stigstrombergsson

Latnivaara             -24.9

Älvsbyn                -24.5

Rensjön                -24.4

Vidsel                   -24.0

Nikkaluokta           -23.7

Gällivare               -23.4

Tack för ditt tålamod. Och din längtan efter livstecken. Jag beklagar att jag inte kommit till skott med att skriva tidigare men tillvaron har varit ganska späckad. Det är inte en ursäkt men något av en förklaring.

Nu till bekännelsen:

Jag har inte riktigt kommit igång!

Det beror inte på läromedlet som jag tycker är intressant och sympatiskt upplagt.

Det beror inte heller på avsaknad av support och vägledning. Tvärtom. Hjälpsidor och annat material via FirstClass och annat material är bra - jag har ju från och till jobbat med de första fyra lektionerna.

Det beror på mig - och på ämnets art.

Låt mig ta en liknelse:

Det finns ingen genväg när det gäller att städa ett garage. Det är bara att gripa sig verket an eller stänga dörren och låta garaget vara ostädat. I vårt fall kom det överbelamrade garaget att göra att vi inte fick in någon av bilarna på två år. I sommar slog vi till. Så nu går bilen in. Men när det gjordes fanns ingen genväg. Det var arbete som gällde! Och det vara bara att komma sig för. Ta tag i det hela.

Hebreiskan nu är som mitt garage var (och sannolikt åter kommer att bli). Ett projekt utan genvägar. Terminologi, grammatik, vad saker heter och så vidare är ju det som man måste ta in för att lära sig ett språk. Innan man kan läsa, översätta, förstå. Typ som att golvet måste röjas innan saker kan sorteras in där de skall vara.

Och jag står nu i min hebreiska garagedörr. Och funderar:

Ska jag låsa garaget och låta det vara - alltså hoppa av?

Eller skall jag gripa mig verket an? Och röja?

Den sista veckan har jag börjat att på nytt röra i saken. Den första inlämningsuppgiften har jag precis nått fram till att försöka lösa och skicka in. Men jag inser att i mitt fall handlar det - trots att jag för 35 år sedan läste språket på teologen i Uppsala - om "individuell studietakt". Den kommer att kunna bli högre nästa termin eftersom den övertid höstterminer alltid ger mig på folkhögskolan kompenseras med undertid på vårarna - tid jag kan använda till studier.

Så jag vill inte stänga garaget än. Tror jag. Det kan kanske ändå bli så vad det lider men just nu vill jag - om det går - få vara kvar. Plågad av mitt ostädade garage.

Jag vet inte om detta var begripligt. I vart fall var det ett försök att beskriva den fram-och-tillbaka-känsla jag har.

Inlämningsuppgift 1 kommer i alla fall inom den närmaste tiden.

Goda hälsningar från ett vintervitt Norrbotten!

Jag visiterar!!

Det militära ropet skallade.
På gårdsplanen framför åttonde kompaniets kasern.
Vid Kungliga Nittonde Infanteriregementet.
Flera gånger från juni 1975 till mars 1976.

Den samlade skocken grönklädda unga män spände därvid sina kroppar. Funderade över sina knappar. Gned förstulet av höger kängas damm på den del av byxan som täckte vänster vad. Och tvärtom. Rakningen bekymrade inte mig. Hade redan när inkallelse-ordern kom börjat ge katten i att raka mig. Var fri från bekymret de tio månaderna. Men orolig i alla fall. Vad kollas idag? Vid denna militära visitation?

En Biskopsvisitation påminner inte alls om detta. Uppställning är det inte. Knappar spelar ingen roll. Inte rakningen heller. Damm på pjäxan har ingen betydelse. Inte ens på Domsöndagen.

Idag - just på Domsöndagen - var det Biskopsvisitation i Älvsby församling. Och som supplement - eller vad det nu heter - i kyrkorådet var jag kallad att vara där. Först i Högmässan jag tidigare nämnt. Sedan vid det offentliga kyrkkaffet där biskop Hans Stiglund delgav en del av de intryck han och hans medarbetare från Stiftskansliet fick under de tre dagar i oktober då de besökte församlingen. Sist en mer fullödig dragning för arbetslaget och kyrkorådet - med supplement.

Företeelsen återkommer vart åttonde-tionde år. Förra gången var det biskop Rune Backlund och jag var med i den viktigaste rollen av alla: gudstjänstfirande församlingsbo. Förförra tillfället hette biskopen Gunnar Weman och jag var då en av församlingens präster. Och denhär gången är jag supplement i styrelsen**.

Församlingen kom ner med fötterna på jorden. Denhär gången också. Fast det var Domsöndag var det långt ifrån en räkenskapens dag. Församlingen fungerar strukturellt i stort sett väl, ekonomin är stabil osv. Personalen konstaterades vara kompetent och väl fungerande, kanske lite underanvänd vad gäller just en del dubbla kompetenser. Kring Diakoni och Undervisning - barn-, konfirmand- och ungdomsverksamhet - talade biskopen en del. Gav beröm och påtalade behov av tydligare mål och strategier i samverkan styrelsen arbetslaget. Om Gudstjänstlivets utveckling sade biskopen inget men en kyrkorådsledamot - inte jag - tog upp saken bekymrad över det över åren kraftigt vikande deltagandet i söndagarnas huvudgudstjänster. Så samtal kom att föras. Liksom om framtiden vad gäller kyrkotillhörigheten.

Och sedan gick vi hem. För att i arbetslaget och styrelsen arbeta vidare med det biskopen påtalat - främst vad gäller mål- och strategier.

Frånvarande: Det inomkyrkliga (nåja) EFS. Hade samtidigt egen gudstjänst. Markering?

Så över till något annat. Dessutom ytterligare annat.

Googlar man på ordet Visitation för att leta bilder får man - eftersom Google jobbar på utrikiska - en massa träffar knutna till bilder av när Jesu mamma Maria besöker sin släkting Elisabet - om vilket man kan läsa i Lukas evangeliums första kapitel. Därav bilden.

I bildsökandet på nätet kollades också Lokala Världsbladet - publikationen som bytt läjaot. Reporter därifrån hade varit med men text och bild från visitationen är i skrivande stund ännu inte inlagt***. Passade dock på att titta på länkarna till aktuella lokala telegram och fann följande lista.

1. Storförlust för Öjebyns innebandyherrar
2. Strömnäs i serieldening
3. Olycka i Moskosel
4. Trafikolycka i Kåbdalis
5. Singelolycka i Luleå
6. Körde in i mitträcke
7. Detroit tog femte raka segern
8. Rånades på kort och mobil
9. Våldsam rattfyllerist
10. Bil i vajerräcket på E4

Särskilt sjunde punkten vittnar om inställningen Ort bebodd av Pitebo är Piteby!  
       

PS: Det tredje Wikipediaanvändningsområdet för ordet visitation är kroppsvisitation.

**  Om biskop Olaus Brännström visiterade församlingen något av de första åren jag var präst minns jag inte exakt. Prostvisitationer vet jag förekom. Biskopsdito minns jag inte.
***  Dagen efter - måndag - kan man dock linka längs denna länk.

Även om jag i senaste inlägget aviserade att jag inte vidare kommer att särskåda lokalavisen vad gäller frekvensen mässor i bladets spridningsområde gör olika läsares kommentarer att jag lockas att skriva ytterligare i ämnet. Givetvis gör jag då detta skrivande omvägigt genom att börja med ett par andra saker.

dopet

För några år sedan satt jag i ett sammanhang där samtal fördes bland annat om att någon eller några ungdomar blivit döpta. En av de närvarande, baptist, sade:
Det var en fin upplevelse för dem. Det blev ett bra dop! 
Upplevelse? sades - tyst - i min sakramentalt tänkande hjärna.
Vad har upplevelsen av dopet med dopets bra-het att göra? Dop är ju dop upplevelsen oräknad!

Ändå är det ju här det går något av en rågång mellan olika teologier. Ortodoxer, katoliker och lutheraner har en sakramental syn på dopet som menar att det är Guds Ord och löfte som jämte vattnet på ett objektivt sätt gör dopet till ett dop och den subjektiva dagsformsberoende upplevelsen gör varken till eller från vad gäller dopets bra-het. Den andra hållningen låter den subjektiva upplevelsen av och medvetenheten om aktens innebörd spela en större roll, rentav avgöra bra-heten hos den symbolika akten. Inne på denna reformerta väg spelar det ju faktiskt till syvende och sist mindre roll vad Gud i sitt ord sagt om dopet. Tyckandet kring dopet blir lätt det dominerande.

avlaten

Filmen om Luther är sevärd. Även om det är en film avspeglar den på ett bra sätt många av reformatorns tankar och den medeltida påvekyrkans motargument*. Luthers program är att återforma kyrkan till apostlarnas och fornkyrkans sätt att fungera och detta då genom att avskaffa senare (miss)bruk som insmugit sig - avlat och relikdyrkan/vördnad som exempel. Påvekyrkans motargumentation rör sig i filmen ungefär efter linjen:
Reliker och avlat bör bibehållas eftersom det rör sig om etablerade seder och bruk i kyrkan och aktas högt av gemene man.

Men Guds Ord säger...! blir i det stycket Luthers motdrag.

mässan

Genom dessa två exempel vill jag visa på två sätt att argumentera vilka används i alla möjliga frågor, också vad gäller Mässa eller inte mässa. Den ena linjen är en subjektiv jag-tycker-och-jag-känner-och-jag-tror-att-folk-känner-linje. Den andra är en mer traditionalistisk det-är-viktigt-att-bevara-sedvanan-och-göra-som-folk-vill-linje. I bägge fallen, trots att det sannolikt inte är avsikten, blir effekten att man tonar ner det mässan faktiskt är och ger till förmån för egen klokskap och det man gissar är allmän opinion. Mot detta håller jag likt Luther - inga jämförelser i övrigt - Kristi instiftelse och uppmaning, Guds Ord och Löften:
Detta är min kropp... Detta är mitt blod... Gör detta...!

slutkläm

Då mässan firades på Kristi uppmaning och enligt apostlarnas mönster varje Herrens dag i fornkyrkan och långa tider framåt och detta kvarstår oförändrat i stora delar av den kristna kyrkan i den dag som idag är måste det finnas ofantligt bra argument för de avsteg vi gör, den deformation vi låter råda. I saknad av sådana argument driver jag mot deformationen mitt reformationsresonemang och säger likt Luther - inga jämförelser i övrigt:

Om jag inte blir övertygad utifrån Den Heliga Skrift och sunt förnuft är jag bunden...

Här bloggar jag och kan intet annat.

Så hjälpe mig Gud!
Typ.

Det är fredag och jag njuter nu en liten efter-den-avslappnande-middagen-stund. Förstrött bläddrande i lokala världsbladet* samt ett par andra publikationer känner jag att ett anfall av bloggeriklåda kommer krypande. Detta sug botas med tangentbordterapi inom ramen för det i apparaten installerade ordbehandlingsprogrammet. Arving IV avgör om och när pappan - alltså jag - senare i kväll kan internetanslutas för att publicera inlägget.

Ny läjaut har lokalbladet denna erhållit denna vecka. Logotyper har försvunnit, typsnitt har bytts ut och hela härligheten liknar nu vilket gratis-Metro som helst och inte ett seriöst exempel på svensk lokalpress**. Debattens vågor har gått höga. Folk har åsikter. Så ful! Sade madammen i mitt liv.

Själv brukar jag se mig som en vän av förnyelse och förändring. Och som stelbent bevarare av gammalt. Samtidigt. Vad gäller innehållsinnehåll - skriver inte här innehållsfrågor av hänsyn till en kyrkligt frimodig barndomskamrat*** - brukar jag vara konservativ, gammaldags, till och med kallad reaktionär. I vart fall när det gäller teologi. I diskussioner och arbete med former för innehållet ses jag dock understundom som lite mer vajld-änd-kräjsi och kan tänka mig hart när vilka förändringar som helst.

Vad gäller Lokala Världsbladet nödgas jag dock erkänna att jag inte gillar formförändringen. Dock är jag inte lika ogillande som när det gäller omfattande ommöbleringar i livsmedelscooperativabutiken. Sådant ger mig totalspader direkt. Men jag tycker att tidningen skulle behållit sin logotyp och stått fast vid sitt utseende. Så konservativ att jag tycker pressen bör ha det bredvidställda utseendet är jag dock inte. Men håll med om att Berlin-Bladet med mindre spridningsområde än Piteå-Tidningen såg intressant ut dagen efter det Hitler vunnit valet 1933.

Vad gäller min massiva mässjakt på predikoturssidan kan jag inför denna helg redovisa följande iakttagelse men utelämnar denna vecka den inomkyrkliga (nåja) rörelsen EFS:

• Älvsby församling - jag börjar närmast - firar i sin huvudkyrka, sammanlyst från hela församlingen, nu på söndag en Festhögmässa. Vad som skiljer en Festhögmässa från en vanlig Högmässa vet jag inte. Jesus är ju hursomhelst lika reellt närvarande men något extra blir det. Alla andra gudstjänster är sammanlysta till Älvsbyn****.
• Piteå Landsförsamling anger i sin spalt tre huvudgudstjänster varav en kallas Temagudstjänst - mässa för en sårad jord. Jag gissar att det är mässa. De andra två är mässlösa.
• Piteå Stad firar Högmässa.
• Hortlax missar mässan.
• För Norrfjärden har notiser om Svenska kyrkan fallit bort - verkar det som.
• Arvidsjaur har mässa i sina bägge gudstjänster flera mil från varandra.
• Arjeplog missar mässan denna helg.

Fyra-fem-kanske-sex mässor i Nildeltat denna helg. Samma bild som förra helgen men flyttad. Vill man fira mässa måste massa bensin brännas - hur man nu ur miljösynpunkt skall se på detta. Med denna kommentar avslutar jag predikotursgranskningsserien och avser inte att återkomma i ärendet den närmaste tiden - även om en del kan funderas vidare kring och då inte minst den viktiga köns- och genusaspekten.

Artikeln Släpp den kyrkliga vigselrätten i Kyrkans tidning rekommenderas, Briljant.

Tro och tillit hör samman. En artikeln om hormonet oxytocin i Illustrerad Vetenskap gav en kul vinkling. Köp tidningen eftersom det inte går att länka till blaskan ifråga. Ett par andra artiklar kan läsas. Dagens Nyheter och Borås Tidning (med föredömligt gammal logotyp).

**  Lokalpress? Nåja. Den minnesgode/a minns här förförra inlägget i vilket spridningsområdet definierades som ungefär lika stort som Nilens deltaområde. Vad gäller seriositeten kan några gamla rader ur en gammal sång av den gamla gruppen Euskefeurat citeras - apropå Piteå.

***  Se inlägget Ett internpostkuverts livsresa och Frågor och åtgärder med kommentarer hos Torbjörn Lindahl - länk till höger.

****  Jag misstänker att benämningen beror på att biskopen kommer att vara där. Han skall sedan efter Festhögmässan och inom ramen för något av en kyrkkaffig efterfest delge de samlade sina intryck av tre dagars visitation den vecka i oktober när jag var i Berlin. Efter efterfesten skall han möta arbetslaget och oss förtroendevalda till speciell överläggning. Blir det baksmälla då? Vem vet.

Läsaren må nu inte tro att mitt försök att anlägga en lätt raljant ton beror på missaktning i relation till biskopen, hans uppdrag att utöva tillsyn eller gentemot församlingen. Tvärtom. Jag tycker både församlingen, biskopens ämbete, hans funktion är viktiga. Dessutom är personen också värd aktning och är kul att träffa - ungdomsKGFkompis som han är.

I anslutning till förra inlägget - till skillnad mot många - kom flera kommentarer från ett antal läsare. Kul. Dristar mig därför att filosofera ytterligare en del kring vilken massa man missar när man missar en mässa*.

För en god bit över ett år sedan publicerade jag vidstående bild**. Ikväll tog jag lapp-toppen där alla bilder finns under armen och traskade över till grannarna. Alltså ett ungt polskt par med två barn. Verksamma som läkare. Föräldrarna alltså. Jag var ute efter en exakt översättning av texten på bilden. Den blev som jag trodde. MSZE betyder mässa. SWIETE är helig. Wniedziele är söndag och codziennie betyder vardag. Siffrorna fattade jag utan tolk.

Ja, så är det i Polen! vittnade vännerna stolt. Och gav tilläggsinformationen: en av mässorna - vanligen den kl 9.30 eller den kl 11.00 - är typ familjemässa speciellt anpassad för barn. Och sedan pratade vi vidare om kyrkan här, katolska kyrkan i Luleå och annat men det skriver jag inte om.

På frågan Tror du på Gud? svarar enligt undersökningar människor i olika europeiska länder lite olika.
Svaret Ja, en personlig Gud representeras av röd sektor.
Ja, en ande eller en livskraft har gul färg.
Ja, men vet inte vad och Ja, varken andlig Gud eller livskraft (?) har olika nyanser av grönt.
Nej, tror inte på Gud är den blåa sektorn.

Svenskars svar syns i det övre av de vidstående diagrammen.
Polackers svar i det nedre.

Och då undrar jag över hur dessa svar och frekvensen mässor förhåller sig till varandra.

Är det få mässor i Sverige för att folk - kyrkan? - är lågfrekvent troende? Eller...

Är folk - kyrkan? - lågfrekvent troende för att det är glest mellan mässorna?

Vad är orsak? Vad är verkan? Eller är sambandet mer komplicerat?

Troligen är det så men ändå undrar jag: hur är sambandet?
Och ställer alternativ 2 som en tankehypotes.

Nu är ju statistik något jag egentligen inte gillar. I var fall inte i detta stycke. En personlig Gud finns ju även om kvantitativt sett de flesta svenskar inte tror det. Mäter man bara kvantitet blir man lätt trendkänslig och opportunistisk. Så trots att kvantitativ statistik kan ge någon mån av fingervisning är ett kvalitativt synsätt det viktiga.

Kvalitativt synsätt - för mig handlar det när det gäller gudstjänst om att fundera kring innehållet, kring vad som i gudstjänster ställs till Guds-längtande människors förfogande. Då blir det blir som med kostcirkeln - ungefär. Ställs allt fram? Är måltiden fullständig? Finns det grönsaker, kolhydrater, sovel och så vidare?

Och jag tänker vidare utifrån att vid lunchen på folkhögskolan finns ett rejält salladsbord. Många - oftast omedvetna yngre män - går dock bara förbi detta för att hugga in på vad de menar vara "den riktiga maten". Detta faktum får ändå ingen att tänka: det skulle vara lagom att ha salladsbordet bara två dagar av tre. Eller dra slutsatsen att bara för att inte alla dricker kaffe på maten så skall man vid flera tillfällen se till att inte någon får sig möjligheten till en slurk.

Läsaren fattar givetvis poängen: bara för att vissa inte vill behöver inte andra förvägras - eller?

Men är det inte så man i praktiken gör när man bestämmer att folk inte skall få fira mässa en viss söndag. För det är ju vad man bestämmer när man bestämmer att nattvardsbordet inte skall dukas. Faktiskt.

Alltså: Den som missar en mässa missar en massa. Det är sant.

Men bara för att många väljer att missa behöver väl inte andra tvingas att bomma? Typ.

**  Auschwitzresa dag 2

Detta inlägg författades med ordbehandlingsprogrammet Word som redskap tidigt om lördagskvällen. På grund av andra familjemedlemmars internettande kom jag inte åt nätet innan midnatt men passar ändå innan jag godnattar mig själv på att publicera aktstycket. Läsaren får därigenom något nytt att begrunda vid första titt söndag efter gudstjänsttid - som givetvis prioriteras framför boggande. Eller?
Bilden? Allt förklaras i slutet.

I förra inlägget aviserade jag funderingar kring de predikoturer som veckligen införs i lokalpressen. I den tidning jag prenumererar på täcker dessa drygt en helsida eller närmare bestämt 23452 kvadratkilometer - ett område lika stort som Nilens delta eller tre Vatnajökull. Befolkningstalet är radikalt lägre än i Nildeltat men ändå högre än på Islands största glaciär tre gånger om. Det är sju församlingar i fyra kommuner som det handlar om. Älvsby, Arjeplogs och Arvidsjaurs församlingar motsvarar kommunen till ytan medan Piteå kommun hyser fyra församlingar: Landsförsamlingen, Stadsförsamlingen, Hortlax och Norrfjärden. Det är dessa kyrkoförsamlingar med näraliggande frikyrklighet och andra rörelser som med sin verksamhet fyller en predikoturssida i det lokala världsbladet.

Givetvis läser jag inte alltid alla predikoturer. Jag brukar nöja mig med Älvsbyn. Men idag valde jag att titta igenom det hela i avsikten att kolla hur tillgängligt det är för människor som önskar åminna Jesu död med att fira nattvard - eller mässa som det numera allt oftare helt riktigt benämns. Då jag själv anser jag mig vara världens mitt kollade jag givetvis hemorten först.

• Älvsby kyrka: Högmässogudstjänst - alltså inte mässa.
• EFS - inomkyrklig (nåja) rörelse - i Älvsbyn: Gudstjänst - alltså inte mässa.
• Vidsels kyrka 3,5 mil bort: Ingen gudstjänst denna helg.
• EFS i Vidsel 18.00: Sinnesrogudstjänst - alltså inte mässa.
• Vistträsks Missionshus 2 mil bort och 16.00: Gudstjänst - läsaren fattar: inte mässa.

Således: I Älvsby församling dukas inte någonstans Herrens bord denna helg!!

Vill jag då gå i mässa måste jag alltså resa. Därför blickar jag utåt. Söderut. Mot kusten.

• I Piteå Landsförsamling firas i morgon i svenskkyrklig regi tre gudstjänster varav nattvardsbordet dukas i en av dessa i en mindre distriktskyrka. EFS i samma områden firar två nattvardslösa gudstjänster.
• I Piteå Stadsförsamling och där intill liggande EFS blir det också två - bägge mäss-missar.
• I Hortlax med byar klarar kyrkan och EFS av att fira sammantaget sju gudstjänster - alla utan.
• Norrfjärden till sist firar Söndagsmässa - wow! - i en av sina kyrkor 18.00.
• Inåt landet firas i Arvidsjaurs församling två gudstjänster flera mil från varandra - nattvard saknas.
• Ännu längre väst-nord-väst-vart är det i Arjeplogs kyrka faktiskt Högmässa klockan 11.

Detta blir samantaget 22 gudstjänster i Svenska kyrkan inräknat EFS. I endast tre av dessa - två smärre sammanhang utanför Piteå och en huvudgudstjänst nästan i Norge - förkunnas Herrens död på det sätt som sker när man bryter brödet (1 Kor 11:26).

Är det så det är tänkt? Är det verkligen tänkt att om folk vill gå i mässa måste de köra en massa.

Eller måsta missa mässa. Och så tappa en massa. Rentav självaste massan.

Och det gör jag nu...

Rubbade Runar x 4 fanns det en notis om i Idagens tidning*. Ett antal älgar i en djurpark - tama alltså - hade rymt och löpt till skogs mitt under pågående älgjakt. Måste vara rekord i korkadhet. Jakten på vild skjutbara älgar avblåstes till dess man med jaktlagets hjälp fått in husälgarna i parken igen varefter det blev fritt fram att panga på - mot de fria djuren alltså.

Igår hörde jag på radio att SJ lider av att snabbtågen försenas. Försenade höghastighetståg innebär ju ett definitionsproblem. Är ett långsamt höghastighetståg snabbt? Eller? I vart fall skall SJ åtgärda problemet och - sades det - resenärerna kommer att märka resultatet till våren.

Kommer tågen fram först då? blev min spontana tanke.

Vidare innehöll ett Nyhets-Eko eller Studio-S-program en "debatt" mellan en höjdare inom lärarfacket och en socialdemokratisk riksdagsman om ett projekt i Malmö där man tänker att på försök låta elever omdömessätta sina lärare. Betyg åt andra hållet alltså!

Vilken underbar idé! Har själv haft den och föreslog för många år sedan samma sak när jag var engagerad i Hem & Skola och andra föräldraforum knutna till barnens obligatoriska dag-verksamhet - så kallade brukarråd och föräldrastyrelse. Jag menade att eftersom det alltid vid skolavslutningen på våren i årskurs nio delades ut stipendier till olika elever för extra-prestationer - idrottsledarskap, elevrådsarbete mm - skulle ett stipendium också kunna utdelas till årets pedagog. Elevrådet skulle utse stipendiaten efter nomineringar i klasserna.

Hu vilket larm det blev!!

Absolut inte!! tyckte de betygsättande och premienominerande pedagogerna.

Men varför skulle inte de som sätter betyg kunna utsättas för betyg? undrade den försiktige föräldern - alltså jag - och tillade: Det kan som vara ett vandringspris som man får behålla för gott om man fått det tre gånger.

Absolut inte!! Sådana omdömen blir inte seriösa! Och hur känns det att aldrig få? tyckte de betygsättande och premienominerande pedagogerna.
Absolut inte!!

Samma kvalitet höll diskussionen i radion igår. Pinsamt!! Pinsamt tycker jag det är att lärare som näst intill enda yrkeskategorin i landet inte vill att deras kunder - eleverna - skall ges tillfälle att ge konstruktiv feed-back och uppmuntran. Pinsamt!

Präster är förresten ofta nästintill likadana som lärarna. Från sådana kan man höra ord som församlingen - här menar jag de som firar gudstjänst - har ju inte kunskap så att de på ett reellt sätt kan "betygsätta" prästens arbete, predikan osv. Men församlingen har dock - till skillnad från grundskolans** elever - genom att kyrkoplikten är avskaffad möjligheten att rösta med fötterna och strunta i det man inte tycker håller måttet. Vilket ofta görs. Typ.

Notera till detta: Jag är lärare - om än inte utbildad sådan så i alla fall till funktionen. Och jag är präst - utbildad sådan men dock i de dagliga uppgifterna nuförtiden bara i begränsad omfattning.

Predikoturer tar plats. I fredagens lokaltidning omfattar de mer än en sida. Nu, eftersom jag skall till Cooperativa för att inhandla helgens krubb, hinner jag inte undfägna läsekretsen med reflexioner kring dessa. Återkommer senare.

Till sist. Bilder vill jag skall bepryda mina inlägg. Då Hälges hemsida inte var kontaktbar för hämtning av Rubbade-Runar-bild återanvänder jag den bild jag ofta låter smycka inlägg som kommenterar nyheter och andra tidningsskriverier.

**  Gymnasieskolan är formellt inte men i realiteten också en obligatorisk skolform i vilken eleverna uppnår myndighetsåldern - men tydligen inte mognad nog att bedöma sin undervisning.

Det sägs att under den så kallade Viktorianska epoken var det jättehuvvaligen att prata om sex. Det var rent tveksamt att utöva det. Annat än för avel. Alltså i avsikt att föra släkttraditionerna vidare. Officiellt var det så - sägs det. Under ytan sexades det dock en hel del i skumma gränder och olika andra sammanhang. Vildhavre såddes. Madammerna rodnade. Men man talade inte om det. Visade det inte. Inte ens antydningsvis. Stolsben kläddes i kjol för säkerhets skull. För att det inte skulle bli pallar.

I alla fall var det så - som det sägs - bland lite finare folk. Belevade typer typ. Som visste hur man skulle föra sig. Råa proletärer pippade på som vanligt vilket bara styrkte de upplysta i uppfattningen att de okunniga var omoderna barbarer som levde i mörker.

Nu har jag i detta inlägg använt några ord som sägs öka intittningsgraden på bloggar: Sex, skumma gränder, stolsben och kanske något till.

I ett par olika sammanhang har jag den sista tiden mött något av en märklig nyviktorianism.

Givetvis inte när det gäller sex (google registrerar igen). Det pratas ju nu vitt och brett om homo-sex och hetero-sex och sam-kön och partner och allt möjligt. Där råder ingen viktorianism. Och inte sörjer jag över det. Men när det gäller andlighet och tro, erfarenhet av Gud, bönens liv och liknande är det på många håll jättenyviktorianskt.

När vi var i Berlin satt vi i så kallade Bas-grupper för att samtala med varandra kring intryck under resan men också utifrån en bok med titeln Det omöjligas Gud. Den boken - bra för övrigt - innehöll andliga övningar* vi tänktes göra i vår ensamhet och dryfta i grupperna.

Men man får säga "Pass"! Om det känns för närgånget alltså. Ingen är tvingad. var en vanlig tilläggsinstruktion innan vi skulle gripa oss verket an.

Kan, och ska, vi som utbildare av framtida kyrkoarbetare, människor som skall växa i andlig bildning**, själva hemfalla till sådan andlig nyviktorianism? Att passa borde vi passa oss för tycker jag! Sådetså.

Ett exempel till: För någon vecka sedan gick på folkhögskolan av stapeln något som kallades Teologiskt/Pedagogiskt forum. Programmet därstädes innehöll bland annat presentationer av centralbitar i kristen tro. Typ Jesus! Och vad Jesus gjort för oss. Och i gruppsamtal uppmanades deltagarna att byta tankar och erfarenheter kring vad detta - Jesus alltså - betytt och betyder i deras egna liv. Utvärderingarna visar att de flesta tycker det var bra.
Spännande att få samtala tillsammans! skriver någon.
En av de bästa fortbildningarna på länge. Inte bara prat/föreläsning.
Gruppsamtalen jättefina! står på andra ställen.

Men andra skriver:
Tycker det blev för personligt.
Frågorna var personliga och svåra att börja prata om med nya människor.
Det kan bli segt att "öppna sig" inför människor man aldrig träffat tidigare. Hade gärna haft föreläsningar istället. Tveksamt att förvänta sig djupa personliga andliga "utfläkningar" inför människor man aldrig träffat.

Detta - käre läsare - kommer från människor som anställda i församlingar har lön för att prata med andra om Gud. Och sprida tron på Gud, Jesus och hela tjodivippen. Och man - en del - verkar vara nyviktorianskt generade för ämnet. Märkligt. I sanning märkligt! Även om det som sagt var är en minoritet.

Och utanför det direkt kyrkliga hanket och störet och högt upp i detta hank och störs hierarkiska styr- och ledningssystem tycker jag mig ofta möta samma sak. Ingen old time religion där inte! Sådant får evangelikaler och andra oupplysta gammaltroende av lutherskt ½-pietistiskt snitt ägna sig åt. I de fina salongerna vulgäras inte på om Jesu pina och död, hans uppståndelse och återkomst i härlighet. Bibel och bekännelse placeras åtminstone delvis i skräpkammaren, eller möjligen i klenodskåpet, för att traditioner typ dopfrekvens och vigselstatistik på ett modernt sätt skall kunna föras vidare. Erfarenhet, känsla och längtan görs i stället till den kanon som skall reglera kyrkans och den enskildes lära och liv. I de fina salongerna alltså.

Och som sexet under den viktorianska epoken förtegs men i det tysta utövades hos vanligt folk hemmavid kommer andligheten givetvis att leva vidare i det tysta. Genom läsning, bön, samtal.

Genom den nyviktorianska förträngningen av den naturliga kristna andligheten kommer något som påminner om densamma också att frodas i mörka gränder och skumma sammanhang. Där, på nyviktorianismens bakgator, kommer också en och annan Jack the Ripper att kunna dra omkring och sprätta upp själar.

Rubrikordet blev ju intressant ser jag sedan det blev skrivet. Tanke-ko-vändningar skulle utifrån ko-vändnings överförda betydelse av omkast betyda omkast i tanke. Tank-eko-vändningar skulle å sin sida ge tankar-som-studsar-omkring-det-slutna-rummet. Bägge varianterna tycker jag mig märka i det inomkyrkliga "samtalet" kring könsneutrala äktenskap och var vigselrätten bör finnas.

Tidningen Dagen diskuterar dagligen frågan. Tv-nyheter har visat "samtal" och "eftersamtal". I radio har programmet Människor och tro denna vecka ett inslag. Tidningsbloggaren Sandahl skriver om det och på ett par av de andra mer privata bloggar som också är länkade till härinvid berörs och debatteras frågan. Allt detta är bakgrunden till vad jag i det följande skriver.

Först tycker jag att begreppet äktenskap skall få behålla sitt invanda semantiska innehåll som beteckning på en heterosexuell historia. Detta är givetvis inte anmärkningsvärt alls eftersom den uppfattningen faktiskt är Svenska kyrkans officiella. Eller åtminstone var i december månad 2007 då man remissvarade på utredningen. Ho skall veta om vi ändå inte 50 år efter förra kyrko-ko-vändningen kommer att se ytterligare en av statsmakt och media inspirerad rotation. Sker så skapas en intressant parallell mellan 1957-58 och 2007-08/09, mellan ett statskyrkosystem och ett jag-vet-inte-vad-system.

Ett argument man hör för att äktenskap skall få behålla sitt invanda semantiska innehåll är: hävd och vana, 100-tals och 1000-tals år, allmänt vedertaget tvärs genom olika kulturer, kyrkor, religioner och samhällen. Det är inget direkt teologiskt argument men bra i alla fall. Motargumentet till detta låter då ungefär: Jovisst! Men bara för att det varit så och på de flesta ställen är så behöver inte betyda att det skall vara så. Här kan vi gå före, inspirera andra, visa.

Det argumentet är i princip inte korkat och kan mycket väl tas på allvar. Men det finns något i det som skorrar. Det förefaller bygga på den underförstådda tanken att det är i norra Europas vita, liberala och sekulariserade samhällen vi har nått längst och högst i den teologiska och etiska evolutionen. Och vår nuvarande vite-mans-börda blir därför att till andra - typ negrar och muhammedaner - förmedla inspiration, civilisation och insikt. Jag upplever alltså något neo-kolonialt i själva attityden. Lite stor-svenskt eller över-svenskt. Och det gillar jag inte!

Sedan tycker jag att äktenskap skall ingås inför borgerlig myndighet och förordar alltså civiläktenskap. Det är inte heller kyrkligt sett speciellt anmärkningsvärt eftersom hälften av kyrkans biskopar och praktiskt taget hela frikyrkligheten har denna uppfattning. Dock tycker här personer som i den från staten separerade kyrkans beslutande organ representerar de statligt styrande politiska partierna ofta annorlunda.

När samtalen kommer in på tanken på att kyrkorna i detta läge bör fråntas eller avstå vigselrätten - alltså myndighetsutövandet - händer något märkligt. De som vill behålla begreppet äktenskap heterosexuellt talar här ofta för en radikal reform: obligatoriskt civiläktenskap. De som ville vara avantgardistiska och världsledande i terminologifrågan darrar här markant till, fruktar folkviljan och kan höras säga ungefär: Att få gifta sig i kyrkan är en god gammal svensk tradition som verkligen inte behöver förändras. Folk vill inte det. Här finns ingen anledning att förändra och löpa iväg.

Märkte läsaren ko-vändningen? Nu betyder det hux flux inget att många länder i Europa gått före. Nu behöver man inte vara framåt utan nu gäller det att vårda ett traditionellt systen infört på 1730-talet.

Nu börjar det bli dags att avsluta bloggeriet kring resan till Berlin.

Fredag 17 oktober var vi relativt stilla rent lekamligen eftersom inget organiserat rännande var inplanerat. Givetvis rände vi i alla fall eftersom det nu gällde att handla det som handlas skulle inför hemresan. Minnesgoda bloggläsekroniker kanske här påminner sig mitt gamla inlägg praha X - blind som en fladdermus. Där skrev jag för ett år sedan lite om mitt hjärtliga presentsökande vid utlandsresor. Vad som denna gång skulle vara typiskt Berlinskt var lite svårt att identifiera så ett hjärta blev det inte. Dock blev det naturligtvis så att hjärtat i mitt liv fick en gåva administrerad av en expedit som plötsligt började talade flytande norska. .

Innan inköpsturen innehöll dock programmet ett föredrag av svenska prästen i Berlin. Han undfägnade oss med några tankespår kring vilka samtal kom att föras. Spåren var bland annat:

1. Man måste förstå historia och nutid för att spana framtid. I Sverige är vi dåliga på detta eftersom vi lever i föreställningen av att vara bäst i världen vad gäller samhällsbygge, modernitet osv. Framgång har så blivit en del av vår identitet både som samhälle och kyrka och den identiteten gör oss blinda för samtidens krav.
2. Tyska kyrkan kan sin historia och blir därför bättre än vi i Sverige när det gäller att spana framtiden. Och att möta den realistiskt.
3. Förhållandet folkkyrka eller konfessionskyrka är intressant. Hemma är vi ofta Vi-är-ju-inte-teologer och en Vi-är-ju-inte-kyrka som i vår självbeskrivning tar ansats i vad vi inte är - vi är inte fundamentalistiska, inte åsiktsgemensamma, inte liberala, inte bakåtsträvare osv. I Tyskland beskriver man sig mer som den man är - typ evangelisk, katolsk, luthersk - och gör utifrån den identitetsuppfattningen sin stämma hörd i en pluralistisk sekulariserad tillvara där man är ännu mer marginaliserad än vad vi är hemma.
4. Diakoni handlar om att handla diakonalt, inte bara tänka diakonalt.
5. De anställda - få - är ett med sin (gudstjänstfirande) församling. Ingen i Tyskland säger att arbetet är ett arbete blott och allenast. Att arbeta i kyrkan är att leva med och i kyrkan. den leva-i-församlingen-teologin behöver vi (åter?)erövra.

Kvällen innebar gemensam festmiddag samt efter den ett givande nattsuddssamtal på hotellet utifrån ämnet Betingelser för väckelse. Det samtalet fortgår på en konferens på internet.

Lördag 18 oktober var resdagen hem.
Eller i vart fall till nattåg från Uppsala.
Med ankomst under söndagsförmiddagen.
Med tidigare omnämnd havererad pilsner.

Långtefteråtreflexion

När man är borta och tittar på något annat brukar ofta det man vanligtvis brukar titta på hamna i en i någon mån ny dager. Givetvis var det så också under denna resa och en för mig viktig såhärlångefterreflexioner jag till sist beröra med några ord - att fundera över.

Den tyska kyrkan har ett sätt att hantera den yttre sekularisering man befinner sig i. 60% av befolkningen definierar sig som ideologiska ateister, positivt medvetet gudlösa försedda med en alternativideologi. Reaktionen på och hanterandet av detta i kyrkan tolkar jag som ungefär: Jaha! Du är ateist! Så förfärligt intressant. Jag är kristen och det planerar jag att du också skall bli.

Konfessionell medvetenhet i en yttre sekularisering alltså.

Ikväll var jag med om en lustiger sak. Och lite eftertänkansvärd.

Inom ramen för en delkurs inom ramen för projektet Navet som handlar om gudstjänstutveckling hade hela kursdeltagargruppen inklusive ledare förflyttat sig till Hotell Storforsen - för middag och kursarbete. Samt en mässa vid 21-tiden i kapellet invid hotellet invid forsen.

Efter mässan när alla äntrat minibussar och andra fordon för resa tillbaka till folkhögskolan styrde jag stegen till hotellets reception för att återlämna nyckeln till kapellet vi brukat för mässa. På sagda hotell var ett icke ringa antal Telia-anställda sysselsatta med någon form av slappartad festverksamhet inom ramen för en personalkonferens. Bandet Mosquito spelade inne i restaurangen och utanför huvudingången stod en tre-fyra personer ivrigt sysselsatta med att hämta frisk luft samt i något fall sugandes på eldtutte modell Prince - samt med en viss volym C2H5OH innanför västen.

Jag närmade mig ingången och hörde orden: Kolla! En tomte!
Är man gråhårig och har skägg behöver man inta en överseende attityd till den typen av berusade felaktiga slutsatser.

HerreGud! Det är en präst!! var nästa uppfattningsbara replik*.

Förlåt!! Förlåt!! Så skall man ju inte säga! fortsatte den ½-berusade kvinnan i 35årsåldern.

Vadå? sade jag. Vad är det för fel med tomtar?

Jamen du är ju präst! fortsatte hon i sällskapet. Och fyllde på: Hur lyder dedär Mose-orden? Du vet - de 10?

Vad kommen ni ihåg? sa jag - lärare som jag är.

Inte stjäla, inte dräpa! Men få höra nu! Du kan ju! Hur är de tio Moses-orden?

Kamraterna satt i minibussen men givetvis svarade jag upp mot förfrågan:

Första: Du skall inga andra gudar ha vid sidan om mig!
OK - det kan jag! blev svaret.

Du skall inte missbruka Guds namn - det var där du torskade nyss! sa jag.
Jo, pinsamt nog! sa hon.

Tänk på vilodagen så att du helgar den!

Hedra föräldrar!

Inte dräpa!

Inte Äktenskapsbrott!

Inte stjäla!
Inte bära falskt - alltså ljuga - mot din medmänniska!
Viktigt! sa hon.

Inte ha begär till - alltså vara avundsjuk. Två stycken bud! slutade jag genomgången.

Bra! Tack skall du ha! sa de tre som stod utanför hotellentrén och som där hade stoppat prästen.

Jag gick in, återlämnade kapellnycklarna i receptionen och passerade dem på vägen ut. Vinkade och önskade god natt.

Vem var det? hörde jag någon nytillkommen hotellfestare fråga.

En präst! hörde jag svaret. Skit-cool!

Och jag satte mig i bussen. Fylld av känslan att här borde jag/vi inte åkt. Utan varit kvar. Även om folk var på lyset. Vi borde förblivit närvarande. Bland de drinkare som Herren umgicks med.

Klara vid JKB tunnelbanade vi oss tillbaka mot centrum. Då dagen (16 oktober) börjats innan någon vara vaken kom frukostfrukt, jågghurtar och annat inköpt att ätas under resan ut och/eller tillbaka. Därav den kryptiska titelformuleringen banan i banan.

Klockan 10 anslöt vi morgontidiga till de slöare delarna av vår resegrupp för ett besök vid centrum för Berliner Stadtmission - organisationen med parollen för sin verksamhet plockad från profeten Jeremia 29:7.

Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den.

Rörelsen motsvarar inte exakt Stadsmissionen hemma i Sverige till exempel i Stockholm. Hos oss är verksamheten ganska strikt diakonal och tämligen ekumenisk. I Berlin är Stadtmission konfessionellt evangelisk och arbetar både med diakoni, evangelisation och församlingsbygge - samt med kommersiella projekt för att finansiera detta. Kolla deras hemsida. Även om man inte kan tyska får man en aning om vad det är frågan om.

Vid centret fick vi en bra introduktion av hela "koncernen".

Vid besöket på "filialen" Bahnhofsmission - alltså ett center för stöd för människor som häckar kring "Centralstation" - hände något intressant. I vart fall tycker jag att det var intressant. Och humoristisk på ett gudomligt plan.

Vi hade fått veta att vi var Så välkomna. I och för sig skulle vi vara medvetna om att det var en återinvigningsdag efter en tids upprustning men vi var välkomna. Naturligtvis eftersom vi ville komma. Klart de som vill komma är välkomna. All internationell artighet säger ju så.

Väl där fann vi att typ Hälsovårdsborgarrådet i miljonstaden Berlin valt att komma och vara med och/eller medverka när denna värmestuga för uteliggare och soppkökshögkvarter för hungriga skulle öppnas. Givetvis hade pampen med sig en svans av journalister, TV-team mm som kom att ta upp plats. Dessa men främst de uteliggare som brukar frysa kom att få hålla till inne i värmen under tak medan vi medelklassiga välklädda och värmevana kyrkutbildare från Sverige kom att av utrymmensbrist stå ute och huttra.

Alla tyckte inte det var kul. Några i vår grupp blev irriterade över att man planerat så dåligt att vi var tvungna att vara ute. Har man sagt att vi skulle komma borde man väl ha någon som tar emot oss. Och någonstans där Vi kan sitta. Vi är ju faktiskt här och vill få ut något av det!
Så lät det från en del*.

Jag tycker det var lärorikt. Och läroriktigt. Att bli satt på plats.
Det visar att Gud har humor. Kärv och bitande humor.

Ganska fyllda med intryck rörde vi oss i en smärre grupp med målet att hitta någonstans att avnjuta en välförtjänst lunchvila. På vägen strax innan mathaket fann jag butiken med B! Stort B! Alla i sällskapet såg den och de i gruppen vandrande manspersonerna klarade med ansträngning av att äta först. Med sedan gällde: i snabb målmedveten takt diakonalt över korsningen in i butiken som var fylld med begagnade Märkligprylar och liknande. Från golv till tak. Lok mer nötta, stötta och skabbiga än mitt likadana. Till ett pris av 50€ - ungefär 500 spänn!

Såsmåningom hem till hotellet. Vila. Skriverier senare bloggskrivna. Brandbilspaus.
På kvällen middag på lokal. Sedan sova.

Det är nu ett antal dagar sedan jag skrev ett berlin-inlägg (om något som då hände för än fler dagar sedan). Att berätta händelser i och tankar utifrån Berlin är givetvis inte ett bortglömt projekt - bara pausat av annat här i livet och på jobbet.

Onsdagen innebar till exempel att hela dagen ägnades åt en krishanteringsutbildning för ett antal arbetsledare och andra anställda vid Polarbageriet i Älvsbyn - en i landet stor matbröds-tillverkare. Torsdagen hade jag lektioner och på eftermiddagen startade en kurs inom ett projekt i samarbete med stiftskansliet i Luleå. Projektet kallas Navet och handlar om gudstjänst-utveckling. Under grupparbete i det sammanhanget stjäl jag lite skrivtig för bloggändamål. Om Berlin och annat. Kanske.

Den 16 oktober svinottade vi oss för att genom ett besök se, känna och tänka kring ytterligare en aspekt av kyrkoliv i Berlin. 05.00 brummade alarmfunktionen i mobiltelefonen och 20 minuter senare stapplade tre och ett halvt dussin sömniga gestalter* till tunnelbanan för att resa och vara framme för att delta vid en morgonbön hos JKB - en aspekt av Berliner Stadtsmission.

För JKB - Junge Kirche Berlin - hade kvällen innan lite av en varning utfärdats. Eller i vart fall en brasklapp. Sammanhanget var beskrivet som evangelikalt och karismatiskt vilket i många sammanhang inom svenska kyrkan framkallar en viss rynkapånäsanfnysning. Hemma finns fenomenet givetvis inom vissa delar av frikyrkligheten, inom sådana fenomen som Livskraft, OAS och annat.

Vad såg vi och vad fick vi höra?

Morgonbönen ½7 samlade 9 unga vuxna till en andakt som påminde om vad jag själv var med om när jag var i motsvarande ålder - fast sällan så tidigt på morgonen. Några sånger till gitarr, Bibelläsning, kort fundering kring texten, fri bön, mer fri bön, lite sånger...

Hos oss 40-60-åringar som var flöt nostalgin fram i strida floder. Och vi begrep inte vad man "varnat" för.

Om JKB fick vi sedan veta en hel del eftersom vi pratade med dem som var där, sittandes i deras "gästhörna". Församlingen - för på något sätt såg man sig som en sådan - hade en medelålder på 23 år och bestod av folk från kors och tvärs över Berlin. En nätverkskyrka mer än en lokalförsamling alltså. En form av huvudgudstjänst firas på söndagar 18.00 - 11.00 sover denhär församlingen sa prästen - och brukar samla runt 150 personer.
De som anser sig tillhöra församlingen har bildat 16 smågrupper och 22 ansvarsgrupper för olika sektorer av det man gör - Bibelstudier, lovsång, ljud&ljus, servering osv. 9 år har man på nacken och bygger sin strategi för att nå onådda i en ateistisk tradition på vän-till-vän-växt mer än att annonsera. Trestegsraketen belonging - beliving - behaving var också en strateginyckel för verksamheten.

En anställd fanns i sammanhanget. En präst med profilen church-planter och som - och detta är läckert - också har palts i den evangeliska kyrkans ledning (eller i vart fall stadsmissionens) i stiftet Brandenburg-Berlin. En karismatisk student- och ungdomspräst i prostmötet skulle kunna vara en (omöjlig?) svensk parallellsituation. Eller?

Besöket inspirerande trots den arla morgonväkten.
För verklighetsseende och evangelisation.
Hemma.

I dagarna läser man både i tidningen Dagen och  Svenska Dagbladets opinionsida Brännpunkt en massa artiklar* kring könsneutral äkten-skapslagstiftning, obligatoriskt civiläktenskap och annat. Artikelflödet är intressant och visar på omaka allianser, slumpvisa gemensamheter och egendomliga sammanträffanden.

Kristdemokraterna vill inte en samkönad äktenskapslagstiftning. Inför verklighetens kalla blekhet - att borgarbröderna tillsammans med oppositionen trycker genom en sådan - föreslår man obligatoriskt civiläktenskap. Då kyrkliga ceremonier därmed tappar karaktär av myndighets-utövning kan kyrkor om de så önskar utifrån religionsfriheten behålla synen att äktenskap är en heterosexuell historia.

Representanter för Pingströrelsen, Katolska kyrkan och en del andra samfund formulerar tillsammans med de organiserade ateisterna också tanken att samfundens vigselrätt skall avskaffas alternativt av dem själva skall avstås.

Oppositionen är som gemenskap lika förvirrad som regeringsalliansen. Vänsterns och Miljöpartiets riksdagsledamöter talar om civiläktenskap men sossarna är kluvna i frågan. Svenska kyrkans centralstyrelses ledamöter av S- och C-kulör vill nästan undantagslöst kämpa för att kyrkan får behålla vigselrätten men åtminstone i sossarnas fall konstaterar jag att de kyrkligt valda hos sina riksdagskollegor i så fall finner en majoritet för ren vigselplikt: Den präst och/eller det samfund som har vigselrätt skall också ha vigselskyldighet, annars tar man av dem rätten. Basta!!

Borgerliga riksdagsledamöter vill genomföra samkönade äktenskap men ge både personer och samfund rätt att avstå från att myndighetsutöva samkönade vigslar.

Och de blir i sanning ganska rörigt!

Men intressant är ändå den bukett förändrande viljor och krafter som ur olika utgångspunkter och med olika motiv önskar att i ett sekulariserat Sverige införa civiläktenskap som enda juridiskt giltiga vigselform: frikyrkliga, ateister, katoliker, kristdemokrater, en del folkpartister, vänster- och miljöfolk samt sossar beredda att visa tuffa tag mot kyrkor eller kyrkliga företrädare som inte anpassar sig.

Och konservativa krafter som vill ha samkönat äktenskap men i övrigt inga förändringar alls är många centerpartister och moderater i riksdagen, en röd-grön röra av nästan alla sossar och centrar i svenska kyrkans centralstyrelse, hälften av biskoparna, gissningsvis en hel del sverigedemokrater samt många många svensson.

Och var tror läsaren att jag önskar vara?
I en sammansatt ideologisk medveten samling?
Eller i en traditionalistisk svunnentidromantisk grupp?

Den 15 oktober - onsdagen - innebar något av en mellandag utan i förväg planerade besök eller annat. För den som ville - jag är en som nästan alltid vill - tog en i gänget oerhört Berlinbevandrad person med de som så var hågade på en fotrundvandring i centrala staden för att bese viktiga kåkar, platser och annat. Vi kom då att se hur man bevarar delar av Berlins historia och hur man söker ta bort eller minimera andra delar.

Dessa bilder visar bland annat hur man sökt bevara minnet av muren genom att  med gatsten inlagd i asfalten visar var den en gång gick. Här och var finns också sektioner bevarade - om de inte är i vägen. Vita kors nära murmarkeringen påminner om dem som dödades under flykt från DDR.




Utanför riksdagshuset bevaras genom en cykelställsliknande konstruktion minnet av alla de riksdagsmän som nazisterna dödade i koncen-trationsläger. Holocaustmonumentets stela stenblock förevigar förintelsens offer. 




Hitlerbunkern befinner sig under en parkeringsplats och utmärks inte på något sätt mer än med en enkel informationsskylt - detta för att platsen inte skall bli vallfartsort för nynazister. DDRs gamla regeringsbyggnad demonteras för att ersättas med något som åtminstone vad gäller fasaden skall påminna om det gamla kejsarpalatset.

Alltsammans blir en blandning av minnas och glömma, förvalta och förneka, och annat är väl inte att vänta i den stad som varit centrum för 1900talets alla turbulenta skeenden.

   Stadsvandringar av denhär typen ger, liksom fjällvandringar, både storslagenhet och småslagenhet. Ett med stadens sevärdheter smyckat kloaklock torde väl kunna räknas till det mer småslagna. Lustigt målade björnar - björnen finns i Berlins stadsvapen - förekommer här och var och dagarna där gav mig en stor samling björnbilder. Sopsortering är väl också småslaget och i en mycket ren stad kunde jag betydligt utöka min samling av avfotograferade soptunnor från olika ställen i centraleuropa.

Efter lunch besökte några av oss judiska museet. Där tog jag inga bilder av den enkla anledningen att där ville jag tänka utan att störas av att med bilder berätta mina tankar. Klart besöksvärt. Och återbesöksvärt.

Också texten i detta inlägg skrevs redan i Berlin med tanke att bli ett blogginlägg. Återges här i den form det skrevs då i kursiverad stil. I slutet ett tillägg idag den 1 november.

Efter förmiddagens guldrumsinfattade föreläsning drog jag och rumskompisen - lärare på folkhögskola i Blekinge - iväg till några kvarter i gamla Öst-Berlin. Hitintills hade vi mött förnyare, segrare eller åtminstone kämpar. Av en händelse kom vi att denna eftermiddag konfronteras med förlorare.

På Rigastrasse hade rumskamraten i jakt på mathak kvällen innan funnit en kyrka duktigt grafittimålad. Den bestämde vi oss för att söka upp för att försöka se, känna och tänka. Väl där fann vi kyrkan öppen men tom. Jag menar nu tom!!

En man stod utanför och följde efter oss in. Han kunde lite engelska och visste berätta att kyrkan var nedlagd. Mycket folk hade fyllt kyrkan tiden innan muren revs. Prästen där hade då verkat bland punkare från DDR-etablissemanget avvikande människor. Kyrkan hade då varit full men nu - "eftersom inga i DDR tror på Gud" - var kyrkan stängd. Han - mannen alltså - var där på typ AMS-jobb för att arrangera om lokalerna till en samlingsplats för långtidsarbetslösa. Han var alltså i ett projekt för sysselsättning. Vad det skulle leda till visste han inte så noga.

Det är något vemodigt med sammanflyttade kyrkbänkar täckta av mångårigt damm. Och döda flugor i en dopfunt. Ändå är det naturligtvis sekulariseringens yttersta konsekvenser.

Samariterkirche eller något liknande kom vi att gissa att kyrkan hette. Invid, med samma typ av fasad, fanns ett långskepp som inte var kyrkorum vilket vi först trodde utan troligen sjukhuslänga i två vånningar. I andra ändan av byggnadskomplexet fanns några läkarmottagningar. Så vi gissade: Typ Samariterhemmet!! Kyrka och sjukhus i ett!! En gång drivet av kyrkan. men inte nu.

Samariterstrasse hette tunnelbanestationen varifrån vi tog oss därifrån, ganska tagna av vad vi sett. Annorlunda än de förnyare, segrare eller åtminstone kämpar vi tidigare mött.

Kvarteren där denna nedlagda kyrka-sjukhus låg i var ganska ruffiga - faktiskt. Bilder visar detta. Via det alldeles utmärkta verktyget Google Earth fick jag fram flygfotot och det vanliga Google gav nedanstående hemsida att besöka för den som kan läsa tyska språket. Automatöversättningen till svenska blev bara så märklig.

Att se, känna och tänka utifrån denna eftermiddag kom att bli en av de viktigaste inslagen från Berlin. På något sätt kom vi "bakom fasaden", bakom det den evangeliska kyrkan torde velat visa, bakom vad vi bestämt oss för att titta på för att få inspiration. Tänkvärt var det!!

På väg till hotellet bestämde vi oss för att inte åka tunnelbana hela vägen utan ta en rejälare sträcka-ut-promenad. Under denna passerade vi några hundra meter från hotellet en annan kyrka och vi kände på dörren. Öppen!! Och katolsk. Kanske därför öppen. I den brann ljus. Och med hjälp av spottar en läcker ljuseffekt i koret. Andaktsfullt. Levande.