stigstrombergsson

Detta och ytterligare några inlägg har egenskapen "Berlinresa i backspegel". De skrivs inemot två veckor i efterskott och har tre nivåer (minst): Vad som hände, vad som tänktes samtidigt eller någon dag efter händelsen samt slutligen vad som tänks just när inläggen formas.

På en karta i en bok jag nu har under omläsning* finns byn Mazahn utsatt strax öster om Berlin. I närheten av den byn byggdes under 1980-talet en helt ny stadsdel som fick byns namn. Det handlar alltså om ett exempel på den Östtyska motsvarigheten till det svenska miljonprogrammet - fast i jätteformat. Typ miljardprogram. Stadsdelen Marzahn kom att ge plats för inemot 180000 nyinflyttade jämnåriga personer.

Från början planerades givetvis inte någon kyrka eller reserverades tomtmark för sådan "sekterism". Det var ju gamla DDR! Vad det led kom ändå en församlingsetablering att ske och den församlingen blev föremål för vårt besök måndagen 13 oktober.

Vi träffade den lokala prästen. Hon hade i olika befattningar, projekt och annat fungerat i stadsdelen sedan kyrkan etablerade sig. Hon var vad jag skulle beskriva som "pedagogpräst" dvs hon var prästvigd pedagog och beteendevetare mer än en högt fackutbildad teoriteolog** och berättade om stadsdelen, kyrkans roll, arbetes utformning, befolkningsunderlagets förändringar och annat viktigt. Av de 120000 som nu bor i området är 4000 kyrkotillhöriga - 3%. Dessa betalar 1,5% av sin skatt - inte inkomst - till kyrkan***.

Ytterligare lite fakta: Demografiskt hade området förändrats. 90% av de som flyttade in från början bor inte längre kvar utan har flyttat till andra områden. Då alla som på ett eller annat sätt kan visa att de har tysk ursprung har rätt att bosätta sig i Tyskland bebos området nu av många icke tysk-talande ättlingar efter tysk utvandring på 1700-talet till områden i Ukraina, Rumänien och kring Volga. Arbetslösheten är hög.

Och om sitt arbete i denna situation berättade hon. Kyrklig språkundervisning i tyska. Nio konfirmander! Hembesök. Inga kyrkliga handlingar mer än en del dop bland Volga-tyskar. Och annat. Tyskaläsande kan kolla deras hemsida.

Vi vandrade ett tag i området tillsammans med prästen. Efter en fullständigt vederstygglig pizza på ett lokalt mathak där det samtidigt pågick en minnestund åkte vi tillbaka till en stunds strosande i centrum innan jag och min rumskompis promenerade tillbaka till hotellet.

Givetvis klämde vi i oss också andra intryck under promenaden som det kan bli anledning att återkomma till - kanske. Ändå blev det vi kallade Marzahnsåsen som fyllde sinnet och väl framme på rummet gjorde jag en tankesortering utifrån de tre frågeställningarna.

Jag såg en situation i accepterad sekularisering med dess okunskap hos människor, fiendskap från tongivare och beslutsfattare mitt i stora sociala problem. Jag såg också svenskars oförmåga att ta in känslan av att inte vara betrodd utan i stället vara ifrågasatt dissident.

Jag kände mod från dem som arbetar. Förtröstan att "det lilla jag kan" inte räcker för att totalt förändra situationen men räcker för att betyda något.

Jag tänkte på sambandet mellan yttre och inre sekularisering. Står en inre sekularisering hemma i relation till fruktan för samhälleligt utanförskap? Vidare: Står man "utanför" samhället är det "lättare" att ha en starkare, mer profilerad, "inre kultur" - konservativare teologi (med risk för stelbenthet).

Sent på kvällen efter en middag på en grekisk restaurang fattades vid ½24-tiden skrivarpennan på nytt . I den bok vi läst - "Det omöjligas Gud" - finns en tanke att man skall göra "återblick på dagen" men då inte bara minnas utan formatera sina minnen till böner med ledorden Tack, Visa, Hjälp och Ge. En minnesbönbok typ. Alltså mer än en dagbok. Och det blev:

Tack - för modet hos människor som utan yttre stöd för kyrka och tro uthålligt verkar som subkultur, som minoritetsgrupp och som dissidenter i relation till en aggressiv sekularism.

Visa - vägen för mig i vår kyrka som lever i en välvillig sekularism och därför ensam måste definiera sin sanning och sina sanningsgränser.

Hjälp - att se och skilja ut det andliga skeendet i samtiden och att stå fast i den tro som överlämnats till de heliga.

Ge - mod att se verkligheten, sekularismen, sådan den är och i mitt uppdrag utbilda därefter.

Så gick tankarna den kvällen och jag märkte att det sista, vad vi utbildar för, blev och är en tärande tanke. Utbildar vi för en kyrka i harmoni med tidsandan, som förlitar sig på strukturer, traditioner och kyrkliga handlingar? Eller en kyrka "utan församlingsstrategiska program" annat än att möta människor på botten? Och hur skulle en "från-botten-teologi" se ut på folkhögskolan? I kyrkliga ut- och fortbildningar givetvis men främst i andra kurser där eleverna ofta - men inte alltid - bär på en eller flera former av trasighet.

---

*  Berlin - slutstriden 1945 av Antony Beevor.

**  Evangeliska kyrkan i Tyskland har en intressant dubbel inriktning på sina präster. Det finns ett gäng likt vi svenska präster försedda med poänghögar vad gäller Bibelforskning, dogmatik, kyrkohistoria och ett annat gäng - lika i status och ställning - som har lite teologi men mer församlingspedagogeri. Hon var en sådan.

***  Skattetrycket i Tyskland är ca 35%. Det blir alltså frågan om 1,5% av de ca 35% av inkomsten som betalas i skatt. Omräknat till våra kategorier blir det en kyrkoavgift (utan begravningsavgift) på ½% av inkomsten - hos 20% av befolkningen!