stigstrombergsson

Rubriken har jag redan på ett ironiskt sätt använt i förra inlägget när jag betecknade fredagens slalomåkning i alla de olika backarna. Den ironiska halten avslöjades med ett listigt ditsatt frågetecken. Det gäller att vara på alerten när det gäller tockenadäringa subtiliteter och gör man så ser man att rubriken i detta inlägg är utropsteckensbeprytt vllket ger det hela en helt annan innebörd – eller hur.

Dagen var vikt för turåkning tänktes det. Det betyder att man flåsar på med synkroniserade ben och armrörelse både utför och uppför lutande plan med varierande täthet på ekvidistanskurvor-na. Madammen valde att med sonen – Heffaklumpen kallad som liten – låta sig automobilforslas till en plats en bit västerut för att åka till Låktatjåkkostugan västerifrån genom Vargpasset. Jag hade andra lite brantreducerande planer som innebar att jag tog liftsystemet upp till en markerad skidled för att österifrån gå till samma mål. För ändamålet hyrd så kallad turutrustning med vallningsfria lite grövre skidor är tänka att ta bort bakhaltigheten i motlut och fladderprättligheten när det går utför. Helt OK alltså.

Men det är ju jobbigt i alla fall!! Uppför och uppför.
Och sedan lite mer motlut så att man skall minnas att det går uppför.
Mot allt högre höjder höjde sig problemen allt efter hand. Eller fot eftersom det handlade om skidåkning.

Ett problem var att jag glömt ta med mig matsäcksmackan och inte hade annat med än en liter vattenmolekyler i en termos. Lite lite för knapp mil uppöver – typ.
En annan sak jag konfronterades med var det faktum att jag faktiskt inte är ett alldeles super-alertigt spänstfenomen med kondition som regelbundet underhållits av träning. Att det sedan finns mer av mig än vad som är nödvändigt räknat både i volymen undanträngd luft och press mot markytan gör ju hurtighetseskapader av dagens typ till upplevelser som verkligen stämmer till eftertanke. Det uppkomna läget beror dock inte likt den glömda matsäcken på en tillfällig koncentrationsbrist utan en mer kronisk genomförd motionsbrist. Och det kom att kännas i backarna.
Den tredje saken som fick mig att vända efter två timmar uppförklivande var vädret. Fint var det vid start men när sikten försvann och det började småsnöa valde jag att lappkasta och söka mig nedåt efter en annan led än den jag gick använde uppför. Väl hemma i stugan drog jag i mig åtta glas vatten till min där upphittade matsäcksmacka.

Björklidandet med utropstecken kommer dock snart att botas med middag på hotellet. Grillbuffé – typ. Evenemanget provat i höstas i samband med att vi här firade madammens födelsedag och med den erfarenheten i magsäcken vet jag att mitt lidandes ögonblick närmar sig sitt slut.