stigstrombergsson

Förr i världen när jag var student i Uppsala inhandlade jag på antikvariat en del gamla böcker jag mycket sporadiskt läste ur. I högen fanns till exempel Nohrborgs gammelpietistiska postilla Den fallna menniskans salighetsordning samt några band typ Lutherskrifter i urval. Särskilt de sista var hart när oläsliga då de åravis sannolikt befunnit sig i en rökande äldre prästmans ägo, vilket innebar att när man öppnade en av dem slog inpyrdheten in i luktsinnet med en näst intill näsblodskapade kraft.

I bokhyllan utgjorde de ovan nämnda samt några andra gammelböcker tryckta med gotisk stil ungefär två halva hyllmetrar. Då efter några år i Älvsbyn läs- och studiekammaren behövde tas i anspråk som barnkammare förpassade kruseordsböckerna tillsammans med mycken annan litteratur ned i kartonger som genom avancerad balansakt på stege förpassades upp på vinden där de legat sedan dess. Gissningsvis har därmed Lutherböckerna fått en del tobakdoft bortvädrad.

Av några olika anledningar gjorde jag för några dagar sedan en exkursion upp på vinden för att snoka fram några av de gamla banden och förpassa dem ner i den numera allt mer barnlösa bostaden. Söket misslyckades eftersom oerhört mycket mer bråte lagts ovanpå och framför bokkartongerna och jag inte på grund av försummlig ficklampsbrist faktiskt inte såg ett jota. Lite bittert kändes det men inte farligt eftersom jag visste att jag hade ett färskare substitut för det jag sökte i en hylla i vardagsrummet. Läsning i detta har dock lett fram till beslut att nytt vindssök skall göras eftersom substitutet faktiskt är något av ett surrogat. Typsnittet har blivit vanliga bokstäver och det njutbara gamla språket har avbisatsifierats till vanlig vårdad mer modernt klingande litterär svenska.

Sökmålet var – och blir – Samlade skrifter i fyra band av Carl Olof Rosenius. Dessa kom jag inte bara att äga utan faktiskt också merpartsvis läste med pennan i hand på den tid det begav sig. Jag köpte dem inte utan kom att ärva dem när min far och hans bröder då min farmor dött skiftade innehållet i det gamla huset i Kåge. Där hade de nämnda böckerna blivit lästa och stått och när jag tillfrågades om jag önskade erhålla dem slog jag till gammelbokssamlande som jag var. Hade inte jag tagit dem då hade nog pappa lagt rabarber på dem och de ändå varit mina nu, men det var bra att jag tog dem då. Och läste dem då. Och skall åtminstone delvis läsa om nu.

Om Rosenius framfart och skriverier kan man läsa på andra platser än på denna blogg – till exempel här. Hans skriverier – långa utredande artiklar – är mycket bra och kan bara karaktäriseras som grundliga, omoraliska och okänsliga.
Grundliga eftersom Rosenuis var så oerhört genomgripande grundlig i sin undervisning. Korteligen betraktar han på den ena finstilta sidan efter den andra viktiga ting, fast Bibelförankrad och med Befrielsen i och genom Jesus död och uppståndelse i fokus.
Omoralisk är han också i betydelsen att varken människornas goda eller onda beteende avgör hennes relation till Gud utan allt fokus läggs på Befrielsen i och genom Jesus död och uppståndelse.
Okänslig innebär inte att Gudsmannen skulle sakna känsla. Tvärtom. Men känslans, stämningens betydelse för halten eller graden av människans relation till Gud är obefintlig. I alla varierande tänkbara känslolägen är det ändå Befrielsen i och genom Jesus död och uppståndelse som bygger relationen.

Så läs den gode Carl Olof.
Boken I Guds hjärta (ISBN 91-7085-072-0) är ett gott utdrag på ca 680 sidor.
Det är den jag ovan åsyftar med ordet surrogat.

Nu är det 10 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST.