vem väljer gåvan?
I dagens Dagen - på nätet - finns en tänkvärd skrivning av chefredaktören. Hon ställer frågan: Hur lockar vi människor till kyrkan? samt fortsätter: Och risken finns att svaret blir: Genom att ge folket det folket vill ha. Sedan redogör hon korteligen för ett par faktorer som förstärker främst Svenska kyrkans karaktär av servicekyrka.
Både hennes grundfråga och negativt formulerade svar fastnade hos mig. Och likt henne tror jag att bara ge folk det folk vill ha är fel väg. Inte fel väg för att effekterna skulle bli dåliga, ytliga eller populistiska - eller vad vi nu befarar det kan leda till. Att ge folk det de vill ha kan ju rentav leda till popularitet och att människor strömmar till.
Nej! Felet uppkommer eftersom det är otänkt att göra så.*
Tänker man efter ger Jesus inte människorna vad de vill ha. I vart fall inte direkt. Hade han gjort det skulle han på stuberten botat den lame - ni vet han vars kompisar hackade sönder tak för att forcera fram honom till Jesus.
Skulle nu läsaren känna sig osäker på vad jag egentligen skriver om rekommenderar jag att han eller hon greppar sin Bibel och läser det aktuella avsnittet i Markus evangelium kapitel 2.
Tillbaka till tankegången. Den lames kompisar - samt troligen han själv - ville alltså ha botande. Och nog blev det så vad det led men inte direkt. Han gav inte det de ville ha.
Jesus gav honom vad han behövde! torde någon tänka. Syndernas förlåtelse alltså. Och det kan väl vara sådär halvsant. Jag har nämligen hört - och sannolikt hållit - predikningar där det broderats på tanken att Jesus såg in i mannens inre, anade hans hemliga längtan och gav honom vad han behövde - förlåtelsen.
Det är bara det att det står inte något om det i berättelsen. Där finns inte en enda egenskap hos mannen beskriven. Mer än att han var lam och hade energiska vänner. Inte en stavelse om blödande samvete, längtan efter frid eller nåt.
Och ändå är det inte ovanligt att vi uppfattar berättelsen så - att vi faktiskt läser in i berättelsen - att det fanns en egenskap hos den lame som bevekade Jesus att förlåta - och sedan bota. Att initiativet så att säga fanns hos den lame. Som ville ha. Eller behövde.
Nuförtiden tror jag inte det var så. Jag tror inte Jesus till att börja med gav honom vad han ville ha. Inte ens vad han behövde få. Jag tror att Jesus gav honom det Gud ville ge!
Blir det någon skillnad?
Givetvis blir det skillnad!
Sett så ligger initiativet hos Gud. Gud och vad Gud vill kommer i fokus.
Inte människan och hennes läge.
Från det slutsatsar jag mig sedan till vad gudstjänster skall innehålla:
Inte vad människor vill ha. Inte ens vad de behöver. Utan det Gud vill ge.
Vad vill då Gud ge?
Texten gav svaret: Syndernas förlåtelse!
Och den gåvan ges genom Ordet - Bibeln och förkunnelsen - och Bordet - Nattvarden/Mässan.
Vill Gud ge det - och det tror jag Gud vill - kan man väl i församlingarna rimligen inte tveka om man skall följa Guds vilja. Alltså läsa Ordet, förkunna Ordet och duka Bordet var gång - eller åtminstone nästintill var gång - människor på Herrens dag - alltså söndagen - samlas till gudstjänst.
Eller skall människotankar tillåtas tränga sig före Guds...?
* Otänkt är en alldeles utomordentligt användbar nordsvensk glosa. Den betyder inte dumt tänkt. Eller fel tänkt. Utan just o-tänkt. Icke-tänkt alltså.
Tack för mycket god analys!
För just så tror jag att det är. Kyrkans uppdrag är ju inte att gå människors ärende, utan Guds och på hans uppdrag. Det handlar ju inte, som det stod på Sv kyrkans hemsida att förlåta sig själv, utan om att räcka förlåtelsen och försoning från Gud.
/bästa hälsningar IN CHRISTO Arne
...syndernas förlåtelse OCH helande. Ville Gud ge. Annars hade han väl inte gett det? Lite svårt att "institutionalisera" helande, eller "gudstjänstifiera" det. Det har man ju gjort, många gånger, främst i evangelikala sammanhang. Inte så lyckat. Men det tål ju att tänka på - hur ber vi för helande, när gör vi det... Eller: gör vi det överhuvudtaget?
Klart vi ber för helande! Och att vi frimodigare skall göra det. Men samtidigt tror jag att det finns något av en gradskillnad mellan de två gåvorna. I slutet av Lukas berättelse står att "syndernas förlåtelse genom omvändelse skall för kunnas i hans namn för alla folk" (24:47) och i Apostlagärningarna låter han händelserna dra igån genom att Petrus lovar "förlåtelse för era synder" (2:38). Helandet alltså inte borta - men på andraplats.
Att sedan den kristna kyrkan alltid bett för sjuka och framför allt ägnat sig åt sjukvård, alltså helande, är visserligen sant.
På kyrkans utbildningsinstitution mötte jag både lärare och elever som tänkte att bön om helande var felaktigt. Varför? Jo, det understödde en felaktig gudsbild - en Gud som helar vissa, men inte alla som är sjuka osv. En orättvis Gud.
Men ska man se det på det sättet så kan man ju lika gärna lägga ner förbön överhuvudtaget. Och det är ju inte så bibliskt.
Med detta i bakhuvudet lämnade jag min kommentar. Inte med tron att du, Stig, skulle tycka så. (Bort det!) Ville bara klarlägga varför jag skrev som jag gjorde.
Klargörande nummer två: Vilket utbildningsinstitution jag talar om kan du nog lista ut. Inte är det Älvsby folkhögskola i alla fall.
