stigstrombergsson

Någon gång tidigare har jag på denna blogg kommenterat att jag låtit klippa kalufsen. Som inläggsämne kanske det inte är det mest värdefulla men då det inträffar i omgivningens tycke alltför sällan är det ändå värt att nämnas. Jag lät igår eftermiddag ungefär 2 tum av min silvergråa pannlugg med omgivning skatta åt förgängelsen. Bilden invid visar vad som for och jag gissar att ungefär lika mycket sitter kvar. Förresten: det tidigare klippinlägget,

Det var Folkhögskolans dag idag.
Den innebär öppet hus med visning av lokaler, möjlighet att låta sig informeras om skolans olika linjer och kurser samt delta i eller betitta springtävlingen Älvsbyn runt. Dryga 20talet lag om fem personer vardera skubbade långstafett genom samhället och givetvis segrade ett av lagen med elever från skolans skidlinje. Skolans personallag tog sig också runt och kom i vart fall inte sist - vilket sannolikt varit fallet om jag ingått i detsamma. Att det elevlag som inte kom ur idrottsgängen besegrade personalen var givetvis en försmädlighet av påtagligt slag men annat är ju inte att vänta när elevlaget bestod av en kille från Malmfälten, en grabb från Burundi, en man från Syrien, en tjej från Irak samt en yngling från Polen. Snacka om att lärarna mötte uppbådat motstånd av internationell karaktär. Att det dessutom är ett tydligt exempel på positiv integration genom den miljö och verksamhet som skolan representerar är nästan värt lärarlagets nesliga nederlag.

Dagen på skolan avslutades med en kort andakt i kapellet. De flesta besökarna hade då redan lämnat skolan men vi var väl i alla fall ett 20-tal som fick inleda Pingsthelgen med att lyssna till berättelsen ur kapitel 2 i Apostlagärningarna med kort kommentar, be samt sjunga ett par psalmer. Bilden - klicka så blir den större - är en Pingstikon från den Maronitiska kyrkan. OBServera att inte bara 12 manliga lärjungar står där andebetända. Jesu mor - i centrum - och några kvinnor finns också med.

Tyvärr har Pingsten - en kyrkoårshögtid av betydelse mer än julen - utarmats genom att Annandagen försvunnit som gemensam helgdag. Det var det offer man ansåg man behövde göra för att i stället börja fira 1809 års regeringsform - som inte gäller - den sjätte juni. Det kallar jag att gå från betändning till beklämning - typ.

Signaturen Ann O Nym - som jag naturligtvis funderar över vem det kan vara - ser fram mot finurliga ord(an)vändningar och konstruktioner i ämnena 'begravningsväsende' och 'kvinnliga präster & nejsägare'. 

Kanske. Orsa kompani lovar ingenting bestämt.