fjäll & tanke 1
De inlägg som alla överst är prydda med en av sommarens bilder av Lapporten är senare renskrivningar av vad jag händelse- och tankedagboksförfattade under den veckas fjällvistelse jag och madammen gjorde sommaren 2011. Detta är det första av 6-8 stycken.
Fredag 22 juli runt 08.00.
När du som läser detta läser detta finns jag inte längre kvar. Alltså kvar där jag skriver detta här i Björkliden. Att jag sedan är kvar i Älvsbyn där jag renskriver det jag nu skriver här är liksom en annan sak. Men här är jag inte kvar. Då. Eller nu. Eller sen. Beroende på hur man ser det.
Vi kom till Björkliden igår vid 18-tiden. Den platsen är vårt och mitt OAS-möte – om man vill kalla det så. Plats och tid för stillhet, fokusering, tanke – och frukost!
Samma dag efter 14.00.
Efter den nyss omnämnda frukosten packade vi, tjäckade ut från vandrarhemmet och startade vår vandring. Tält och en och annan annan till dottern med pojkvän* utlånad pinal var återtaget och tillsammans med allt vi har med oss sorterats till kategorierna sådant knutet till säck och traska och sådant som lämnas kvar i bilen. Till den senare sorten hör civiliserade kläder, böcker, mm. Med saknad skiljde jag mig från den bok jag för närvarande läser, en förfärligt intressant sak jag kommer att återkomma till.
En 2-4-dagars vandring är planerad via Abisko in i Kårsavagge. Inte bara planerad utan nu också påbörjad genom första etappen om lite drygt 2 timmar till trädgränsen där vi rastat, ätit och nu är i läge att gå vidare i kalfjällsdalgången.
Runt 21.00 – nära Kårsavaggestugan.
Den väg vi skulle vi nu har traskat.
Den mat vi skulle vi nu har smaskat.
Det godis vi burit vi nu har snaskat.
I jokken invid vi oss rena plaskat
och i sakta mak sen i omgivningen maskat.
Så kan jag, renons på poetisk och stilistisk förmåga, dikta sittandes i tältet efter etappens slut. En skön dag. Sol hela tiden och runt 17 grader i skuggan – om det varit skugga.
Egentligen vet jag inte vilken fjälltur i ordningen detta är för mig och madammen i mitt liv. Tälttur alltså (i något fall med inslag av natt i STF-stuga). Vi har dagböcker från alla turer. Varje sommar 1976-1981 är vi säkra på att vi gick, nu när vi sitter och försöker minnas ihop. Sommaren 1982 flyttade vi in i huset men katten vette om vi inte tog oss tid att gå också då. 1983 hade vi småbarn och under åren efter blev det ju fler av den sorten**. Nu är de alla stora och därför har vi sedan ett par tre år kunnat ta rejäla återfall i fjällvandring.
När man varit gift i över 30 år behöver man inte snacka och desperat underhålla varandra hela tiden. Vandringen innebär därför att man går ganska mycket i egna tankar. Vad madammen tänkt vet jag inte. Fotograferar gör hon mer än jag, liksom observerar blommor och fåglar hon visar mig på.
Och jag tänker på allt möjligt. Bibelsynsfrågor till exempel. Och hur man i kyrkan rimligen står för stora framtida och nödvändiga tankeskiften om hur man skall vara en Jesus-fortsättning i en sekulär tid – en tid vars sekulära grad så få verkar ha fattat eller vilja fatta.
I vart fall är dagen slut. Jag bär med mig ett litet tvåspråkigt gideonitiskt Nya Testamente och tanken jag har är att jag skall läsa Paulusbreven i kronologisk ordning - och tänka.
Men då måste jag ju sluta skriva! Och det gör jag nu.
* Begreppet pojkvän känns lite korkat men jag hittar inget bättre. Bägge ungdomarna är ju faktiskt plus minus några år kring 30. De jobbar i Björkliden denna sommar.
** Med barnen små och halvstora bar det i alla fall ofta till fjälls både på vårvintrar och sommar och/eller höst. Vi valde då att bo oftast i Jäkkvik och spankulerade bara dagsturer.
