stigstrombergsson

En präst som är betydligt yngre än jag – Pär Parbring – skrev för en tid sedan ett inlägg på sin blogg* för att uppmana till samtal om framtidens kyrka. Det ämnet är med förlov sagt vidlyftigt och någon kommenterade hans passning med en länk till vad som skrivits på kommentatörens egen blogg. Seende detta utlovade jag att göra sammarlunda vilket jag inte gjort. Denna försummelse blev jag påmind om när jag för någon dag sedan läste Pärs då senaste inlägg.

Framtidens kyrka – och han funderar i ett tjugoårsperspektiv...

Det är för långt för mig. Visserligen lär jag enligt den samling av 130 lösryckta Stig-repliker en av höstens grundkursare sammanställt någon gång ha hasplat ur mig det begåvade: ”Hm, om 50 år… då är jag 107…” men faktiskt tycker jag tjugo år är för mycket!
Varför jag tänker så beror nog på att jag inte riktigt kan eller vill föreställa mig tillvaron bortanför den punkt jag har mänsklig möjlighet att påverka**. Om tjugo år är jag nästan 80 – om jag fortfarande är på banan. Så tio år blir mitt sikte! Alltså ett par tre år efter min pensionering. Vad ser jag då?

När jag hade hunnit såhär långt kom jag att fundera vidare efter några tanketrådar som bland annat gav avsnittsrubriker som En imploderande kyrka, En förledande kyrka – del 1 och del 2 samt kanske nåt till av samma uppmuntrande karaktär.
Kommen så långt gjorde jag halt i mitt tänkeri och undrade: Är jag såhär negativ!! När jag läste vad jag skrivit och tänkte på vad jag skulle skriva fann jag mig vara rent destruktivnegativ – typ. Och det är jag ju inte. Tvärtom är jag ju en glad lax som i kyrkliga utvecklingsfrågor bara kan förefalla vara något mitt mellan småsur och rejält härsken.

Dödsrikets portar skall inte bräcka Kyrkan! 

Det har gällt i alla tider, kommer att gälla om tio år och också om de tjugo åren som den andre bloggaren lade som perspektiv. Det gäller den kristna Kyrkan och då den Svenska kyrkan är en del av och ett uttryck för denna Kyrka delar den hennes obräckbarhet – faktiskt.

Egentligen är bilden om dödsrikets portar intressant. Ofta tänker vi i bilden att Kyrkan – både den kristna och den speciellt svenska – är under attack från motståndare av mer eller mindre läbbigt slag. Som om kyrkan var en befäst stad där porten är den mest befästa punkten som de runt omkring staden kryllade belägrarna angriper. Och dessa är en blandning av liberalteologer, sekulariserande kyrkopolitiker, lagstiftare, djävlar, demoner, folk med upplevelseinriktad New-Age mentalitet, lagiska evangelikaler och känslosvärmare av alla slag.

Men det är ju inte så det är.
Det är inte den attackerade Kyrkan det handlar om utan den attackerande.
Kyrkan med Kristus i ryggen, han som har all makt i himmel och på jord, angriper till och med själva Döden i förvissningen att Dödens starkaste kraftpunkt kan brytas ner.

Utifrån detta – att Kyrkan tror på den Uppståndne som levande – ser jag positivt på framtiden. Visserligen kan jag tänka om tiden efter min pensionering Efter mig syndafloden! men det är bara gammelmansprat. Om tio år är Jesus fortfarande uppstånden, Förlåtelse ges till människor, Dopet införlivar folk med Kristus och i Mässan ger Kristus sig själv till lemmarna i sin kropp – och Bibeln är fortfarande Guds ord.

Fast strukturerna där detta skall ske, statistiken kring, procenter hit eller dit, anställningsvillkor, folkförankring och ekonomi kan ju vara helt andra än idag. Kring sådant kan det vara anledning att vara både surmagad och härskentänkt – men det är som en annan sak.

Med denna framtidstanke önskar jag läsarna ett GOTT NYTT 2011
samt avstår från att ge en tillbakablick på 2010 – framsynt som jag är.

Egentligen är det ganska trist att åka tåg.
Men också skönt. Slappt på något vis.

Klockan 06.21 var det tänkt att tåget skulle gå från Älvsbyn. 07.05 skedde uttuffningen. Med tanke på det tågresekaos som brukar vinterdrabba nationens mer sydliga nejder är det ju knappast ens att betrakta som en försening. Mest som ett litet dröjsmål på en ca 100 mil lång nattresa. 08.10 for vi från Boden cirka en timme sent. Om 25 minuter kommer vi till Murjek enligt högtalarmedelande.

Tåget går alltså norrut – mitt i mörka vintern. Undan från det lilla ljus solen ändå kan skapa söder om polcirkeln. Undan från den starka kyla som präglat de östra delarna av BD-länet* – men som nu släppt – upp till den mer västliga fjällvärmen**. Det är jag och madammen i mitt liv som är på väg till Björkliden och där gissar jag att jag senast kommer att kunna publicera detta skriveri sedan vi kommit fram och på hotellet erhållit nätkänning på nytt – om det inte går under resan.

Vi skall nyåra i Björkis. Helpension på hotellet med möjlighet till skidåkning i en, skriver EN, elljusupplyst backe och ett dito illuminerat skidspår. Blir det för kallt och/eller blåsigt blir det väl någon timmes promenad, annars bara jäsande och läsande på rummet mellan måltiderna. För läsaktiviteter är vi lika välrustade som för skidåkning men då vår packning var tvungen att bli bärbar såg jag mig nödd och tvungen att ta med annat läseri än vad jag ursprungligen tänkt. Det blev en julklappsbok, en pocket madammen köpt (för att jag inte bara skall läsa facklitteratur) och en höglärd Bibelvetenskaplig ganska liten bok. Det tänkta mellandagsläsningsprojektet med The Birth of the Messiah av Raymond E Brown (drygt 700 sidor) med Nya testamente på grekiska och en ordbok blev jag nödd att lämna hemma. Återkommer sannolikt sedan det jag i stället tog med är färdigläst.

Då resestarten var innan tuppen skodde sig kryper slummerlusten allt närmare nu strax efter 9. Nattmörkret viker för en grå mulen gryning men vi reser som nämnts från ljuset in i polarnattens mörker...

Nikkaluokta på sjätte plats!
Älvsbyn kallast i landet i natt: -37,8.
Enligt SMHI.

-37,8 är ju inemot 40. Tiondelar på utetemperaturer är löjligt.
38 blir ju 40 då man ryser när man ser termometern.

Det är kallt nu. Rejält kallt. Lyckligtvis har vi fjällvärme och slipper den direktverkande el vi hade förut. Idag skulle elmätaren snurrat så man kunnat slipa skridskor på den – om vi haft det systemet alltså. Älvsbyn brukar anses vara något av ett kallhål om vintrarna, värmegrop på sommaren. För ro skull gick jag därför nyss ut på SMHIs hemsida för att kolla extremtemperaturer detta dygn. Kanske var vi kallast i landet. Icke så. Minusgrader i hela konungariket och rejält kallt i Norra Norrland där siffrorna är som följer:

> Nikkaluokta-34,8
> Älvsbyn -34,7
> Kvikkjokk-Årrenjarka -34,1

Då kyla i dessa formet faktiskt är värd att skryta med blir det småtrist att bli slagen med bara en tiondel. Den kan synas oväsentligt men blir viktig. Jag bor ju kallare till än alla släktingar och alla vänner och bekanta som inte har förmånen att vara Älvsbybor – utom en. Bloggkompisen Ylva Sarri – länk längst ned till höger – har hus i Nikka och därmed en tiondel till godo. Hoppas hon klär sig varmt.

Hej!

Jag heter Tyra.

Jag är snart tio månader och har lånat mig en dator och sitter å skriver. Jag har ingen egen blogg att publicera mitt skrivande i – har inte ens en egen fäjsbåck – men jag får låna farfars. Det går nog bra. Farfar är faktiskt hyfsat snäll och dessutom ganska lättlurad. Fast det var en underdrift. Han är faktiskt duktigt manepelerbar – eller vad det nu heter.

Jag och min mamma och pappa kom i alla fall till farmor och farfar på Annandagen. Det är det första jag vill berätta. Ur min golvnära synvinkel verkar det ändå lite konstigt. Varför heter det Annandag när den dagen är som vilken annan dag som helst? Som jag ser det. Märkligt. Jag gissar att det är en såndär konstighet som några vuxna hittat på. Det är ju i alla fall välling å blöja å leka å gröt å potta å sova å byta å... – ni fattar: säjm prosider as ävry daj, om ni ursäktar min engelska. En dag är som vilken annan-dag som helst.

Dethär med en Annandag som är som vilken annan dag som helst är en sak som visar att vuxna inte kan vara speciellt smarta. Det är min enkla tes. Några dagar hos farmor och farfar ger många ytterligare belägg för samma sak. Särskilt farfar framstår som lätt korkad, om jag skall vara ärlig. Men han är en stor tillgång när man inte vill krypa – faktiskt. Han kan tänka sig att kånka runt med mig i famnen i rum efter rum som han inte verkar ha någon koll på trots att han bor i huset sedan långt innan pappa föddes*.

Att farfar har noll koll visar sig bland annat att han frågar Var är lampan? i vartenda rum han bär in mig i. Och flera gånger i samma rum med bara minuter emellan. Är det smart? Tyder mest på att han inte fattar ett dugg. I alla fall inte när det gäller elen. Men han blir skitglad när jag kastar en förströdd blick på armaturen och säger mm-pa.
Han verkar också tycka det är kul att bygga torn av klossar. För att han ska kunna hålla på med det måste ju någon riva tornen. Jag ställer upp på det, eftersom han verkar tycka han har rolig när han bygger.

Vi kom alltså på Annandagen och var till en annan dag. Och sedan till en annan dag till – idag. Nu bär det hem till Luleå till min egen tvåa på Porsön. Där har jag två medfödda tjänstehjon som är bra att ha till det mesta. De fixar tvätt, mat och allt jag för livets uppehälle behöver. Trevliga typer, faktiskt. Var och var annan dag.

Undrar förresten vad farfar blir till att göra nu när jag inte är där som umgängesterapeut. Troligen redigerar han film. Han verkar ha det som hobby. Och så lägger han filmsnutten på ANDRA BLOGGEN där du som läser dethär kan titta. Klicka här.

Ja, det var allt jag ville berätta denhär gången.
Ha det bra tills jag hör av mig en annan dag.

Tyra
 

Mellandagarna innehåller minst ett stressmoment det sällan reflekteras över: överflödet av läsalternativ där de sist inkomna julklappsböckerna bara just är de sist inkomna överst i högen. Lite av ett problem, faktiskt, då inte ens alla böcker från förra julen är lästa. Eller från julen ännu året innan. Eller från ett par födelsedagar.
Skrivet så frestas kanske läsaren att tro att jag vad gäller de bokstäver som skall befinna sig under näsan är ganska slapp, rentav loj. Alltså att jag inte skulle ta dethär med läsning och böcker på allvar. Till sådana som tror att jag är en sådan säger jag bara: Det är så fel som det kan bli!!

Nej, läsning är något seriöst och då inte minst det så kallade Mellandagsläsandet. Innan terminslutet funderade jag över ett Bibelvetenskapligt läsprojekt att ägna mellandagsrofyldheten åt. Fast kanske skulle jag mot mina vanliga rutiner i stället ta mig ett par skönlitterära veckor och avverka förra julens pocketböcker. Eller – en tanke sedan igår – de alster som inkom i hårda paket alldeles nyss. Eller kanske en omläsning av något vettigt tidigare läst men ändå värt att återfundera utifrån.

Hur det än blir med detta gäller det som prio ett att avsluta den bok som just pågår och det gjorde jag tidigare idag då jag nådde slutet på Afrika – framtidens kontinent. Författaren Richard Dowden är engelsman och journalist och skriver på ett sätt jag först fann smått besvärande. Jag saknade systematik av den sorten att man i tur och samlad ordning behandlar olika områden i Afrika ur politisk, historisk, kulturell och ekonomisk synvinkel med kartor och tabeller som lämpliga tillhyggen. Så gör nu inte författaren som i stället bygger boken ur ett självberättande perspektiv där hans egna resor, intryck och tankar är startpunkterna. Men de är just bara startpunkter utifrån vilka han sedan, för att göra sina tankar begripliga för läsaren, väver in en massa fakta om historia, ekonomi mm.

Resultatet har blivit en fantastiskt innehållsrik och faktaspäckad bok skriven av en som utifrån sina tankar får andra – alltså mig – att tänka. Samt bli brydd över de förutfattade meningar och fördomar jag som nordeuropeisk man påstås ha i relation till 13 olika Afrikanska länder söder om Sahara plus ett halvdussin tematiska kapitel om HIV/AIDS, Kinas inflytande, korruption etc. 

Summa summarum är det en mycket tankeprovocerande bok – om man vill sådant.
Given kurslitteratur på skolans Volontärlinje nästa läsår!

Vill man läsa handelns beskrivning kan man göra det här.

Tyst det är i huset…

Jodå! Tyst det är i huset fast det är långt efter midnatt råder. Tippe-tippe-tipptapp hörs inte alls. Inte ens som köldknäppar i fastigheten. Endast pappan är vaken när detta skriveri påbörjas. 

Julaftonen blev som jag antydde i förra inlägget en god afton. Givetvis tog det lång tid innan dan-före-dan-förberedelserna var klara. Till dessa hörde detta år en gemensam den-23e-middag med goda vänner och en hysterisk omgång av det presentrofferi som det så kallade Julklappsspelet innebär. I vart fall stöps det i säng vid 03-tiden på Julaftonsmorgonen och väckarklockan var då ställd på 9.

Julgröt på morgonen och – som brukligt – Julgudstjänst 11 i Älvsby näst intill fullsatta kyrka. Intressant församling på plats. Julbönen – eller Samlingen runt krubban som den kallas – är en utpräglad tre-generationers-gudstjänst med a lot of annars inte regelbundet kyrkbänksnötande människor på plats. I vart fall inte regelbundet kyrkbänksnötande i Älvsbyn. Gäst- och hemvändarfaktorn är stark och som sagt ofta tre generationer. Så var det ju också fordom när mina föräldrar kom för att fira jul med oss. Flera jular blev det i kyrkan jag, madammen och barnhögen mötte farmor och farfar och därmed inledde den för oss två i mellangenerationen ganska tuffa dagen.
I år var vi dock bara två generationer på plats men den tredje låg i vägens riktning då vi senare under eftermiddagen skulle ge oss på resa…

Hem efter gudstjänsten – fast förbi på mamma och pappas grav – för fika och utdelning av julklappar ej knutna till den unga familjen i Luleå. Högen av paket har minskat avsevärt jämfört med den tid barnen var små, mina föräldrar och bägge svärföräldrarna ännu var i livet och madammens syskon med respektive och barn böt klappar med varandra. Väl vetandes att minnet förstorar saker påstår jag ändå att paketberget då och då ville nå upp till nästan halva julgranshöjden. Så dock inte längre – tack och lov!

Så iväg till Luleå. Trafikkaoset media sysselsätter sig med förelåg inte. 17 minus och uppehållsväder är ju ingenting för ett tufft gäng norrbottningar. Rena shortsvädret, faktiskt.

Julaftonen blev sedan bara SÅ fin. Hattifnatten – alltså den äldre av sönerna och den tredje i barnahögen men numera mest benämnd Tyras fader – hade med sin fästmö och sambo – Tyras moder – inbjudit sina ”gamla familjer” till knytkalasjul i tvåan på Porsön. På ett listigt sätt hade den unga familjen lagt ut delar av matprojektet och annat på entreprenad och därtill fixat mycket själva. Den som var minst och inte begrep något var i centrum när gammelmorfar, gammelmor, vanlig mormor och morfar, farmor, farfar (alltså jag), två fastrar, en farbror och en morbror gästade fastigheten.
Läsare av min blogg och kännare av mig i övrigt vet att orden hos mig sällan tryter och att tunghäfta inte är min främsta egenskap. Ändå vill jag säga att glosor inte på långa vägar täcker de känslor och den stolthet jag har. Och glädje. Och allt. Tack Jonte och Helene!!

Vid 22 styrdes kosan västerut och knappa timmen senare var vi lyckligt hemma. Lite TV, lite pyssel med filmredigering – resultatet här – och bara lugn och ro gav kuddkontakt ett par timmar efter midnatt. Väckarklockans noll-sex-inställning för eventuell dagen-efter-dopparedagen-otta ignorerades sömnigt men strax efter ½8 kom TVn igång och nu efter 10 går reprisen. Bara jag och madammen är vakna. Tre vuxna barn sover.

Senare idag decimeras skaran något då Snorvan – den yngre av döttrarna – reser till Björkliden för att jobba. Och i morgon kommer Tyra med föräldrar för sin tredje julklappsutdelning. De kalasar i dagarna tre – några paket till den lilla igår, en del till och från dem alla idag hos sonsambons familj och i morgon motsvarigheten här.

Till sist: En julnattsmässa i går kväll säg 23.30 hade inte varit helt fel. Suttit fint – typ. Som en intätning av människoblivandet som ju julen bakom gröten, skinkan och lilla äppelbiten faktiskt handlar om. Inkarnation heter det där på finspråk. Handlar om att Gud blev människa och att vi i den människan – Jesus Kristus – ser, vet och förstår hur Gud är. Konkretiserades Gud så i Betlehem är ju en jul-natts-konkretisering av Jesus i bröd och vin en rimlig konsekvens.
Ska ta upp saken med kollegorna i församlingen…

Vi har kommit hem från en oerhört fin Julafton i Luleå. Det blir säkert tillfälle att berätta om den sedan. I midnattstimmens rödaste rapp meddelar jag nu bara att det på ANDRA BLOGGEN finns en ny dryga två minuter lång film med Tyra Isabelle Strömbergsson i huvudrollen.

Hur länge är en nyhet en nyhet? Egentligen?
Media i alla dess former har nu dagarna i ända på bästa nyhetstid rapporterat att det snöar, blåser och är kallt. Som nyhet betraktat var det väl aktuellt i ett par dagar för någon vecka sedan men nu visar medias intresse för att det blivit vinter samma envishet som själva kylan.

Byt spår!
blir min maning. Eller ägna samma intresse åt andra långtidare som situationen i Zimbabwe, ockupationen av Palestina, utförsäkrade sjuka, förföljelser av kristna och andra oliktänkande i Irak och annorstädes.
Byt spår – till vadsomhelst!*

Julen lackar i vart fall närmare och de sista – sparsamma – inköpen är gjorda. Då under-sökningar visar att folk i gemen faktiskt inte vad gäller förra julen kommer ihåg vad de fått och av vem men väl minns var, hur och med vilka de julade är det ju ganska meningslöst att presenta i övermåttan. Något någon behöver är i och för sig vettigt att tänka på men utöver vad som behövs kan ju givandet minskas ganska kraftigt.

Fast samtidigt är det ju kul att ge. Bara för att man vill. Som med Tyra till exempel. Alltså barnbarnet som snart är tio månader. Till henne är det kul att ge – fast hon inte fattar eller kommer att minnas vad, av vem eller varför.
Vi skall dit i morgon. Hela surven. Tyras pappas ”gamla” familj. Vi ska jula tillsammans med Tyras mammas ”gamla familj” vilket innebär tolv vuxna och ett litet barn i en tvåa på Porsön. Knytis. Trevligt.

Bengt-Urban Fransson skriver i Lokala Världsbladet. Han brukar inte sticka under stol med att han är troende och kyrkligt aktiv. Jag rekommenderar dagens ledare som är bra, rentav uppbygglig. Dessutom bildförsedd med julens centrala inneåll**.

Gissningsvis återkommer jag i bloggandet på Juldagen eller Annandagen.
Nu pausar jag för att fira helgen och önskar därmed läsekretsen en riktigt

GOD OCH VÄLSIGNAD JUL!

De fösta åren av min levnad tillbringades mediamässigt med Sveriges Radio som etermedia. Program 1 och Program 2 noga räknat fast 3-an tillkom efter några år. Programkonsumtionen var Småbarnskvarten i P1 varje morgon 08.15 och Barnens brevlåda med farbror Sven en eftermiddag i veckan – tror jag. I övrigt innebar etermediabruset att råka höra vad föräldrarna valde att lyssna på typ Nyheter med dagens eko 17.00*.

TV4 tillkom – men då var jag ganska stor – och därmed var etermedie-situationen etablerad för flera år framåt och gav en lagom intressant mix av naturprogram, nyheter, filmer, serier av olika slag. Bland deckare var det amerikanare som Colombo, Baretta, Kojak, Spanarna på Hill Street som dominerade men ibland utmanades de av engelska klurigheter som till exempel den med kommissarie Daglish. Den enda svenska deckare jag minns var en gammal svartvit historia som hette Halsduken eller nåt sånt.

I och med att bara tre kanaler nu bara är ett minne blott har deckarflödet blivit oändligt och jag har utvecklats till en fena på att lösa mysterier, ana konspirationer samt hitta både ledtrådar som finns och inte finns. Britterna har kommit på bred front: Morse (numera efterföljd av Lewis), Mördare okänd, Morden i Midsomer, Lynley är bara några exempel. De amerikanska har tippat antingen åt det ganska ointressanta pang-bom-dunder-explosion-käftsmäll-aktion-hållet eller i riktning KLSSP** med Jordan och numera Bones i spetsen***.

Om alla dessa kan nu sägas att de vad det verkar går på minst tre kanaler som ingalunda är i takt med varandra utan befinner sig i olika faser av karaktärernas relations- och intrighistoria. Någon kanal kör ett eller två avsnitt i veckan medan andra nöter på med ett varje dag. Själva deckarföljandet blir i sig ett pussel och mysterium och då livet inte enbart innebär zappande i vardagsrummet kan inget av det myckna egentligen längre följas.
Det som borde vara en rikedom skapar alltså i stället irritation och otillfredsställelse vilket gör att jag dristar mig att travestera Mästarens**** ord till följande visa utsaga:

”Vad hjälper det en människa om hon kan se alla världens deckare men inte kan följa en enda?”

Söndag kväll är vad det är och ett nytt blogginlägg måste bara gå av stapeln. Tittar jag på statistiken över hur många som förutom jag själv läser min blogg ser jag att kurvan över besökare har ”toppar” som sammanfaller med de datum jag publicerar något på bloggen och ”annonserat” detta på Facebook – eller dagen efter. Däremellan sjunker nivån och alltsammans svajar mellan 30 och 50 unika datorer varje dag som inte verkar ha annat att göra än att kolla här.

Om nivån 30-50 är något att yvas över vet jag inte och bryr mig inte speciellt mycket om heller. Tvärtemot vad man kan tro har jag ingalunda läsekretsens väl och ve i sikte när jag knapprar – i vart fall inte i första hand. Tidigare har jag nämnt det* och jag nämner det igen att mitt bloggeri primärt har mitt eget åsikteri och leklynne som drivkraft, alltså att jag tycker det är kul att skriva om det som intresserar mig. Därför är bloggen varken mångsidig eller ensidig – bara slagsidig till förmån för vad som för tillfället rör sig i min nu lätt frostskadade jullovshjärna.

Lokala Världsbladet** gladde mig med en artikel igår. Den går inte att få fatt i via tidningens hemsida men då exakt samma sak kan läsas på annat håll återfann jag den här. Läs artikeln och fröjdas. Dessutom visar det ju att folkhögskolan med sin satsning på en Volontärlinje verkligen är i tiden.

Tidningen Dagen på nätet nämner ett par saker värda att fästa uppmärksamheten på. Bolivia erkänner palestinsk stat tycker jag är en positiv nyhet. Hoppas bara att Sverige med eller utan resten av EU också uppmuntrar folkens självstyre genom att snarligen göra detsamma. På bloggen minstabröder finns mer om saken här samt därtill ganska avslöjande röösansvärda och i ensidighet väl rothade kommentarer.

Att Sveriges fortsatta utvisningar av irakiska flyktingar oroar både Europarådet och FN:s flyktingorgan UNHCR skriver Dagen i en annan artikel. Bra att tidningen tar fasta på detta och på de irakiska kristnas situation sedan det krigståg som George W Bush genomförde ”befriade” irakierna från fruktan, förtryck och allsköns elände. Tycker det skulle vara intressant om Dagen drog åt sina massmediala tumskruvar ett varv till och uppmanade sitt parti Kd att lämna den regering partiets ömkliga rester ingår i och som har en så initiativ- och empatilös moderat migrationsminister.

Idag slutade höstterminen på folkhögskolan. Sedvanligen innebar det gudstjänst, tårtnålning, avsked och personalträff (som jag skolkade från). Eftermiddagen kom i stället att innebära snöröksbilfärd tillsammans med madammen och hennes arbetskompis med lagvigd madam till något av ett surprise-party vid julbordet i Rahlp-Lundstens-gården i Ersnäs. Om en stilla trevlig måltid med hustrun och ett par goda vänner är surprise, förstås. Tillika i Ersnäs. I vart fall är jag hemma nu kombinerat vecko- och terminstrött.

Gudstjänst med hela skolan som firare i skolans kapell första lektionstimmen är speciell. Fenomenet återkommer 4-5 gånger varje läsår. Genom åren visar det sig att skolprästens – alltså mina – anföranden liknar en skiva som hakat upp sig i två spår: Människoblivandet och Ställföreträdandet skulle kunna vara namnen på spåren – typ. Också gudstjänsternas framväxtmönster påminner om varandra. Tillsammans med elever som känner sig så sång- och/eller instrumentsugna att de vill vara med i ”tillfälliga kören” plockar piano- och gitarrspelskunnig lärarkollega ut några sånger dessa vill sjunga. Med tonvikt i dessa (inte alltid sakrala) låtar + ett par psalmer väver sedan skolprällen – alltså jag – en förkunnelse i tanken att det skall vara ett tilltal om Gud, om Guds kärlek till människorna, om hur den syns i vad Gud i och som Jesus är och gör. Och så ber vi. Tillsammans.

Hur det ”faller ut” vet jag inte. Jag vet bara att jag har en fascinerande församling unga och medelålders vuxna framför mig. Den förkrossande majoriteten är tämligen o-kyrkade – i några fall av-kyrkade*. En del har annan religion, mestadels Islam. Med några undantag när kommer de inte att nöta kyrkbänkar under de högtider som nu är framför oss.
Människoblivandet blir då viktigt såhär runt Advent och Jul. Alltså att Gud blev en människa och så delar varje situation av utsatthet, oro, flyktingskap, svaghet, sorg osv. På nära håll. Så att paradiset luktar jord som det stod i den andra av sångerna ”tillfälliga kören” sjöng. Därför är vi aldrig övergivna av Gud och with Jesus we can make it berättade ungefär tredje sången. Och Gudsnärvaron är grunden för låneordet Hallelujah under alla årtusenden – den första av körens och ena solistens sånger. Givetvis lästes Julevangeliet, sjöngs Nu tändas 1000 juleljus och Stilla natt samt som final solot O Helga natt.

Tårtnålning var det gemensamma avskedet från skolan av Svenska kyrkans grundkurs som i och med denna dag avslutar sin vistelse på skolan. Tårta åts och deltagarna fick folkhögskolans logo-type-nål att pryda klädesplagg med.

Avsked mer ingående sedan i Grundkursens klassrum. Tack och uppmuntran utväxlades deltagarna sinsemellan och vi lärare fick en släng av samma slev. Så erhöll jag en av en deltagare under lektioner smygritad bild av mig själv samt en samling om 130 lösryckta repliker av mer eller mindre lämpligt slag som i undervisningshastighetens ordström lämnat min mun och som en annan av deltagarna tagit sig för att teckna upp. Enligt den samlingen lär jag till exempel annat ha sagt apropå så kallad ”träsmak” efter en gudstjänst: Det är intressant hur det som känns trögt i hjärnan yttrar sig i arslet! En skojig samling att få. Jag hoppas verkligen att deltagarna och kollegorna behandlar materialet konfidentiellt.

Höstterminen med elever är alltså slut. Grundkursen återkommer inte efter alla helgerna och det känns tomt. Att få vara tillsammans med dem har varit en hedrande stimulerande arrbetsuppgift i möte med fashinerande och beundransvärda mycket olika människor.
Dock återkommer Allmänna linjen och Volontärgruppen och nya grupper väntar, bland annat en ny distans½fartsvariant av Svenska kyrkans grundkurs. En planeringsdag blir det dock nästa vecka men annars är jag alltså off duty till den 10/1 nästa år. Inte ens nyårslägret Livskraft skall jag vara med på detta år utan där skall andra kvastar sopa.

Således är det jullov – nästan.

Det är minsann inte ofta jag i betittandets form kan ta del av gudstjänster jag själv haft ansvaret att leda. Ibland är det när någon filmat dock möjligt att se och höra hur man själv syns och hörs. Så skedde vid glädjeämnet Mässa med konfirmation i Älvsby folkhögskolas kapell förra fredagen. Det inspelade materialet finns redigerat som minne för de tre konfirmanderna. Själv har jag en kopia i min dator och ur den finns en 2½ minut lång teologiskt välmatad snutt på ANDRA BLOGGEN – som så får sitt huvudsakliga Tyra-innehåll uppblandat med annat.

Titta på snutten. Dra på ljudet det som går för att kompensera den svaga inspelningsvolymen samt – och detta är det viktiga: begrunda vad bönens ord säger. Det är bara SÅ mycket god teologi inpackad på 2½ minut. Givetvis är det inte jag som står för formuleringarna om befrielsen hos Kristus. Det är det Kyrkan som gör. Hon har antagit denna bön som en formulering för vad Hon tror. Allt enligt principen lex orandi, lex credendi - så som du ber, så tror du.

Jag ansluter mig bara – och står för den.

Det är en liten smula jättekallt nu. Inte det kallaste jag upplevt men väl ihärdigt kallt sedan ganska lång tid tillbaka. Just nu cirka 28 grader under noll. 27,5 för att vara exakt utanför köksfönstret. Att veta att det beror på att den nordatlantiska oscillationen i år är negativ värmer minsann inte näsan i nämn-värd utsträckning. Skapar faktiskt bara frustration då man ju tycker att om de smarta typerna fattar vad det beror på borde de väl kunna fixa till det också. Men si det kan de inte.

Läser man om den där negativa nordatlantiska oscillationen på nätet får man reda på att den återkommer då och då. Den har faktiskt inte varit såvärst negativ – snarare positiv – i ungefär tjugo år fram till förra vintern som dock blev rekordkall i stora delar av Europa. Visserligen kompenseras vinterkylan sådana år av extra hög sommarvärme som inga svenska brukar beklaga men det är ju på sommaren det är sommarvarmt så det hjälper ju föga mittdecemberns röda örsnibbar.

Ändå var troligen negativismen hos sagda nordatlantiska oscillation än större för sisådär 30 år sedan när jag hade det tvivelaktiga nöjet att göra repmånad på några frusna hjortronmyrar norr om Vittangi. Uppdraget var att försvara dessa bärställen mot den lede fi som antogs komma längs vägen från Karesuando – hur han nu skulle ha tagit sig dit. Mellan Övre och Nedre Soppero skulle slaget stå. I minus 35 grader. Två veckor tog kriget där uppe och vi förflyttade oss kors och tvärs skidtolkandes om natten för att anfalla i gryningen. Faktiskt var det dock så att en dag blev det varmt och kvicksilvret hoppade upp till minus 16. Denna värmebölja gjorde att mössa och handskar åkte av – i en hel dag.

Oscillationen var nog väldigt negativ då och hos oss nordsvenska infanterister, som ehuru vi var av det soldatvirke som käkade spik och sket kätting, kom också humöret i kraftig svajning. Repgubbekompaniet kom att helt simpelt göra myteri och vägra – något som gav krigs-stilsrubriker i lokalpressen*.

Och nu oscillerar humöret. Jag börjar känna mig lite upprorisk.... 

Jag tycker det är kul att predika*. Eller snarare förkunna som inte riktigt är samma sak**. I alla sammanhang handlar det om att söka möta dem som är på plats och forma det man säger så att det blir relevant och leder till vidaretankar hos dem, inte bara är sant i kristen teologisk mening. Det är en utmaning varje gång men innebär att samma eller liknande innehåll blir olika i olika sammanhang. Väl in-kyrkade – i Svenska kyrkan, EFS eller friförsamling – blir en knippe förkunnelsemiljöer. Ungdomar som dessa in-kyrkade själva avlat och fostrat blir en annan miljö. O-kyrkade eller av-kyrkade vuxna blir ytterligare något annat och o-kyrkade ungdomar till detta ännu en speciell situation.
Särskilt spännande tycker jag det är när de närvarande inte är väl in-kyrkade. Det måste inte betyda att de skulle vara mot eller anti på något sätt. Bara att de är o-. Om mitt förkunnande fungerar i det läget må andra bedöma men jag tycker själv uppdragen är ett stimulerande glädjeämne och publicerar därför härstädes tankarna jag lät förkunnelsen ha förra söndagen då en 100-talet fotbollskonfirmationsanknutna ungdomar och vuxna samlades i Älvsby kyrka till en enklare form av gudstjänst***. Vi kommer in i handlingen efter psalm 39 som sjöngs efter det att Matteus 13:31-34 lästs på episteltextsplats****.

En del bloggar jag läser brukar allt som oftast dra åt jämmer och kvidande över hur saker och ting kan vara lite allomstans. Någon kyrkblogg (sandahl trampar på) avslöjar egendomligheter och negativiteter med Svenska kyrkan som fokus, en annan (minstabröder) pekar på situationen och problemen i mellanöstern. Jag menar inte att dessa är kvirrkusar som inte borde skriva det de skriver – bort det! Bägge behövs och ger god information om sina skrivämnen. Men lite jämmerligt blir det.

Huruvida denna blogg är en kvirrblogg må andra bedöma – inslag finns nog – men detta inlägg är inte kvirrigt. Tvärtom. Som rubriken ger vid tassen handlar detta om glädjeämnen. Primärt. Och ändå är inte skrivämnet denna gång barnbarnet Tyra – familjens primör – som samt och synnerligen är ett glädjeämne av fram till dags dato sällan skådat slag.

Mässan med konfirmation i går morse blev ett stort glädjeämne. Den gick av stapeln i folkhögskolans kapell vars ansiktslyftning jag tidigare inte berört. Två glädjeämnen i ett – typ. med en massa små gladisar i sig.

Varje år – nästintill – är det någon elev i Svenska kyrkans grundkurs som inte i tonåren deltog i sin församlings konfirmationsverksamhet. Att så är mer regel än undantag. Grundkursens arbete med Bibel, tro, samtal och ho vet allt fungerar då som ”konfakurs XXL” och en konfirmationsgudstjänst kan därför firas strax innan kursen i och med höstterminens utgång muckar. Så var det också i år. För en elev.

Tre – sedermera två – elever i skolans Volontärlinje framförde dock en bit in i terminen önskemål att konfirmeras. Runt 20 år gamla. Beställning ger leverans och därför skapades en liten men naggande god konfirmandgrupp bestående av dessa tre, sedan två. Jag kom dock inte att ha huvudrollen i coachningen fram till konfirmationen. I och för sig var det mitt förslag att de skulle, utifrån personkemi mm, välja grundkursare som också bor på internatet som mer jämnåriga bollplank för tankar och funderingar men att det till och med skulle bli så att grundkursarna höll i hela saken hade jag nog inte tänkt – till att börja med. Men så blev det. Och så bra det blev! Min roll blev avvaktande kunskapsbank medans tisdagskvällarnas sena samlingar planerades och utformades av grundkursarna.

I går morse var det konfirmation där de som skulle konfirmeras tillsammans med sina coacher höll i hela gudstjänsten fram till den på Trosbekännelsen följande själva konfirmationsfrågan: Detta är den tro som ni blivit döpta till. Vill ni leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och era medmänniskor? Där klev jag in. Och sedan handpåläggningen med förbön och vad det led själva Mässan.

Gudstjänsten firades på förstalektionstid klockan 08.30. Så tidig konfirmation har jag aldrig tidigare varit med om. Medfirare var givetvis de allra flesta klasskamraterna i Volontär respektive Grundkursen men också en del andra kompisar (från internatet) och lärare i de bägge grupperna samt några till.

Det blev bara SÅ bra! Så fint, allvarligt, innehållsrikt, äkta. Och SÅ glädjande. Ett genuint tillfälle att bekänna sin utveckling och sin tro. Och ett tillfälle för flera som inte brukar fira Mässa i skolans kapell eller annorstans att nu göra det. Alltså delta! Hela vägen!*

Och allt detta i ett kapell som genom skolans Möbelrenoveringslinjes försorg fått sig en färgmässig ansiktslyftning och en del nya prylar. Altare, ambo** har målats, en ny ljusbärare och en annan ljuspiedestal har konstruerats och det har blivit jättefint. Och extra jättefint givetvis eftersom det är skolans hantverkselever och dito lärare som ställt sina talanger och färdigheter till Gudsrummets förfogande. I sanning glädjande – typ.

Bilderna föreställer en del av den nya kapellmiljön. Samt mig in action då jag kan själv besluta om jag i bildform skall internetutläggas via denna min blogg. Andra behöver tillfrågas och jag inte haft tillfälle att fråga vare sig konfirmander eller coacher.

Som jag antydde i slutet av förra inlägget – publicerat i eftermiddag vid ½2-tiden – är jag i Luleå. Tyras föräldrar lystrar bägge till titeln flit stud och även om barnbarnpassning hela dagen denna dag inte vara av nöden ville jag själv ha kvalitetstid med klanens yngsta. For därför vid 7-tiden hemifrån tillsammans med Tyras farbror vars studiedag började kl 8.

Nu sover hon efter att ha jobbat, underhållit och ätit. Vill bloggläsaren ägna lite drygt två minuter åt att beundra går det bra att klicka här och så komma till ANDRA BLOGGEN. Där lades alldeles nyss ut en dagsfärsk filmsnutt av en liten drottning som både kan dra sig upp till stående, petnoga undersöka sin omgivning samt roa och roas av dem som tycker om henne.

För ett år sedan gavs Nobels fredspris till president Bark Obama. Han var då nyvald president i Jonaaaajted Stäjts of Ammörrrka som det hette i Julia Caesar gamla vrålsång. Att han fick priset blev redan då diskuterat eftersom han ju faktiskt inte skapat någon fred. Det dilemmat undvek han inte när han höll sin Nobelföreläsning i Oslo.

Ändå hade han fått det och jag tror att det var för att det fanns en förhoppning. Dessutom spelade det nog in att det fanns en lättnad över att företrädaren nu var föredetting. Kung George Bush II hade ju kommit att framstå som en halvt korkad trigger-happy cowboy från Texas som gärna struttade omkring i fältuniform och den rangern hade invaderat både Afghanistan och Irak. Första angreppet var ett svar på attacken den 11 september 2001 då krafter USA tidigare stött – för att krångla till livet för ryssarna när dessa ockuperade Afghanistan – slog till mot sina gamla välgörare. Visserligen ville en del redan då ge sig på Irak i stället men det fick vänta till nästa omgång och tills man fått fram ”bevis” på att Saddam Hussein hade de massförstörelsevapen han inte hade. Dock gick det att dupera engelsmännen att gå med i anfallet och världen i övrigt att det nog var en acceptabel sak att göra.

Förhoppningen fanns nog förra året att med en ny sheriff i stan skulle USA-politiken nog bli en annan. Kanske hoppades man i Oslo främst att det nu skulle kunna bli så att USA skulle gå in för att påverka Israel så att deras ockupation och kolonisation av icke-israeliskt territorium skulle kunna upphöra och fred skapas. Det skulle nämligen vara en nyckelfaktor för fred och samexistens mellan den muslimska världen och hela väst.

Obama började bra. Han rynkade ögonbrynen och skärpte rösten mot den politik som regeringen Netanyahu för från Tel Aviv. Och förhandlingar kom igång bara utifrån det enkla att man tog en paus i koloniseringsarbetena. Den pausen vill Obama/USA att man skulle förlänga. Sedan ville man, när det önskemålet trotsats, att Israel skulle göra en ny paus. Som trotsats.

Till dessa USA:s önskningar om koloniseringsstopp på Västbanken fogades inga ”Annars så….”. Inga som helst negativa saker för Israel, alltså. När goda ord inte räckte försökte man i stället med att lova expansionisterna i Israel mer (mass)förstörelsevapen och grejer om de skulle vara tillmötesgående – vilket de inte blev.

Nu har USA backat. Fegat ur totalt genom att dra tillbaka uppmaningen till byggstopp. I stället har Netanyahu och Lieberman getts grönt ljus att fortsätta att trasa sönder det arabiska samhället på Västbanken, resa murar på andras mark, riva människors bostäder, förstöra odlares skördar, vandalisera egendom, trakassera folk, flytta in fler av den egna befolkningen samt, som grädde på moset, blockera Gaza.

Man brukar ju säga att man skall betala vid leverans. Ibland är det dock så att om man köper något så betalar man först och får sedan varan levererad. Det är lite riskfylt men med seriösa affärspartners brukar det gå bra och får sådana leveransproblem brukar man kunna få tillbaka pengarna – eller åtminstone brukar man kräva pengarna tillbaka.

Att Barak Obama nästan på årsdagen av sitt fredspris prisger palestinierna åt fortsatt ensidig israelisk exploatering är sannerligen skäl att kräva fredspriset i retur – om han inte själv har anständigheten att sända tillbaka både beloppet och medaljen. Så tycker i vart fall denna bloggare samtidigt som han i Luleå på en arbetsfri dag barnbarnvaktar lilla Tyra.

Länken sven-bertil grahn går inte längre till hans blogg utan till hans hemsida där det händer mer och som också fungerar bloggigt. Länken konfafotboll har tillkommit. Visserligen kan den nås via folkhögskolan men förtjänar enligt min mening sin egen anknytning.

Med en viss förväntan gav jag mig i kast med boken Bibeln och arkeologerna – om tro, myter och historia av antikhistorikern Hans Furuhagen. Förväntan var bara viss men jag insåg att det vore näst intill tjänstefel att inte läsa den då ämnet är hur tro, politik och vetenskap kan samspela också hos de mest seriösa forskare. Det är ett seriöst problem i de allra flesta historiska och samhälleliga studier att forskaren själv – vem han eller hon än är – färgar själv medvetet eller omedvetet av sig på det han eller hon forskar i. Det kan ske i större eller mindre utsträckning men sker alltid. Att läsa en genomgång av detta Bibelanknutet tänkte jag skulle bli intressant.

Men det blev det inte. Furuhagens sätt att resonera tycker jag lämnar en del övrigt att önska. Det blir lite pratigt och ganska inkonsekvent – faktiskt. Låt mig ta ett exempel:

Helt riktigt säger han att Bibelns historieskrivning inte är avsedd som historieskrivning i vår tids faktaspäckade åsiktsneutrala mening. I stället är berättelserna till exempel i Kungaböckerna partsinlagor för att driva religiösa idéer, idealisera vissa saker och nedvärdera andra. Propaganda är ett starkt ord men det drar åt det hållet. Bibelförfattarna avser att skriva vägledande story i stället för saklig history – om engelskan ursäktas. Och därför skall vi inte sätta alltför stor historisk tilltro till Bibeln.

När han sagt detta – vilket inte är helt fel – går han vidare och refererar exempelvis den judiska historieskrivaren Josefus som om denne var en objektiv historieskrivare och inte en tendensiös självursäktare, desertör som han var. Just den typen av dubbla måttstockar skämmer Furuhagens bok en hel del – i alla fall i mina ögon.

Att den sedan är en nyttig påminnelse om riskerna i både arkeologisk och historisk forskning är en annan sak. Att den som av religiösa skäl sätter tro till Bibeln gärna tror sig ha hittat belägg för sin tro när han eller hon gräver i backen har både skett och sker. Att man av politiska skäl frestas att tolka fynd så att de styrker tanken på tidig och kontinuerlig judisk bosättningen eller raka motsatsen är också realiteter man måste räkna med. Liksom medvetna förfalskningar av fakta. I sådana stycken ger boken bra information.

Men att andra forskare som utifrån att de inte religiöst tror på Bibeln kan frestas att undervärdera dess historiska värde diskuteras inte av Furuhagen. Men praktiseras! Och det gör boken bara ½-bra.

Det där – rubriken alltså – lät nog ganska allvarligt. Nästan aggressivt.
Visst vemod skulle nog vara bättre – dessutom kombinerat med tillfredsställelse och trött nöjdhet.
Det är helgen som gjort mig vemodig, trött och nöjd. Samt inspirerad. Och konfunderad.

Gör jag en kort tillbakablick på veckan kan den sägas ansluta sig väl till inlägget nästan rent slappvete från den 25:e i förra månaden. I det inlägget berättade jag om vad november månad inneburit ur arbetssynpunkt och ställde i förhoppning att kunna vara ledig både lördag och söndag helgen första Advent. Så blev det också. Men på måndagen var jag i farten på nytt med lektioner. Tisdagen innebar mässa på morgonen och full kubbning med det tjolahopp som mötet med och antagningen av elever för vårens variant av Svenska kyrkans grundkurs innebär. Samt lektion och sedan vuxenkonfirmationsgruppen på kvällen fram till ½11. Onsdag var lite lugnare med en timmes sovmorgon innan enskilda samtal och lektion längre fram under dagen. Torsdag var jag lektionsfri och skolkade därför innan det var dags att under eftermiddagen ägna ett par tre timmar åt gudstjänst- och verksamhetsplanering tillsammans med den av församlingens präster – i andra sammanhang på denna blogg kallad Brunetten – som kommer att knytas till konfafotbolleriet 2011. Fredag var det lektioner och tid för enskilda samtal innan jag vid 14-tiden spatserade hem för att egnahemmets stilla ro gräsänklingsslappa framför TVn.

Lördag morgon befann jag mig några minuter före 9 rattandes min bil på väg till folkhögskolan för att påbörja helgens eskapader. Kom på mig själv att tänka: Det här skall bli roligt! Den tanken fick mig vidare att fundera över var ”felet” låg. Alltså varför jag tyckte det var kul att ha en hel helg intecknad – för det skall man väl inte tycka? Fredagens enda hopp är väl att det skall bli helg och måndagars nystart skall väl vara en plåga? Eller? Och konfirmander finns det många som säger att de är fria från, tack och lov!  Men jag tyckte det skulle bli kul! Så vad är diagnosen?

Runt 10 vällde 15 av de 20 ungdomar som konfafotbollades tidigare i år in för återträff i dagarna två för snack och alla möjliga aktiviteter. Träningspasset på lördagen hoppade jag visserligen över och lät tiden fyllas av annat framtidsarbete men sedan var det fullt drag i någon typ av ”repeterande lektion” och en del gruppsnack kring ett par utvalda Bibeltexter. Middag åts och sedan strosade vi alla iväg till lokala EFS där några andra ungdomar och unga vuxna planerat och genomförde en ungdomsgudstjänst kallad Äkta vara, denna kväll med temat Gud i Fokus. Sång-band och en god förkunnelse av en ung kvinna som för några år sedan var elev i Grundkursen. Tillbaka till skolan för en del praktiska arrangemang och sedan hem ca 22 för att fokuserat arbeta med söndagens predikan.

Söndag – alltså idag – frukost på skolan ½9 och en del närförberedelser inför gudstjänsten i Älvsby kyrka klockan 11 som återfallskonfirmanderna hade en del uppgifter i. Till den gudstjänsten vällde – och nu snackar vi vällde – det in ytterligare knappa 40-talet ungdomar med förälder eller föräldrar och i en del fall ett eller annat syskon. Det var konfafotbollare årgång 2011 som skulle mötas för första gången till information och inskrivning. 35 av 38 kom. 115 personer i kyrkan varav kanske 20 Älvsbybor*. Och fotbollsfamiljer hela högen.

Efter gudstjänsten – senare renskriver jag kanske predikan och lägger ut den på bloggen – for vi tillbaka till skolan, åt lunch och mötte dessa nya konfirmander med deras familjer. Fjolingarna som vi nu kallar dem som konfirmerades tidigare i år berättade lite om vad läsning, träning och lägerliv innebär och lämnade på så sätt över – eller passade – till det nya gänget. Och avvek medans vi ledare fortsatte med de nya fram till och med en efterföljande ledarträff som var slut så att jag kom hem kl 16.

Vemodet jag nämnde i början hänger ihop med dessa fjolingar – alltså de som konfirmerade i augusti. Det är ett vemod som kommer när man inte längre har tillgång till något fantastiskt fint. Typ avskedets vemod. Vi hade två veckor i augusti och nu drygt ett dygns återträff och jag kan ärligt säga att jag är djupt fäst vid ett gäng helt fantastiska ungdomar som det känns oerhört hedrande att få ha haft att göra med. Om vi i ledargänget haft någon betydelse för dem kan jag inte säga men de har betytt mycket för oss som de öppna mognande seriösa flamsiga fnittrade tänkande busfrön de är. Nää! Inte busfrön. Bara lagom fulla i 17. Men framför allt är de så openminded – om engelskan ursäktas. Samtidigt är engelskan inte helt fel om man ser till det jag skrev om i inlägget beska piller? där jag bland annat, inspirerad av resonemang från England, skrev om kategorin öppna okyrkade – dit jag hänför de flesta av dessa ungdomar. Eller kanske vore ord som öppna småkyrkade eller öppna kyrkgluttande bättre.

Konfunderad blir jag i vart fall över hur kyrkan i sin normalorganisation med geografiskt baserat församlingsarbete skall kunna fortsätta ge dessa öppna spirande vänner som läst på annan ort och i annat nätverk växtmiljö och näring. Eller om man skall fundera över nya strategier som fotbollskyrka eller nåt sånt för folk med sådana specialintressen.

Nöjd är jag i vart fall med helgen. Och trött. Och inspirerad för nästa våg: Konfafotboll 2011.

Och nu återstår det 9 minuter till kvällens avsnitt av The Event.

ISRAEL KAN INTE VARA EN DEMOKRATI MED TVÅ KLASSERS MEDBORGARE.
Ungefär en femtedel av Israels medborgare, araberna, är medborgare med lika rättigheter och en demokratis uppdrag är, först och främst, att försvara sina minoriteter.

Så startar ledaren den 25 Kislev 5771* i den israeliska tidningen Haaretz som jag då och då brukar titta i på nätet. Den är en oppositionstidning vilket jag tycker gör den extra intressant. Press och media som alltid fungerar som ”Husbondens röst” och snällt och lojalt lanserar meningen hos dem som har makten finns alldeles naturligt i såväl diktaturer som demokratier. Dock är det viktigt att veta att det är oppositionella medier, krafter och partier som är demokratiska hopp i de totalitära sammanhangen och motorn för demokratins fort- och nylevnad där den tidigare kunnat införas. Demokrati är ju inte något konstant tillstånd som sedan den en gång införts är given en gång för alla, sätter sig i väggarna och automatiskt förs vidare med modersmjölken. Demokrati måste hela tiden värnas, läras och återerövras i varje ny generation och i det har alltid oppositionen en avgörande betydelse som en tumme i ögat på makten – eller ”böld i röven” om man får skriva så i en blogg som stundom också behandlar kyrkliga saker.
Ledaren i Haaretz är ett gott exempel på resonerande och avslöjande demokratisk opposition när den pekar på problem och risker i  olika uppfattningar som finns hos majoriteten av befolkningen - i detta fall Israel. För det är just det som är all oppositions gåva till demokratin – att tänka vidare och inte bara godta den fördumningsriskfyllda tanken att majoriteten har rätt.
Googles översättningsfunktion gjorde grovgörat och jag stod för finliret till översättningen.

Sprickor uppstår i Israels demokrati. En omfattande undersökning sammanställd av Israel Democracy Institute, redovisad i gårdagens Haaretz, målar en dyster oroande bild vars springande punkt är bristen på förståelse för de grundläggande principerna i Israels politiska system.
Nästan alla resultat i undersökningens pekar på detta. En majoritet av allmänheten stöder att rösträtt skall bygga på att man förklarat sig lojal mot staten. Endast 17% av allmänheten anser staten definierar sig själv som demokrati bör ha företräde framför definitionen judisk. En absolut majoritet anser att endast judar bör vara delaktiga i sådana beslut som har avgörande betydelse för staten. En, majoritet stöder att man anslår större resurser för judar än för araber. En tredjedel av de judiska medborgarna stöder att man sätter arabiska medborgare i fångläger i krigstid. Omkring två tredjedelar tycker att araber inte bör kunna bli ministrar.
Dessa resultat är en följd av kampanjer av hat och uppvigling från rabbiner och politiker mot Israels arabiska medborgare. De är också resultatet av de antidemokratiska förslag som diskuterats, och i vissa fall även gått igenom i Knesset. Och detta har skett utan att premiärministerns, utbildningsministers eller oppositionsledares röster hörts.
Resultaten av undersökningen är därför inte förvånande, men ytterst oroande. Roten ligger i den vridna tron att demokrati betyder majoritetens tyranni och att lika rättigheter för alla statens medborgare inte är en integrerad del av det demokratiska systemet.
Undersökningen måste medföra resoluta åtgärder. Ledningen för staten och alla dess organ, men särskilt utbildningssystemet och Knesset, måste mobilisera för att inskärpa sanna demokratiska värderingar i den allmänhet som har sådana övertygelser och åsikter. Alla relevanta organ har skyldighet att vidta åtgärder mot den okunnighet och nationalism som avspeglas i undersökningen.
Det måste vid varje tillfälle upprepas att ungefär en femtedel av Israels medborgare, araberna, är medborgare med lika rättigheter och att en demokratis uppdrag först och främst är att försvara sina minoriteter. Det skall även upprepas att en demokrati inte kan ha två klassers medborgare, en första och en andra klass. Och viktigast av allt: nästa generations israeler måste läras detta.
Vikten av detta arbete kan inte överbetonas: Vad som står på spel är det israeliska samhällets och systemets innersta karaktär. Sprickor i detta äventyrar inte mindre Israels framtid än externa hot. Den typ av samhälle denna undersökning speglar kommer inte att kunna bevara demokratin - inte ens som en fasad.

Jag har inte i detalj berättat om att jag för ett tag sedan färdigläste den i några tidigare inlägg nämnda boken Mission-shaped Church – church planting and fresh expressions of church in a changing context om hur engelska kyrkan tänker och resonerar kring hur man skall strategera och agera i den nuvarande efterkristna sekulariserade situation som råder när Church of England som den tidigare dominerande andliga faktorn i samhället genom urbanisering och sekularisering numera erhållit en tämligen marginaliserad plats i 2000-talets pluralistiska värld där dock budskapet om Jesus Kristus fortfarande behöver räckas och erbjudas avkyrkade och okyrkade människor som genom kyrkan ges evangeliets besked att den av Gud skapade och i synd fallna mänskligheten genom Jesus död och uppståndelse försonats till förlåtelsens möjlighet och har att möta detta budskaps utmaning och inbjudan till ett liv förenat med Gud i det Ordet och de sakrament som förvaltas av kyrkan och förmedlar delaktighet i och gemenskap med Fadern genom Sonen i Anden.

Häftig mening, eller hur? Kunde inte sedan jag börjat fläta samman orden motstå frestelsen att bara rada på och rada vidare för att se hur länge det skulle dröja innan jag nådde den punkt som skulle ge läsaren chansen att dra in ny luft.

Mission-shaped Church – church planting and fresh expressions of church in a changing context är intressant och vad jag fattat början på en febril bokproduktion, debatt och aktivitet kring hur en folk- och nationalkyrka kan och bör formas för och av misson på hemmaplan. Särskilt tycker jag kapitel fem – theology for a missionary church – är intressant. Det kapitlet finns på sidorna 84-105 i boken som i pdf-format gratis kan hämtas här och sedan kopieras till vilken hårddisk som helst. Läs åtminstone det.