knallar bland tallar
En stunds cykeltur utanför Älvsbyn och inom synhåll från vårt köksfönster ligger Rackberget. Hela berget är ett så kallat kalottberg. Detta innebär att toppen ligger ovanför vad som kallas högsta kustlinjen och således aldrig var vattenöversvallad när inlandsisen drog sig tillbaka och landhöjningen satte igång. Toppen var ett skär i en skärgård av en massa andra bergstoppar runt det som idag är Älvsby tätort.
Delar av Rackberget är naturreservat där det i av annat berg skyddad södersluttning växer blommor och blader som annars återfinns i Mälardalen, inte här uppe strax under Polcirkeln. I reservatet finns några strövstigar upptrampade och det var huvudslingan vi traskade. Först uppför i 1,5 km till toppstugan och sedan 2,5 ner till cyklarna igen. Denhär turen brukar vi göra någon gång då och då, inte minst i bärtider, och det är märkligt att välkänt kan vara nytt – varje gång.
Det finns tallar för alla stämningslägen och situationer högst upp på berget. Knotiga vridna rackare, brutna, lutande, döda och levande huller om buller. Två ganska unga träd höll om varandra. En gammal dötall såg ut som om den dansade med en yngre och fick mig att tänka på visan om Fredrik Åkare och unga fröken Cecilia Lind. Två andra såg ut som gamla fyllon som stöttade varandra och ytterligare två liknade situationen när en icke alltför berusad tonåring söker stödja och trösta en aspackad kompis som spyr. 
På nedvägen såg vi från en utsiktsplats ett exemplar som väl skulle kunna platsa bland enterna hos JRR Tolkien.
Tre timmar tar turen hemifrån och hem igen. Då tar det väldigt lugnt uppe på toppen, fotograferar och intar förfriskningar, knallar bland tallar och får tankar i skallar, nästan fler än man pallar - om man får ordleka så dåligt.
Klicka på bilderna så växer de i storlek.
Läs mer om Rackberget här. Sök upp Rackberget via Google Earth - panorera!!
