stigstrombergsson

I mitt förra liv - jag menar när jag arbetade på stiftskansliet i Luleå - hade jag bland annat till uppgift att resa runt i församlingarna och söka bistå med råd och dåd i olika ting. Detta skedde på förfrågan från församlingarna* och handlade ofta om så kallad målskrivning, alltså att söka smörja och underlätta arbetet med att skriva konkreta, framåtsyftande, realistiska, mätbara och gemensamma mål för verksamheten**.

Så kuskandes runt i landets norra tredjedel fick jag inblick i förhållanden på 40-talet pastorsexpeditioner och/eller församlingsgårdar. Jag fann att på alla platser fanns kopieringsmaskiner. Jag fann dock inte två ställen som hade samma sorts apparat. Jag fann olika märken, storlekar, finesser. Jag fann den gemensamma egenskapen att alla krånglade och ju mer brottom man hade desto större var sannolikheten att man skulle råka ut för meddelanden typ low tuner eller paper jam. Clear paper path var en hurtig uppmaning många maskiner gav och när man sökte göra det - alltså öppnade front-, topp- eller sidoluckan för att plocka ut fastbäckat eller söndertrasat papper - mötte man ytterligare något de tekniska vidunderligheterna hade gemensamt. Det fanns färgade spakar, knappar eller andra pillemojar. Blå eller grön färg indikerade att det var en rörlig del man skulle röra på för att bringa reda i röran. Ibland gul också. Röd - men ibland gul - var signalen: Rör för katten inte det här för då bränner du dig!!

Sex gånger av tio kunde felet åtgärdas med att vicka på alla de färgade spakarna. Det trasiga eller fastklämda eller vikta arket kunde avlägsnas. Men fyra gånger av tio - detta är en skattad siffra - hade det krånglande papperet i plisserad form uppsökt maskinens lönnfack och gick inte att få syn på. Om man följde anvisningarna alltså. Kirurgiska stjärnmejseloperationer i kombination med omilt våld blev då lösningen.

Men snälla Stig - varför detta utbrott? Eller var det en nostalgisk tillbakablick?

I modern tid har jag funnit att med bloggars utseende är det likadant som med Luleå stifts kopieringsmaskiner. Det verkar inte finnas två lika - utom Tobbe Lindahls och Hanna Johnselius. Det gör väl i och för sig inte så mycket men olika bloggar skapar tillsammans en myriad olika sätt när man vill använda kommentarfunktionen. På de flesta håll ska man ange signatur, e-post och om man vill url - vilket ord! - till sin egen blogg. Men på en del håll - och det är här oredan kommer - skall det skrivas in ett mystiskt ord som nätt och jämt kan skönjas i rutan invid eller ovanför, anges ett blogger-konto eller google-konto eller open-id eller den onde och hans moster. Det finns tusen olika sätt. Kolla igenom de bloggar jag länkar till här till höger får du se - vem du nu är som läser detta.

Men snälla Stig - på vad sätt är detta ett problem?

Jo, det skall jag säga! Lilla jag har som inget Google-konto jag. I alla fall tror jag inte det. Öppnat ett har jag kanske gjort någon gång för jättelängesedan men i så fall kommer jag inte ihåg hur det hette. Och kan därför inte använda det. Och därför inte kommentera på en del bloggar. Och det grämer mig lite.

Men snälla Stig - varför ordar du om detta?

Svar: Det är tisdag! Dagen då jag alltid har en besökstopp på min blogg.

Dagen då läsarna efter en betraktelse om vadsomhelst ivrigt väntar på beskedet om hur många minuter det är kvar till kvällens avsnitt av LOST. Just nu är det 145.

En sak till: Jag blev en fena på att fixa krånglande  kopiatorer...

---

*  Viktigt var att detta skedde på församlingarnas initiativ och inte utifrån diktat från någon sorts centralt håll. Sådant förekom också - och måste ibland förekomma - men ingick inte i mina sysslor.
**  Wow!! Jag kom ihåg de fem nyckelorden sådär på rak arm!