predik-o-turer II
I anslutning till förra inlägget - till skillnad mot många - kom flera kommentarer från ett antal läsare. Kul. Dristar mig därför att filosofera ytterligare en del kring vilken massa man missar när man missar en mässa*.
För en god bit över ett år sedan publicerade jag vidstående bild**. Ikväll tog jag lapp-toppen där alla bilder finns under armen och traskade över till grannarna. Alltså ett ungt polskt par med två barn. Verksamma som läkare. Föräldrarna alltså. Jag var ute efter en exakt översättning av texten på bilden. Den blev som jag trodde. MSZE betyder mässa. SWIETE är helig. Wniedziele är söndag och codziennie betyder vardag. Siffrorna fattade jag utan tolk.
Ja, så är det i Polen! vittnade vännerna stolt. Och gav tilläggsinformationen: en av mässorna - vanligen den kl 9.30 eller den kl 11.00 - är typ familjemässa speciellt anpassad för barn. Och sedan pratade vi vidare om kyrkan här, katolska kyrkan i Luleå och annat men det skriver jag inte om.
På frågan Tror du på Gud? svarar enligt undersökningar människor i olika europeiska länder lite olika.
Svaret Ja, en personlig Gud representeras av röd sektor.
Ja, en ande eller en livskraft har gul färg.
Ja, men vet inte vad och Ja, varken andlig Gud eller livskraft (?) har olika nyanser av grönt.
Nej, tror inte på Gud är den blåa sektorn.
Svenskars svar syns i det övre av de vidstående diagrammen. 
Polackers svar i det nedre.
Och då undrar jag över hur dessa svar och frekvensen mässor förhåller sig till varandra.
Är det få mässor i Sverige för att folk - kyrkan? - är lågfrekvent troende? Eller...
Är folk - kyrkan? - lågfrekvent troende för att det är glest mellan mässorna?
Vad är orsak? Vad är verkan? Eller är sambandet mer komplicerat?
Troligen är det så men ändå undrar jag: hur är sambandet?
Och ställer alternativ 2 som en tankehypotes.
Nu är ju statistik något jag egentligen inte gillar. I var fall inte i detta stycke. En personlig Gud finns ju även om kvantitativt sett de flesta svenskar inte tror det. Mäter man bara kvantitet blir man lätt trendkänslig och opportunistisk. Så trots att kvantitativ statistik kan ge någon mån av fingervisning är ett kvalitativt synsätt det viktiga.
Kvalitativt synsätt - för mig handlar det när det gäller gudstjänst om att fundera kring innehållet, kring vad som i gudstjänster ställs till Guds-längtande människors förfogande. Då blir det blir som med kostcirkeln - ungefär. Ställs allt fram? Är måltiden fullständig? Finns det grönsaker, kolhydrater, sovel och så vidare?
Och jag tänker vidare utifrån att vid lunchen på folkhögskolan finns ett rejält salladsbord. Många - oftast omedvetna yngre män - går dock bara förbi detta för att hugga in på vad de menar vara "den riktiga maten". Detta faktum får ändå ingen att tänka: det skulle vara lagom att ha salladsbordet bara två dagar av tre. Eller dra slutsatsen att bara för att inte alla dricker kaffe på maten så skall man vid flera tillfällen se till att inte någon får sig möjligheten till en slurk.
Läsaren fattar givetvis poängen: bara för att vissa inte vill behöver inte andra förvägras - eller?
Men är det inte så man i praktiken gör när man bestämmer att folk inte skall få fira mässa en viss söndag. För det är ju vad man bestämmer när man bestämmer att nattvardsbordet inte skall dukas. Faktiskt.
Alltså: Den som missar en mässa missar en massa. Det är sant.
Men bara för att många väljer att missa behöver väl inte andra tvingas att bomma? Typ.
* Den som missar en mässa missar en massa är en slogan jag i det formulerade skicket först mötte i ett konfirmandmaterial författat av Dag Sandahl. Materialets ledarhandledning hade dessutom ett instruerande avsnitt med tips om hur man på läger sprattar med konfirmanderna, till och med hur man skrämmer livet ur dem. Vittnar således på flera sätt om en bra inställning - tycker jag.
kan man få beställa en bloggning om inflyttade ickenordiska personers syn på svenska kyrkan kontra hemlandets kyrka ?
Bloggaren kanske kan utveckla sina åsikter om VARFÖR man missar en massa när man missar en mässa? För en kryptokatolik som mig är det inte svårt att instämma, men resten av bygden är väldigt pietistiskt. På gott (mest) och ont (inte så mycket).
Annars får salladsbordet mig att tänka på hur de tydligen gör i pingstkyrkan i Linköping. Om jag förstått saken rätt finns där möjlighet att efter varje gudstjänst, vid utgång, ta emot nattvard. Ska vi kanske acceptera att vi inte alltid firar mässa, men ha konsakrerat bröd att tillgå även då mässa inte firats?
Liturgihistorisk forskning visar att Herrens dag innebar att man "bröt brödet" / "firade mässa" eller hur man skall uttrycka det. Det är alltså det naturliga för en kristen församling. I Augsburgska Bekännelsens Apologi (ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter) står angående Artikel XXIV om mässan: "Ty hos oss hållar alla söndagar och övriga högtidsdagar mässor, varvid sakramentet utdelas till dem, som vilja mottaga det, ..."
Då det inte i en Luthersk kyrka går att fira mässa utan nattvardsgäster kom under - om jag är rätt underrättad - 1700-talet mässan att här och där och då och då måsta lyftas ut ur gudstjänsten eftersom inga anmält sig vilja delta i utdelandet. I kombination med upplysningstidens förnufts- och dygdetro som såg mässan som medeltida primitivt barbari sjösattes den mässlösa mässan. Den kallar vi idag Högmässogudstjänst, en ordning som bär alla tecken på utlyft moment.
Den mässlösa Herrens-dag-gudstjänsten är således sett på detta sätt en nödlösning och uttrycker en form av andlig anorexi.
Varför det brist-tillståndet skall bevaras behöver jag bli övertygad om. Mäss-lösingarna har således enligt min mening bevisbördan och behöver visa det gudomligt riktiga i att avstå från att "bryta brödet". Tills dess det skett väljer jag att ty mig till hur de första kristna fattade saken och den sed som under största delen av kyrkans historia på de flesta ställen varken ifrågasatts eller brutits - typ.
Ja det är ju självklart att Kristi verkliga, kroppsliga, närvaro i kyrkan (dvs då bröd och vin konsekrerats i mässan) gör skillnad! När folk görs medvetna om detta och vi kristna törs tro det; ja då händer det grejer!
Här kan man jämföra med livaktiga församlingar. Den församling där jag nyligen praktiserade har gjort detta; ett tydligt budskap där man törs bjuda in Gud. Och där Gud bjuds in, ja där händer det grejer! En vanlig söndag har man plötsligt uppåt 200 pers i kyrkan, och detta utan att "anpassa"...
Stig och Pär: viktigt är också att sakramenten inte får bli slentrian (som jag misstänker om pingskyrkofallet). Nedtonandet av heligheten och förenklandet till "bara en måltid" är något farligt, som jag tror bara blir kontraproduktivt och dessutom nedtonas då realpresensen.
Detta faktum att vi mottar Kristus, som är verkligt närvarande och tillbedjansvärd, till syndernas förlåtelse är viktigare än gemenskapsaspekten!
I sanning en viktig komplettering Fredrik ger. Det är ju just att Krisus reellt erbjuds, ges och tas emot på ett konkret sätt som så att säga ökar Kristusnärvaron i kroppen - församlingen. Detta sker då oberoende av vad folk kan känna eller anse - "till liv och läkedom bland folken".
...sedan är det ju roligt att Gud dessutom talar genom mäss-drömmar... på tal om att det händer mycket i en mässa.
Mäss-drömmar?
Det är bara ett krux... mässan är långt mer beroendeframkallande än salladsbordet eller ens kaffet. Man kanska är rädd för det...att folk skall bli beroende menar jag. För visst ligger det nåt i det? Ett sug ..något som fattas....en oro... en längtan, när man inte fått gå till nattvardsbordet på ett tag.
"Mäss-drömmar" - en intern grej mellan mig och bloggaren.
Nytt bränsle i samtalet om antalet mässor, men ur en annan vinkel. http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=160305
