mytbildningskampanj hetsade preident Bush den andre, mot bättre vetande om motsatsen, fram tron att Irak hade massförstörelsevapen – som man sedan aldrig hittat efter det att man ockuperade landet. Sean Penn spelar den före detta diplomaten som likt en David mot Goliat i sanningens namn gav sig på förljugenheten – allt som sagt based upon a true story.


Amazing grace som vi har sett ikväll förespråkar den kristliga dygden halsstarrighet – eller uthållighet om man tar ett vackrare ord. Eller hur sanning och glöd driver fram arbete mot alla odds. En sådan där grundlig engelsk historia som handlar om William Wilberforce´s kamp mot slaveriet och slavhandeln, om alla trista real-politikers alias profitörers motstånd och hur kämparna också bryts ner av kampen. Klart sevärd.
Amazing grace är titeln på en välkänd kristen sång, gärna med säckpipa som instrument. Han som skrev den var en före detta slavskeppskapten som blev omvänd.

Kategorin Predikaren 12:12 skulle kunna användas om dessa filmer men jag väljer att fortsätta att ha den reserverad för böcker. En speciell filmkategori skapar jag inte utan den får sorteras in under Allmänt.

Någon gång i slutet av 1974 erhöll jag ett rekommenderat brev märk Militärärende av vilken jag erfor att fosterlandet önskade se mig som gäst vid Kungliga Nittonde Infanteriregementet i Boden från och med juni månad 1975 och tio månader framåt. I sin gränslösa generositet förpliktigade sig nationen att under denna tid bestå mig med mat, logi i flerbäddsrum eller annan förläggning samt med andra gossar i samstämmig och enhetlig klädsel delta i inrutade aktiviteter och erfara kvinnofrid – eller snarare kvinnofrihet.

Den på posten – då fanns det riktig post – hämtade försändelsen fick för alla mina hakor bestående konsekvenser. Reglementet vid Kungliga Nittonde – och annorstans – stadgade att om hakor vid inryckning var försedda med skäggväxt fick sådan bestå men om så icke var fallet skulle till varje morgons tidiga bestyr ingå att noggrant skala av allt som eventuellt där växte och grodde. Alltså lät jag lurvet växa till sig under våren*.

Sedan dess har jag haft skägg. Madammen i mitt liv har svaga minnen från vintern 74-75 innan vi blev ett par men våra fyra barn har aldrig sett sin fader utan skägg - bara långsamt färgväxlat och mer eller mindre välansat.
Mest mindre välansat – faktiskt. Det tillsnofsas så sällan att jag mellan varje gång glömmer av vilket djup trimmern skall ställa in för. Eller höjd, beroende på hur man ser det. Eller är det längd?

Denna morgon blev det för kort!
Ser bara sådär modernt rått orakad ut - typ rårakad.
Försnyggningsresultatet alltså bara pannkaka!

Bilden? En gammal sak. Effekt av förvrängningsfunktionen i läpp-tippens kamerafunktion.