manifestera Jesus – I
Den utlösande anledningen till att jag skriver detta inlägg - och vad det lider ett par till med snarlik rubrik - är att i början av maj var det en ekumenisk Jesus-manifestation i Stockholm och nu i slutet av samma månad är det en ekumenisk manifestation med korsresning i Piteå. I olika sammanhang framförs utifrån sådana arrangemang funderingar kring vilka som deltar och inte deltar. Många gånger undras då varför Svenska kyrkans folk och personal per kilo kroppsvikt verkar ha lägre engagemang än andra samfunds medlemmar och pastorer. Och i den vevan framförs ibland inom både kyrklighet och frikyrklighet tankar att orsaken står att finna i Svenska kyrkans brist på andlighet.
Jag förnekar inte att det kan ligga något i det.
Men jag påstår att orsakerna till kyrklingars mindre lust att på olika sätt ekumanifestera är betydligt mer sammansatta än denna avgivna enkla förklaring, inte sällan parad med viss själv-godhet. Att jag kan veta det beror på något ganska enkelt: Jag är kyrkling och brinner inte hejdlöst för till exempel "att resa ett kors".
Varför?? - förutom den av vissa påavståndpåstådda bristen på andlighet?
Mina enkla svarsrop blir:
Jamen, snälla nån!!
Korset är ju för 16+1 redan rest!!
Kyrkan står ju för kissemissen redan mitt i byn!!
Detta är en känsla man inte skall underskatta hos - gissar jag - många präster och i Svenska kyrkan i övrigt. Alltså detta att till själva livsluften hör att man som bas för arbetet har den byggnad som på många orter dominerar stadsbilden. Eller i vart fall är ett naturligt inslag i gatubilden. Jag ger tre exempel:
Luleå stad brann 1887 - inklusive dåvarande kyrkan. Ur ruinerna reser sig en ny stadskärna med en röd nygotisk kyrka på den högsta punkten. Som det högsta huset. Och största. Och i kyrkans skugga är sedan staden uppförd. Och inget hus har vuxit högre än domkyrkospiran.
Så snacka om ett rest kors! Typ manifestation!
När man för drygt 200 år sedan skulle bygga ett kapell i den inre delen av Piteå Landsförsamling var det en dragkamp mellan byar om var man skulle bygga. Det stod mellan dåvarande byn Korsträsk och den mindre byn vid älven - Elfsbyn. Åtminstone enligt berättelsen avgjordes det hela av att någon - ägaren till Rosfors bruk? - lovade att skänka spiken om kapellet/kyrkan lades på åsen nära älven. Där ligger den än och samhället växte med den som centrum. 1893 kom jernbanan och från vägsträckningen mellan kyrkan och stationen växte samhället vidare.
Älvsby kyrka är varken den största det eller äldsta huset i kommunen. Men lägger man ihop ålder och storlek så finns - liksom på många liknande orter - ingen motsvarighet. Och kyrkan är av läge och konstruktion fortfarande högst - kanske med undantag av vattentornet.
Och korset är rest i Älvsbyn!! Manifesterat!!*
På Hertsön i Luleå - samt sjuttioelva andra stadsdelar i landets städer - passade man på, när stadsdelen växte upp, att reservera en tomt och bygga en kyrka. Dessa stadsdelskyrkor ser ofta inte alls ut som kyrka klassisk stil utan smälter in i affärs- och servicekomplexet som en huskropp bland andra mellan ICA och den tidigare Posten mitt emot pizzerian och godisbutiken. Om det nu ser ut exakt så på Hertsön vet jag inte men det är konceptet jag vill beskriva - alltså att man genom en kyrka rest korset mitt i samhället. Manifesterat mitt i gröten - typ.
Huruvida dessa resta kors fungerar som manifestationer idag så att människor får sin upp-märksamhet riktad på Jesus kan alltid diskuteras - men det är inte ämnet för detta inlägg. Det jag här och nu funderar över är orsaker till att det (kanske) är så att Svenska kyrkans personal och kärntrupper förhåller sig mindre ivriga än sina frikyrkliga trossyskon när det gäller manifestationer av olika slag. Och i det anförda tror jag mig finna en - inte alltid medveten - orsak. Till skillnad från de mer avsides liggande frikyrkornas folk upplever kyrklingar faktiskt att korset redan är rest. Och att manifestationen redan finns där.
I kommande inlägg manifestera Jesus - II skall jag framföra tanken att Svenska kyrkans arbete och verksamhet också leder till samma känsla hos hennes folk medan det hos andra samfund blir på annat vis.
Och i manifestera Jesus - III kommer jag sedan att beröra formerna för ekumanifestationer och den känsla av att inte vara godkänd som man som kyrkling i de sammanhangen kan få.
Bilden är en ikon från den Maronitiska kyrkan - kommenterad för ett år sedan här och här.
* Egentligen kan man tänka vidare här. Hade kyrkan lags på det alternativa stället hade den byn blivit den by som vuxit, kommunen hade idag hetat Korsträsk kommun och min arbetsplats Korsträsk folkhögskola. Dessutom hade Korsträskshus varit ett välkänt varumärke. Så Kristi kyrka gjorde orten till den ort den är.
Skrev precis ett inlägg som berör liknande teman. Några funderingar kring denna dags erfarenheter.
Kul att du nämner Hertsökyrkan, men den ligger mellan badhuset och lågstadieskolan, i hörnet av mellanstadiet/högstadiet, i andra änden av torget sett från ICA-butiken, långt från godisbutiken men nära en av de två pizzeriorna och med utsikt mot fd posten. Annars var det rätt!
Men den HAR ett stort förgyllt kors på taket.
Ser fram mot del ll och lll. Bli bara inte för gnällig när du i del tre, enligt löfte, ska skriva om den känsla av att inte vara godkänd som man ibland kan få!
Det var både klokt och roligt skrivet tycker jag.
Hej! Jag vill bara säga att vi här i Bollnäs inte alls upplever att Svenska kyrkan "fegar" när det gäller att visa upp sej på gator och torg.
Sen var Stanley S. här i Bollnäs i söndags kväll för en vecka sedan. Och jag måste ju säga att karln trots sin charm har en förmåga att få mej högst otrygg om vilken groda som ska hoppa ur munnen på honom nästa gång.
Hans referat av Jonas Gardells Om Jesus var under all kritik (trots att jag nog är minst lika kritisk till den boken som Sjöberg): lika slarvigt och populistiskt som Gardells referat av evangelierna. Inte förtroendeingivande, helt enkelt. Och sånt KAN påverka vem man vill stå på torgmöte tillsammans med. (Men det är möjligt att han är mer stabilt evangeliserande och noggrann med ordvalet på torgmöten än i ett kvällsmöte med likasinnade i en pingstkyrka).
Positivt om SvK i Bollnäs: Rent av drivande i fråga om påskvandringen (inkl. korsbärning!) och påskmorgonsfirandet utomhus i centrum. Medsatsande i flera andra centrumarrangemang utanför kyrkans eget lilla fina kvarter i "gamla stan".
Så jag har inte ALLS någon upplevelse av att SvK nöjer sej med kyrkspiran eller förrättningskyrkligheten. Och bästa sättet att få det "stuk" man önskar sej är ju att bli tongivande i planering och genomförande av ett "gatuarrangemang"!
Men f.ö. tycker jag själv att jesusmanifestationerna på söndagarna kl. 11 (i regel) är dom bästa.
(Ajdå. 3 inlägg på raken. Men korta! Ger din blogg inte läsarna någon självraderingsfunktion, Stig?).
Intressanta tankar, lite tankar kring dem:
Det högsta korset och den centralaste platsen kanske spelar roll, men nog vore det fint med lite synlig ekumenik ändå emellanåt?
Dessutom skadar det nog inte att någon gång emellanåt ställa sig frågan (och ge sig själv och omgivningen svaret (om den dock ofta till stor del är kyrkotillhörig (kanske "döpta hedningar" med Rosenii m. fl. lite vassa formulering)) vad det där korset står för och vad den där Jesus är för någon.
Min tredje tanke blir dock just utformningen av ekumenik: Det är viktigt att se till hela Kristi kropp på orten och välja en god uttrycksform för ekumeniken, kanske genom ett gemensamt tjänande för sin bygd? Låter som något en profet skulle sagt.
