vidrigt vemod
Det där – rubriken alltså – lät nog ganska allvarligt. Nästan aggressivt.
Visst vemod skulle nog vara bättre – dessutom kombinerat med tillfredsställelse och trött nöjdhet.
Det är helgen som gjort mig vemodig, trött och nöjd. Samt inspirerad. Och konfunderad.
Gör jag en kort tillbakablick på veckan kan den sägas ansluta sig väl till inlägget nästan rent slappvete från den 25:e i förra månaden. I det inlägget berättade jag om vad november månad inneburit ur arbetssynpunkt och ställde i förhoppning att kunna vara ledig både lördag och söndag helgen första Advent. Så blev det också. Men på måndagen var jag i farten på nytt med lektioner. Tisdagen innebar mässa på morgonen och full kubbning med det tjolahopp som mötet med och antagningen av elever för vårens variant av Svenska kyrkans grundkurs innebär. Samt lektion och sedan vuxenkonfirmationsgruppen på kvällen fram till ½11. Onsdag var lite lugnare med en timmes sovmorgon innan enskilda samtal och lektion längre fram under dagen. Torsdag var jag lektionsfri och skolkade därför innan det var dags att under eftermiddagen ägna ett par tre timmar åt gudstjänst- och verksamhetsplanering tillsammans med den av församlingens präster – i andra sammanhang på denna blogg kallad Brunetten – som kommer att knytas till konfafotbolleriet 2011. Fredag var det lektioner och tid för enskilda samtal innan jag vid 14-tiden spatserade hem för att egnahemmets stilla ro gräsänklingsslappa framför TVn.
Lördag morgon befann jag mig några minuter före 9 rattandes min bil på väg till folkhögskolan för att påbörja helgens eskapader. Kom på mig själv att tänka: Det här skall bli roligt! Den tanken fick mig vidare att fundera över var ”felet” låg. Alltså varför jag tyckte det var kul att ha en hel helg intecknad – för det skall man väl inte tycka? Fredagens enda hopp är väl att det skall bli helg och måndagars nystart skall väl vara en plåga? Eller? Och konfirmander finns det många som säger att de är fria från, tack och lov! Men jag tyckte det skulle bli kul! Så vad är diagnosen?
Runt 10 vällde 15 av de 20 ungdomar som konfafotbollades tidigare i år in för återträff i dagarna två för snack och alla möjliga aktiviteter. Träningspasset på lördagen hoppade jag visserligen över och lät tiden fyllas av annat framtidsarbete men sedan var det fullt drag i någon typ av ”repeterande lektion” och en del gruppsnack kring ett par utvalda Bibeltexter. Middag åts och sedan strosade vi alla iväg till lokala EFS där några andra ungdomar och unga vuxna planerat och genomförde en ungdomsgudstjänst kallad Äkta vara, denna kväll med temat Gud i Fokus. Sång-band och en god förkunnelse av en ung kvinna som för några år sedan var elev i Grundkursen. Tillbaka till skolan för en del praktiska arrangemang och sedan hem ca 22 för att fokuserat arbeta med söndagens predikan.
Söndag – alltså idag – frukost på skolan ½9 och en del närförberedelser inför gudstjänsten i Älvsby kyrka klockan 11 som återfallskonfirmanderna hade en del uppgifter i. Till den gudstjänsten vällde – och nu snackar vi vällde – det in ytterligare knappa 40-talet ungdomar med förälder eller föräldrar och i en del fall ett eller annat syskon. Det var konfafotbollare årgång 2011 som skulle mötas för första gången till information och inskrivning. 35 av 38 kom. 115 personer i kyrkan varav kanske 20 Älvsbybor*. Och fotbollsfamiljer hela högen.
Efter gudstjänsten – senare renskriver jag kanske predikan och lägger ut den på bloggen – for vi tillbaka till skolan, åt lunch och mötte dessa nya konfirmander med deras familjer. Fjolingarna som vi nu kallar dem som konfirmerades tidigare i år berättade lite om vad läsning, träning och lägerliv innebär och lämnade på så sätt över – eller passade – till det nya gänget. Och avvek medans vi ledare fortsatte med de nya fram till och med en efterföljande ledarträff som var slut så att jag kom hem kl 16.
Vemodet jag nämnde i början hänger ihop med dessa fjolingar – alltså de som konfirmerade i augusti. Det är ett vemod som kommer när man inte längre har tillgång till något fantastiskt fint. Typ avskedets vemod. Vi hade två veckor i augusti och nu drygt ett dygns återträff och jag kan ärligt säga att jag är djupt fäst vid ett gäng helt fantastiska ungdomar som det känns oerhört hedrande att få ha haft att göra med. Om vi i ledargänget haft någon betydelse för dem kan jag inte säga men de har betytt mycket för oss som de öppna mognande seriösa flamsiga fnittrade tänkande busfrön de är. Nää! Inte busfrön. Bara lagom fulla i 17. Men framför allt är de så openminded – om engelskan ursäktas. Samtidigt är engelskan inte helt fel om man ser till det jag skrev om i inlägget beska piller? där jag bland annat, inspirerad av resonemang från England, skrev om kategorin öppna okyrkade – dit jag hänför de flesta av dessa ungdomar. Eller kanske vore ord som öppna småkyrkade eller öppna kyrkgluttande bättre.
Konfunderad blir jag i vart fall över hur kyrkan i sin normalorganisation med geografiskt baserat församlingsarbete skall kunna fortsätta ge dessa öppna spirande vänner som läst på annan ort och i annat nätverk växtmiljö och näring. Eller om man skall fundera över nya strategier som fotbollskyrka eller nåt sånt för folk med sådana specialintressen.
Nöjd är jag i vart fall med helgen. Och trött. Och inspirerad för nästa våg: Konfafotboll 2011.
Och nu återstår det 9 minuter till kvällens avsnitt av The Event.
* Planen var ursprungligen att vi med både ”gamla” och ”nya” konfirmander bara skulle ansluta i församlingens ordinarie gudstjänst. Nu hade den denna dag av andra anledningar långt tidigare flyttats till kl 16 vilket gjorde att 11-gudstänsten blev en ”extragudstjänst” i kyrkan föranledd av fotbollskonfirmanderna. Folkhögskolans kapell – som rymmer 100 personer – bedömdes bli för litet.
