glädjeämnen
En del bloggar jag läser brukar allt som oftast dra åt jämmer och kvidande över hur saker och ting kan vara lite allomstans. Någon kyrkblogg (sandahl trampar på) avslöjar egendomligheter och negativiteter med Svenska kyrkan som fokus, en annan (minstabröder) pekar på situationen och problemen i mellanöstern. Jag menar inte att dessa är kvirrkusar som inte borde skriva det de skriver – bort det! Bägge behövs och ger god information om sina skrivämnen. Men lite jämmerligt blir det.
Huruvida denna blogg är en kvirrblogg må andra bedöma – inslag finns nog – men detta inlägg är inte kvirrigt. Tvärtom. Som rubriken ger vid tassen handlar detta om glädjeämnen. Primärt. Och ändå är inte skrivämnet denna gång barnbarnet Tyra – familjens primör – som samt och synnerligen är ett glädjeämne av fram till dags dato sällan skådat slag.
Mässan med konfirmation i går morse blev ett stort glädjeämne. Den gick av stapeln i folkhögskolans kapell vars ansiktslyftning jag tidigare inte berört. Två glädjeämnen i ett – typ. med en massa små gladisar i sig.
Varje år – nästintill – är det någon elev i Svenska kyrkans grundkurs som inte i tonåren deltog i sin församlings konfirmationsverksamhet. Att så är mer regel än undantag. Grundkursens arbete med Bibel, tro, samtal och ho vet allt fungerar då som ”konfakurs XXL” och en konfirmationsgudstjänst kan därför firas strax innan kursen i och med höstterminens utgång muckar. Så var det också i år. För en elev.
Tre – sedermera två – elever i skolans Volontärlinje framförde dock en bit in i terminen önskemål att konfirmeras. Runt 20 år gamla. Beställning ger leverans och därför skapades en liten men naggande god konfirmandgrupp bestående av dessa tre, sedan två. Jag kom dock inte att ha huvudrollen i coachningen fram till konfirmationen. I och för sig var det mitt förslag att de skulle, utifrån personkemi mm, välja grundkursare som också bor på internatet som mer jämnåriga bollplank för tankar och funderingar men att det till och med skulle bli så att grundkursarna höll i hela saken hade jag nog inte tänkt – till att börja med. Men så blev det. Och så bra det blev! Min roll blev avvaktande kunskapsbank medans tisdagskvällarnas sena samlingar planerades och utformades av grundkursarna.
I går morse var det konfirmation där de som skulle konfirmeras tillsammans med sina coacher höll i hela gudstjänsten fram till den på Trosbekännelsen följande själva konfirmationsfrågan: Detta är den tro som ni blivit döpta till. Vill ni leva i denna tro och visa den i kärlek till Gud och era medmänniskor? Där klev jag in. Och sedan handpåläggningen med förbön och vad det led själva Mässan.
Gudstjänsten firades på förstalektionstid klockan 08.30. Så tidig konfirmation har jag aldrig tidigare varit med om. Medfirare var givetvis de allra flesta klasskamraterna i Volontär respektive Grundkursen men också en del andra kompisar (från internatet) och lärare i de bägge grupperna samt några till.
Det blev bara SÅ bra! Så fint, allvarligt, innehållsrikt, äkta. Och SÅ glädjande. Ett genuint tillfälle att bekänna sin utveckling och sin tro. Och ett tillfälle för flera som inte brukar fira Mässa i skolans kapell eller annorstans att nu göra det. Alltså delta! Hela vägen!*
Och allt detta i ett kapell som genom skolans Möbelrenoveringslinjes försorg fått sig en färgmässig ansiktslyftning och en del nya prylar. Altare, ambo** har målats, en ny ljusbärare och en annan ljuspiedestal har konstruerats och det har blivit jättefint. Och extra jättefint givetvis eftersom det är skolans hantverkselever och dito lärare som ställt sina talanger och färdigheter till Gudsrummets förfogande. I sanning glädjande – typ.
Bilderna föreställer en del av den nya kapellmiljön. Samt mig in action då jag kan själv besluta om jag i bildform skall internetutläggas via denna min blogg. Andra behöver tillfrågas och jag inte haft tillfälle att fråga vare sig konfirmander eller coacher.
* Denna sorts glädjeämnen är alltid svåra att både tala eller skriva om. Alltså att personer som till ved det verkar tidigare avstått från att vara exempelvis nattvardsgäster så tar steget till att vara det. Talar man eller skriver om sådant får det så lätt klangen: ”andlig skalpjakt”: Det är det definitivt inte frågan om – i alla fall inte som jag ser det. Bara en stilla glädje över att människor själva väljer att ta något de nog själva uppfattar som ”ett steg”.
** Ambo är en liten talarstolslikande flyttbar pulpet lämplig som stativ för förkunnares eller föredragshållares fusklappar.
