manifestera Jesus – II
Nu jag solar kroppen, sitter ute med lapp-toppen.
Snacka om poesi alltså!
Högkvalitativt diktande för att beskriva verkligheten.
Poesi som beskriver verkligheten naket och osminkat.
Fast naken är jag inte. Har shorts. Dock osminkad.
Pingstdags- alias Morsdagsvädret är riktigt fint. + 22 komma nånting i morse vid ½9 när jag stapplade förbi termometern. Sedan har värmen brassat på och nu efter gudstjänst, fika samt cykeltur förbi mammas och pappas grav - bild därifrån - är jag nu hemma i trädgårdsmöbeln. I solskenet. Och värmen. Med lapp-toppen på bordet.*
Det är gårdagens reflexion som - i alla fall hos mig - pockar på en fortsättning. Alltså betraktelsen om hur det kan komma sig att Svenska kyrkans anställde kan förefalla smått kallsinniga till olika former av ekumanifestationer - ekumeniska manifestationer.
I går var min tanke att den yttre strukturen med byggnader å grejer ger kyrkans folk känslan av att korset är rest och Jesus manifesterad. Jag gissar - säger gissar - att samma känsla inte infinner sig lika lätt i frikyrkosammanhang eftersom man i dessa valt att lämna kyrkan mitt i byn och skapa sina egna rum som inte är lika iögonfallande, centralt belägna, manifesterande. Annorlunda uttryckt saknar man, eller har i alla fall mindre av, ropande hårdvara. Därför vill man gärna manifestera, visa - begripligt nog.
Om hårdvaran ger kyrkans folk känslan att korset är rest och Jesus manifesterad kan sägas att mjukvaran - alltså den kyrkliga verksamheten - lätt leder tankarna i samma ½entusiasmerande riktning. Tanken bygger inte på någon undersökning utan kommer utifrån min egen erfarenhet som församlingspräst. Jag vet att den delen av mitt liv utspelade sig för ca 30-20 år sedan men principen jag i det följande vill visa kvarstår - även om numerären och detaljer idag kan vara annorlunda.
På detta sätt kunde min vecka se ut.
- Söndag - första veckodagen - firades gudstjänst med 50-125 deltagare. Senare samma eftermiddag en gudstjänst till med 20-30 personer.
- Måndag mötte jag en eller två familjer som fått sorg och kom in på pastors för att anmäla dödsfall samt boka tid för begravning. Eftermiddagen innebar en 15 personer stark konfirmandgrupp och kvällen lika många i Bibelstudium.
- Tisdag var det personalkollegium, planering samt kanske ett eller två hembesök inför vad som skulle ske senare under veckan.
- Onsdag expedition då det kunde handla om telefonsamtal med familjer som just fått barn eller annat. På eftermiddagen en konfirmandgrupp 15 pers parallellt med kollegans (åxå 15) samt Bibelstudium på kvällen - annan grupp än på måndag.
- Torsdag ofta en begravning med 40-60 närvarande, andakt på sjukhemmet (20-40) samt ungdomsgrupp 10-20 på kvällen.
- Fredag var den lediga dagen varje vecka men samtidigt som jag var ledig hade kollegorna ofta två begravningar med ovan nämnda besökstal.
- Lördag kunde innebära typ tre dop med 25 personer i varje - familjerna besökta tidigare under veckan - samt kanske en smärre gudstjänst eller en vigsel.
- Och ovanpå så tillkom ibland besök på skolor, enskilda samtal, snack på affären (om känslorna 4 veckor efter makens begravning) osv.
Vad blev nu det där om man adderar?
Jo ungefär 200 personer lågt räknat. 300 om man räknar högt.
Dessutom handlade det i stor utsträckning om olika människor. Visst fanns "dubbletter" typ personer i Bibelgruppen som också var i gudstjänsten men många var "engångs". Grovt skattat kanske en tredjedel var personer jag mötte relativt ofta och kunde sägas ha kontinuerlig kontakt med. En annan tredjedel var "säsongare" där kontakten fanns över en tid - typ konfirmander. Den sista tredjedelen var "engångs" på begravning, dop, också i gudstjänster osv.
I praktiskt taget alla dessa sammanhang pratade jag och pratas om Jesus.
Hans död och uppståndelse och korsets betydelse är naturligt vid dop eftersom det är dopets grund, givet vid begravningar eftersom den uppständne Jesus delat döden med oss och självklart i gudstjänster, Bibelgrupper och bland konfirmander.
På samma sätt blev veckan därpå. Och nästa vecka. Alla veckor. "Kronikerna" återkom, "säsongarna" fanns för en tid och "engånglingarna" passerade förbi i en aldrig stridande ström.
Om detta är bra och om dessa många och sporadiska samt ofta ganska ytliga kontakter leder till något kan man alltid samtala om. Och snacka om det görs i Svenska kyrkan - tro mig! Och olika åsikter finns. Men det är inte om det jag nu skriver. Det jag försökt beskriva är faktorer i som kan leda dem som jobbar i verksamheten att, inför olika maningar till ekumanifestationer för att nå ut, tänka:
Jamen, snälla nån!!
Korset är ju för 16+1 redan rest!!
Jesus pratas vi ju för kissemissen redan om för en massa människor!! Hela tiden!!
Jag tycker inte att denna känsla behöver leda till att man avstår från ekumanifestationerna.
Men jag förstår att man kan ställa sig ½entusiastisk - verkligen.
* Inlägget skrevs (i Word) under tidig eftermiddag. Middagskockande, måltid, resa Luleå åt och fram gjorde att det inte kunde slutfilas och publiceras förrän till kvällen.
Skojar du, Stig? I Bollnäs (och många andra samhällen) är det ju tvärtom Svenska kyrkan som ligger "lite på sniskan" och frikyrkorna som manifesterat sej "mitt i byn". (Det är kanske därför SvK här är så angelägen att gatushowa "på stan"?
Kolla in den vita Bollnäs Missionskyrka i centrum med sitt torn och kors nästa gång du passerar på riksvägen! (Men jag har inget emot SvK på andra sidan järnvägen heller - jag är ju halvtidskantor i Bollnäs/Rengsjö församling och trogen "lutheran/EFS:are"!).
I övrigt håller jag med dej om SvK:s oerhörda kontaktnät. Som oxå innebär ett oerhört ansvar för vad man i praktiken kolporterar ut. Dopen t.ex. kunde ge anledning till BETYDLIGT grundligare (om än kortfattad) undervisning och betoning av dopets innebörd än vad som vanligen sker. (Ritualen är BRA och GRUNDLÄGGANDE men åhörs och presenteras ofta alltför slött/rutinbetonat). Och novembers minnesgudstjänster är ju ofta rena katastrofen (ur väckelsesynpunkt) där kyrkans medlemmar saligförklaras på löpande band (medlemsavgiften till Svenska kyrkan uppfattas nog ofta som en slags avlat i närmast Tetzelsk mening).
Vill betona att jag som svenskkyrklig (och vik. kantor) bevistat allhelgonasamlingar i tillräcklig mängd för att anse mej berättigad att uttala mej så kritiskt som jag gör. Katekesutvecklingens (1878) förklaring till fråga 1 förkortas av SvK ofta nog i praktiken till "Jag kallas kristen, emedan jag genom dopet är upptagen i Jesu Kristi församling." (Det där om att "med församlingen bekänna honom som sin Frälsare och Saliggörare" smugglas diskret - och själamördande - undan).
Stig, jag får precis samma känsla när du skriver II:an som I:an. Visst har du rätt, på många sätt, men det känns som att du (och många andra av mina kollegor) missuppfattar vad en manifestation, typ denna, står för. Jag skulle nämligen vilja definiera manifestationer som engångshändelser, nåt som man gör UTÖVER DET VANLIGA (ursäkta versalerna, men det skrevs för att betona det viktigaste).
Det är på samma plan som när vi häromåret i arbetslaget pratade om vårt eventuella deltagande i en bönemanifestation initierat (förstås) från frikyrkligt håll. Svaret från mina kollegor gjorde mig ledsen: "Vi ber ju redan så mycket". Även om vi ber mycket (vilket vi ju verkligen inte gör!!) så innebär, i detta fall, en bönemanifestation att man gör en liten extra satsning, avstår lite av vardagslunken (vilket inte heller ska föraktas), avsätter tid och väljer bort annat för att be.
När det gäller Jesusmanifestationen i Stockholm i början av månaden och här i Piteå i helgen är det på samma sätt nåt som vi gör UTÖVER DET VANLIGA, för vår egen skull och för piteborna. Gud välsignar och gläds över vårt vardagsarbete, men jag är övertygad om att Han fick en extra glädjekick när Hans älskade barn i Pitebygden tågade genom stan med korset, som en påminnelse för alla oss som blivit hemmablinda för kyrkan och det kors som eventuellt pryder kyrktornet (du ser, jag vet inte ens om det finns nåt kors på Piteå kyrka...), och genom diverse inslag manifesterade vår tro på Jesus.
Slutsumma: Vi behöver manifestationer, nåt utöver det vanliga, både som enskilda kristna, för gemenskapen i och mellan våra lokala församlingar och (inte minst) som en påminnelse för de människor som ännu inte funnit en personlig tro på Jesus.
Låt mig för tydlighetens skull understryka att det jag skriver om är faktorer som KAN skapa en känsla av att vilja hålla sig på ½-distans. Jag har inte - här - berört "värdet" av kontaktnätet eller vad man gör eller skulle kunna göra av det.
Påminner om de sista meningarna i inlägget: "Jag tycker inte att denna känsla behöver leda till att man avstår från ekumanifestationerna. Men jag förstår att man kan ställa sig ½entusiastisk - verkligen."
