stigstrombergsson

Nu jag solar kroppen, sitter ute med lapp-toppen.

Snacka om poesi alltså!

Högkvalitativt diktande för att beskriva verkligheten.

Poesi som beskriver verkligheten naket och osminkat.

Fast naken är jag inte. Har shorts. Dock osminkad.

Pingstdags- alias Morsdagsvädret är riktigt fint. + 22 komma nånting i morse vid ½9 när jag stapplade förbi termometern. Sedan har värmen brassat på och nu efter gudstjänst, fika samt cykeltur förbi mammas och pappas grav - bild därifrån - är jag nu hemma i trädgårdsmöbeln. I solskenet. Och värmen. Med lapp-toppen på bordet.*

Det är gårdagens reflexion som - i alla fall hos mig - pockar på en fortsättning. Alltså betraktelsen om hur det kan komma sig att Svenska kyrkans anställde kan förefalla smått kallsinniga till olika former av ekumanifestationer - ekumeniska manifestationer.

I går var min tanke att den yttre strukturen med byggnader å grejer ger kyrkans folk känslan av att korset är rest och Jesus manifesterad. Jag gissar - säger gissar - att samma känsla inte infinner sig lika lätt i frikyrkosammanhang eftersom man i dessa valt att lämna kyrkan mitt i byn och skapa sina egna rum som inte är lika iögonfallande, centralt belägna, manifesterande. Annorlunda uttryckt saknar man, eller har i alla fall mindre av, ropande hårdvara. Därför vill man gärna manifestera, visa - begripligt nog.

Om hårdvaran ger kyrkans folk känslan att korset är rest och Jesus manifesterad kan sägas att mjukvaran - alltså den kyrkliga verksamheten - lätt leder tankarna i samma ½entusiasmerande riktning. Tanken bygger inte på någon undersökning utan kommer utifrån min egen erfarenhet som församlingspräst. Jag vet att den delen av mitt liv utspelade sig för ca 30-20 år sedan men principen jag i det följande vill visa kvarstår - även om numerären och detaljer idag kan vara annorlunda.

På detta sätt kunde min vecka se ut.

• Söndag - första veckodagen - firades gudstjänst med 50-125 deltagare. Senare samma eftermiddag en gudstjänst till med 20-30 personer.
• Måndag mötte jag en eller två familjer som fått sorg och kom in på pastors för att anmäla dödsfall samt boka tid för begravning. Eftermiddagen innebar en 15 personer stark konfirmandgrupp och kvällen lika många i Bibelstudium.
• Tisdag var det personalkollegium, planering samt kanske ett eller två hembesök inför vad som skulle ske senare under veckan.
• Onsdag expedition då det kunde handla om telefonsamtal med familjer som just fått barn eller annat. På eftermiddagen en konfirmandgrupp 15 pers parallellt med kollegans (åxå 15) samt Bibelstudium på kvällen - annan grupp än på måndag.
• Torsdag ofta en begravning med 40-60 närvarande, andakt på sjukhemmet (20-40) samt ungdomsgrupp 10-20 på kvällen.
• Fredag var den lediga dagen varje vecka men samtidigt som jag var ledig hade kollegorna ofta två begravningar med ovan nämnda besökstal.
• Lördag kunde innebära typ tre dop med 25 personer i varje - familjerna besökta tidigare under veckan - samt kanske en smärre gudstjänst eller en vigsel.
• Och ovanpå så tillkom ibland besök på skolor, enskilda samtal, snack på affären (om känslorna 4 veckor efter makens begravning) osv.

Vad blev nu det där om man adderar?

Jo ungefär 200 personer lågt räknat. 300 om man räknar högt.

Dessutom handlade det i stor utsträckning om olika människor. Visst fanns "dubbletter" typ personer i Bibelgruppen som också var i gudstjänsten men många var "engångs". Grovt skattat kanske en tredjedel var personer jag mötte relativt ofta och kunde sägas ha kontinuerlig kontakt med. En annan tredjedel var "säsongare" där kontakten fanns över en tid - typ konfirmander. Den sista tredjedelen var "engångs" på begravning, dop, också i gudstjänster osv.

I praktiskt taget alla dessa sammanhang pratade jag och pratas om Jesus.
Hans död och uppståndelse och korsets betydelse är naturligt vid dop eftersom det är dopets grund, givet vid begravningar eftersom den uppständne Jesus delat döden med oss och självklart i gudstjänster, Bibelgrupper och bland konfirmander.

På samma sätt blev veckan därpå. Och nästa vecka. Alla veckor. "Kronikerna" återkom, "säsongarna" fanns för en tid och "engånglingarna" passerade förbi i en aldrig stridande ström.

Om detta är bra och om dessa många och sporadiska samt ofta ganska ytliga kontakter leder till något kan man alltid samtala om. Och snacka om det görs i Svenska kyrkan - tro mig! Och olika åsikter finns. Men det är inte om det jag nu skriver. Det jag försökt beskriva är faktorer i som kan leda dem som jobbar i verksamheten att, inför olika maningar till ekumanifestationer för att nå ut, tänka:

Jamen, snälla nån!!

Korset är ju för 16+1 redan rest!!

Jesus pratas vi ju för kissemissen redan om för en massa människor!! Hela tiden!!

Jag tycker inte att denna känsla behöver leda till att man avstår från ekumanifestationerna.

Men jag förstår att man kan ställa sig ½entusiastisk - verkligen.

Jag förnekar inte att det kan ligga något i det.
Men jag påstår att orsakerna till kyrklingars mindre lust att på olika sätt ekumanifestera är betydligt mer sammansatta än denna avgivna enkla förklaring, inte sällan parad med viss själv-godhet. Att jag kan veta det beror på något ganska enkelt: Jag är kyrkling och brinner inte hejdlöst för till exempel "att resa ett kors".

Varför?? - förutom den av vissa påavståndpåstådda bristen på andlighet?
Mina enkla svarsrop blir:

Jamen, snälla nån!!

Korset är ju för 16+1 redan rest!!

Kyrkan står ju för kissemissen redan mitt i byn!!

Detta är en känsla man inte skall underskatta hos - gissar jag - många präster och i Svenska kyrkan i övrigt. Alltså detta att till själva livsluften hör att man som bas för arbetet har den byggnad som på många orter dominerar stadsbilden. Eller i vart fall är ett naturligt inslag i gatubilden. Jag ger tre exempel:

Luleå stad brann 1887 - inklusive dåvarande kyrkan. Ur ruinerna reser sig en ny stadskärna med en röd nygotisk kyrka på den högsta punkten. Som det högsta huset. Och största. Och i kyrkans skugga är sedan staden uppförd. Och inget hus har vuxit högre än domkyrkospiran.

Så snacka om ett rest kors! Typ manifestation!

När man för drygt 200 år sedan skulle bygga ett kapell i den inre delen av Piteå Landsförsamling var det en dragkamp mellan byar om var man skulle bygga. Det stod mellan dåvarande byn Korsträsk och den mindre byn vid älven - Elfsbyn. Åtminstone enligt berättelsen avgjordes det hela av att någon - ägaren till Rosfors bruk? - lovade att skänka spiken om kapellet/kyrkan lades på åsen nära älven. Där ligger den än och samhället växte med den som centrum. 1893 kom jernbanan och från vägsträckningen mellan kyrkan och stationen växte samhället vidare.

Älvsby kyrka är varken den största det eller äldsta huset i kommunen. Men lägger man ihop ålder och storlek så finns - liksom på många liknande orter - ingen motsvarighet. Och kyrkan är av läge och konstruktion fortfarande högst - kanske med undantag av vattentornet.

Och korset är rest i Älvsbyn!! Manifesterat!!*

På Hertsön i Luleå - samt sjuttioelva andra stadsdelar i landets städer - passade man på, när stadsdelen växte upp, att reservera en tomt och bygga en kyrka. Dessa stadsdelskyrkor ser ofta inte alls ut som kyrka klassisk stil utan smälter in i affärs- och servicekomplexet som en huskropp bland andra mellan ICA och den tidigare Posten mitt emot pizzerian och godisbutiken. Om det nu ser ut exakt så på Hertsön vet jag inte men det är konceptet jag vill beskriva - alltså att man genom en kyrka rest korset mitt i samhället. Manifesterat mitt i gröten - typ.

Huruvida dessa resta kors fungerar som manifestationer idag så att människor får sin upp-märksamhet riktad på Jesus kan alltid diskuteras - men det är inte ämnet för detta inlägg. Det jag här och nu funderar över är orsaker till att det (kanske) är så att Svenska kyrkans personal och kärntrupper förhåller sig mindre ivriga än sina frikyrkliga trossyskon när det gäller manifestationer av olika slag. Och i det anförda tror jag mig finna en - inte alltid medveten - orsak. Till skillnad från de mer avsides liggande frikyrkornas folk upplever kyrklingar faktiskt att korset redan är rest. Och att manifestationen redan finns där.

I kommande inlägg manifestera Jesus - II skall jag framföra tanken att Svenska kyrkans arbete och verksamhet också leder till samma känsla hos hennes folk medan det hos andra samfund blir på annat vis.

Och i manifestera Jesus - III kommer jag sedan att beröra formerna för ekumanifestationer och den känsla av att inte vara godkänd som man som kyrkling i de sammanhangen kan få.

Bilden är en ikon från den Maronitiska kyrkan - kommenterad för ett år sedan här och här. 

»Lita inte på någon, men håll dig på god fot med alla och envar!«

Orden kommer från Per Brahe den äldre vars biografi jag nyligen färdigläst. Egentligen visar sentensen på en något trist inställning till tingen. Den skulle likväl kunna formuleras Tro inte någon om gott utan fjäska för alla. Eller kanske mer neutralt: Ta ingen för given men var alltid nyttig.

För så var det med Per - i vart fall att döma av biografin I skuggan av tronen.

Han var Gustav Vasas systerson och kusin till Erik XIV och Johan III. Han hade själv kunnat göra anspråk på den kungliga tronen, men gjorde det aldrig utan höll sig hela tiden i skuggan. I en tid med blodbad, Dackefejd och Sturemord fanns han i bakgrunden som en handelskraftig person i byggande av staten Sverige.

Nytta gjorde han på två sätt. Den despotiske morbrodern, den galne kusinen och den galne kusinens lillebror hade nytta av honom som kompetent genomförare och verkställare. Men också landets adel och folk - dock tyvärr adeln mer än folket - tjänade på att han vid behov mildrade despotismen och galenskaperna samt fyllde det regenterna inte hann med eller fixade. Per Brahes roll blev Inte först men nyttig tvåa - typ.

Jag gillar rollen Inte först men en nyttig tvåa - typ. Både som roll och paroll.

Den passar mig förträffligt och är rentav min ambition om inte i livet så i alla fall i den delen av livet som är yrke och arbete. Inte först - chef, rektor, kyrkoherde eller så - utan tvåa eller ett senare nummer som en (förhoppningsvis) nyttig genomförare och verkställare på det tvåriktade sättet - främst då det andra. Om jag lyckas i min ambition må andra bedöma. Min omgivning alltså. Näppeligen någon biografiförfattare om 400 år.

Boken är lite tråkig, främst på slutet. Men intressant. En bra summering med kommentar kan man hitta om man klickar sig in på bokklubben Clios hemsida. Läs åtminstone den.

Nu skall jag läsa eller läsa om någon annan bok.

Jag har den sista tiden funderat över varför jag är så taktlös - alltså i otakt. Samtidigt som så många andra är så taktfulla - i takt alltså.

Jag menar till exempel när det gäller att äktenskap numera kan vara en samkönad historia. Och att även kyrkan skall ansluta sig till tanken på att äktenskapet inte är en hanne-hona-historia. Och framledes aktivt skall visa detta genom att viga samkönat.

Själva sakfrågan vill jag nu inte beröra här mer än att jag anser

att ordet äktenskap borde fått fortsätta bära den särkönade betydelse det alltid haft

att kyrkan bör hävda vad den själv uttrycker i sin nuvarande vigselordning

att kyrkan bör avsäga sig vigselrätten

att en del andra saker också.

Detta är verkligt taktlöst - alltså i otakt med skeendet. Om det sedan är taktlöst i betydelsen ofint att hysa och i samtalston uttrycka dessa tankar må andra bedöma. Men det är inte den saken jag egentligen funderar över nu. Utan den intilliggande saken att jag inte är i takt. När så många andra är i takt. Eller i dessa tider kommer i takt. Precis när det förefaller taktiskt lämpligt.*

När det gällde att godta att kvinnor skulle kunna vara präster var jag också i otakt. Jag var 1978, vid 25 års ålder, 20 år efter det att reformen genomfördes då jag var fem, inte övertygad om att det var rätt. När jag sedan på 1990-talet tyckte mig ha funnit rytmen och ändrade uppfattning trodde jag mig komma i takt men så blev det ju inte. Då hade nämligen danstakten blivit den att man skulle anse att nej-sägarna var den största värsta gruvligaste och hemskaste sak som fanns i kyrkan, roten till allt ont och problemet framför alla andra problem. Och i den tonarten har sedan takten ökats år efter år eftersom de framställs som ett värre problem ju färre de blir.

Och jag förblir i otakt. Det är som om jag dansar förra låten. Eller den förförra.

Kanske är det så. Jag önskar nämligen - och har alltid önskat - dansa sakral menuett där man i hövisk kontakt byter sirliga teologiska argument kring olika frågor som exempelvis nödvändigheten av nej-sägarnas fördrivande eller det självklara i samkönheten. Men i den politiserade slagordkyrkan kyrkan dansas i stället break-dance där fler och fler verkar tävla i att kasta sig på rygg, snurra till det så mycket man kan och ställa allt på huvudet.

Så jag är i otakt i två frågor. Minst. Det finns fler...

Då lapp-toppen är en finurlig manick som förmår hålla flera program i luften samtidigt klickade jag på ikonen för ordbehandlingsprogrammet Word i vilket jag nu befinner mig skrivande dessa rader. Det är lite finurligt att göra så eftersom det programmet signalerar när jag stavvar konstigt. Vilket jag stöndom gör.* Detta innebär dock att jag senare, när inläggs briljanta tankegångar nått lämpligt typsnitt, genom klipp-å-klistra-metoden kopierar in min text till bloggen är den rättstavvad.

Igår höll förresten funktionen för korrekt alfabetisering på att krackelera fullständigt. Jag plitade då på ett brev avfattat på det från och med mellanstadiet inlärda engelska språket. Då signalerar Word hela tiden. Alltså sökte jag få programmet att fatta att det var engelska jag försökte skriva och inte konsekvent knasstavad svenska. Så görandes möttes jag av notisen att maskinen ville jag skulle sätta in en speciell skiva för att installera nåt men eftersom jag befann mig hemma och tockenadära skivor till lapp-toppen befinner sig i gråa skåpet på folkhögskolan kom den engelska rättstavningsfunktionen inte att aktiveras. Så hur the speling egentligen blev vet jag inte. Mailade dock härligheten till äldsta dottern - Snuppan som liten - som i sin egenskap av studerande för att bli lärare ibland annat engelska språket lovade att agera språkkonsult. Också en av folkhögskolans språkfröknar försågs i morse med en kopia för att kolla upp det hela. Under stor diskretion.

Varför detta väsen om ett brev?

Jo - Det är som en officiell kontakt eller förfrågan till Norwich stift norr om London. Det är Luleå stifts vänstift och på det som är stiftets folkhögskola planerar vi en resa dit till hösten.

Såg just i e-post-programmets inkorg - ytterligare en programboll maskinen har i luften - att dottern svarat. Läste hennes kommentarer och gissar jag skulle fått ett G - om än syrligt.

Nu har jag skrivit en stund men interfolierat den aktiviteten med samtal med madammen i mitt liv, just inramlad från jobbet. Texten skall nu flyttas till bloggen samt förses med lämplig bild samt tidsangivelse - så att stönandet kan LOSTna.

Mina teser för lördagen den 23 maj 2009 är:

Det är värre att köra i dimma än i mörker!
Halva sanningar värre än hela lögner!

Jag har funnit att liksom hel- och halvljus gör nytta i mörker men inte funkar i dimma eller skymningsljus tas det som är sant inte emot där halvsanningar tillåts råda. Lögnen - eller den totala missuppfattningen - är därför ibland bättre att ha att göra med än det som till viss del är rätt - men ändå inte är det.

Ta till exempel den propagandistiska myten att alla arabstater vill utplåna Israel*. Den är ju inte sann men upprepas ändå gång på gång. Sanningen är ju att de flesta - alla vågar jag inte säga - arabstater idag godtar den ursprungliga tanken från 1947 på en tvåstatslösning**. Både Egypten och Jordanien har ju slutit fred med Israel - typ. Men påståendet som troligen var sant för 50 år sedan upprepas och upprepas och till detta upprepade buntar havsanningarnas vänner ofta onyanserat ihop Iran med det vaga uttrycket araberna. Att Iran också är ett muslimsk land är sant med att framställa det som om de och alla arabländer vore såta vänner är att dölja hela sanningen.

Tacka vet jag lögnen! - förstå mig nu rätt.
Jag menar stolliga förintelseförnekare både bland muslimer och euroamerikanska antisemitiska fascistliknande sammanslutningar. Dem kan man ju visa att de har fel om de nu vill se fakta de aldrig sett eller velat se. Eller så kan man avfärda dem som stollar. Men halvsanningen som inte ser de i sin tankesmet invispade sakfelen är svårare att ha att göra med. Just för att de är halv-sanna.

Ett bra komplement till en halvsanning kan därför vara en stunds klickande på denna länk med tillhörande vidarelänkar. Kanske innehåller den också halvsanningar, vad vet jag. Men som bekant gäller matematiken ½+½=1

Enligt notis i Kyrkans Tidning har en präst i Småland anmälts för Domkapitlet - den inomkyrkliga myndighet som bland annat har att övervaka prästers lära, liv och lämplighet. Anmälan gäller att prällen bommade gudstjänsten den söndag då landet gick över till sommartid. Glömde ställa om klockan, gissningsvis. Prällaten har sedan bett om ursäkt och beklagat det inträffade. Som givetvis enligt min mening är oerhört klantigt. Men ändå mänskligt.

Så jag undrar om det inte ligger andra hundar begravna i mossen. Är det hela sanningen vi får oss till livs? Eller bara halv- eller fjärdedelssanningen. Gömmer sig bakom anmälan en frustration över en notorisk slarver som genom missen den aktuella söndagen fick droppen att knäcka kamelens rygg? Eller finns hos anmälaren en irritation mot en duglig men i alla stycken icke helt medgörlig präst? Eller rent personligt agg? Håll med om att helsanningen vore intressant. Samt hur högvördiga kapitlet agerar.

På lässidan ros nu så sakteliga igenom en biografi över Per Brahe.

Om någon undrar hade han Gustav Wasa som morbror.

Om någon undrar varför jag läser sånt undrar jag det också.

Freedom writers heter en film jag just betittat väl inlånad från biblioteket. Det är för övrigt en eminent idé det där med bibliotek. Där finns ju böcker också - typ.

Nåväl! Filmen skulle jag vilja placera in i kategorin Döda poeters sällskap light. I den gruppen finns förutom själva ankaret med Keatings, alias Robin Williams, framfart på en fascistoid pluggskola i New England på 1950-talet många filmer. Mona Lisas leende med Julia Roberts - alltid behaglig att titta på - är en nästan exakt kopia vad gäller tid och miljö undantagandes att det där gäller en flickskola. För flera år sedan såg jag en film jag nu glömt vad den hette där liten knubbig lärare av US Army får uppdraget att förvara regementets dumskallar och så att säga förlöser dem med att låta dem spela Shakespeare. En svensk film i fängelsemiljö - titeln likaså glömd - slår på samma spik när det gäller drama och teaters sätt att skapa genombrott hos människor.

Givetvis är dessa filmer tillrättalagda och inte sällan försedda med romantiserande sidointrig. Ändå gillar jag dem skarpt. Utan att själv i min läraruppgift vara speciellt kreativ när det gäller pedagogik - långt därifrån - inspireras jag av gestaltningar av sådana som är det. Samt deras don Quixotefärgade engagemang mot ett auktoritärt dressyrsystem som ser anpasslighet, lydnad och instampat vetande som viktigare egenskaper än förmågan att tänka. Det jag gillar är alltså kreativitetens seger över konformiteten.

Då jag gillar sådana tankar blev jag givetvis glad som en speleman när jag i en artikel i gårdagens lokala världsblad läste att en lärare i Piteå fått ett erkännande för kreativ pedagogik. Hon har i en upplevd situation bytt arbetsmetod och arbetsmaterial för att på annat sätt än vanligt förlösa ointresserade till intresse. Grattis! säger jag. Och Tack för inspirationen!

På ett par av mina grannbloggar pågår - eller har just pågått - tankevärda kommentarsamtal. Inte så att jag tycker inläggen är speciellt tänkvärda utan snarare blir jag lite betänksam över hur starka reaktioner det kan bli i kristliga sammanhang kring en del saker.

Kamraten torbjörn lindahl har i ett par inlägg anspelat på TV-reklamen för ölet Norrlands Guld - det där med en slogan som när man vill vara sig själv eller nåt liknande. Tobbe har till och med felciterat parollen till när man vill vara för sig själv och då noterat att han inte väljer ölet. Eller att han på grund av ett restidsval inte med en god vän hamnat i läge att dricka en öl. Till detta iförbigåendeomnämnande brakar så stora anti-öl-kampanjen igång med moraliserande anklagelser och allt. Bara för att han nämnt pilsner! När det faktiskt var helt andra saker han skrev om.
Jag tycker det är märkligt att den frågan blir så het. I sanning märkligt!
Jag gav dock en kommentar i samtalet. Kanske en till.

På pastorsbloggen skapade ett inlägg om psalmer samma form av indignation. Bloggskrivaren skrev som den musikaliske allätare han är positivt om psalmer men bland kommentarerna går det igång. Någon invänder mot psalmer som tråkiga vilket inte gör någon förbittrad. Men när någon menar att en modernare musikskapare - jag måste erkänna att jag inte egentligen vet vem - inte är världsbäst utan står för en genre som ibland är ganska blajig - då brakar det löst. Med en väldig energi förs det musikaliska samtalet blandat med värderande av andlighet. Och andlighetsvärderandet tenderar i mina ögon vara ungefär: gillar man inte helt och fullt det nya lap-top-lanserande repetitionslovsångssjungandet fattar man inte vad anden vill.

Jag tycker det är märkligt att den frågan blir så het. I sanning märkligt!
Dock har jag inte lagt mig i den diskussionen.
I min kyrkliga småskurenhet har jag kanske inte riktigt fattat vad saken gäller.

På Lars Dahlbäcks blogg - åxå länkad till till höger på denna blogg - finns ett skriveri om mitt förförförförra inlägg vem väljer gåvan?. Då jag, vilket mitt förra inlägg berörde - inte begriper hur jag bland annat på hans blogg skall få till en kommentar väljer jag att beröra saken här.

För att inga missförstånd skall råda vill jag säga att jag håller med Lasse i det han skriver. Det jag ville beskriva i mitt tidigare inlägg var något av en grundhållning. Grundhållningen att kyrkan inte skall snegla åt höger eller vänster för att ge folk vad folk säger de vill ha utan vinnlägga sig om att ge människorna det Gud vill ge - alltså syndernas förlåtelse och all annan befrielse Jesus åstadkom och står för. Det är vad jag menar att kyrkan skall ge. Vad gäller formen för gåvorna - språket, vardagsanknytningen och liknande - poängterar Lasse en sak där jag var otydlig: Formen måste givetvis vara den människor kan ta till sig. Och som han så vist säger jobbar man/vi med det hela tiden.

Alltså: Budskapets innehåll utifrån det Gud vill. Formen utifrån människors behov.

För att frikyrklifiera min blogg lite (åter)länkar jag till pastorsbloggen. Tidigare hette den Simon Jonsson men avlänkades då besked gavs att den skulle upphöra. Nu är den återkommen i ny gestalt men numera inte lika privatSimonsk som den tidigare. Nu är det mer en ½officiell pastorsblogg för Kustkyrkan i Jävre. Läs det som skrivs där, följ och delta i samtalen.

Kyrkans Tidning har jag då och då häcklat lite försiktigt på. Idag gjorde blaskan mig dock på gott humör med både denna artikel och denna ledare. Sedan fanns det annat också men varför blanda smolk i bägaren?

Så kuskandes runt i landets norra tredjedel fick jag inblick i förhållanden på 40-talet pastorsexpeditioner och/eller församlingsgårdar. Jag fann att på alla platser fanns kopieringsmaskiner. Jag fann dock inte två ställen som hade samma sorts apparat. Jag fann olika märken, storlekar, finesser. Jag fann den gemensamma egenskapen att alla krånglade och ju mer brottom man hade desto större var sannolikheten att man skulle råka ut för meddelanden typ low tuner eller paper jam. Clear paper path var en hurtig uppmaning många maskiner gav och när man sökte göra det - alltså öppnade front-, topp- eller sidoluckan för att plocka ut fastbäckat eller söndertrasat papper - mötte man ytterligare något de tekniska vidunderligheterna hade gemensamt. Det fanns färgade spakar, knappar eller andra pillemojar. Blå eller grön färg indikerade att det var en rörlig del man skulle röra på för att bringa reda i röran. Ibland gul också. Röd - men ibland gul - var signalen: Rör för katten inte det här för då bränner du dig!!

Sex gånger av tio kunde felet åtgärdas med att vicka på alla de färgade spakarna. Det trasiga eller fastklämda eller vikta arket kunde avlägsnas. Men fyra gånger av tio - detta är en skattad siffra - hade det krånglande papperet i plisserad form uppsökt maskinens lönnfack och gick inte att få syn på. Om man följde anvisningarna alltså. Kirurgiska stjärnmejseloperationer i kombination med omilt våld blev då lösningen.

Men snälla Stig - varför detta utbrott? Eller var det en nostalgisk tillbakablick?

I modern tid har jag funnit att med bloggars utseende är det likadant som med Luleå stifts kopieringsmaskiner. Det verkar inte finnas två lika - utom Tobbe Lindahls och Hanna Johnselius. Det gör väl i och för sig inte så mycket men olika bloggar skapar tillsammans en myriad olika sätt när man vill använda kommentarfunktionen. På de flesta håll ska man ange signatur, e-post och om man vill url - vilket ord! - till sin egen blogg. Men på en del håll - och det är här oredan kommer - skall det skrivas in ett mystiskt ord som nätt och jämt kan skönjas i rutan invid eller ovanför, anges ett blogger-konto eller google-konto eller open-id eller den onde och hans moster. Det finns tusen olika sätt. Kolla igenom de bloggar jag länkar till här till höger får du se - vem du nu är som läser detta.

Men snälla Stig - på vad sätt är detta ett problem?

Jo, det skall jag säga! Lilla jag har som inget Google-konto jag. I alla fall tror jag inte det. Öppnat ett har jag kanske gjort någon gång för jättelängesedan men i så fall kommer jag inte ihåg hur det hette. Och kan därför inte använda det. Och därför inte kommentera på en del bloggar. Och det grämer mig lite.

Men snälla Stig - varför ordar du om detta?

Svar: Det är tisdag! Dagen då jag alltid har en besökstopp på min blogg.

Dagen då läsarna efter en betraktelse om vadsomhelst ivrigt väntar på beskedet om hur många minuter det är kvar till kvällens avsnitt av LOST. Just nu är det 145.

En sak till: Jag blev en fena på att fixa krånglande  kopiatorer...

Till att börja med:

Läste - eller hörde - för länge sedan att grisar och människor vad det gäller hjärta, lever, lungor, njurar och annat innanmäte är ganska lika i storlek. Dessutom står arterna varandra relativt nära genetiskt sett - men inte så nära att en människokropp inte kommer att stöta bort till exempel en intransplanterad grisnjure. Men om man kunde genmanipulera grisar lite grand kanske man skulle, tack vare inpillade människogener, göra grisen så mänsklig att det svinvägen skulle gå att producera reservdelar till oss människor - alltså hjärta, lever, lungor, njurar och sånt. Och det skulle ju vara bra - typ.

Hur det än skulle gå med detta aktualiserades frågan om gränsen mellan svin och människa*. Om en gris skulle ha så mycket människogener att en människokropp skulle luras att ta en njure för en människonjure - är inte grisen en människa då? Och blir en människa i det läget kannibal om man äter skinkan och sidfläsket från en tockendär människogenmanipulerad gris som avlats fram för att vara hjärtdonator - sedan man tagit hjärtat alltså?

En annan sak:

På 1980-talet fanns något som hette Löntagarfonder om vilka man kan läsa mer om här. Tanken bakom dessa var att demokratisera ägandet. I stället för höga löner skulle andelar av företagen föras över i fonder ägda gemensamt av arbetare och tjänstemän. Svenska Metall-industriarbetarförbundet hade kläckt idén, LO hade hakat på och det socialdemokratiska partiet drogs (motvilligt) med. Men ändå var det vad sossarna ville då - bekämpa privatkapitalet genom kollektivt gemensamt ägande av produktionsmedlen. Demokratisk ägande genom socialism - typ.

Av detta bidde intet. Kovändning skedde vad det led och i stället började sossarna göra om statliga företag och verk till aktiebolag och uppmuntra folket att bli delägare i dessa genom att köpa det som de som medborgare redan ägde. Sosselinjen blev alltså att ägandet skulle demokratiseras genom att alla skulle bli småprivatkapitalister. Demokratisk ägande genom kapitalism - typ.

Och man - eller i vart fall jag - tänker: Om det första var socialdemokrati borde det nuvarande (s)partiet som faktiskt bytt ideologi byta namn till Kapitaldemokratiska arbetarpartiet eller nåt sånt.

En annan annan sak - en fråga:

Om man har tillräckligt mycket fiskmjöl i nötkreatursfoder - blir då korven man gör fiskpinnar?

Vad står Svenska kyrkan för?

Vad står Svenska kyrkan för? är titeln på en 20 år gammal bok jag just läst igenom på nytt. Boken skrevs av tre teologiprofessorer i Lund inom ramen för det i slutet av 1980-talet pågående bekännelsearbetet i Svenska kyrkan**.

Jag beslöt att läsa om den för att se om det för 20 år sedan var något annat som lanserades som Svenska kyrkans ståndpunkt än vad som ofta kan uppfattas idag. Denna så kallade Professorsbok är en god utläggning av centrala punkter i Svenska kyrkans tro: gudstjänsten som bekännelse, Jesus som Guds son, Jesu död som försoning och återlösning av en från Gud bortvirrad mänsklighet, uppståndelsen som den kristna trons absoluta grundbult osv. När jag läste den förra gången vill jag minnas att jag tyckte den lite lättvindligt såg det som självklart att prästämbetet också skulle kunna vara öppet för kvinnor. För min egen del var den frågan så aktuell då att jag nog därmed blev förblindad för den goda portion old time religion som de ledande teologiprofessorerna faktiskt presenterade som helt och fullt både nödvändig och dagsaktuell.

Men jag uppfattar att kyrkoläget av idag, genom de förändringar som sker, liknar gris-, parti- och koexemplen ovan. De beslut som tas av kyrkomöten, de böcker och författare som omhuldas, de vägar som till exempel prästutbildningen tar, uttalanden som massmedialt omhuldade ledargestalter gör, de politiska partiernas "program" inför kyrkovalet och mycket mycket annat får en - eller i vart fall mig - att mer och mer fundera över om Svenska kyrkan förändras till något annat. Inte ännu är något annat. Men kanske på väg att bli.

Så läs professorernas bok!

*  Att det finns folk som är ena riktiga grisar och bär sig svinigt åt är som en annan sak som dock faller utanför ämnet för denna betraktelse.

Eller snarare: Mycke tapeter! För det har helgen innehållit.

Den äldre av gossarna har nämligen tillsammans med sin fästmö hyrt lägenhet. I Luleå. Bara det känns lite konstigt eftersom jag en gång i världen flyttade från Luleå. Fick till och med till det så att mina barns farfar och farmor flyttade från Luleå. Och så ställs jag inför att ett ättelägg flyttar till Luleå. Hm! Lite konstigt.

Nåväl. Fästfolkets tvårummare var i behov av uppsnofsning och erfarna tapetupphängare trampades fram ur övre Norrlands djupa skogar. Jag och madammen alltså. Och i dagarna två.

Fort jobbar vi inte, jag tillsammans med sonen*. Men noggrant och med tålamod. Och därför blev det grant. Riktigt grant. Måste säga att jag blev riktigt nöjd med resultatet. Fast riktigt tapetigt är vad det är. Särskilt i hönen.

I tidernas morgon hjälpte min far mig och min madam att tapetsera. Det var så jag lärde mig hur det gick till och erfarenheten har gjort resten. Nu har jag och gossen tapetserat tillsammans två gånger och han börjar få kläm på hur man fäster papper på vägg. En form av applikationistisk succession skulle man kunna säga. Eller kanske papperklistrisk succession. Vad vet jag.

Innan helgen - om fredagen - hade vi personaldag på jobbet. Undervisande personal alltså. För att rådslå inför höstens utmaningar. Spännande är vad det blir. Sökläget - alltså omfattningen av inkommande elever - är tillfredställande. Tillströmningen till Svenska kyrkans grundkurs verkar i dagsläget god. Volontärlinjen, som utvidgats till att omfatta ett helt läsår, förefaller också bärgad. Idrottssidan har rekryterat helt enormt - men där är jag inte berörd. Och just nu söker kommunen "underleverantör" till SFI - Svenska för invandrare. Skulle skolans bud bli det man fastnar för blir det verkligen läckert. Internationellt, intressant och utmanande.

Vad det gäller böcker har jag just avslutat omläsningen av den tjugo år gamla så kallade professorsboken med titeln Vad står Svenska kyrkan för? Kommer att återkomma i det ämnet.

Både hennes grundfråga och negativt formulerade svar fastnade hos mig. Och likt henne tror jag att bara ge folk det folk vill ha är fel väg. Inte fel väg för att effekterna skulle bli dåliga, ytliga eller populistiska - eller vad vi nu befarar det kan leda till. Att ge folk det de vill ha kan ju rentav leda till popularitet och att människor strömmar till.
Nej! Felet uppkommer eftersom det är otänkt att göra så.*

Tänker man efter ger Jesus inte människorna vad de vill ha. I vart fall inte direkt. Hade han gjort det skulle han på stuberten botat den lame - ni vet han vars kompisar hackade sönder tak för att forcera fram honom till Jesus.

Skulle nu läsaren känna sig osäker på vad jag egentligen skriver om rekommenderar jag att han eller hon greppar sin Bibel och läser det aktuella avsnittet i Markus evangelium kapitel 2.

Tillbaka till tankegången. Den lames kompisar - samt troligen han själv - ville alltså ha botande. Och nog blev det så vad det led men inte direkt. Han gav inte det de ville ha.
Jesus gav honom vad han behövde! torde någon tänka. Syndernas förlåtelse alltså. Och det kan väl vara sådär halvsant. Jag har nämligen hört - och sannolikt hållit - predikningar där det broderats på tanken att Jesus såg in i mannens inre, anade hans hemliga längtan och gav honom vad han behövde - förlåtelsen.

Det är bara det att det står inte något om det i berättelsen. Där finns inte en enda egenskap hos mannen beskriven. Mer än att han var lam och hade energiska vänner. Inte en stavelse om blödande samvete, längtan efter frid eller nåt.

Och ändå är det inte ovanligt att vi uppfattar berättelsen så - att vi faktiskt läser in i berättelsen - att det fanns en egenskap hos den lame som bevekade Jesus att förlåta - och sedan bota. Att initiativet så att säga fanns hos den lame. Som ville ha. Eller behövde.

Nuförtiden tror jag inte det var så. Jag tror inte Jesus till att börja med gav honom vad han ville ha. Inte ens vad han behövde få. Jag tror att Jesus gav honom det Gud ville ge!

Blir det någon skillnad?
Givetvis blir det skillnad!
Sett så ligger initiativet hos Gud. Gud och vad Gud vill kommer i fokus.
Inte människan och hennes läge.

Från det slutsatsar jag mig sedan till vad gudstjänster skall innehålla:

Inte vad människor vill ha. Inte ens vad de behöver. Utan det Gud vill ge.

Vad vill då Gud ge?

Texten gav svaret: Syndernas förlåtelse!

Och den gåvan ges genom Ordet - Bibeln och förkunnelsen - och Bordet - Nattvarden/Mässan.

Vill Gud ge det - och det tror jag Gud vill - kan man väl i församlingarna rimligen inte tveka om man skall följa Guds vilja. Alltså läsa Ordet, förkunna Ordet och duka Bordet var gång - eller åtminstone nästintill var gång - människor på Herrens dag - alltså söndagen - samlas till gudstjänst.

Eller mer exakt svart på orange.

Det var vad som mötte mig i morse när jag på min trippade väg genom folkhögskolans korridorer via en bakväg kom till hallen vid huvudentrén. Vägen så långt hade till en början varit en promenad med start i hemmet tillsammans med madammen på väg till sitt jobb. Efter vi skiljts åt där vars den tidigare under året nedbrunna Lekenskolan befunnit sig hade jag strosat vidare med sinnet fyllt av tankar på framtidsplanering, kursplaner, scheman, resursbehov och liknande. Allt knutet till jobbet. Viktiga tankar. Och allvarliga. Tankar på ett blogginlägg någon gång under dagen hade jag redan avfärdat då jag igår på LOST-dagen skrev en massa om nästan ingenting och vill inte skämma bort - eller drabba - läsekretsen så förfärligt högfrekvent.

Men i hallen såg jag det. Svarta bokstäver på orange papper.

Meddelandet att det under dagen skulle bli teater för barn i förskolan.

Vad skulle de små undfägnas med?

Jo, ett drama med titeln: "Jag gillar Stig".

Ett par tre små ting från den sistlidna tiden vill jag så här i arla aftonväkten korteligen nämna något om. Ämnena i detta inlägg är är jobbet, vädret och en halsduk.

Jobbet* knogar på på vanligt majmanér. Detta innebär - förutom lektioner i religion i två klasser på högstadienivå respektive gymnasienivå - antagning av elever till Svenska kyrkans grundkurs kommande höst samt planering av den utbildningen och en del andra kurser.

Igår besöktes skolan av närmare dussinet av dem som sökt just till höstens grundkurs. De kom för en informations- och intervjudag för att själva kunna bilda sig en uppfattning om det verkar kul och vettigt att gå kursen. Och för att vi skall kunna få en uppfattning om dem som sökt. För att kunna besluta om antagning. Fast resultatet av den processen går jag dock inte in på här.

De flesta som sökt är personer som upplever en kallelse eller en längtan till att utbilda sig för ett eventuellt yrkesliv i Svenska kyrkan. Den typen av kallelser eller tankar har i de flesta fall väckts i, med och under engagemang i Svenska kyrkans unga - för de som tar studenten i år eller de sista åren - eller utifrån att man deltagit i någon form av evangeliserande vuxengrupp typ Alpha**.
Den kallande miljön, det sammanhang där kallelsen väcks, är alltså ungdomsgrupp klassisk stil och/eller Bibelgrupp. Primärt i Norrbotten. Församlingar i stiftets Västerbottensdel "levererar" - och detta har jag märkt genom åren - betydligt färre kyrkliga påläggskalvar än vad Norrbotten gör. I vart fall till grundkursen här i Älvsbyn. "Kontroll" tidigare år visar att denna olikhet inte jämnas ut av att Västerbottningarna drar till andra folkhögskolor utan den beska sanningen verkar vara den att församlingarna i den så kallat fromma Skellefteåbygden och det teologiskt avantgardistiska Umeåområdet inte är rekryterande miljöer i samma mån som en del församlingar i norr. Dessutom gäller detta inte alla församlingar i norr utan det är - och detta har jag också märkt genom åren - en handfull församlingar i Norrbottensdelen av stiftet från vilka det kommit "oproportionerligt" många elever till skolan. Det är till och med ännu snävare än så eftersom det går att skönja att det är ett antal eldsjälar kring vilka andra lockas att längta efter att arbeta i kyrkan. Engagerade personer kring vilka andra upplever sin kallelse alltså.
Vilka dessa eldsjälar är tänker jag givetvis inte tala om här eller nu men åtminstone ett gemensamt drag tycker jag mig kunna se: De betros aldrig med specialuppdrag när till exempel stiftet ordnar fortbildningar, kurser, prästmöten eller andra fora för framtiden.

And that´s all I have to say about that! för att citera Forrest Gump. I vart fall här och nu.

Vädret har varit vårliknande de sista dagarna. Inte jättevarmt men hyfsat. Bilden av björklöv på gång togs i morse under gång längs gångstigen på väg upp mot kyrkan - som jag alltså passerar på väg till jobbet.

Halsduk har man enligt Kyrkans Tidning stickat i Tolfta församling, Uppsala stift. Detta nämner jag eftersom den ena av de bägge kyrkorna mellan vilken halsduken lades befinner sig på stenkasts avstånd från den adress å vilken madammen i mitt liv tillbringade sin uppväxt. Kyrkan ifråga, uppkallad efter en framliden ärkebiskop, var också platsen för vår vigsel för snart 31 år sedan.

Och nu är det 67 minuter kvar till kvällens avsnitt av LOST.

**  Detta sista gäller dock främst personer som i medelåldern funderar på en omorientering till sitt andra eller tredje yrkesval.

Hur länge gäller löften?

Hur länge gäller löften som skall gälla för alltid?

Hur länge är man bunden av löften andra tidigare gett?

Hur länge gäller löften - om man har makten?

Det är allmänna frågor men just nu aktualiserade genom min omläsning av boken Jorden skall gråta - historien om Nordamerikas indianer. I sanning en lika dyster som intressant bok som först tecknar de indianska utvecklade jordbruksnationernas möten med spanjorer i Florida, fransmän i bland annat Louisiana men främst engelsmännen i de 13 kolonier som vad det led blev USA. Sedan vandras det västerut med andra indiannationers möten med spanjorerna i New Mexiko och Kalifornien för att sedan via prärieindianernas kontakter med bland annat 7:e kavalleriet landa i sydväst typ Arizona och New Mexiko igen. Informativt, lärorikt och tragiskt.

Massor av Amerikas urbefolkningar dukade under i mötena med européernas sjukdomar. Gissningsvis torde det vara historiens största exempel på bakteriologisk krigföring även om den bara sällan var uppsåtlig. Exempel finns att man sände sjuka till indianerna för att smitta dem men mestadels gjorde man inte så. Epidemierna skapade en folktomhet som ledde till ett arbetskraftsproblem också för koloniernas slavbehövande invandrare men samtidigt skapade också utrymme för expansion. Samt expansion för myten att landet var tomt.

Men alla dog inte. Många blev kvar i ordnade jordbrukssamhällen och som nomadiserande jägare. Och med dem slöt man avtal. Av dem köpte man land. Och tog land. Och gav löften om att inte ta mer land. Löften om att de nya gränserna skulle respekteras. Och avtalen hållas. För evigt.

Men en generation senare tas mer land. Andra nybyggare och andra regeringar än de som gett löftena 30-40-50 år tidigare menade att det behövdes. Och att gamla löften inte kunde gälla i en ny tid. Och att det var dags för nya löften. Och nya villkor. Som nya regeringar och nya nybyggare inte ansåg sig bundna av 20 år senare. För tiden, behoven, situationen krävde det. Då. Senare.

Så jag undrar kring frågorna ovan. I många sammanhang.

Ett sammanhang är naturligtvis indianernas - det boken handlar om.
Ett annat sammanhang gäller svensk urbefolkningspolitik vis a vis samerna*.

Ett ytterligare annat sammanhang kan gälla "reformer" i Svenska kyrkan.

Det är några sammanhang där jag undrar:

Hur länge gäller löften?

Hur länge gäller löften som skall gälla för alltid?

Hur länge är man bunden av löften andra tidigare gett?

Hur länge gäller löften - om man har makten?

Färdiglästa böcker kommer i stim. I alla fall för mig. Jag kan ha - och har - flera på gång samtidigt. En i varje rum - typ. Och så kommer det in en mellan dem jag håller på med, tränger sig fram och blir läst medan två tre fyra påbörjade får lov att vila ett tag. Så är det och inget verkar vara att göra åt det. Därför kan det också å denna blogg hux flux komma ett antal inlägg i kategorin Predikaren 12:12. En massa färdiglästa ungefär samtidigt alltså.

Angående mitt läsande kan dessutom tilläggas att det nästan aldrig handlar om skönlitteratur. På en blogg i min närhet avslöjade bloggaren för någon vecka sedan vilken litterär höjdarupplevelse han tyckte det var att läsa Stieg Larssons Millenniumtrilogi och jag visste inte vad han skrev om. Lite skämmigt men luckan i allmänbildningen är numera tilltäppt genom ett passivt lyssnande till andra familjemedlemmars samtal om böcker vars ägarförhållande det gällde att utreda.

TV-reklam, som på ett irriterande sätt avbryter program och ishockeymatcher, fäste för någon vecka sedan uppmärksamheten på att det snart är premiär på ny film med Tom Hanks i huvudrollen. Änglar och demoner är den uppbyggliga titeln på den bok filmen bygger på, författad av Dan Brown. Hans bok Da Vinci-koden välte kiosken på sin tid och den filmen drog massor med folk. Själv läste jag först boken och såg sedan filmen. Och förundrades över hur mycket av bokens spänningsromansintrig som många trodde var verklighet. Alltså hur mycket story som uppfattades som history om man använder engelska ord.

Ny film på g alltså. Om spänningsfyllda intriger i Vatikanmiljö. Och kanske hos en del oklarheter vad gäller förhållandet mellan story och history, fiktion och fakta. Runt kyrka, tro, dogmer, historia och sådant. Därför botaniserade jag i ena sonens bokhylla vilket ledde till att jag stod med boken i handen. Nu är den läst. Och det var som att läsa Blajton för vuxna.

Blajton - eller Blyton som det stavas - slukades när jag var i 9-10-års-åldern. Och författarnamnet uttalade jag då exakt som det stod: Bly-ton. Låter som en färgnyans. Eller en klang från en ovanligt mjuk sträng. Det var i alla fall de så kallade Fem-böckerna* och Äventyrs-böckerna** jag läste. Hemliga sjuan intresserade mig inte ett dugg.

Om de böckerna kan utan överdrift sägas att de var hyfsat lika varandra. Några barn med väl könsdifferentierade campinguppgifter - även om femböckerna hade sin Georgina som satte genusfrågorna på huvudet genom att vilja vara en George - pusslade ihop ledtrådar, vandrade i mörka gångar samt fångade till sist bovarna som när det kom till kritan var ganska korkade. Mellan varven åt barnen massor av skinka och ägg.

Blajton för vuxna! var alltså tanken en bit in i min andra Dan-Brown-bok. Alltså Änglar och demoner. Hela boken är, som Da Vinci-koden, ett ledtrådsklurande av den smarte manlige professorn som vandrar i mörka gångar och dunkla miljöer tillsammans med den snygga sexiga yngre hjältinnan. Och fångar till sist den psykopatiske skurken. Fast till skillnad mot barnen hos Blajton käkar de aldrig.

En läsupplevelse?

Tja - inte dåligt. Om man gillar spänningsromaner. Men inte heller värst bra.

Fast det skall bli kul att se filmen...

Detta inlägg påbörjades i programmet Word för flera dagar sedan. Därefter kom det att vila på grund av att arbete, hockeyVM och annat tagit skrivtid i anspråk. Lördag förmiddag - en stund innan Folkhögskolans dag skall gå av stapeln - tar jag dock ett fast grepp om tangentbordet för att färdigställa en text till publicering.

Det är ganska sent tisdag kväll när jag skriver detta inlägg. LOST - konstigare än vanligt - är strax slut och jag passar på att skriva några tankar. Inte om programmet givetvis. Det kan inte återberättas utan behöver ses. Om man nu gillar intriger där det är svårt att veta vem som är ond och vem som är god, där personerna utan att vilja det kastas mellan olika tider och platser, där en dör och blir levande igen, stiger ner i underjorden och häver den plågande förbannelsen osv. Klurigt är vad det är.

Nu är det inte kring LOST utan i stället tankar fritt associerade från en nyläst bok jag vill tangenta ner.

Samtal med Hitler heter en pocket jag köpte på flyget när jag var i Södertälje för ett par veckor sedan. Författaren skrev sin bok strax före utbrottet av andra världskriget och beskriver eller snarare refererar samtal han hade med Adolf 1933-1936 ungefär, alltså innan kriget. Sanningshalten i vad han skriver var omdiskuterad redan då men boken såldes före krigsutbrottet i stora upplagor i Tyskland, England, Frankrike, Norge och en del andra länder. I Sverige såldes de engelska, tyska och franska upplagorna men när den skulle publiceras på svenska slog censuren till och upplaga efter upplaga blev beslagtagen.

Här slutade jag skrivandet tisdag kväll. Fortsättningen är lördagstext.

Detta censurerande var en diskuterad skandal redan då och är vad som gör boken intressant och rekommendabel. Alltså inte i första hand som källa till hur Hitler var och förde sina förvirrade resonemang utan mer som ett tidsdokument kring ett förtigandets strategi och kryperi för dem som för tillfället upplevdes ha makten, stå för moderniteten och nytänkandet och således ansågs ha framtiden för sig.

Kryperiets mekanismer, förtigandets strategier och tigandets väntan var då och är nu sammantvinnade företeelser. I samhället, politiken, kyrkan och på många ställen.

Förtigandets strategi används av dem som sitter på beslutande platser och (välgrundat) vet sig kunna votera igenom sin mening. De förtiger inte sällan aktivt den opposition som kan finnas. Exempel på detta kan vara vad som ibland kan läsas på lokaltidningens insändarsida då någon där kritiserar beslut och agerande från ledande kommunala tjänstemän. Då står ofta ungefär: NN har beretts tillfälle att besvara denna insändare men avböjt att göra så. Det är en trist förtigandets strategi från dem som har makten.

Kryperiets mekanismer kan skönjas hos personer som lämpligt och tidsanpassat väljer att inta den hållning som kan upplevas vara den för morgondagen rådande. Aktivt går man in för att understödja vad som verkar vara vinnarlinjen i olika vägval. I frågan om hur kyrkan till hösten skall ställa sig till samkönade vigslar och vigselrättens bevarande finns exempel på denna aktivism. För det är en aktivism. Kryperi är nämligen något aktivt. Att aktivt alltid placera sig på (vad som bedöms vara) vinnarsidan och leverera vad den sidan vill ha levererat. Givetvis finns detta inte bara i kyrkan och inte bara i dessa frågor. Trist.

Tigandets väntan är det mest vanliga. Jag-väntar-med-att-säga-vad-jag-anser-tills-jag-vet-hur-det-går är attityden. Påminner alltså ganska mycket om kryperiets mekanism men är inte aktivt. Utan avvaktande. Passivt. Och därför skenbart oskyldigt. Men bara skenbart.

I olika mediala sammanhang har jag de senaste dagarna läst om den Jesus-manifestation som gick av stapeln i Stockholm för några dagar sedan. Tidningen Dagen gav full gas med bloggreportage, filmsnuttar, intervjuer osv men saken märktes också i vanlig press typ Dagens Nyheter. Tack vare webben har detta varit möjligt att betitta. Kyrkans Tidnings redaktion hade - enligt sin webb - tagit helgledigt vilket kan ses som ett tecken om något. Antingen skulle alla vara med och manifestera Jesus som uppstånden - för det var vad saken gällde - eller så gav man blanka katten i alltsammans i rädsla för att förarga några kyrkopolitiker. Vad vet jag.

Jesus-manifestationen bestod av ett antal friluftsgudstjänster på olika ställen i huvudstaden och sedan marsch till Kungsträdgården där 18.000 deltog i en friluftsgudstjänst! 18.000! Det är grejer det! Skulle Svenska kyrkan officiellt deltagit skulle den eller de församlingar som inom sitt territoriella område fått härbärgera dessa sammankomster kunna redovisa ett statistiklyft av sällan skådat slag - under rubriken annan offentligt utlyst gudstjänst eller något liknande. Att inte kyrkan nappat på detta finner jag lite underligt - statistiksugen som den ofta är.

Förstamajtåget i Stockholm samlade ungefär 3.000 om jag minns TV-nyheterna rätt och det finns personer som faller för frestelsen att göra skadeglada sifferjämförelser. Utan skadeglädje är ändå jämförelsen intressant även om Jesus-manifestationen inte bara hade Stor-Stockholm utan hela riket som upptagningsområde. Jag såg minsann på TV från olika (s)partie-manifestationer hur åhörarskarorna som samlats vid Mona och Vanjas talarstolar verkligen hade grånat till skörd. Hög medelålder - typ. Som i kyrkan en vanlig söndag. Bilder från Jesus-manifestationen visar dock på betydligt mer medelålders medelålder.

Centralt boende i Norrbotten är det förskräckligt långt till Stockholm!

Och kommer man sig väl dit är det trångt så förgjordat!

Och att tänka sig - som det stod någonstans att någon föreslog - att alla till nästa år skulle ta med sig en kompis skulle göra att det bleve nästan gräsligt packat.

Därför föreslår jag att det nästa år samtidigt som det Jesus-manifesteras i kungliga huvud-kommunen arrangeras en regional Jesus-manifestation i Luleå. Staden skulle för ändamålet kunna ha ett upptagningsområde med en radie på 10-15 mil och således nå nästan ända till IKEA. Initiativtagare skulle lämpligen kunna vara domprosten som ju är kyrkoherde i city-församlingen, herden i Gammelstad som herdar i den äldsta och ursprungliga församlingen eller herden i Örnäset om domprosten vill delegera saken inom Luleå kyrkliga samfällighet.

Jag vet inte om min blogg är ett bra förslagsforum. Dessutom finns jag ju inte i Luleå. Jag bjuder dock på förslaget och skulle någon eller några eventuella läsare av detta tycka att tanken är god kan de väl lobba i riktning mot de ovan nämnda kyrkliga dignitärerna.

Apropå Luleå blir det ett hiskeligt pendlande denna vecka. Igår kväll hämtade jag madammen på flyget. I morgon skall jag hålla ett föredrag om Paulus i Missionskyrkan kl 13.00. På torsdag skall jag till stiftskansliet på ett planeringsmöte inför en utbildning.

PS: Präster kan vara sändar- och mottagarinriktade på samma gång är rubriken på en alldeles utomordentligt bra debattartikel i tidningen Dagen. I blogginlägget tisdag 28 april berör jag samma ämne - en bit ner.

Tre av fyra av dessa tidigare små och korvgalna arvingar har sistlidna majbraseafton befunnit sig på annan ort och då i egenskap av studenter eller lönearbetare. Enbart den yngste - kallad heffaklumpen som liten - finns hemma och hade denna vår innan hösten han blir myndig valt att grilla kött - inte korv - tillsammans med ett flock jämnåriga. Madammen i mitt liv har, som förra inlägget avslöjade, rest till sin hulda moder i Uppland och allt detta sammantaget gjorde mig till en med kort paus stugsittande grisynkling - förlåt: gräsänkling*. Utan efterföljande behov av att fylla tvättmaskinen med sex personers rökinpyrda kläder.

Liten utflykt blev det dock. Stack som snabbast till de småeldar man tänder på parkeringen vid EFS här i samhället. För att träffa lite folk och prata en stund.

Första Maj högtidlighöll jag inte alls. Demonstrera hade jag hursomhelst inte tänkt göra. Inte för att jag inte i princip gillar tanken på en demokratisk socialism utan därför att (s)partiet som arrangerar demonstrationen här på orten för närvarande är så urusla exponenter för denna tanke. Lokalt, regionalt och nationellt. Och kyrkligt skall vi inte tala om.

Såg dock på TV hur de stora (s)brudarna talade Sydsverige. Några tokskaft kastade Toblerone på Mona. Och Vanja möttes av motdemonstrationer. Dessutom - fast det såg jag i lokaltidningen i morse - passade moderatungdomsförbundsslynglar på att göra sig märkvärdiga i samband med demonstrationen i Arvidsjaur.

Tockena lymmelfasoner gillar jag inte. Andra människors demonstrationer, möten och annat skall man respektera - även om man inte gillar det det handlar om. Är man borgarbracka - eller värre - kan man ta en annan demonstrationsdag med egna paroller och kampsånger. I det flera år gamla inlägget moderat temperatur gör det kallt har jag mödat mig om att ge förslag på både datum och visa.

Första Maj passeras Älvsbyn av en massa läderklädda medelåldringar på anabola mopeder. Kamraten Tobbe är en och har på sin blogg berättat om varför och hur. Lokala Världsbladet har också en artikel där Tobbe är intervjuad. Artikeln är en av de få genom åren som inte presenterar honom som kvinnoprästmotståndare och att i pressen se hans namn utan det attributet kändes nästan ovant.

De två bilarna skulle vinterdäckas men på grund av dysfunktionell domkraft fixades bara den ena. Däckbyten - samt anabolmopedtrafik, demonstrationer och korvgrillning - brukar betraktas som vårtecken. Samt att snön försvunnit utom där den av mänsklig hand eller takras bildat drivor (i norrläge).

Inga av dessa vårtecken litar jag på!!  Jag litar inte ens på temperaturer runt +20 och att jag idag går i shorts. Det enda säkra vårtecknet - som sker just nu - är att isen på älven bryter upp. Och blåvattnet syns. Då är det är vår!

Funderar läsaren över om det stod något vettigt i detta inlägg?
I så fall bör han eller hon minnas att skitlöjligheten ligger i betraktarens öga.**

**  Ordspråket är hämtat från senaste numret av serietidningen Herman Hedning - en publikation som regelbundet inhandlas av en familjemedlem men roat läses av alla de andra.