stigstrombergsson

Det sägs att under den så kallade Viktorianska epoken var det jättehuvvaligen att prata om sex. Det var rent tveksamt att utöva det. Annat än för avel. Alltså i avsikt att föra släkttraditionerna vidare. Officiellt var det så - sägs det. Under ytan sexades det dock en hel del i skumma gränder och olika andra sammanhang. Vildhavre såddes. Madammerna rodnade. Men man talade inte om det. Visade det inte. Inte ens antydningsvis. Stolsben kläddes i kjol för säkerhets skull. För att det inte skulle bli pallar.

I alla fall var det så - som det sägs - bland lite finare folk. Belevade typer typ. Som visste hur man skulle föra sig. Råa proletärer pippade på som vanligt vilket bara styrkte de upplysta i uppfattningen att de okunniga var omoderna barbarer som levde i mörker.

Nu har jag i detta inlägg använt några ord som sägs öka intittningsgraden på bloggar: Sex, skumma gränder, stolsben och kanske något till.

I ett par olika sammanhang har jag den sista tiden mött något av en märklig nyviktorianism.

Givetvis inte när det gäller sex (google registrerar igen). Det pratas ju nu vitt och brett om homo-sex och hetero-sex och sam-kön och partner och allt möjligt. Där råder ingen viktorianism. Och inte sörjer jag över det. Men när det gäller andlighet och tro, erfarenhet av Gud, bönens liv och liknande är det på många håll jättenyviktorianskt.

När vi var i Berlin satt vi i så kallade Bas-grupper för att samtala med varandra kring intryck under resan men också utifrån en bok med titeln Det omöjligas Gud. Den boken - bra för övrigt - innehöll andliga övningar* vi tänktes göra i vår ensamhet och dryfta i grupperna.

Men man får säga "Pass"! Om det känns för närgånget alltså. Ingen är tvingad. var en vanlig tilläggsinstruktion innan vi skulle gripa oss verket an.

Kan, och ska, vi som utbildare av framtida kyrkoarbetare, människor som skall växa i andlig bildning**, själva hemfalla till sådan andlig nyviktorianism? Att passa borde vi passa oss för tycker jag! Sådetså.

Ett exempel till: För någon vecka sedan gick på folkhögskolan av stapeln något som kallades Teologiskt/Pedagogiskt forum. Programmet därstädes innehöll bland annat presentationer av centralbitar i kristen tro. Typ Jesus! Och vad Jesus gjort för oss. Och i gruppsamtal uppmanades deltagarna att byta tankar och erfarenheter kring vad detta - Jesus alltså - betytt och betyder i deras egna liv. Utvärderingarna visar att de flesta tycker det var bra.
Spännande att få samtala tillsammans! skriver någon.
En av de bästa fortbildningarna på länge. Inte bara prat/föreläsning.
Gruppsamtalen jättefina! står på andra ställen.

Men andra skriver:
Tycker det blev för personligt.
Frågorna var personliga och svåra att börja prata om med nya människor.
Det kan bli segt att "öppna sig" inför människor man aldrig träffat tidigare. Hade gärna haft föreläsningar istället. Tveksamt att förvänta sig djupa personliga andliga "utfläkningar" inför människor man aldrig träffat.

Detta - käre läsare - kommer från människor som anställda i församlingar har lön för att prata med andra om Gud. Och sprida tron på Gud, Jesus och hela tjodivippen. Och man - en del - verkar vara nyviktorianskt generade för ämnet. Märkligt. I sanning märkligt! Även om det som sagt var är en minoritet.

Och utanför det direkt kyrkliga hanket och störet och högt upp i detta hank och störs hierarkiska styr- och ledningssystem tycker jag mig ofta möta samma sak. Ingen old time religion där inte! Sådant får evangelikaler och andra oupplysta gammaltroende av lutherskt ½-pietistiskt snitt ägna sig åt. I de fina salongerna vulgäras inte på om Jesu pina och död, hans uppståndelse och återkomst i härlighet. Bibel och bekännelse placeras åtminstone delvis i skräpkammaren, eller möjligen i klenodskåpet, för att traditioner typ dopfrekvens och vigselstatistik på ett modernt sätt skall kunna föras vidare. Erfarenhet, känsla och längtan görs i stället till den kanon som skall reglera kyrkans och den enskildes lära och liv. I de fina salongerna alltså.

Och som sexet under den viktorianska epoken förtegs men i det tysta utövades hos vanligt folk hemmavid kommer andligheten givetvis att leva vidare i det tysta. Genom läsning, bön, samtal.

Genom den nyviktorianska förträngningen av den naturliga kristna andligheten kommer något som påminner om densamma också att frodas i mörka gränder och skumma sammanhang. Där, på nyviktorianismens bakgator, kommer också en och annan Jack the Ripper att kunna dra omkring och sprätta upp själar.

---

*  Slutet av det tidigare inlägget berlin IV - Marzahnsås ger ett exempel på en sådan övning.
** Andlig bildning är något av ett genomgående tema för det fortbildningsprojekt Berlinresan var en del i.