stigstrombergsson

Tisdag - tidigare säsonger onsdag - är en kväll som enligt god vana föranleder ett inlägg på bloggen. Tisdagsvalsfaktorn blir tydlig i slutet av denna skrivning. För att inte genast nå slutet efter denna början kommer nu detta inlägg att fyllas av några intiga töntigheter.
Eller töntiga intigheter. Läsaren får själv avgöra.

Grisflunsan grasserar och alla hukar. Eller åtminstone sneglar snett uppåt minnandes fågelinfluensan för något år sedan då överflygande samtidigt skitande and- och hönsfåglar framställdes som den primära smittorisken att ducka för. Några luftgrisar har ännu inte nått landet och gör de det spelar det ingen roll eftersom inga svin ännu har sjukdomen. Gris-svin alltså. För det är ju faktiskt en människosjukdom det handlar om. En människosjukdom bland människor. Som i och för sig i vissa fall kan vara ena riktiga svin. Men det är som en annan sak.

Fast något märkligt är det. 26 personer i Mexiko kar dött i den aktuella flunsan. Nu är det så att i Sverige dör ca 250 personer om året i influensa. I runda puckar alltså 20 i månaden i en befolkning på knappt 10 miljoner. De som avlider är då oftast äldre eller av andra anledningar svaga och skröpliga personer där flunsan blir droppen som får bägaren att flöda över - eller rättare sagt rinna ut.

I Mexiko lever nästan 110 miljoner människor. Knappt 20 miljoner av dessa i Stor-Mexiko-city. Statistiskt skall då flunsan varje år knäcka minst 2500 i landet eller 500 i huvudstaden. Och dividerat med 12 - 10 om det känns lättare - blir det 250 respektive 50 i månaden. Och nu var det 26.

Så jag undrar: Har något egentligen hänt?? Alltså det där som fyller media??

Eller är det journalistpanik som råder?? Sådan där intighet alltså?? Eller rentav töntighet??

Polisen i Kronobergs län skall få hjälp av kyrkan i Växjö stift läser jag i Dagen.
Vad är det för nytt med det?? Har inte alltid kyrkans präster, diakoner eller andra kunnat bistå bylingar och andra med samtal när det krisar? Det är jättebra att så sker och gör väl inget att det skrivs om - men som nyhet är det ju en intighet. Och intiga nyheter är lite av töntigheter.

Folket underkänner nästan varannan präst är rubriken på en debattartikel i DN.
Artikelförfattaren har forskat och grejat på och kvaliteten på det arbetet kan jag inte bedöma. Uppdelningen hon gör tycker jag dock är töntig - faktiskt. Hon talar - en bit ner i artikeln - om präster med mottagarinriktning och präster med sändarinriktning. Mottagarinriktade präster är - jag citerar vidare - i första hand inställda på att möta människor på en jämbördig nivå i deras livsfrågor och på att acceptera och bejaka deras erfarenheter. De var orienterade mot mottagarna, det vill säga församlingsborna.

Sändarorienterade präster - fortsätter hon - betonade att "kyrkan måste vara KYRKA" och inte en folkrörelse eller serviceinrättning. De ansåg att en verkligt riktig präst framför allt ska föra ut det kristna budskapet.

Är detta ett vettigt motsatspar??

Jag, liksom många andra, har ord om oss att kunna möta människor på jämbördig nivå och kunna bejaka deras erfarenheter. Men jag har också ord om mig - och vet mig vara - en prällegubbe med uppdraget att framför allt föra ut det kristna budskapet. Så i mitt fall - och hos många jag känner - blir motsatsparet både en intighet och en töntighet.

Så - till näst sist: Bloggkamraten Torbjörn har författat en riktig pärla som varken är en intighet eller töntighet. Laestadianismen - min vandring heter hans långa inlägg publicerat strax före 2 i morse. För oss som känner Tobbe blir det en life-story vi känner igen och som sådan givetvis intressant. Men hans nutidsreflexioner kring sina erfarenheter är egentligen ännu intressantare. Och mycket lärorika också för dem som inte känner honom.
Jag rekommenderar hans inlägg å det varmaste.

Och nu - till sist - återstår 152½ minut till denna tisdags avsnitt av LOST