svart på vitt
Eller mer exakt svart på orange.
Det var vad som mötte mig i morse när jag på min trippade väg genom folkhögskolans korridorer via en bakväg kom till hallen vid huvudentrén. Vägen så långt hade till en början varit en promenad med start i hemmet tillsammans med madammen på väg till sitt jobb. Efter vi skiljts åt där vars den tidigare under året nedbrunna Lekenskolan befunnit sig hade jag strosat vidare med sinnet fyllt av tankar på framtidsplanering, kursplaner, scheman, resursbehov och liknande. Allt knutet till jobbet. Viktiga tankar. Och allvarliga. Tankar på ett blogginlägg någon gång under dagen hade jag redan avfärdat då jag igår på LOST-dagen skrev en massa om nästan ingenting och vill inte skämma bort - eller drabba - läsekretsen så förfärligt högfrekvent.
Men i hallen såg jag det. Svarta bokstäver på orange papper.
Meddelandet att det under dagen skulle bli teater för barn i förskolan.
Vad skulle de små undfägnas med?
Jo, ett drama med titeln: "Jag gillar Stig".
Första gången jag sett det anslaget på skolan.
Onsdagen blev en glad dag.
Stig stod stilla, stirrade storögt. Såg så skylten. Snart skulle småglinen se sådant som spelas. Sporde säkert samtidigt: Skall skolan sponsra sådant? Sökte snabbt spelstället. Satte sig. Sicket storstilat spel ! Stig sågs saligt släntrande sorti. Somnade så sött som sittande siesta.
Jo, vi är många som gillar Stig Sundström... ;-P
Aha!
Var det därför jag hörde alla barnen skratta hela tiden?
Fast jag såg honom inte - fast jag vet vad han heter och vet var han bor.
