stigstrombergsson

Ett par kommentarer till förra inlägget är en faktor bakom detta inlägg.
En annan blogg som en av kommentarerna länkar till är en annan.
Och sedan finns det givetvis fler anledningar.

När begreppen folkkyrka och folkkyrkoteologi diskuteras tycker jag att man ofta pratar förbi varandra och kanske menar olika sak med samma ord. Dessutom är det inte oviktigt var diskuterarna uttalat eller outtalat själva befinner sig. Vilka perspektiv de har – typ.

Så kan till exempel frikyrkliga – den angivna bloggen är ett exempel på detta – både tydligt ange och omedvetet utstråla ett utifrånperspektiv på Svenska kyrkan. Då, när man tillhör ett sammanhang som ser sig som ett utifrånalternativ, är det naturligtvis mycket begärt att man kan – ibland inte ens vill – se, bedöma och förstå vad som händer och sker. Man ser ju på det utifrån och givetvis är det då ytan man betraktar och det ger en bild. Till detta vill jag inte underskatta lusten hos en del frikyrkliga att se reporna i den svenskkyrkliga lacken eftersom det just är sådana repor man med rätt och orätt haft som en del av buketten anledningar till att bryta sig loss och bilda eget samfund.

Perspektivet är alltså viktigt!
Liksom vilken karta man brukar. Därav bilden.

Utifrån det resonemanget säger – rättare sagt skriver – jag vad jag flera gånger tidigare har sagt/skrivit: Svenska kyrkan har, äger och uttrycker en kristen evangelisk och luthersk teologi. Det är den teologin hon har i sina dogmatiska bekännelser och uttrycker i sitt sätt att fira olika gudstjänster, i den sångsamling hon beslutat använda osv. Enskilda personers uppfattningar i enstaka frågor – om så än ärkebiskopars – är inomsvenskkyrkligt sett inte med nödvändighet kyrkans tro. De har helt enkelt inte makten att definiera den. Därför bör den som undrar vad kyrkan lär mer ägna sig åt att till exempel analysera hennes gudstjänst – så som hon ber – än ta fasta på hur man (ofta i andra hand) uppfattar rapporter man läst i pressen om vad enstaka personer (eller flera) uttalat i någon enskild fråga. Utifrån detta är det alltså så att Svenska kyrkan tror, lär och bekänner: …avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria…  och …återkommande till att döma levande och döda… vad än någon som anses viktig än säger.

Med ett exempel till vill jag söka belysa vad jag menar.

I bloggen som fjärde kommentaren till förra inlägget länkade till för en pingstpastor ett resonemang om att Svenska kyrkans präster på grund av att folkflertalet tillhör kyrkan skulle vara pressade att förkunna sina icke troende kyrkotillhöriga till lags och i kraft av detta välja att vara lösa i det teologiska hullet.
Jag tror inte det är så! Att församlingarnas styrelser – kyrkoråden – eller stiftens tillsyns-funktioner – domkapitlen – agerar utifrån vad präster säger i predikstolen är extremt ovanligt! När det i enstaka fall sker finns det – oftast men tyvärr inte alltid – fog för det och ett ingripande behövs eftersom också en präst kan missbruka vad som brukar kallas predikstolens frihet*.

Jag tror att det just är utifrånperspektivet som gör att den bloggande pingstpastorn resonerar som han gör. Han som utifrån hans kyrkas organisation har en annan och ofta närmare relation till ”sitt folk” kommer att tillämpa det på ett annat sammanhang och landar då faktiskt på sidan om verkligheten.

Jag har i min tur ett utifrånperspektiv på frikyrklighet så jag vet ju inte om det jag nu påstår är korrekt men rent hypotetiskt kan jag ana att kanske står en frikyrklig förkunnare verkligen inför frestelsen att stryka sin församling medhårs så den inte krymper så att han/hon förefaller misslyckad eller det blir så få kvar att lönen kommer i farozonen. Eller att man av hänsyn till några i församlingen som är stora gåvo- och bidragsgivare väljer att parera. Men, som sagt: Jag kan inte säga att det är så. Utifrån sett kanske jag kan ana sådant. Eller gissa. Och gissa fel. Förhoppningsvis. Och att det generellt skulle vara så i frikyrkan tror jag inte alls!**

Med snacket om utifrånperspektiv menar jag inte att frikyrklig kritik av Svenska kyrkan inte skulle vara befogad. Långt därifrån! Med det menar jag att den faktiskt inte sällan är fördomsfull och oinformerad, kan rentav bära drag av skadeglädje. Men sådant är inte helt överraskande eftersom det rör sig om resonemang ur ett utifrånperspektiv.

Kommentarfrågaren utifrån förra inlägget undrade över sambandet Rosenius och den blogg han länkade till. Sannolikt har jag inte besvarat den frågan utan skrivit om något annat. Viktigt att veta är att Rosenius inte kände till frikyrkor som vi gör. Hans skrivande och agerandet var helt inom en rörelse som existerade inom ramen för Svenska kyrkan, de då enda tillåtna.

Till sist – för den mer läshungrige:
Om svenskkyrklig teologi, praxis och profil samt hur jag inifrån uppfattar den och dess kritiker med utifrånperspektiv har jag skrivit i många tidigare blogginlägg. En del av dessa är:
vanka i vankelmod då vank vankas – 1 (2008-12-06)
vanka i vankelmod då vank vankas – 2 (2008-12-06)
evangelikal intolerans 2 (2009-01-26)
bbb – bloggens bitvisa besked (2009-01-29)
skäl att högakta (2009-01-30)

Förr i världen när jag var student i Uppsala inhandlade jag på antikvariat en del gamla böcker jag mycket sporadiskt läste ur. I högen fanns till exempel Nohrborgs gammelpietistiska postilla Den fallna menniskans salighetsordning samt några band typ Lutherskrifter i urval. Särskilt de sista var hart när oläsliga då de åravis sannolikt befunnit sig i en rökande äldre prästmans ägo, vilket innebar att när man öppnade en av dem slog inpyrdheten in i luktsinnet med en näst intill näsblodskapade kraft.

I bokhyllan utgjorde de ovan nämnda samt några andra gammelböcker tryckta med gotisk stil ungefär två halva hyllmetrar. Då efter några år i Älvsbyn läs- och studiekammaren behövde tas i anspråk som barnkammare förpassade kruseordsböckerna tillsammans med mycken annan litteratur ned i kartonger som genom avancerad balansakt på stege förpassades upp på vinden där de legat sedan dess. Gissningsvis har därmed Lutherböckerna fått en del tobakdoft bortvädrad.

Av några olika anledningar gjorde jag för några dagar sedan en exkursion upp på vinden för att snoka fram några av de gamla banden och förpassa dem ner i den numera allt mer barnlösa bostaden. Söket misslyckades eftersom oerhört mycket mer bråte lagts ovanpå och framför bokkartongerna och jag inte på grund av försummlig ficklampsbrist faktiskt inte såg ett jota. Lite bittert kändes det men inte farligt eftersom jag visste att jag hade ett färskare substitut för det jag sökte i en hylla i vardagsrummet. Läsning i detta har dock lett fram till beslut att nytt vindssök skall göras eftersom substitutet faktiskt är något av ett surrogat. Typsnittet har blivit vanliga bokstäver och det njutbara gamla språket har avbisatsifierats till vanlig vårdad mer modernt klingande litterär svenska.

Sökmålet var – och blir – Samlade skrifter i fyra band av Carl Olof Rosenius. Dessa kom jag inte bara att äga utan faktiskt också merpartsvis läste med pennan i hand på den tid det begav sig. Jag köpte dem inte utan kom att ärva dem när min far och hans bröder då min farmor dött skiftade innehållet i det gamla huset i Kåge. Där hade de nämnda böckerna blivit lästa och stått och när jag tillfrågades om jag önskade erhålla dem slog jag till gammelbokssamlande som jag var. Hade inte jag tagit dem då hade nog pappa lagt rabarber på dem och de ändå varit mina nu, men det var bra att jag tog dem då. Och läste dem då. Och skall åtminstone delvis läsa om nu.

Om Rosenius framfart och skriverier kan man läsa på andra platser än på denna blogg – till exempel här. Hans skriverier – långa utredande artiklar – är mycket bra och kan bara karaktäriseras som grundliga, omoraliska och okänsliga.
Grundliga eftersom Rosenuis var så oerhört genomgripande grundlig i sin undervisning. Korteligen betraktar han på den ena finstilta sidan efter den andra viktiga ting, fast Bibelförankrad och med Befrielsen i och genom Jesus död och uppståndelse i fokus.
Omoralisk är han också i betydelsen att varken människornas goda eller onda beteende avgör hennes relation till Gud utan allt fokus läggs på Befrielsen i och genom Jesus död och uppståndelse.
Okänslig innebär inte att Gudsmannen skulle sakna känsla. Tvärtom. Men känslans, stämningens betydelse för halten eller graden av människans relation till Gud är obefintlig. I alla varierande tänkbara känslolägen är det ändå Befrielsen i och genom Jesus död och uppståndelse som bygger relationen.

Så läs den gode Carl Olof.
Boken I Guds hjärta (ISBN 91-7085-072-0) är ett gott utdrag på ca 680 sidor.
Det är den jag ovan åsyftar med ordet surrogat.

Nu är det 10 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST.

Sisådärja!

Tredje omgången i slutspelshockeyn nyss klar och utmarkerna leder över kungliga huvudkommunen. Statsministern besviken eftersom han föreföll heja på centralortslaget. Bra att han inför hösten får öva sig i motgångar och nederlag.
Efter dessa till synes meningslösa inledning avslöjar jag nu anledningen till detta inlägg: Det var ett tag sedan jag skrev – typ.

Nu kan vänner av ordning mena att man inte skrivit blogginlägg inte är en tillräcklig anledning att skriva blogginlägg fast då har vännerna fel. Naturligtvis är det inte med nödvändighet sant att en blogg där det skrivs låt oss säga två till fem inlägg i veckan blir intressant. Men sant är i alla lägen att bloggar där inget skrivs med tiden förlorar läsekretsens intresse och av den anledningen framstår det som mer och mer möjligt att jag till höger och långt ner – ett par skroll – på denna sida kommer att ta bort kanske ett par tre länkar till andra bloggar då inget händer där. Framtiden får utvisa.

Salat är ett arabiskt ord som betyder bön.
Det lärde jag mig igår ålyssnades predikan på arabiska tolkad till svenska och mitt aktiva arabiska ordförråd utökades med 20%. Förkunnerskan var en kristen asylsökande kvinna från Irak och det hela tolkades av hennes son som på de typ tre-fyra år de befunnit sig i Sverige förvärvat mycket goda språkfärdigheter. I sanning är det märkligt att höra prövade människor ge besked om hur viktig bönen och tron är och hur pålitlig Gud är – i livets olika skiften. Själv tämligen oprövad – sommartid har vi mossa i gräsmattan – känner jag mig faktiskt lite liten och kan ana hur förbryllande det kan verka för kristna utomlandsifrån när de märker hur svenskar i allmänhet inklusive bekännande kristna så lite ber och så lite litar till Gud. Det rimliga vore ju att vår tillit till Gud skulle vara stor eftersom vi har det så bra med fred, frihet, stabilitet, trygghet, hälso- och sjukvård osv. Trots detta blir vi västerländska kristna klena i tilliten. Märkligt.

I en serie artiklar i tidningen Dagen finns goda resonemang som kan belysa detta.
2010-04-14: Teologin har bytt riktning.
2010-04-15: Ser du ängeln?
2010-04-16: Allt ljus på...?
Ett guldkorn i resonemangen i artiklarna är att tro i Västeuropa ofta betyder åsikt eller försanthållande av (i hänsyn till tidsandan rimliga) lärosatser när tro i tredje världen handlar om att lita på och ha en relation till Gud. Resonemanget i en av artiklarna om vår blandreligion med materialism och konsumism är också helt enkelt lysande. Läs artiklarna!

Såja!
Nu är ett inlägg inlagt.
Återkommer om inte förr så på onsdag då jag kommer att författa något som svepskäl för att allra sist i inlägget ange hur många minuter det återstår till avsnittet av LOST – men det blir som sagt på onsdag.

PS: Någon upplösningen av intermezzot omtalat i förra inlägget har inte skett. DS
PPS: Bilden? Förannonsering av nästa – eller ett kommande – inlägg. DDS

Resan från Björliden ändades om söndagen i hemmafastigheten som då redan var bebodd av barnbarnet med föräldrar vilka blev kvar till framåt måndagskvällen. Således läge att bruka videokameran och en del av vad som filmades finns i en 1½ minut lång filmsnutt på ANDRA BLOGGEN under rubriken Världens vackraste!!!

Min gamla (misslyckade) karriär som orienterare lärde mig att för att veta var man är är det en poäng att ha hyfsad reda på hur man gått (eller stundom lubbat). Detta gäller i skogen men också i många andra sammanhang.
Boken Profetens folk – stat, samhälle och kultur i islam under tusen år av Michael Nordberg är en 418 sidor bra och intressant beskrivning av framför allt Mellanöstern mellan år 600 och 1600. Tyvärr är den utgången på förlaget och lite ålderstigen men vad gäller det millennium författaren beskriver är den mycket innehållsrik.

Presentationstexten på www.bokus lyder:

Islam och den islamiska världen har under senare år kommit mer och mer i förgrunden. Denna bok utkom första gången 1988, och är det självklara standardverket på svenska om de första tusen åren av islams historia.
Hur mycket vet vi egentligen om förhållandena i de islamiska länderna, om värderingar, åskådningar och livsmönster? Skall man vara ärlig finns det i västvärlden mängder av fördomar och förutfattade meningar om muslimer.
I Profetens folk behandlar Michael Nordberg den historiska bakgrunden, som är nödvändig för att förstå dagens situation: de första tusen åren av islams historia. Han tar upp vad den islamiska rätten. Shari'a, egentligen är och vilka följder den har haft för samhällsutformningen. Ett långt kapitel analyserar det islamiska samhällets olika strukturer, samhällsklasserna, förhållandet mellan muslimer och icke-muslimer, kvinnans ställning etc. Slutet av boken ägnas åt den fascinerande islamiska mystiken, som spelat en framträdande roll genom tiderna.

Givetvis visar inte boken på läget av idag utan en del av resan hit. Efter 1600 kom tänkandet och utvecklingen i det kristendomsfärgade Europa och den muslimska världen att ta vägar som också är viktiga att ha reda på för att vi idag skall kunna förstå och gemensamt skapa en framtid i fred, tolerans och förtroende. Ändå rekommenderar jag blogglärsaren att köpa den om hon eller han hittar pocketen i en bokhandel. Eller låna den på bibblan – om så vore via ett fjärrlån. Ange då vid eventuell beställning ISBN 91-550-3164-1.

Rubriken har jag redan på ett ironiskt sätt använt i förra inlägget när jag betecknade fredagens slalomåkning i alla de olika backarna. Den ironiska halten avslöjades med ett listigt ditsatt frågetecken. Det gäller att vara på alerten när det gäller tockenadäringa subtiliteter och gör man så ser man att rubriken i detta inlägg är utropsteckensbeprytt vllket ger det hela en helt annan innebörd – eller hur.

Dagen var vikt för turåkning tänktes det. Det betyder att man flåsar på med synkroniserade ben och armrörelse både utför och uppför lutande plan med varierande täthet på ekvidistanskurvor-na. Madammen valde att med sonen – Heffaklumpen kallad som liten – låta sig automobilforslas till en plats en bit västerut för att åka till Låktatjåkkostugan västerifrån genom Vargpasset. Jag hade andra lite brantreducerande planer som innebar att jag tog liftsystemet upp till en markerad skidled för att österifrån gå till samma mål. För ändamålet hyrd så kallad turutrustning med vallningsfria lite grövre skidor är tänka att ta bort bakhaltigheten i motlut och fladderprättligheten när det går utför. Helt OK alltså.

Men det är ju jobbigt i alla fall!! Uppför och uppför.
Och sedan lite mer motlut så att man skall minnas att det går uppför.
Mot allt högre höjder höjde sig problemen allt efter hand. Eller fot eftersom det handlade om skidåkning.

Ett problem var att jag glömt ta med mig matsäcksmackan och inte hade annat med än en liter vattenmolekyler i en termos. Lite lite för knapp mil uppöver – typ.
En annan sak jag konfronterades med var det faktum att jag faktiskt inte är ett alldeles super-alertigt spänstfenomen med kondition som regelbundet underhållits av träning. Att det sedan finns mer av mig än vad som är nödvändigt räknat både i volymen undanträngd luft och press mot markytan gör ju hurtighetseskapader av dagens typ till upplevelser som verkligen stämmer till eftertanke. Det uppkomna läget beror dock inte likt den glömda matsäcken på en tillfällig koncentrationsbrist utan en mer kronisk genomförd motionsbrist. Och det kom att kännas i backarna.
Den tredje saken som fick mig att vända efter två timmar uppförklivande var vädret. Fint var det vid start men när sikten försvann och det började småsnöa valde jag att lappkasta och söka mig nedåt efter en annan led än den jag gick använde uppför. Väl hemma i stugan drog jag i mig åtta glas vatten till min där upphittade matsäcksmacka.

Björklidandet med utropstecken kommer dock snart att botas med middag på hotellet. Grillbuffé – typ. Evenemanget provat i höstas i samband med att vi här firade madammens födelsedag och med den erfarenheten i magsäcken vet jag att mitt lidandes ögonblick närmar sig sitt slut.

Igår morse reste delar av familjen med bil till Björkliden för ett förlängt veckoslut med sol, snö, vind, skidor och termoskaffe. Framme på eftermiddagen efter resa i alla slags väger tog vi det ganska lugnt. Lite promenad men inget slalomerande eftersom det bara var ett par timmar tills liftstopp.

Idag blev det dock skidåkning hela dagen. Perfekt väder med alldeles lagom temperatur och sol från klarblå himmel. Om man var på fjället alltså. Nere över Torne träsk låg dimma största delen av dagen. Märkligt väderfenomen. En hel dag ute samt en god middag gör till och med mig så pass hjärnmosig att att några kluriga djupsinnigheter för bloggpublicering inte flyter upp i huvudet, än mindre ut i fingertopparna. Blir alltså bara ett töntinlägg om inget men kanske håller det läsarna på alerten – eller inte.

För Skellefteå är det i alla fall över denna vår. Jag menar nu inte staden. Sådan tur har vi inte. Det är AIK i hockeyn jag åsyftar. Som surrogat för Luleå har staaaan kunnat fungera men vilka som kommer att vinna finalspelet mellan Djurgården och HV71 engagerar mig inte mycket. Fast värst vore ju om några stockholmare gick och vann. Därför blir det väl ett svagt ”heja hv”.

Till detta inlägg återanvänder jag en bild från förra vårvintern har i Björklden.
Diverse nya bilder finns på ANDRA BLOGGEN – länk till höger.

Jag tror att jag vid något tidigare tillfälle här på min blogg nämnt att jag fått förtroendet att ingå i en grupp som tillsammans med biskopen skall tänka och föra samtal i en del frågor. Har jag inte nämnt det så nämner jag det nu och har jag skrivit om det förut kan jag ändå rimligen inte förutsätta att alla läsare på denna blogg är eviga återfallskroniker eller – om så vore – behäftade med ett hästminne som kommer ihåg allt som stått här de två-tre-fyra senaste månaderna. Alltså nämner jag det igen: Jag fått förtroendet att ingå i en grupp som tillsammans med biskopen skall tänka och föra samtal i en del frågor.

Det vi skall prata om är inte vadsomhelst eller vad som plötsligt faller oss in utan gruppen finns av en anledning och har en avsikt.

Anledningen är att ett antal så kallade tankesmedjor hållits i stiftet utifrån bland annat att ganska många av en minoritet av de kvinnliga kollegorna som svarat på en enkät angivit att de upplevt sig diskriminerade. Tankesmedjorna var bra och medförde bland annat insikten att det kan inte vara så enkelt att det är de så kallade kvinnoprästmotståndarna som står för diskrimineringen utan att den har mer djupgående orsaker. Roten till systrarnas upplevelse står snarare att finna i en mer allmän mullig-mansgris-mentalitet hos många, inte minst många män, som är för kvinnliga präster.

Avsikten med samtalen i gruppen är att en noggrann antecknare skall få stoff till ett material som kanske kommer alla i stiftet kyrkligt anställda och förtroendevalda till del vid en bautastor gemensam fortbildning till hösten.

Biskopens tanke med samtalen är att ”reflektera över hur vi som kyrka skulle kunna ge ytterligare perspektiv över grundtemata som övertygelse, jämställdhet, godhet och arbetsmiljö” samt ”hjälpmedel för detta i vår dopteologi och i våra olika bibliska bilder av församlingen som kroppen, trädet, byggnaden och så vidare”.

En gång har vi mötts – typ 8 personer – till ett givande samtal till vilket två i gruppen fått uppdraget att leverera några förtänkta tankar till utgångspunkt för träffen. Nu på fredag är det tänkt att vi skall mötas på nytt. Nu är jag en av de två som fått en förtänkeuppgift kring orden övertygelsekultur, godhetskultur och dopteologi.

Ett aber i sammanhanget är att jag inte kommer att kunna delta!
Jag kommer inte att kunna fullfölja min uppgift och motsvara förtroendet.

Jag gillar inte att behöva backa ut från tockenadäringa ting och detta gjorde att jag i morse riggade upp familjens digitala videokamera – som inte använts på över 1½ år – och satte mig i soffan och lät mig själv spelas in på film. Alltså det jag tycker känns angeläget att säga kring nyckelorden ifråga. Försedd med vinjettext kopierades det ännu inte Oscarnominerade materialet till en skiva som snigelpostats till Luleå för att vara framme innan fredag. Snigelposten blev alternativet eftersom rysaren är på ungefär 80 megabajtar som fick mäjlprogrammet att bäcka ihop alldeles.

På denhär bloggen vet jag inte hur man lägger ut film.
På ANDRA BLOGGEN fungerar det dock och i ett inlägg betitlat en soffpotatis filosoferar kan den sysslolöse ta del av en knapp halvtimmes internethackande funderationer kring orden övertygelsekultur (med en utvikning om trovärdighet), godhetskultur och dopteologi.

Den rubriken går nog inte att begripa i första taget om man inte är förfärligt inettligent – slumpmässigt uppkommet stavmisstag men jag lät det bestå eftersom helgen inneburit att jag erhållit en jämfört med andra veckoslut förändrad språknivå.

Medans andra personer under tiden före Påsk iakttagit så kallad Bloggfasta och avhållit sig från att skriva samt ännu fler under själva helgerna gjort detsamma vill jag bara meddela att jag gjort varken eller. Orsaken till avsaknaden av skriverier de senaste dygnen beror i mitt fall i stället på en intensiv bligfästa som uppehållit all tid förutom att fira själva högtiden.

Bliga är ett gammalt svenskt ord som kan ha betydelser typ intensivtitta, tokstirra eller flåglo och det har jag ägnat mig åt. Läsaren anar nämligen inte hur intressant en sovande en månader gammal bäjbis kan vara. Små grimaser eller bara ett totalt avslappnat proppmätt ansiktsuttryck. Och när ansiktet sedan vaknar och gör små miner, svaga ljud och bara tittar förundrat fastnar åtminstone min farfaruppmärksamhet totalt och annan verksamhet än svälva bligandet upphör. 

Lilla Tyra kom alltså om Långfredagskvällen på vad jag fattat var hennes första långresa. I vart fall var det första gången en ny framfödd generation rent fysiskt vistades i våran villa. Hennes fader och väna moder var givetvis med men faktiskt inte lika intressanta längre. Idag på Annandagens morgon lämnade den unga familjen för att resa tillbaka hem men tiden däremellan har varit en mycket god bligfäst tid.

Lite larvig känner jag mig nog men det bjuder jag så gärna på. Allvarligheter och tungsinniga teologiska eller socialpolitiska funderingar återkommer jag nog med vid något senare tillfälle då jag inte är så förundrad av den förundran som småbarnsögon kan utstråla. Och så frågande. Det är som hon tänkte de ord som Odysseus på klockren hexameter talte och sade, då när hans flotte kapsejsat och han hamnat på stranden till ön Skeria:

Ve mig, vad är det för människors land, dit nu jag har kommit?
Äro de vildar och illgärningsmän utan rätt eller lagar
eller ett gästfritt folk med fromt och gudfruktigt sinne?