måste mässa?
Även om jag i senaste inlägget aviserade att jag inte vidare kommer att särskåda lokalavisen vad gäller frekvensen mässor i bladets spridningsområde gör olika läsares kommentarer att jag lockas att skriva ytterligare i ämnet. Givetvis gör jag då detta skrivande omvägigt genom att börja med ett par andra saker.
dopet
För några år sedan satt jag i ett sammanhang där samtal fördes bland annat om att någon eller några ungdomar blivit döpta. En av de närvarande, baptist, sade:
Det var en fin upplevelse för dem. Det blev ett bra dop!
Upplevelse? sades - tyst - i min sakramentalt tänkande hjärna.
Vad har upplevelsen av dopet med dopets bra-het att göra? Dop är ju dop upplevelsen oräknad!
Ändå är det ju här det går något av en rågång mellan olika teologier. Ortodoxer, katoliker och lutheraner har en sakramental syn på dopet som menar att det är Guds Ord och löfte som jämte vattnet på ett objektivt sätt gör dopet till ett dop och den subjektiva dagsformsberoende upplevelsen gör varken till eller från vad gäller dopets bra-het. Den andra hållningen låter den subjektiva upplevelsen av och medvetenheten om aktens innebörd spela en större roll, rentav avgöra bra-heten hos den symbolika akten. Inne på denna reformerta väg spelar det ju faktiskt till syvende och sist mindre roll vad Gud i sitt ord sagt om dopet. Tyckandet kring dopet blir lätt det dominerande.
avlaten
Filmen om Luther är sevärd. Även om det är en film avspeglar den på ett bra sätt många av reformatorns tankar och den medeltida påvekyrkans motargument*. Luthers program är att återforma kyrkan till apostlarnas och fornkyrkans sätt att fungera och detta då genom att avskaffa senare (miss)bruk som insmugit sig - avlat och relikdyrkan/vördnad som exempel. Påvekyrkans motargumentation rör sig i filmen ungefär efter linjen:
Reliker och avlat bör bibehållas eftersom det rör sig om etablerade seder och bruk i kyrkan och aktas högt av gemene man.
Men Guds Ord säger...! blir i det stycket Luthers motdrag.
mässan
Genom dessa två exempel vill jag visa på två sätt att argumentera vilka används i alla möjliga frågor, också vad gäller Mässa eller inte mässa. Den ena linjen är en subjektiv jag-tycker-och-jag-känner-och-jag-tror-att-folk-känner-linje. Den andra är en mer traditionalistisk det-är-viktigt-att-bevara-sedvanan-och-göra-som-folk-vill-linje. I bägge fallen, trots att det sannolikt inte är avsikten, blir effekten att man tonar ner det mässan faktiskt är och ger till förmån för egen klokskap och det man gissar är allmän opinion. Mot detta håller jag likt Luther - inga jämförelser i övrigt - Kristi instiftelse och uppmaning, Guds Ord och Löften:
Detta är min kropp... Detta är mitt blod... Gör detta...!
slutkläm
Då mässan firades på Kristi uppmaning och enligt apostlarnas mönster varje Herrens dag i fornkyrkan och långa tider framåt och detta kvarstår oförändrat i stora delar av den kristna kyrkan i den dag som idag är måste det finnas ofantligt bra argument för de avsteg vi gör, den deformation vi låter råda. I saknad av sådana argument driver jag mot deformationen mitt reformationsresonemang och säger likt Luther - inga jämförelser i övrigt:
Om jag inte blir övertygad utifrån Den Heliga Skrift och sunt förnuft är jag bunden...
Här bloggar jag och kan intet annat.
Så hjälpe mig Gud!
Typ.
** Det är värt att notera att vad gäller dopets och mässans giltighet föreligger ingen radikal skillnad mellan Luther och påven som bägge menar att Kristus reellt närvarar i brödet och vinet och delas ut till den som deltar. Visst fanns skillnader men dessa handlar mest om vilken filosofisk begreppsapparat man skulle använda eller inte använda för att förklara hur Kristus reellt kom att närvara i brödet och vinet - och en del annat. Skillnad av avgörande art uppstår mellan Luther och se så kallade svärmarna - samt Zwingli.
Dina teologiska analyser är pedagogiska och klockrena Stig. Jag tror att det skulle vara mycket bra om det du skriver skulle nå ut till många människor, via återkommande krönika i någon större populär tidning.
När vi skall sprida evangeliet till alla männiksor måste vi vara listiga. Kanske är det så att vi inte alltid ser möjlighetrna på hemmaplan. Snart får vi börja med en inre mission hemmavid. Kunskapen om vägen till Gud blir allt mer diffus för den sorglösa medelsvensson. För att locka tvivlare och sökare behöver utbudet vara en blandning av både mässa och gudstjänst. Åtminstone äldre personer har det mycket djupt inrotat, att om man inte tror, så går man inte till nattvarden. Att då sitta kvar i kyrkbänken när majoriteten går fram kan vara skämmigt?!
Eftersom tron är en gåva, så måste denna villfarelse försiktigt gnuggas bort, det är inget skämmigt med detta. Gud har betalt ett högt pris för alla männsikor. Han är mest intresserad av den som inte hittat hem eller gått vilse.
Enklare, lågmälda och övertygande gudstjänster där människor blir väckta kan vara en del av detta. Erbjudande av enskild själavård och bikt. Gud finns ju i den stilla viskningen, den lugna brisen. Om prästen predikar i tron med den gåva som Gud har gett och driven av den Helige Anden, så får vi stilla och tålmodigt vänta på att Guds ord skall göra verkan i människan.
Naturligtvis, nattvarden skall hållas fram som det styrkande kittet mellan Guds folk, bekäftelse på tron och där vi bokstavligen tar emot Jesus och blir en del av honom.
Rätta mig om jag har fel, jag är ingen teolog.
"Den som rätteligen kan säga 'För mig utgiven' och 'För mig utgjutet' är i sanning en teologie doktor!"
Så lär Luther ha sagt och i enlighet med detta är kommenteraren teolog - fast säger sig icke vara sådan.
Jag förstår dig som kommenterar och känner också igen och respekterar resonemanget om hur äldre sägs resonera. Men undrar samtidigt om de fortfarande resonerar så i den omfattning vi ofta tror. För 30 år sedan när jag blev präst var det nog sant i stor utsträckning. Men hur sant är det nu? Då en generation "dött av" om jag får uttrycka det slarvigt?
Eller för att tala med en bild: Kortrappan - alltså stegen från kyrkbänken till altarringen - var tidigare hög och kyrktröskeln - alltså hindret att från och till gå i kyrkan - låg. Men är det så nu? Hos dagens unga, vuxna och rentav äldre? Är det inte så att människors kyrktröskel har blivit högre men väl innanför denna saknas för de allra flesta kortrappa?
Jag tycker mig se att det är så. På sorgehus, högtidsfirare som idag med anledning av biskopsvisitation, konfirmandföräldrar (som jag för många år sedan konfirmerade) och så vidare
Därför tycker inte jag man längre behöver vänta med att DUKA mässa så gott som varje söndag. DUKAS det alltid får den sökande människan som kanske bara månatligen deltar i gudstjänst "alltid träff" och kan avgöra om han eller hon vill BRUKA det som DUKAS. Och så komma vidare. Eller?
Jo, du har rätt , det kan förmodligen inte vare sig skada eller avskräcka. I sådan här envägskommunikation eller rättare sagt långsam tvåvägskommunikation är det lätt att missförstå eller bli missförstådd. Eg. är ingen i sig själv värdig att gå fram, men på Jesu' löfte och uppmaning så går vi. Eftersom han har skapat oss alla och vill att alla skall komma till honom, så kan det knappast vara fel. Tron, en gåva från Gud, kan mycket väl "komma över oss" i nattvardens bröd och vin.
