stigstrombergsson

Idag slutade höstterminen på folkhögskolan. Sedvanligen innebar det gudstjänst, tårtnålning, avsked och personalträff (som jag skolkade från). Eftermiddagen kom i stället att innebära snöröksbilfärd tillsammans med madammen och hennes arbetskompis med lagvigd madam till något av ett surprise-party vid julbordet i Rahlp-Lundstens-gården i Ersnäs. Om en stilla trevlig måltid med hustrun och ett par goda vänner är surprise, förstås. Tillika i Ersnäs. I vart fall är jag hemma nu kombinerat vecko- och terminstrött.

Gudstjänst med hela skolan som firare i skolans kapell första lektionstimmen är speciell. Fenomenet återkommer 4-5 gånger varje läsår. Genom åren visar det sig att skolprästens – alltså mina – anföranden liknar en skiva som hakat upp sig i två spår: Människoblivandet och Ställföreträdandet skulle kunna vara namnen på spåren – typ. Också gudstjänsternas framväxtmönster påminner om varandra. Tillsammans med elever som känner sig så sång- och/eller instrumentsugna att de vill vara med i ”tillfälliga kören” plockar piano- och gitarrspelskunnig lärarkollega ut några sånger dessa vill sjunga. Med tonvikt i dessa (inte alltid sakrala) låtar + ett par psalmer väver sedan skolprällen – alltså jag – en förkunnelse i tanken att det skall vara ett tilltal om Gud, om Guds kärlek till människorna, om hur den syns i vad Gud i och som Jesus är och gör. Och så ber vi. Tillsammans.

Hur det ”faller ut” vet jag inte. Jag vet bara att jag har en fascinerande församling unga och medelålders vuxna framför mig. Den förkrossande majoriteten är tämligen o-kyrkade – i några fall av-kyrkade*. En del har annan religion, mestadels Islam. Med några undantag när kommer de inte att nöta kyrkbänkar under de högtider som nu är framför oss.
Människoblivandet blir då viktigt såhär runt Advent och Jul. Alltså att Gud blev en människa och så delar varje situation av utsatthet, oro, flyktingskap, svaghet, sorg osv. På nära håll. Så att paradiset luktar jord som det stod i den andra av sångerna ”tillfälliga kören” sjöng. Därför är vi aldrig övergivna av Gud och with Jesus we can make it berättade ungefär tredje sången. Och Gudsnärvaron är grunden för låneordet Hallelujah under alla årtusenden – den första av körens och ena solistens sånger. Givetvis lästes Julevangeliet, sjöngs Nu tändas 1000 juleljus och Stilla natt samt som final solot O Helga natt.

Tårtnålning var det gemensamma avskedet från skolan av Svenska kyrkans grundkurs som i och med denna dag avslutar sin vistelse på skolan. Tårta åts och deltagarna fick folkhögskolans logo-type-nål att pryda klädesplagg med.

Avsked mer ingående sedan i Grundkursens klassrum. Tack och uppmuntran utväxlades deltagarna sinsemellan och vi lärare fick en släng av samma slev. Så erhöll jag en av en deltagare under lektioner smygritad bild av mig själv samt en samling om 130 lösryckta repliker av mer eller mindre lämpligt slag som i undervisningshastighetens ordström lämnat min mun och som en annan av deltagarna tagit sig för att teckna upp. Enligt den samlingen lär jag till exempel annat ha sagt apropå så kallad ”träsmak” efter en gudstjänst: Det är intressant hur det som känns trögt i hjärnan yttrar sig i arslet! En skojig samling att få. Jag hoppas verkligen att deltagarna och kollegorna behandlar materialet konfidentiellt.

Höstterminen med elever är alltså slut. Grundkursen återkommer inte efter alla helgerna och det känns tomt. Att få vara tillsammans med dem har varit en hedrande stimulerande arrbetsuppgift i möte med fashinerande och beundransvärda mycket olika människor.
Dock återkommer Allmänna linjen och Volontärgruppen och nya grupper väntar, bland annat en ny distans½fartsvariant av Svenska kyrkans grundkurs. En planeringsdag blir det dock nästa vecka men annars är jag alltså off duty till den 10/1 nästa år. Inte ens nyårslägret Livskraft skall jag vara med på detta år utan där skall andra kvastar sopa.

Således är det jullov – nästan.