otakt
Jag har den sista tiden funderat över varför jag är så taktlös - alltså i otakt. Samtidigt som så många andra är så taktfulla - i takt alltså.
Jag menar till exempel när det gäller att äktenskap numera kan vara en samkönad historia. Och att även kyrkan skall ansluta sig till tanken på att äktenskapet inte är en hanne-hona-historia. Och framledes aktivt skall visa detta genom att viga samkönat.
Själva sakfrågan vill jag nu inte beröra här mer än att jag anser
att ordet äktenskap borde fått fortsätta bära den särkönade betydelse det alltid haft
att kyrkan bör hävda vad den själv uttrycker i sin nuvarande vigselordning
att kyrkan bör avsäga sig vigselrätten
att en del andra saker också.
Detta är verkligt taktlöst - alltså i otakt med skeendet. Om det sedan är taktlöst i betydelsen ofint att hysa och i samtalston uttrycka dessa tankar må andra bedöma. Men det är inte den saken jag egentligen funderar över nu. Utan den intilliggande saken att jag inte är i takt. När så många andra är i takt. Eller i dessa tider kommer i takt. Precis när det förefaller taktiskt lämpligt.*
När det gällde att godta att kvinnor skulle kunna vara präster var jag också i otakt. Jag var 1978, vid 25 års ålder, 20 år efter det att reformen genomfördes då jag var fem, inte övertygad om att det var rätt. När jag sedan på 1990-talet tyckte mig ha funnit rytmen och ändrade uppfattning trodde jag mig komma i takt men så blev det ju inte. Då hade nämligen danstakten blivit den att man skulle anse att nej-sägarna var den största värsta gruvligaste och hemskaste sak som fanns i kyrkan, roten till allt ont och problemet framför alla andra problem. Och i den tonarten har sedan takten ökats år efter år eftersom de framställs som ett värre problem ju färre de blir.
Och jag förblir i otakt. Det är som om jag dansar förra låten. Eller den förförra.
Kanske är det så. Jag önskar nämligen - och har alltid önskat - dansa sakral menuett där man i hövisk kontakt byter sirliga teologiska argument kring olika frågor som exempelvis nödvändigheten av nej-sägarnas fördrivande eller det självklara i samkönheten. Men i den politiserade slagordkyrkan kyrkan dansas i stället break-dance där fler och fler verkar tävla i att kasta sig på rygg, snurra till det så mycket man kan och ställa allt på huvudet.
Så jag är i otakt i två frågor. Minst. Det finns fler...
* Förstå mig inte ordagrant - just här! Jag vill inte påstå att personer i kyrkan som tidigare sagt nej till tanken på samkönade vigslar men nu börjat säga ja eller valt att inte tala alls skulle göra detta av taktiska - alltså karriär- eller positionstaktiska - skäl. Sådana finns säkert men jag vill inte utslunga en sådan anklagelse rent generellt. Dock kunde jag inte avhålla mig från leken med ordet takt.
Otakt? Men det är väl inget mot vad jag är. För länge sedan har jag gett upp alla försök att dansa i takt.
I vanlig dans är jag verkligen ingen Travoltatyp. "Att dansa med dig är som att flytta en byrå!" sade madammen i mitt liv för många år sedan. Fast där försöker jag faktiskt om och när tillfälle ges. Vilket är sällan.
I åsiktsdanserna går jag inte aktivt in för att tillägna mig de nya stegen för att kunna steppa rätt. Jag gör försök - ärliga sådana - men får som inte till det. Kommer inte i takt med orkestern.
Och blir därför förvånad att så många så lätt lär sig de nya stegen och kommer i takt med de nya besluten - allt eftersom de kommer.
Och jag måste erkänna att jag blivit försiktigare när det gäller att sätta ner foten. Man trampar ju så lätt på ömma tår.
Den värld som inte kan tillåta att var människa kan utrycka sin åsikt. Eller en värld där den "allmänna" kunskapen inte ifrågasätts eller som ej ställs under prövning, liknar en värld som vi innom kyrkan måste bekämpa och inte följa, en sådan värld är alldeles för lik en diktatur och det som följer med det. Vi måste kunna utrycka våra åsikter och pröva dem för att de över huvud taget ska kunna ses som åsikter, vi måste vara modiga och våga föra fram evangelium, starka i vår tro, starka i tron på människan. Ingen kvinna eller man, barn eller ungdom ska leva under dummbomars förtryck där åsikter inte kan utryckas eller beprövas- det blir en farlig värld... Det behövs människor som vågar dansa i otakt... Det är en ny generation som kommer in i kyrkan och den är i stort sett i total otakt, vilket kan bli spännande då även kyrkan är i otakt, ungefär som när man som soldat ska över en bro, alla måste över och går man i takt kan bron gå sönder...
AH
Mamman som ser på militärparaden som passerar: "Titta det är bara min son som går i takt!"
Lysande inlägg Stig, rakt på tårna. Det skulle vara taktiskt att passa det vidare till lokala världsbladet så att flera får spela med, passa eller kontra.
* cykelns femväxlade baknav har pajat, då går det inte att velocipeda, dock är det ingen brådska att skaffa ny. Så här i sommartid är apostlahästarna ett förträffligt fordon för kortare sträckor.
Kan inte heller hålla mig från att leka med ord (måste skriva så eftersom jag inte vet hur följande uppfattas):
Tack(t) för det du skriver!
Otakt är världens lön.
