stigstrombergsson

Det är min tur nu!

Det måste bli så!

Det jag anser, tycker och känner ska slutligen börjar vägas in så det blir avgörande. Om det är någon rim och reson, följd och konsekvens, alltså, i hur man i lokala kyrkoförsamlingen tar hänsyn, hanterar uppfattningar, gör prioriteringar och väljer vägar. Det är det min tur nu! Jag får bestämma! Eller?

I kyrkliga sammanhang har man under alla år jag kan överblicka – klart över 50 stycken – parerat och tagit hänsyn till vad de äldre på plats anser. Jag har hört Det blir svårt för de äldre som är där eller För de äldre som är med är det främmande eller De äldre i bänkarna är vana vid eller liknande många gånger. Ibland kommer det från några som säger oss äldrepå plats vilket då är värt all respekt. Oftast framförs det av sådana som talar om äldre i tredje person plural och som – ombedda? – tar dessa både från- och närvarande äldre som gisslan för egna tankar och våndor kring beslut, prioriteringar mm.

Vara hur det vill med detta. Nu gryr dagarna jag får bestämma!

Jag drog den slutsatsen när jag på hempromenaden från kyrkan funderade på vad som i den sig tilldragit havde – eller hur det nu skall stavas.

Jag hade fått förtroendet att leda gudstjänsten – vikarie för sjukskriven kollega. Med kyrkvärd, vaktmästare, musiker och de som kom govilligt var vi inalles 15 personer varav tre barn. Jag var äldst!

I dessa tider följer hela 70+riskgruppen rekommendationerna och stannar hemma. I dessa tider är det vettigt att fundera över hur länge dessa tider skall vara just dessa tider. Räcker Coviden-villkoren över sommaren? Ett halvår till? Ett helt år? Två? Ingen vet.

I dessa tider blir mina stilla funderingar vilken hänsyn man skall ta till dem som inte är där.* Hur länge kommer jag att vara en i sorten äldre på plats? Och om jag då är en sådan äldre på plats så måste ju mina åsikter vägas mycket tyngre än förr. Man kan ju inte byta stil nu bara för att jag blivit en äldre så det måste vara min tur nu! Nu måste det bli att jag får bestämma!

Fast: Hum-hum tro´t.

* Jag har generellt under alla år funderat kring detta med hänsyn till frånvarande och/eller icke-deltagande personer. Inte minst när det gäller om man ska eller inte ha Mässa varje söndag brukar det komma i resonemangen. Argumentet Mässa skrämmer vissa leder till att man inte dukar bordet. Samtidigt kan man definitivt se att de mäss-skrämda ändå inte möter upp när det på grund av o-Mässa skulle kännas fritt fram. Enda effekten av att man avstår från att duka varje söndag blir att de som är där och vill inte får eftersom några som inte är där inte vill.

Nu i dessa Corona-tider syns också liknande resonemang här och var i kyrkan. Det finns ställen – inte Älvsbyn! – som då 70+arna inte skall komma tar beslut om inga gudstjänster så att ingen alls kan komma. Det vägvalet är så knasigt att klockorna stannar.

När denna text poppar upp är klockan 18.30 tisdagen den 5 maj. Igår förmiddag skickade jag ett SMS till dem som brukar möta upp för Bibelstudium i Älvsby församlingsgård tisdagar i udda veckor klockan 18.30. Jag lade ut ganska exakt samma meddelande på församlingens Facebook-sida. Igår kväll när jag skrev förra blogginlägget infogade jag samma text – kolla där.

Nu kommer en till ”lathund” för distans-bibelstudiuma likt de för två, fyra och sex veckor sedan. Det blir en kort introduktion och en del frågor att fundera kring. Jag/vi/de som är i Älvsby kyrka samtalar där och hemifrån kan man – som ett par gjorde förra gången – dela med sig av tankar, undringar, åsikter osv om själva textavsnittet och annat genom att från 18.30 till ungefär 20.30 skicka ett SMS till 070-6862466 – jag har alltså telefonen igång. Annan tid kan man kommentera här på bloggen.

Vemsom helst – inte bara dem som brukar vara med på tisdagskvällarna – är givetvis välkomna att använda ”lathunden” och ge kommentarer också när som helst efter 20.30 den 5 maj 2020.

En sak: Min blogg är inte en officiell församlingsblogg. Den är en privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet kring allt möjligt. I Coronatider lånar jag ut den för försöket med distans-bibelstudium. Om det blir fler gånger och då kanske på annan plats på internet får framtiden utvisa.

LATHUND den 5 maj 2020 för distans-Bibelstudium kring Andra Petrusbrevet kapitel 1 vers 16 till och med hela andra kapitlet.

1. En (inte så) kort inledning

Hela tiden efter nyår har Jesus-ombudet Petrus brev varit på tapeten när man samlats för att läsa och samtala kring Guds Ord. Fem träffar hann det bli innan Covid19. Att flera som brukar komma är i riskgrupp har sedan inneburit att betydligt färre varit med rent fysiskt och att de som varit hemma fick tillgång till en ”Lathund” för egen läsning och eftertanke. På så sätt avlutade vi genomgången av Petrus första brev.

Petrus andra brev som vi började på för två veckor sedan är väldigt olikt det första – inte minst vad gäller språk, ordval, grammatik och sådana saker. Innehållsligt står det inte i motsättning till det första men det mest sannolika är ändå att de två breven inte har samma författare och att det andra är kanske 50 år, yngre. Redan i fornkyrkan såg man det så. Kyrkofadern Eusebius av Cæsarea (263-339) skrev i sin Kyrkohistoria om vilka skrifter och böcker som ingår och bör ingå i Kanon, alltså vara rättesnören i och för Kyrkan: ”Ett brev av Petrus, vilket kallas hans första, erkänns allmänt som äkta. Det brukas även av de äldre kyrkolärarna i deras skrfter som obestritt äkta. Men om det honom tillskrivna andra brevet har vi erhållit underrättelse, att det icke hör till kanon, ehuru det av många anses lärorikt och jämte de andra bibliska skrifterna ofta blivit läst.”

Att en skrift från antiken bedöms vara en så kallad pseudobiograf och ha en annan författare än den angivne är i sig ingen farlig eller märklig sak. Det ansågs då vara helt OK att någon i efterskott skrev något i en angiven annan försfattares namn bara man var på samma linje – typ.

Petrus andra brev är skrivet för att hjälpa dem som tror att stå emot falska läror och oetiskt liv inom den kristna gemenskapen. Vi vet inte exakt vilka de var eller var de levde. Det mest troliga är att det rör sig om ganska små grupper – 20-50 personer? – i nuvarande Turkiet som får brevet uppläst för sig. Gemensamt för dem är att de satt tro till Jesus och en del av dem tillhör områdets judiska minoritet med sina skick och bruk. Andra, kanske de flesta, kommer ur den mer majoritets-hedniskt-grekiska miljön med dess värderingar och etik. Brevet vill uppmuntra tro, främja utveckling och varna för faror. I början av brevet ställs därför kunskap om Gud och Jesus, vår Herre i centrum liksom utvecklingen av tro, styrka, kunskap, självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderlig omtanke, kärlek.

2. Läs nu kapitel 1 vers 16 och kapitel 2 i sin helhet.. Läs det en gång till högt för dig själv – och kanske någon annan.

3. Som tidigare: Först Aha och Åhå. Låt detta ta en stund. En kvart, 20 minuter.

Kom någon Aha-upplevelse? Var det något du tycker texten säger till dig, något du tar fasta på, tycker är viktigt? Som fick dig att om inte hojta så i alla fall säga just Aha! Dela det gärna dina Aha! som ett SMS eller som kommentar nedan.

Suckade du något Åhå! Vad är nu detta? Det är lite motsatsen till Aha, saker man undrar över, vill ha belyst, fråga om eller diskutera, rentav invända mot. Och samma sak: dela dina Åhå som SMS eller kommentar.

4. Några andra tankespår.

• Brevet hänvisar i slutet av kapitel 1 till Petrus erfarenhet – händelsen finns hos tre av evangelidterna, till exempel Matteus kapitel 17. Vad han och med honom de andra apostlarna varit med om är trovärdigt och med tiden blev det till vad vi kallar Nya testamentet. Samma trovärdighet har profetorden i skriften, alltså det vi kallar Gamla testamentet.
  Utifrån detta kan man fundera kring Bibelns ställning idag? Auktoritet för lära och liv? Problem? Tendenser? Personligen? I kyrkan? Vad innebär det ”att man aldrig kan tyda en profetia på egen hand” (vers 20)? Ska ”de mest andliga” stå för betydelsen eller ska man ska vara flera som hjälps åt genom att dryfta varandras tydningar?
• I varje mänskligt sammanhang finns personer som påverkar och som påverkas. Man ha ofta ett givet formellt ledarskap som styr och mer informella som påverkar. Antal, position, ålder, talträngdhet och annat påverkar och skapar ”kultur” i en grupp och en församling.
  Författaren varnar i andra kapitlet för vissa (icke namngivna) personer och deras påverkan. Vad är det för typer? Utom- eller inomstående? Hur agerar de? Vad vill de? Vem har de i fokus? Finns hos oss i vår tid, i vår kyrka, i vår församling ”lobbyister” – grupper och/eller personer – med inflytande? Med positiv påverkan man inte behöver varna för? Med negativ som gör brevet aktuellt?
• Kapitel 2 vers 20-22 tar upp en knepig tanke som finns här och var i Nya testamentet – svårigheten eller rentav omöjligheten för den som avfallit att komma tillbaka.
  Hur skall man förstå detta?

Till sist: Be din aftonbön – för gruppen, församlingen, landet, världen och annat!

Skrivna meddelanden via telefoner är inte offentliga handlingar tänkta att kungöras för var och en. De handlar ju om vad ett par personer skriver till varandra och i sig inget somangår annat folk eller skall avslöjas. Den grundhållningen kan man naturligtvis när det inte gör något göra undantag från – vilket jag nu gör.

Igår, tisdag strax efter 9 på förmiddagen, textade lokala kyrkoherden detta till mig:

Godmorgon. Jag kollar över veckomässorna i sommar. I år är min tanke att de fortsätter utan uppehåll. Från och med 13/5 är ingen präst uppsatt. Är du intresserad av att ta någon/ några? (Här utelämnar jag vissa datum och detaljer Fundera o meddela mig/ A-K

Jag svarade direkt:

BRA! Jag har haft saken i tanke och stenhårt hoppats att du inte ska sommarstänga Veckomässan. Har till och med i tanken sonderat hur jag skulle "trotsa" ett sånt beslut. Nu behövs inte det.

För närvarande planerar vi ännu inte sommaren. Plugga in mig de onsdagar du behöver. Kanske kan enstaka byten behövas men det får framtiden visa.

Tilläggstankefråga? Är "Sommarsnack i kyrkan" efter Mässan – typ Ovangelikvällarna – en idé? Till 20.30 typ.

Hennes reaktion innehöll både ord och bilder:

Tack /händer sammanfogade i bön/ sommardäck i kyrkan är en god idé /tumme upp/

Min illmarighet slog till: Dubbade hjul onödigt?

Efter viss förvirring kom: Haha, fattade först inte vad du menade /och en skrattande bild/

Vad kan man lära och tänka av detta?

Först: När man skriver måste man hålla ögonen på hur skrivverktygets mani att rätta stavfel hanterar det man avser uttrycka. Det kan bli riktigt fel. Denna gång blev det bara kul – och en rubrik för ett blogginlägg.

Sedan: Detta med Veckomässor och en del annat har med hållbar andlighet att göra – även om det jag nu skriver inte getts den rubriken med tilläggssiffran 3.

Då jag i förra inlägget skrev om andlig hållbarhet skrev jag: För församlingen handlar det då om både den verksamhet av olika slag som arbetslag, förtroendevalda och lobbyister tycker är bra och...

Det är ju så det funkar när det som sker i en församling beslutas och formas. De som påverkar är arbetslag, förtroendevalda och lobbyister. Dessa grupper är var för sig långt ifrån homogena utan kan spreta en hel del. De överlappar samtidigt varandra i viss utsträckning på olika sätt.

Nu är det Coronatid. För hur länge vet vi inte. Att man tillhör en riskgrupp påverkar bara marginellt ett ännu inte pensionerat arbetslag men många förtroendevalda och lobbyister är 70+are. De ska ju nu och kanske ett eller två år framöver vara i social distans från andra och kan inte förväntas möta upp i verksamhet av olika slag.

Då blir mina frågor: Skall de som inte kan (eller vill) vara med när gudstjänst firas styra hur det ska vara för dem som kan och vill vara där? Är det rimligt att man i beslut och vägval hänger kvar vid vad bland annat lobbande 70+are innan Coronan å egna eller andras vägnas ansett och tyckt också om sånt de inte alla frekventerat i praktiken?

För andlig hållbarhet gäller enligt Kyrkoordningen att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Naturligtvis skall sådant i praktiken formas i relation till människor av kött och blod och det är ju just då Covid19 bland mycket annat innebär att man måste ställa om vilka lobbyister man lyssnar till liksom strategier och vägval.

Därför är det så rätt att Älvsby församling fortsätter att fira gudstjänster på söndagar. Ute eller inne spelar ingen roll. Helst med Mässa varje gång. De mässtveksamma som ändå kommer till gudstjänst och jag känner till är nästan undantagslöst 70+.

Därför är det lika rätt att hålla i onsdagkvällarnas Veckomässa även fast det blir sommar. Sommaruppehåll har på olika sätt gjorts förr men det är inte läge nu.

På samma vis är det också rätt att försöka skapa forum för sommarsnack i kyrkan kring Bibel och tro – men låta sommardäcken sitta kvar på bilen.

Jag ställde i utsikt att skriv-grubbla mer under rubriken hållbar andlighet. Saken har koppling till både hem och församling. För församlingen handlar det då om både den verksamhet av olika slag som arbetslag, förtroendevalda och lobbyister tycker är bra och om hur hållbar andlighet i hemmen ska få vana och resurser. Av detta, noble Bloggläsius, kan du ana att det mycket väl kan bli både hållbar andlighet 3 och hållbar andlighet 4.

Om man då börjar med hemmen säger jag bara: Tant Vasti!

Sommaren 1980 flyttade vi till en annan lägenhet än vår första. Huset med fyra lägenheter var och hade en historia i sig men här räcker det med att nämna att vardagsrummet var i ett hörn av fastigheten med fönster åt två håll. Mot gatan var det inte speciellt intressant men gaveln, Bloggläsius, gaveln! I grannfastigheten lyste det i vindskupan på tredje plan klockan 22.45 varje kväll. En tant satt vid köksbordet – tant Vasti med råge 80+. Jag kände igen henne från kyrko-sammanhang typ 11-gudstjänster, bya-diton, helgsmålsböner samt den syförening kyrkoherden hade ansvar för.*

Jag var 27 och Primärhustrun var 26. Alla våra unga fördomar sa gemensamt: Varför verkar tanten orka längre än vi? Gummor i den åldern ska ju sova vid 11-draget! Eller?

Vad gjorde hon, tank Vasti, sent på kvällarna?

Naturligtvis fick jag svar på den frågan. Det var inte alls ovanligt att diverse folk som bodde inne i centralorten frågade om de fick lifta med när någon av oss präster skulle fara för att leda gudstjänst i byn de tidigare bott i (eller någon annan by där de kände folk). När jag skuttat upp för trapporna för att hämta henne såg jag på hennes köksbord orsaken till nattsuddet. Eller orsakerna: Det låg en Bibel där. Och en Psalmbok. Och möjligen någon bok till typ Rosenius dagbetraktelser. Hon hade en Verktygslåda för hållbar andlighet i hemmet. Och Verktygsvana.

Jag undrar i dessa Covid19-tider då 70+are, andra riskgrupper och så många som möjligt övriga skall undvika samlingar av närgångna och större slag och det finns församlingar som totalt stängt av också gudstjänster och nattvard – tack och lov inte den jag bebor! – i tanken att folk helt själva skall snickra på tro och lärjungaskap: Hur är det bland kyrkotillhöriga i allmänhet och kyrkopraktiserare i synnerhet med någon Verktygslåda och Verktygsvana likt tant Vastis – för andlig hållbarhet?

Verktygslåda och Verktygsvana är inte samma sak. Man han ha en låda utan vana men knappast tvärtom. Har man ingen Bibel kan man inte läsa i den. Har man ingen Psalmbok med infogad Bönbok kan man inte följa Lektionariet med Morgon- och Aftonbön varje dag i fyra veckor. OBS: Häng inte saken på just dessa nämnda verktyg! De finns andra man kan ha och bruka eller inte bruka. Man kan vara utan men då blir det nog marigt med uthålligt bruk.

Jag tillhör de årgångar som i skolan fick 1917 års Bibel och 1937 års Psalmbok. Samma utrustning kom när jag konfirmerades. Utifrån den tanken kan 50-talister kanske antas har åtminstone någon sorts gamla och kanske ärvda verktyg – kanske. Men hur är det för alla yngre grupper som inte pumpades med sådana verktyg av skolan och som inte konfirmerades? Är man uppdaterad av nya Bibelöversättningen 1981 och 1999 och att Psalmboken böts ut 1986? Har man över huvud taget en Verktygslåda att eventuellt kunna vara Verktygsvan vid? Har man de moderna borrflugorna eller bara gamla flintyxor?

Med detta frågat tänker jag nu – ingen är så klok som den efterkloke! – att någonstans under resans gång har kyrkans styrelser och ledningar bommat det faktum att skola och allmän sekularisering inte längre försett folk med verktyg att kunna bli vana vid. Jag gissar att de flesta yngre hushåll och många utöver dessa saknar aktuell Psalmbok och Bibel i bokhyllan och detta har kyrkan inte verkat för att åtgärda.

Hur man skulle varit kolportör kan man ha olika meningar om men ett sätt skulle kunna vara att när en ung familj skall döpa första barnet får de frågan om de har en aktuell Psalmbok. Om svaret blir ”Nej” får dopbarnets föräldrar och faddrar en. När syskonet skall döpas 3 år senare ställs frågan på nytt och vid ”Ja” frågas om Bibel på motsvarande vis. Naturligtvis bemöts brudpar på samma vis. Poängen i exemplet är att det måste till rejält kolporterande för att man i hemmen skall ha Verktygslåda för hållbar andlighet.

Men webben finns ju!

Tack och lov för det!! Men hur används det Verktyget? Av folk i hemmen? Av församlingar?

På många håll sänder man något – bra. Men kanske skulle man också dagligen på Facebook och/eller hemsida publicera något att läsa, en andakt ganska likt Bönboken. Det skulle kunna fungera som EN Verktygslåda för att kunna utveckla Verktygsvana för hållbar andlighet.

* Som tredje och yngre präst fick jag var annan vecka ansvaret för dussinet damer i det tredjehandsprioriterade symötet. Disciplin- och uppmärksamhetsmässigt har jag alltid utan macklemang kunnat hanter 300 högstadieelever i kyrkan och mycket annat men i denna Flevikens kyrkliga arbetskrets var lögn i lådan.

Rubriken ovan kanske skulle kunnat vara hållbar andlighet 2. Det skulle visa att de funderingar jag nu kommer med har koppling till blogginlägget hållbar andlighet? från den 20 april. Nu är det så att alla mina blogginlägg mer eller mindre är fortsättningar på varandra fast det inte alltid verkar så. Nästa bloggpost blir hållbar andlighet 2. Nu till kyrka i slow mode.

Egentligen är det intressant hur tillvaron ställs in, ställs om och slår på när nya villkor börjar råda. Myndigheter ger råd och de flesta följer rekommendationer i dessa covid-tider. Några men få trotsar och några men få sjukdomspanikar. Samlat och samlade drar vi ner på takten, flyg står på marken och bensin eldas inte med bilkörning hit och dit. Vi gör nödvändiga inköp men kontofarlig flanering i butiker och bodegor uteblir. SVT direktsänder timme efter timme hur älgar rör eller inte rör sig i skog och mark. På helgerna sänds urgamla fotbollsmatcher och trots att resultatet är känt kommer spänningen tillbaka också hos oss som såg det när det som hände hände den gång det hände. Detta slow mode är inte helt obehagligt – faktiskt.

Men naturligtvis finns baksidor. Allvarliga! Det är ju en pandemi Människor som blir sjuka och dör! Hård belastning för kompetenta och plikttrogna vård-människor. Nedsläcka affärer och fabriker med permiteringar och varsel. Dessutom enligt senaste anvisningar och som grädde på moset att man inte ska i vårsolen trängas när man äter ute, ingen majbrasa, inte studenta med sedvanlig ut- och be-rusning, inte semesterresa kors och tvärs och äldre far- och morföräldrar också fortsatt ska vara på distans från barnbarn. Samhällets slow mode påverkar och så kommer det att förbli länge. Folkhälsomyndigheten säger så. Statsministern också. Det är inte över nu när det blir sol och varmt i Stockholm, sa Stefan. Vi ska tänka mååånader – med ödesmättad röst.

Jag tror man skall tänka år – ett par tre i alla fall. År av restriktioner. Inte för allt och alla men en del. Naturligtvis kan inte gymnasieundervisning ske på distans ens ett helt läsår, än mindre två eller tre. Sådant och annat kommer att lindras när 70-minus-människorna når flock-immunitet då många har haft viruset och med det åtminstone för en tid har antikroppar. Då kommer man ut men ändå inte ut i samma verklighet som innan Coronan. 70-plussarna i allmänhet och äldre-äldre i boenden är kvar. Förhoppningsvis har begränsningarna så långt skyddat dem från smitta, sjukdom, lidande och död men de kommer just därför fortfarande vara i riskzonen fram till det skälvande ögonblicket då det finns vaccin. Dit kan det vara 18 månader till två år och det är först då kan riskgruppen ha skydd – och då ingår jag och andra födda 1953 nästan i den.

När det hela började tänkte jag och andra gemena män inte så. Inte heller de gemena kvinnorna. Utan att någon sa något upplevde jag att det kändes som Detta blåser nog över på ett kvartal. Man vidtog åtgärder med det perspektivet både i samhällen och i kyrkor. Idrotts-säsonger kapades och gymnasister pluggar hemifrån – i några veckor. Längre var inte näsan hos mig och de flesta. Kanske epedemi-experter anade att det skulle kunna bli mer men allmänheten var i början inte mottaglig för sådant. Snoken räckte inte längre än till frågan om Hemavan i Påsk, möjligen fotbolls-EM och Tokyo-OS i sommar.

I den andan ställde kyrkor in fast man säger ställde om. Många berättade och mycket beskrevs i kyrkliga medie-kanaler. Man gjorde olika pauser i verksamheter men inte enbart mer eller mindre utan på en del håll ännu mer och på vissa stället helt. Det blev framför allt olika sociala sidor – viktiga saker – av församlingarnas liv och arbete  man bromsade men med detta på flera håll också centrum – Ordet och Bordet.

För hur lång tid tänkte man? Egentligen? Ingenstans såg jag noteringar kring någon sorts tänkt varaktighet av att man ställer in fast man kallade det ställer om. Blir det webb-sändningar och liknande till i oktober? Nattvardslöshet till när? Och vad blir i detta tanken på hållbar andlighet?

Egentligen är covid19-problemet inte nytt. Den kristna kyrkan har århundraden av erfarenheter vad det är att vara Kyrka i pesttider och att ge sig och människorna verktyg så att man är förberedd för oår vare sig det är pandemiska eller individuellt personliga. Visst! Förr kände man inte till vare sig virus eller bakterier men fattade i alla fall i pest- och koleratider att folk smittar folk och att det gäller – då som nu – att vara Kyrka med uppdrag att förmedla Kristus i ord och Sakrament och samtidigt söka hindra smitta. Kyrkans klassiska lösning när sådant hände var fler gudstjänster med var för sig färre personer, inte inga gudstjänster och nåde-stopp. En annan klassisk lösning var att under goda år och i krafts dagar söka ge människor verktyg, vana och förmåga att förbereda för gemensamme och/eller personliga nödår som kommer – om man anspelar på berättelsen om Josef i Första Mosebok.

Om försummelser i en del av detta och förslag jag har för vägen vidare skall jag skriva i det kommande inlägget hållbar andlighet 2.

När denna text poppar upp är klockan 18.30 tisdagen den 21 april. Tidigare idag skickade jag ett SMS till dem som brukar möta upp för Bibelstudium i Älvsby församlingsgård tisdagar i udda veckor klockan 18.30. Jag lade ut ganska exakt sammameddelande på församlingens Facebook-sida – detta:

Bibelsamtal vecka 17 – öppet för var och en som vill.

I kväll 21 april blir det likt hur det var i Stilla veckan för 14 dagar sedan. Personer som inte är ”riskgruppare” har Bibelstudiet i kyrkan som har förlängda öppettider och är bemannad mellan 18 och 19 eller längre - i kväll av mig, Stig Strömbergsson.

Var och en som kommer kan be, tända ljus etc och placerar sig lite glest. Ungefär 18.30 har vi en kort Andakt och samtalar sedan på "Bibelstudievis". Enligt den gruppens planering är vi nu framme vid Andra Petrusbrevets första kapitel, alltså något nytt för de tre planerade gånger som är kvar denna vår. En möjlighet att ”hoppa på” om man inte varit med tidigare.

De två senare gångerna har jag ungefär kl 18.30 på webbsidan stigstrombergsson.blogg.se publicerat en "lathund" för hemma-funderingar. Kanske blir det så nu också - eller senare. Jag har ingen uppfattning om någon använt de tidigare ”lathundarna”. I och för sig har det för egen del varit kul att skriva dem men jag vet inte om de varit till nytta, glädje eller irritation för andra. Vore kul att veta.

Alltså 18.30 i kyrkan för friska inte riskgrupp.

/Stig Strömbergsson, präst/

Så långt det meddelandet.

Det som nu kommer här på bloggen är ett försök likt inlägget distans-bibelstudiuma för två veckor sedan och distans-bibel 2 för en vecka sedan att med en ”lathund” för att läsa och fundera själv om man inte är på plats. Det blir lite introduktion och en del frågor att fundera kring. Tankar, undringar, åsikter osv om själva textavsnittet och annat kan man ge genom att fram till strax före halv åtta skicka ett SMS till 070-6862466 – jag har alltså telefonen igång. Annan tid kan man kommentera här på bloggen.

Detta experiment med distans-Bibelstudium är i första hand för dem som brukar vara med på tisdagskvällarna. Är du inte en sådan men ser det här är du givetvis välkommen att använda ”lathunden” och ge kommentarer etc men det är bra – för att kunna förstå hur experimentet faller ut – om just du väntar med kommentarer och liknande till när som helst efter 20.30 den 21 april 2020.

En sak till innan själva ”lathunden”. Denna min blogg är inte en officiell församlingsblogg. Den är en privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet kring allt möjligt. I Coronatider lånar jag ut den för ett experimentet med distans-bibelstudium. Om det blir fler gånger och då kanske på annan plats på internet får framtiden utvisa.

LATHUND den 21 april 2020 för distans-Bibelstudium kring Andra Petrusbrevet kapitel 1 vers 1till 16.

1. Kort inledning

Med start 14 januari samlades vi fem gånger kring vad Jesus-ombudet Petrus skrev i sitt första brev. Sedan kom Covid19. Det innebar att det två gånger blev betydligt färre som mötte upp – i Stilla veckan var vi två – men också att de som varit hemma fick tillgång till en ”Lathund” för egen läsning och eftertanke. Vad det har inneburit kan man inte säga mer än att på så sätt avlutade vi genomgången av Petrus första brev.

Petrus andra brev är väldigt olikt det första – inteminst vad gäller språk, ordval, grammatik et och sådana saker. Innehållsligt står det inte i motsättning till det första men det mest sannolika är ändå att de två breven inte har samma författare och att det andra är märkbart, kanske 50 år, yngre. Detta är en dominerande uppfattning hos Bibelforskare men redan i fornkyrkan såg man det. Då kyrkofadern Eusebius av Cæsarea (263-339) skrev sin Kyrkohistoria berättar han om vilka skrifter och böcker som ingår och bör ingå i Kanon, alltså vara rättesnören i och för Kyrkan. Om Petrusbreven nämns då: ”Ett brev av Petrus, vilket kallas hans första, erkänns allmänt som äkta. Det brukas även av de äldre kyrkolärarna i deras skrfter som obestritt äkta. Men om det honom tillskrivna andra brevet har vi erhållit underrättelse, att det icke hör till kanon, ehuru det av många anses lärorikt och jämte de andra bibliska skrifterna ofta blivit läst.”

Att en skrift från antiken bedöms vara en så kallad pseudobiograf och har en annan författare än den angivne är i sig ingen farlig eller märklig sak. Det ansågs då vara helt OK om någon i efterskott skrev något i en angiven annan försfattares namn bara man var på samma linje – typ. Därför finns flera med eller mindre vidlyftiga ”Petrus-skrifter” från tiden 100-200. Dessa – till exempel Petrusevangeliet, Petrusakterna och Petrusapokalypsen – har aldrig varit aktuella för att ingå i Kanon – alltså vara rättesnören. De finns tillsammans med annat i en bok som heter Apokryfer till Nya testamentet. Petrusskrifterna där verkar mest varit på tapeten i kyrk-nära grupper i Egypten där också Andra Petrusbrevet verkar ha spelat större roll än i andra delar av den tidiga Kyrkan. Med detta sagt...

2. Läs nu kapitel 1 vers 1 till och med 15. Läs det en gång till högt för dig själv – och kanske någon annan.

3. Som tidigare: Först Aha och Åhå. Låt detta ta en stund. En kvart, 20minuter.

Kom någon Aha-upplevelse? Var det något du tycker texten säger till dig, något du tar fasta på, tycker är viktigt? Som fick dig att om inte hojta så i alla fall säga just Aha! Dela det gärna dina Aha! som ett SMS eller som kommentar nedan.

Suckade du något Åhå! Vad är nu detta? Det är lite motsatsen till Aha, saker man undrar över, vill ha belyst, fråga om eller diskutera, rentav invända mot. Och samma sak: dela dina Åhå som SMS eller kommentar.

4. Några andra tankespår.

• ...genom kunskap om Gud och Jesus, vår Herre står i vers 2. Se också noga vers 3-4.Vad och vem är i centrum? Vilken roll spelar Jesus? Vilken ”effekt” eftersträvas hos oss som läser? Vad har han gett oss och med vilken avsikt?

• I vers 5 blir det som en stege eller utveckling för dem som får brevet och då också oss: tro, styrka, kunskap, självbehärskning, uthållighet, gudsfruktan, broderlig omtanke, kärlek. Hur går det utvecklingen för oss? Personligen? Som församling? Vad stimulerar och för framåt? Vad hindrar? Personligen? Som församling?

• Den typen av kedjor fanns i förkristen tid hos grekiska filosofer. De viktigaste dygderna var klokhet, tapperhet, måttfullhet och rättrådighet. Senare tillfogade kristna tro, hopp och kärlek. Man kan dock undra varför dessa sju Kardinaldygder ofta är mindre intressanta att fundera över jämfört med de sju Dödssynderna Högmod, Girighet, Vällust, Avund, Frosseri, Vrede, Lättja.

• Petrus andra brev är skrivet för att hjälpa dem som tror att stå emot falska läror och oetiskt liv inom den kristna gemenskapen. Finns det problemet idag? Hur ser det i så fall ut?

Till sist: Be din aftonbön – för gruppen, församlingen, landet, världen och annat!

Jag blandade nog orden när jag startade en samtalstråd i gruppen Prästkollegor på Facebook. Så här skrev jag:

Såg i en artikel – KT – orden ”hållbar andlighet”. Vad menas? OBS: Det ligger ingen underliggande kritik i frågan. Det är bara en fråga kring hur det tänks och kan tänkas kring begreppen. Tacksam för impulser.

Det kom 18 kommentarer*.

Att andlig hållbarhet har med sig något formulerat tankegods har jag lätt att förstå och inga brutala invändningar mot. Det är inte orimligt att en troendes hållbarhetsarbete inspireras av tron på Skaparen och uppdraget man fått att förvalta världen. Även om vem som helst som är skapad av Gud (vare sig denne fattar det eller inte) kan vara i motsvrande arbete och engagemang blir får det för en troende också en andlig dimension. Saken är alltså inte andlig hållbarhet. Det som börjadegnaga i hjärnan var frågan om hållbar andlighet och vad det i dessa tider i praktiken kan innebära då man i kyrkan kallar ställer in för ställer om och då riskgruppen 70+ och andra helt rätt följer Folkhälsomyndighetens uppmaningar till social distans. Finns hållbar andlighet? I församlingslivet? I hemmen? Vad utmärker hållbar andlighet? Egentligen?

Låg- och frikyrklighet skulle klassiskt ha svarat man går på möten för att höra predikan och hemma ber man och läser Bibeln. Kyrkofromheten drar åt liknande håll med man går i kyrkan och har ett ordnat andaktsliv.**

Detta kyrkliga svar skulle också kunna formuleras med ordet Nådemedelskristendom.

Nådemedlen är Ordet och Sakramenten som förmedlar, skapar och underhåller tro både i församling som gemenskap och hos enskilda individer. Att utan nådemedlen få eller på sikt behålla tro hölls under klarspråkens tid inte för möjligt.

Hur de så kallade riskgrupperna har det i hemmen, vid köksbordet eller på nattduks-ditot, med Bibel och bön kan jag inte uttala mig om men jag undrar om flertalet av dem som hänvisas till social distans odlar former för egen hållbar andlighet. Med denna undran vill jag inte klandra. Jag uttrycker bara ett bekymmer.

Än värre blir det då om nådemedelsförmedlingen upphör – alltså att församlingar och kyrkor ställer in fast man lite småhurtigt kallar det ställer om. Lokalförsamlingen som jag finns i har inte gjort så – vilket är bra! Flera ganska sociala kontaktytor är på paus men gudstjänstlivets rytm och innehåll är intakt i Älvsby kyrka. Ordet blir läst och förkunnat. Nattvardsbordet dukas. Bra! Borde kanske ske än flitigare om man ser till hur den kristna Kyrkan och hennes präster historiskt agerat i pest- och pandemitider.

Naturligtvis är färre på plats. 70+arna och en del andra är ju hemma och ser man till de sista 3-4 veckorna är det ungefär 10 personer som möter upp på helgdagarna och i onsdagarnas Veckomässa – utöver kyrkobetjäningen.*** Det är inte exakt samma 10-talet individer men i alla fall: Är det hållbar andlighet – på sikt? Särskilt om riskgruppen kommer att vara i riskzonen kanske i ett par år då det bara är att ha varit smittad eller fått ett vaccin kan ge skydd? Och vaccin dröjer.

Du ser, noble Bloggläsius, att jag ställer frågor. Dessa har inga klara svar men tycker jag menar att framtidsfrågorna är viktiga. Så är det här lokalt och än värre på andra ställen där präster och församlingar panikbromsat så till den milda grad att nådemedelförmedlingen stannat av i vad man hoppats vara ett ställa om. Nu behövs i kyrkan – liksom i samhället – klara tankar på hur man skall öppna upp så att det, om möjligt, börjar fungera igen. Kanske visar det sig – men jag hoppas verkligen inte! – att situationen före Covid19 inte hade andlig hållbarhet i den utsträckning man ville tro.

Tips: En webbgudstjänst från vänförsamligen i England där man släckt ner samhälle och kyrka mycket mer än hos oss. Klicka här.

* De 18 kommentarerna – nu anonymiserade:

• Kollega 1 – man: Vad skrevs om det i artikeln?
• Jag själv till Kollega 1: Det var en notis om ny Kh i Malmö som vill verka för det. Beskrevs inte.
• Kollega 1: Intressant.
• Kollega 2 – man: Det måste väl innebära att strunta i trender och nymodigheter och leva i den bekännelse, bön och goda ordning som övertagits av kyrkan ur evangeliet i alla tider. Det har ju hållit hittills. Tröstat, väglett och uppbyggt den som bjudit in Herren Jesus Kristus att ta plats i sitt hjärta. Men om det var det kollegan i Malmö menade vet jag inte.
• Kollega 3 – kvinna: Tjejgissar lite här: En typ av andlighet som får människor att växa, må bra, ta ansvar för skapelsen och medmänniskor. Motsatsen kan ju vara en andlighet som stänger in, förbjuder, sätter upp gränser mellan människor.
• Kollega 4 – man: Sätter en slant på att din beskrivning stämmer bra.
• Kollega 5 – man: Killgissar att det har nåt med miljön/klimatet att göra.
• Jag själv till Kollega 5: ”Andlig hållbarhet” hade styrt tankar till skapelse och miljö. Men nu var ju ordföljden en annan.
• Kollega 5: Tomatoe tomato :)
• Kollega 6 – kvinna: Det står andlig hållbarhet i artikeln.
• Kollega 7 – man: Gammal klassisk samfundskritik. SvK är inte kristna på riktigt.
• Kollega 7 igen: Typ.
• Jag själv till Kollega 6: OK. Kanske mindes jag fel när jag en timme efter jag sett det ställde frågan men jag låter min fråga om hållbar andlighet vara kvar – särskilt kanske i denna omställningarnas tid.
• Kollega 8 – kvinna: Jag har inte hört uttrycket. Andlig hållbarhet däremot har jag hört, jämte social, ekologisk, ekonomisk m.m. Kan du eller skribenten ha blandat ihop det?
• Kollega 9 – man: Tänker spontant på den här boken: Tro i hållbar utveckling av Sven Hillert. Denna länk följde med.
• Jag själv: OK. Jämfört med andra trådar i gruppen tog ämnet ”Hållbar andlighet” inte fart. Bara Kollega 2 nappade – men han är ju av samma generation och sprungen ur samma KGF-miljö som jag om än i grannstaden Boden. (+ en smajly) Får fundera på min blogg i stället...
• Kollega 1: Stig, för mig finns ingen annan hållbar andlighet än den som burit kyrkan genom alla tider – bön, bibel, gudstjänst och gemenskap där lärjungaskap fördjupas.
• Stig Strombergsson till Kollega 1: Håller med! Alltså vad som brukar kallas ”klassisk tro”, något många gillar och andra ibland verkar vilja värja sig mot.

** På 1990-talet gjordes Svenska Bibelsällskapets regi en massa vetenskapliga sociologiska undersökningar om olika delar av ”religiöst beteende” hos folk av olika sorter, åldrar och format. Översättningen av Nya testamentet hade kommit 1981 och inför översättningen av Gamla testamentet var man intresserad av hur Bibel (och annat) tagits emot och fungerar hos svensken i gemen, hos kyrkligt och frikyrkligt aktiva samt hos präster och pastorer. Flera böcker och rapporter kom i vad som kallades Projekt NT81. Läsvärt och avslöjande redan då. Nu har sekulariseringen tickat vidare en kohort-generation till...

*** Med kyrkobetjäningen menar jag präst, vaktmästare, musiker och nu mestadels en kyrkvärd – alltså en till fyra personer.

När denna text poppar upp är klockan 18.30 tisdagen den 4 april. Tidigare idag skickade jag ett SMS till dem som brukar möta upp för Bibelstudium i Älvsby församlingsgård tisdagar i udda veckor klockan 18.30. SMSet löd:

Bibeldeltagare i Stilla veckan!

Inte någon kan ha missat att vi nu är i Coronatider. Smitta som löper amok finns inte (ännu?) i Norrbotten men vissa försiktighetsåtgärder. På tisdag 7 april kl 18.30 kommer det därför att vara på detta sätt.

Vi flyttar till kyrkan! Kyrkan har förlängda öppettider och är bemannad mellan 18 och 19 – i kväll är det jag. Var och en som kommer för att be, tända ljus etc placerar sig lite glest. Ungefär 18.30 har vi en kort Passionsandakt kring ett avsnitt ur Matteus berättelse om Långfredagens morgon. Och ber. Efteråt blir det möjligt för de som önskar att – fortfarande i kyrkan – samtala kring slutet av Petrus första brev – enligt Bibelstudiegruppens plan från kapitel 4 vers 7 och brevet ut.

Samma tid – 18.30 – publiceras på webbsidan stigstrombergsson.blogg.se något som du som väljer att vara hemma kan använda för Bibelstudium på distans. Kolla där!

Så långt det meddelandet.

Det som nu kommer här på bloggen är ett försök likt inlägget distans-bibelstudium för två veckor sedan med en ”lathund” för att läsa och fundera själv om man inte är på plats. Det blir lite introduktion och en del frågor att fundera kring. Tankar, undringar, åsikter osv om själva textavsnittet och annat kan man ge genom att fram till strax före halv åtta skicka ett SMS till 070-6862466 – jag har alltså telefonen igång. Annan tid kan man kommentera här på bloggen.

Detta är ett experiment på distans-Bibelstudium som första hand är till för dem som brukar vara med på tisdagskvällarna. För dessa är det ett direkt-distans-Bibelstudium. Är du en annan bloggbesökare är du givetvis välkommen att använda ”lathunden” och ge kommentarer etc men det är bra – för att kunna förstå hur experimentet faller ut – om just du väntar med kommentarer och liknande till när som helst efter 20.30 den 7 april 2020.

En sak till innan själva ”lathunden”. Denna min blogg är inte en officiell församlingsblogg. Den är en privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet kring allt möjligt. I Coronatider lånar jag ut den för ett experimentet med distans-bibelstudium. Om det blir fler gånger och då kanske på annan plats på internet får framtiden utvisa.

LATHUND den 7 april 2020 för distans-Bibelstudium kring Första Petrusbrevet kapitel 4 vers 7 till och med brevets slut.

1. Kort inledning

Under tidigare samlingar kring Petrus första brev har vi märkt hur Petrus väver sin framställning för dem han tänker sig skall höra hans text läsas. I början, efter hälsningen i de två första verserna varvar han fram till och med vers 12 uppmuntran med undervisning om Kristus. I kapitel 1 vers 13 blir det annat som varvas – uppmaning och undervisning. Han håller på så och väver på det sättet ihop läroteori om Kristus, Frälsningen, Kyrkan och annat med anvisningar om hur man i den situation man är praktiskt skall leva och fungera som Jesus-följeslagare. Från och med kapitel 2 vers 11 till och med 3 vers 12 är det ett långt avsnitt av just sådana anvisningar. Det ägnade vi två träffar åt.

För två veckor sedan var sju av oss i gruppen på plats och kom att något så när följa LATHUNDEN. Om någon eller några och i så fall vilka i gruppen och andra som tog del av tankarna via min blogg har jag ingen kunskap om.

2. Läs nu kapitel 4 vers 7 till och med brevets slut. Läs det en gång till högt för dig själv – och kanske någon annan.

3. Först Aha och Åhå. Låt detta ta en stund. En kvart, 20minuter.

Kom någon Aha-upplevelse? Var det något du tycker texten säger till dig, något du tar fasta på, tycker är viktigt? Som fick dig att om inte hojta så i alla fall säga just Aha! Dela det gärna dina Aha! som ett SMS eller som kommentar nedan.

Suckade du något Åhå! Vad är nu detta? Det är lite motsatsen till Aha, saker man undrar över, vill ha belyst, fråga om eller diskutera, rentav invända mot. Och samma sak: dela dina Åhå som SMS eller kommentar.

4. Ett par andra tankespår.

Men nu är slutet på allting nära står i kapitel 4 vers 7. När Petrus skriver tänker han på slutet med stort S – Jesus återkomst, domen och allt. Så tänkte man utifrån till exempel Apostlagärningarna kapitel 1 verserna 6-11 så länge de som sett Jesus återvända in i den gudomliga världen fortfarande var i livet.

Uppenbarligen blev det inte så. Ögonvittnena dödades – i ett fall dog – och tidens slut har inte kommit än. Blir då det Petrus skrev inaktuellt? Eller kan och ska vi tillämpa det på andra slut? Våra egna livs slut – typ? Corona-tidens slut? Eller andra slut?

Hur skall vi med sluten – obs flertalet – agera? Vända oss inåt i någon sorts individuell och intern ”beredelse” eller utåt i relation till varandra och andra? Vad säger texten? Vilka konsekvenser får det?

De som läser/hör Petrus brev är mitt i en kris med prövningar, missförstånd, lidande? Ordet kris kommer från grekiskan och betyder där omställning. Hos oss är kris oftast något negativt – ekonomisk kris, politisk kris, sjukdomskris, Coronakris – men kan egentligen handla om vilken omställning eller förändring som helst.

Hur det än är med det finns när det gäler kriser alltid ett Innan, ett Under och ett Efter. Och Efter blir aldrig som Innan, lika lite som att man skulle komma ut ur en tunnel på samma plats som där man åkte in.

Här kan du ta fram ett A4-papper och dela in det i tre spalter om tre rader. Ge spalterna rubrikerna Mitt eget liv, Församlingens liv och Samhällets liv. Märk raderna Före, Under och Efter Covid19. Fyll så i de nio rutorna så gott det går. Det måste inte bli klart på en gång! Dela gärna dina tankar...

Till sist: Be din aftonbön – för gruppen, församlingen, landet, världen och annat!

Vad gäller bilar har jag inte ägt många. Den första var runt 20-åren en ljusblå Folka med aktersnurra. När min hulde fader blev bilbytessjuk snodde han bubblan som inbytesbil och förvärvade en Volvo 242. Jag (och med tiden Primärhustrun) ställdes då som ägare till hans och mammas tvådörras Amazon utan bälten bak. Det var ett bra fordon men så kom två barn inom två år och ett byte blev nödvändigt. En 245-a införskaffades. Familjen växte ytterligare både i antal och centimetrar vilket med tiden innebar att via juniorsäte i 245-an det ledde till minibussen Toyota Previa som gjorde oss oerhört populära inom barnens lagidrott. Farsan hade under tiden gått från 242 till 244 och den disponerade vi ett tag eftersom han några år innan han inte kunde köra valde att lägga nycklarna på hyllan. Nu har vi en liten söt Volvo S50. Gemensamt för alla dessa är att de alla haft manuell växellåda med tre pedaler på golver – gas-broms-koppling*.

När vi för någon vecka sedan hämtade lilla Ava på hennes dagis för att hon skulle vara hos oss innebar det också ett bilskifte. Barnbarnets föräldrar fick ta vår bil och vi tog deras med barnstol och allt inklusive automatlåda – och till att börja med därtill hörande hackig gång. Fenomenet är inte helt okänt. Att köra en annan bil än den man är van känns alltid lite kymigt till att börja med även om växlingen sker manuellt. Automatlåda innebar tvärstopp då jag i min ovana vid det nya bromsade med kopplingsfoten.

Finns något sedelärande i detta? Jag menar i anslutning till hur kyrkan på olika håll och kanter i olika sitationer och lägen skall förhålla sig till sitt uppdrag i dessa Covid-19-tider? Det är ju hackigt nu eftersom (nästan) ingen är van vid läget. Tankar finns och sprutas bland annat i Facebook-gruppen Prästkollegor men jag tänker inte här referera och bedöma klokskaper och stolligheter där – i sanning finns bägge sorterna. Det jag dock bjuder på är egna funderingar kring hur man i den församling jag bor och firar gudstjänst i skulle kunna göra nu när sammankomster inte ska samla fler än 50 personer på en gång. Jag understryker att detta är mina personliga åsikter som jag om det skulle bli läge skulle kunna ge som förslag. Det är inte mer. Jag har inget mandat men naturligtvis likt alla andra församlingsbor rätt och möjlighet att tycka.

Gudstjänster i Älvsby kyrka skall inte ställas in! Dubblera!. Inte broms! Gas!

Hur? Det är egentligen inte ofta det behövs men för resten av tiden fram till sommaren skulle man generellt kunna släppa 11-tiden för att i stället fira gudstjänst klockan 10 med repris en, en och en halv eller två timmar senare och/eller en kvällsmässa klockan 18. Med en på det sättet ”delad församling” kan en hel Högmässa kännas lite överlastad men bygger man ut Veckomässan med ordentliga förböner som inledning och ett mer förkunnande beredelseord fungerar det. Med kuranta präster är det Mässa. Skulle hela ämbetskåren vara drabbad av hicka-hacka-hosta ansvara lekmän för en samling kring Ordet.** I så fall utgår kanske predikan i någon sorts vedertagen mening.  Texterna kan dock alltid läsas och frågor som Vad säger detta oss? och Funderar vi över något? kan alltid ställas och leda till samtal.

Hur ska då folk veta vilken de ska gå i? kanske någon frågar. Enkelt! Annonsering uppmanar att komma till den första och skulle man bli nummer 51 eller högre får man vänta ute i vårsolen en timme. Att ha en kaffeflaska med är ingen dum idé.

Då jag för ungefär ett kvartssekel sedan hade mitt prästuppdrag på Stiftskansliet i Luleå ingick bland annat att till vad som då kallades lagtima prästmöte vara spökskrivare till ett par avsnitt i biskopens ämbetsberättelse. Ett av mina avsnitt var Gudstjänstlivet i stiftet. Jag förde då ett resonemang kring så kallade ”sammanlysningar” och menade att det inte fungerar att till exempel över sommaren ställa in på en plats för att flytta folk till annat ställe. De man ställer in för blir gudstjänstlösa. Utifrån matematiken 20+20+25 blir mer än 35 blev min slutsats fler gudstjänster med var för sig färre firare blir mer än en stor-balunsare – typ. Jag påstår att den matematiken håller än.

Stimulera eget gudstjänstliv.

Streamingtjänster och webb-sändningar har säkert sin plats men blir så envägs. Genom själva mediet blir det lätt ett producenter-levererar-perspektiv. Det är svårt att framför TV, dator eller i telefon som mot-tagare vara del-tagare. Här undrar jag om inte appen Tidegärden eller något liknande skulle kunna vara nåt. Att på överenskomna tider var för sig be samma sak är ju också gemensam bön – eller? Kanske kan till och med något som liknar Lathunden i mitt blogginlägg distans-bibelstudium vara en idé.

Mer kan finnas att säga. Begravningar, dop, vigslar, konfirmationshögtider, verksamhet på vardagar, församlingsresor, ansvarsfördelning anställda-frivilliga-förtroendevalda, kyrkorummet öppet och bemannat och säkert mer. Jag hoppar över sådant och skriver bara en sak till.

Det som nu görs blir gärna permanent!

Ingen tidpunkt eller situation kommer tillbaka som det en gång var. Det betyder att mitt i den nya och akuta Corona-situationen måste man faktiskt fundera över om man om ett och ett halvt år vill ha det som man nu väljer att ha det. Det gäller att samtidigt som man väljer var man nu skall sätta fötterna hålla det långsiktiga uppdraget i fokus – förkunna Guds Ord och förvalta Sakramenten.

Bilden som blir större om man klickar på den? Anslagstavlan utanför en katolsk kyrka i den polska staden Oświęcim, på tyska Auschwitz. Jag anade vad det handlar om. Nysvenska grannar bekräftade. MSZE är Mässa, till vänster på söndagar, till höger vardagar. Och det är gudstjänsttider utan Corona.

* Amazonen hade en fjärde som bara var en knapp. Hel- och halvljusomkoppling sköttes med bromsfoten. Fiffigt!

** Formellt är kyrkvärdar och övriga förtroendevalda här skyldiga att kliva in. Ordning och beredskap för sådant finns redan i sakristian.

När denna text poppar upp är klockan 18.30 tisdagen den 24 mars. Under förmiddagen idag skickade jag ett SMS till dem som brukar möta upp för Bibelstudium i Älvsby församlingsgård tisdagar i udda veckor klockan 18.30. SMSet löd:

Kamrater och Bibeldeltagare!

Jag gissar att inte någon missat att nu är i Coronatider. Någon allmän smitta som löper amok finns inte (ännu?) i Norrbotten men man rekommenderar ändå vissa försiktighetsåtgärder. På tisdag 24 mars kl 18.30 kommer därför detta att ske:

Jag - Stig - kommer att vara i Församlingsgården beredd för Bibelstudium tillsammans med dem som möter upp. Vi placerar oss lite glest och då köket är stängt struntar vi i fikat men annars som vanligt.

Samma tid – 18.30 – publiceras på webbsidan stigstrombergsson.blogg.se något som du som väljer att vara hemma kan använda för att vara vara med på distans. Kolla där!

Så långt det meddelandet. Det som nu kommer är ett försök att med en ”lathund” underlätta att delta fast man inte är på plats. Jag ger lite instruktion och ställer en del frågor. Tankar, undringar, åsikter osv om själva textavsnittet och annat kan du ge genom att kommentera här på bloggen eller skicka ett SMS till 070-6862466. Jag har alltså telefonen igång.

Detta ett experiment på distans-Bibelstudium som första hand är till för dem som brukar vara med på tisdagskvällarna. För dessa är det ett direkt-distans-Bibelstudium. Är du en annan bloggbesökare är du givetvis välkommen att använda ”lathunden” och ge kommentarer etc men det är bra – för att kunna förstå hur experimentet faller ut – om just du väntar med kommentarer och liknande till när som helst efter 20.30 den 24 mars 2020.

En sak till innan själva ”lathunden”.

Denna min blogg är inte en officiell församlingsblogg. Den är en privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet som jag denna dag i Coronatider lånar ut för ett experimentet i församlingen. Om det blir fler gånger och då kanske på annan plats på internet får framtiden utvisa.

LATHUND den 24mars 2020 för distans-Bibelstudium kring Första Petrusbrevet kapitel 3 vers 11 till och med kapitel 4 vers 6.

1. Kort inledning

Under de tidigare samlingarna kring Petrus första brev har vi märkt hur Petrus väver sin framställning för dem han tänker sig skall höra hans text läsas. I början, efter hälsningen i de två första verserna varvar han fram till och med vers 12 uppmuntran med undervisning om Kristus. I kapitel 1 vers 13 blir det annat som varvas – uppmaning och undervisning. Han håller på så och väver på det sättet ihop läroteori om Kristus, Frälsningen, Kyrkan och annat med anvisningar om hur man i den situation man är praktiskt skall leva och fungera som Jesus-följeslagare. Från och med kapitel 2 vers 11 till och med 3 vers 12 är det ett långt avsnitt av just sådana anvisningar. Det ägnade vi de två sista träffarna åt.

Då kom bland annat upp att det han skriver kan synas omodernt och vanskligt att tillämpa idag. För den skull behöver man försöka förstå vad han menade när han skrev och sedan, när man har kläm på vad det var han ville åt, fundera över hur hans intention – som ju rimligen ännu måste vara densamma – skall komma till uttryck i vår tid och våra sammanhang. En bokstavlig överföring fungerar ibland men kan också slå slint. En avsiktstrogen tolkning behövs men kan till och med ibland verka hamna i konflikt med ”bokstaven”. Det gör att kristna kommer till olika slutsatser också av samma texter men också att Bibeltolkning är en intressant men underskattad kampsport.

2. Läs nu kapitel 3 vers 11 till ochmed kapitel 4 vers 6. Läs det en gång till högt för dig själv – och kanske någon annan.

3. Först Aha och Åhå. Låt detta ta en stund. En kvart, 20 minuter.

Kom någon Aha-upplevelse?

Var det något du tycker texten säger till dig, något du tar fasta på, tycker är viktigt? Som fick dig att om inte hojta så i alla fall säga just Aha! Fanns det i avsnittets uppmaningar, i vad som sas om Jesus? I annat? Petrus väver och varvar ju fortfarande på samma blandade sätt.

Dela det gärna dina Aha! som kommentar nedan eller i ett SMS så försöker jag lyfta in det. Ange ditt förnamn.

Suckade du något Åhå! Vad är nu detta?

Det är lite motsatsen till Aha, saker man undrar över, vill ha belyst, fråga om eller diskutera, rentav invända mot. Och samma sak: försök att se hur Petrus varvar uppmaningar med undervisning och beskrivningar. Och dela dina Åhå som kommentar eller SMS.

4. Andra tankeuppslag.

• Kapitel 3 vers 18 är värd att lära in utantill. Med det som bakgrund: Hur ”farligt” är det att vara orättfärdig – egentligen? Varför värjer vi oss så flitigt mot anklagelser att vara orättfärdiga – egentligen? Borde vi inte – särskilt i denna bot- och Fastetid – välkomna och omfamna varje ny insikt om att vi inte är speciellt bra?
• Noa och Dopet – kapitel 3 verserna 20-22. Hur nödvändig var arken för att Noa och de med honom skulle överleva – berättelsen finns i första Mosebok? Om Petrus nu ställer arken och floden som typ för dopet kommer ju frågan som ett brev på posten: Hur nödvändigt är Dopet för att en människa skall räddas? Finns annat nödvändigt?
• Till sist vers 14 i kapitel 3. Hur svarar du dem som ber om eller kräver besked om ditt hopp? Vad finns för svårigheter i detta? Möjligheter?

Till sist: Be din aftonbön – för gruppen, församlingen, landet, världen och annat!

Du övertänker saker! har det ibland sagts mig. Lite kritiskt har det då varit och man har upplevt det lite besvärande att jag påtalat detaljer eller konsekvenser man inte sett eller tycker är viktiga. Ibland ligger det nog något i klandret, ibland inte.

Jag tänker över saker och ting och det ganska mycket. På daglig basis går jag inte längre till någon tjänstgörings spring och skubb så jag har ju tid. Dessutom finns det mycket att tänka över i tanken att vare sig det är åsikt eller handling skall det bli övertänkt. Ibland rör det sig rentav om att jag tänker över något och kommer fram till annan hållning än jag tidigare tänkt.

Vad tänker jag då över denna sena söndagskväll i mars i nådens år 2020?

Svar: Flera saker av stor och liten betydelse. Låt mig ge några exempel.

1. Babbel-studiet, förlåt Bibelstudiet, nu på tisdag är en sak.

Har du, noble Bloggläsius, tidigare och flitigt läst min blogg och memorerat dess innehåll vet du att jag är involverad i sådant tisdagkvällar udda veckor kl 18.30 i Älvsby församlingsgård. Du kanske rentav kommer ihåg att vi brukar vara 15-20 personer och att vi för närvarande brottas med Första Petrusbrevet i Nya testamentet.

Det jag nu tänker över men ännu inte kommit fram till något övertänkt kring är om och hur jag och de som brukar vara med skall hantera att de flesta i gruppen är 70+ och därför kanske kommer att utebli i övermorgonkväll. Ska vi göra på något speciellt sätt förutom att sitta glest och stryka fikat? Alla – tror jag – nappar nog inte på att på något vis köra över nätet. Man har inte grejer och framför allt inte vana att Bibel-babbla i chatforum eller på annat vis.

Det jag övertänkt vet är att jag,om jag inte fått hosta och/eller feber, kommer att gå dit förberedd kring kapitel 3 vers 13 till och med 4 vers 5 och där på plats också rådslå med de 70-minusar (och +are) som mött upp hur vi ska gå vidare.

2. Gudstjäntframtiden är en annan sak.

Idag var vi 18 i Älvsby kyrka varav 5 så att säga ”bemannade” gudstjänsten. Effekten av maningen att undvika sociala kontakter är påtaglig.Jag började tänka över om det som nu sker är ett ctrl+alt+del för ordinarie gudstjänster. Kommer de som nu väljer att vara hemma – jag kritiserar inte det valet! – att komma tillbaka när (och om) coronasmittan klingar av? Eller förblir det åldersspannet borta? Hur då omstarten kan tänkas se ut är nog en sak värd att tänka över. Hur hemmasittarna idag och framöver via hemsidor och annat skall stimuleras till någon sorts lokalt församlingsanknutna husandakter ellerliknande kan man också tänka över. Kanske.

3. Samos bokas av.

Det jag nu syftar på är inte församlingens resa med ungdomar i maj – som också är avbokad – utan min egen och min svågers helt privata tripp veckan innan. UD avråder och reseföretagen står still. Att riskera att fastna i Grekland verkar inte övertänkt. Då TUI erbjuder gratis ombokning skall jag imorgon skjuta vår resa ett år fram i tiden – ungefär.

4. Och så en sak till – och här må man tycka att jag övertänker saker och ting.

När jag växte upp kungjordes dödsfall i kyrkorna med följade formulering ur 1942 års Kyrkohandbok: En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag när härmed tillkännagives att följande medlemmar av vår församling hava avlidit. Efter det att namn, år, månad och dagar lästs kom så Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång att när vi skola skiljas från detta förgängliga livet vi må vara beredda till en salig hädanfärd.

I försöksordningen av 1976 sas samma sak men hava och skola hade blivit har och skall.

Tio år senare i 86-an var andra ledet ändrat till: Herre, skänk dem som sörjer din tröst och ditt ljus och låt oss alla en gång få gå in i din eviga glädje. Jag tänker över om den formuleringen innebär en liten glidning till lite mindre kantighet vad gäller om hädanhärden blir salig eller o-detsamma?

Har i Kyrkohandbok 2017 denna eventuella glidning glidit vidare? Nu föreslås: Gud, din nåd bär i liv och död. Vi minns och tackar för dem i vår församling som genom döden tagits ifrån oss... Och andra ledet: Gud, vi ber för alla som sörjer. Omslut dem med din tröst. Låt evighetens ljus lysa för levande och döda.

Den egna döden verkar inte vara något att tänka över. Inte heller utgången. Varför?

Är det övertänkt? Eller övertänker jag?

Om man läser min blogg eller i övrigt känner till mig och mitt (vilda?) leverne vet man att jag inte längre har någon tjänst i kyrkan. Jag är ju pensionär – typ. Men en pigg sådan vandrande i vårvintersolen.

På Älvsby församlings hemsida under rubrikerna Personal och Präster står om mig: Pensionerad präst vikarierar i vissa arbetsuppgifter. Så jag ”tjänstgör” lite. Om det är frivilligt eller lite vikarierande för arbetstidsförkortade kollegor är inte helt klart men inte heller viktigt. Jag är ju primärt kristen vilket innebär att jag kan och bör bidra i den församling jag tillhör. Jag är då fortfarande präst och får göra vissa saker icke-präster inte får – leda Mässor till exempel. Jag har genom åren förvärvat kunskaper och erfarenheter som kanske kan vara till nytta. Detta innebär denna vår ett normalläge med en insats en kväll i veckan. Tisdagar udda veckor kl 18.30 Bibelstudium i Församlingsgården, onsdagar jämna veckor 18.30 Veckomässa och 19.15 Ovangeliesamtal – båda sakerna i kyrkan.

Igår ringde herden, hon som jag här på min blogg kallade Brunetten när hon var komminister. En annan av prästerna hade blivit sjukskriven – inte Corona! – och hon hoppades att jag skulle kunna hoppa in kommande söndag. Jag lovade jag att göra så liksom att ta ansvar för Veckomässan imorgon kväll. En inbokad begravning sporde hon mig inte om utan skulle vända sig till en annan på orten boende prästvigd figur.*

På väg ut i vårvintersolen tittade jag in på Pastorsexpeditionen och hamnade i dialog med herden och figuren. Egentligen är hon på ett vis i ett ganska gynnat läge, vår herde. Hon har två personer som hjälptrupp i trängda lägen vilket inte är förunnat alla herdar i glesbygd, inte ens t tätort.

Ikväll är det alltså Bibelstudium.

Samlingarna utgår från Första Petrusbrevet i Nya testamentet. Jag gjorde ett försök här på bloggen att i efterskott skriva om textavsnitten vi samtalar om men den serien – under petruskapsylen – kom av sig. Hur som helst fortsätter vi ikväll med samma lite längre avsnitt som för två veckor sedan: Kapitel 2 vers 11 till och med kapitel 3 vers 12. Kristna i världen är rubriken i Bibel 2000. Kristen livsstil pratade vi om för 14 dagar sedan och ikväll fortsätter vi. Vem som helst får komma.**

I morgon kväll således inhopp i Veckomässa.

Under Fastan följetongsläser och kedjefunderar vi i det sammahanget över det Jesus-berättaren Matteus valde att skriva om händelserna strax innan att Jesus avrättades. Förra onsdagen (som var ”min” Veckomässe-onsdag) lästes kapitel 26 verserna 1-16.Det avsnittet berättar hur alla förberedde sig. Jesus berättar vad som skall hända, etablissemanget i Jerusalem förbereder sina åtgärder, en kvinna smörjer Jesus som (omedveten) förberedelse för hans begravning och Judas gör upp sin affär.

I morgon fortsätter det med Matteusevangeliet verserna 17-29 i samma 26:e kapitel. Det som då sker – Jesus sista måltid med sina följeslagare – återkopplar den kristna Kyrkan till på Skärtorsdagen men egentligen varje gång nattvardsbordet dukas liksom i morgon då den berättelsen är i fokus.

PS: Tisdag kväll fick jag info om att man i morgon, onsdag, har en så kallad SAM-konfadag. Det betyder att alla konfirmander i Älvsbyn och Vidsel samlas till gemensam träff somavslutasmed att de deltar iVeckomässan. Ett gyllene tillfälle för vuxna att ansluta för att fira gudstjänst med härliga tonåringar, stötta dem samt be för och med dem. DS.

Till helgen är det Högmässa 11.00 Älvsby kyrka.

Temat för Tredje söndagen i Fastan är Kampen mot ondskan och vad som då kommer i förkunnelsen är långt ifrån förberett färdigt – jag tog ju uppdraget för 21,5 timmar sedan. Tre ganska långa texter om kamp på tre fronter och ett avgörande slag har jag i alla fall sett att det handlar om. Kanske tänker jag vidare i de spåren. Eller inte.***

Så lite återfall blir det.

* Denna figur är inte som jag pensionerad. Han är en något yngre upplaga som i en omfattning jag inte känner till står i andra uppdrag både på helger och vardagar.

** Inte exakt på klockslag men ändå samtidigt startar vårens Alpha-grupp i angränsande lokaler. Bra grej för sådana som känner sig som nyfikna nybörjare. Eventuella lokalkrockar fixar vi!

*** Texterna har tagits ur Första Kungaboken kapitel 18 om en kamp mot en Falsk tro, Uppenbarelseboken kapitel 3:14-19 om faran med Ljummen tro samt Markusevangeliet kapitel 9:14-32 om Tvivlande tro i kamp mot det ondas terror. Sist i det avsnittet också om Jesus avgörande batalj i den stora Kampen mot ondskan.

Jag har haft några bråda dagar. Barnbarn med pappa på sportlovsbesök, fint vårvinterväder för utevistelse varvar med skidtävlingar på TV har gjort att tid att författa blogginlägg liksom inte infunnit sig. I tanken har rubriken kyrkjuridiskt lustmord skvalpat och var nog i pipeline för denna söndags eftermiddag eller kväll. Så blev inte. Annat plumsade dit i stället.

När jag skriver vad jag tänker kring den lokala församlingens göranden och låtanden tillämpar jag en viss självcensur. Det gör jag när jag skriver om annat också. Jag berättar inte allt som händer och fötter, sker och äger rum. Jag är nog oftast positiv i mina skriverier men inte alltid. Ibland tar jag fasta på vad Nicke Lilltroll sa på ett kasettband barnen hade när de var små för cirka 30 år sedan: Man måste tänka på vad man säger så man inte säger vad man tänker.

Med det sagt var jag i kyrkan idag. En ”bra gudstjänst” om man säger så – i stort. Mycket god predikan! Ändå blev jag förvirrad och grubblande: Hur ska man egentligen ska göra som gudstjänstfirare? Hur ska man göra om man vill följa Jesus? Detta dilemma är reellt men kan naturligtvis avfärdas med det då och då använda Nu är du är jobbig! eller snabbt vinkas av med Jag har en annan åsikt!

Nu ÄR det så att Jesus säger om bägaren med sitt blod: Drick av den alla!

Med vilken rätt säger då prästen: Alla ska doppa? Med vilken RÄTT?

Folk är oroliga! blir svaret. För att folk är sjuka i Italien? blir min tanke.

Skall rädsla styra? Och i så fall vilka rädslor? Och vilkas?

Att i Corona-tider säga Drick inte! Doppa! verkar så snällt, vaket och tillmötesgående. Att fast fara inte är på plats köra med säkerhetsbälte, flytväst, krockkudde och hjälm kan vara lugnande – men är det klokt? Vi har myndigheter med ansvar för hälsa och smittbevakning som uppmanar till lugn och saklighet och att vi inte skall låta rädslor topprida. Enligt min ringa obetydliga och säkert ovälkomna mening skall då inte kyrkan ge efter för rädslor och därmed – om än svagt och otänkt – de facto underblåsa oro. Fara och farhåga är inte samma sak, inte heller rädsla och risk.

Dessutom: Blir inte effekten att Nattvarden mottagen så som Jesus – känd för sin hänsyns- och omdömeslöshet? – uppmanade speciellt framställs som en riskbeteende? Är det fornkyrkan kallade Odödlighetens läkemedel något man kanske rentav borde undvika för att inte bli sjuk?

Så jag frågar: Vem har intresse av att folk inte firar nattvard? Vem vill framställa den som olämplig, onödig, rentav farlig? Vem vill, innerst inne och ytterst ute, att vi inte skall ta emot Jesus?

Att personer själva väljer intiktion, alltså att doppa sin brödbit, har jag ingen skarp uppfattning om. Frihet må råda och folk får göra som de vill. För egen del räcker dock inte min fantasi till för att få Drick till Doppa – men det är min sak. Det jag inte gillar är att man utan andra skäl än någon eller någras eventuella ängslan över – än så länge – buor under sängen kommenderar fram ett visst beteende hos alla och dessutom i tanken att det skulle garantera bättre hygien. Jag har sett fingrar i bägaren, neddoppade över nagelbanden.

Känn ingen oro! säger Jesus. Var modig! menar han.

Att realistiskt se faror och hantera dem är klokt och modigt.

Att till varje pris vilja undvika farhågor är inte mod.

Jag varnade i slutet av förra inlägget för en fortsättning. Den kommer nu.

I de tre biskoparnas svar på laestadiandernas brev finns en detalj som startade tankespinn i min stackars hjärna. Jag citerar och färgmarkerar detaljen:

:

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära rymmer både Bibel, bekännelseskrifter och andra av kyrkan bejakade dokument, samt tolkningen av dem.

Vad betyder tolkningen av dem?

Vilken tolkningen av dem ingår i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära?

Och vilkas tolkningen av dem?

Genom hela min utbildning till och därefter aktiva år som präst har det funnits auktoriteter jag som präst har att ha kunskap om och skyldigheter emot. Givetvis. Den auktoriteten är Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära som jag lovat hålla mig till som präst.

Bibeln är den främsta av dessa och den avgörande. Bibeln är Den Heliga Skrift som på ett unikt sätt ger kunskap om Jesus som enligt början av Johannesevangeliet är Det Gudomliga Ordet. Som präst är man utsedd till att vara Det gudomliga Ordets tjänare – Verbi Divini Minister på latin – vilket innebär att man är knuten till Bibeln som avgörande norm och rättesnöre. Inga problem.*

I andra hand kommer sedan Svenska kyrkans Bekännelseskrifter från reformationsepoken – googla om du är osäker på vad det är. Den exakta omfattningen kan diskuteras men åtminstone de Apostoliska, Nicænska och Athanasianska trosbekännelserna från fornkyrkan är med liksom Den Augsburgska från 1530 och Luthers Lilla Katekes. Om Den augsburgska bekännelsens apologi, Schmarkaldiska artiklarna, Om påvens makt och överhöghet och en del annat kan man se olika men de är alla hur som helst inbundna i ett bokverk på drygt 700sidor – Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Sedan finns andra av kyrkan bejakade dokument. Med det har alltid menats Psalmbok, Kyrkohandbok, Evangeliebok och Bönbok, det som i praktiken finns i vad vi dagligen kallar Psalmboken. Dessa bejakade dokument är antagna av Kyrkomötet efter vidlyftiga framställnings-och debattprocedurer med försöksverksamhet, remissförfaranden och allt. De är auktoriteter som präster vid prästvigningen lovar lojalitet mot.

Så här långt är allt i det närmaste solklart men tillägget att tolkningen av dem i olika ordningsfrågor och skilda ställningstaganden skulle vara bindande som Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära är ett i mina ögon nytt påfund. Visst är biskopsord och kyrkomötesbeslut värda att ta till sig men bindande tro, bekännelse och lära har det inte tidigare setts som.**

Därför undrar jag: Växer och växlar lärodogmatiken i Svenska kyrkan nu? Det hade den gjort i den medeltida Romersk-Katolska kyrkan vad gällde avlaten – googla – och mycket annat och att så skett gjorde att Luther på sin tid fann sig nödsakad att ta fram hammare och spik för att komma till rätta med missbruk som senare insmugit sig i kyrkan. Koncilier och påveliga tolkningar och diktat hade då blivit en oöverblickbar snårskog inte sällan utan motsättningar och religiös maktutövning. Det var viktigt att reformera – ordet betyder återforma – kyrkan.

Kan man ana en liknande växt- och växeltrend i Svenska kyrkan nu?

Är tecken på det att ett Domkapitel på bas av av kyrkomötesyttranden 2005 – eller var det 2009? – i december förra året avkragar en präst för att ha avvikit i Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, inte bara kanske varna för att agerat ovarsamt bland konfirmander?

Och vad betyder det att samma kapitel anser att man läromässigt kan svika Svenska kyrkans vetenskapssyn – en sak som mig veterligt inte finns formulerad någonstans i något bindande dokument?

Så jag frågar: Behövs nu en ny återformning för att komma till rätta med det de tre biskoparna lagt till – tolkningen av dem?

* Att sedan Bibeltolkning kan vara ett problem är en annan sak men just för att Bibeln är en avgörande auktoritet behöver stor energi läggas på tolkningsarbete. Möda och tid skall inte sparas där!

** Men det skulle på ett vis vara kul om det var så. Då skulle till exempel annan åsikt än HOPP-hampanjens Häv OckuPationen av Palestina vara kättersk liksom kritik mot de palestinska kristnas Kairos-dokument – googla – som Kyrkomötet ställt sig bakom men nästan inga präster läst.

Representanter för den laestadianska väckelsen skrev ett brev till Biskopsmötet. Jag refererar det inte men de två sidorna kan läsas här. På uppdrag av de andra biskoparna har tre av dem gett ett ungefär lika långt svar – detta.

Biskoparnas skriver i vänlig ton och söker inledningsvis betona det gemensamma. Tidigt kommer då följande ur Kyrkoordningen, Svenska kyrkans stadgar:

Svenska kyrkans identitet som ett trossamfund med evangelisk-luthersk bekännelse kan härledas till reformationen … Kontinuiteten tillbaka framgår av att den evangelisklutherska bekännelsen är grundad i Guds ord samt innehåller de ekumeniska trosbekännelserna från fornkyrkan och den augsburgska bekännelsen som skrevs inom den odelade västkyrkans ram.

Sedan fortsätter de tre:

Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära rymmer både Bibel, bekännelseskrifter och andra av kyrkan bejakade dokument, samt tolkningen av dem. Tolkningarna kan skilja sig från varandra, men vårt centrum i evangeliet består. Utgår vi från Jesus Kristus blir det möjligt att leva tillsammans också med olika insikter och åsikter. Olika traditioner kan rymmas tillsammans i vår kyrka.

Jag tror att biskoparna är ärliga här. Detta är deras goda vilja.

Med det sagt levererar man ett hövligt Nej till väckelserörelsens önskemål om att kunna få tillgång till präster de kan lita på – i klartext manliga präster som tänker att ämbetet skall vara just manligt och dessutom har den tillåtna meningen att äktenskap kristet sett är en sak mellan en man och en kvinna. Man skriver vänligt att laestadiander självklart har en plats i Svenska kyrkan och att man är öppen för en fortsatt dialog.

Och jag undrar: Om vad?

Man är tydlig med sin linje – som i stort är rimlig – att de som vigs till präster skall kunna fungera i hela Svenska kyrkan och därför enligt beslut måste bejaka kvinnliga präster.* Undantag för särgrupper kan man inte göra.

Och jag undrar: Vad betyder att leva tillsammans också med olika insikter och åsikter om bara en linje tillåts råda?

Dessutom finns det en särgrupp i Svenska kyrkan som får egna präster: EFS. Dessa är behöriga att göra allt en kyrk-präst gör men inte behöriga till alla tjänster. Nog skulle man väl då också kunna prästviga 6 personer på dispans från ämbetsfrågan för tjänstgöring Luleå stift, inte. Sådana väckelseadjunkter skulle kunna finnas i en personalpool, fungera på stifts- eller kontrakts nivå och ha en prost som ”kontakt- och tillsyningsperson” i ett uppdrag att särskilt verka för att olika traditioner kan rymmas tillsammans i vår kyrka. Tänker man utanför lådan är min idé inte omöjlig. Fast då måste man tänka. Och inte ha så trång låda.

Det finns dock en annan grej i de tre biskoparnas text som förbryllar mig än mer på ett mer övergripande plan. I nästa inlägg skall jag citera det igen och då med färg och fetstil markera vad jag grunnar över.

* Om samköneriet skriver de inte något då det enligt regelverket inte (ännu?) är krav att man skall viga samkönat. Men jag tror det ligger i röret. Redan underkänner flera stift (i strid mot regelverket) prästerkandidater som har och vill tillämpa den äktenskapssyn som ensamt gällde i Svenska kyrkan för 15-20 år sedan. Ett tidens tecken – kanske – är att i slutet av förra året avkragade Luleå domkapitel en sådan präst.

Först: Jag har undvikit ämnet.

Alltså biskoparnas lilla skrift till alla präster

Men det är nog mest sant att jag undvikit att blogga i ämnet. Att isolera sig från frågan är ju bara inte möjligt ens för en föredetting som lyfter sin pension. Om man nu inte absolut vill logga ut från allt som engagerat en tidigare.

Jag har inte lusläst Fira nattvard – brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar. Jag har snabbläst det. För ett tag sedan.

Kvickt som ögat – det handlade om minuter – när jag nyhetsmässigt i sociala medier såg att det kommit gav jag mig surfande ut i de webbiga vågorna och fann det hela som en pdf-fil. Jag började läsa men att ta mig igenom sida efter sida på skärm gillar jag inte alls. Snål är jag också och den egenskapen tillät mig inte att skriva ut det hela hemma med egenbetalt papper och bläck. Dagen därpå traskade jag så till församlingsgården, loggade in på en dator, hittade pdf-en och skrev ut det hela där. Så gick jag hem och en stund senare var det läst. Ingen lusighet alltså.

Skuttade jag av extas? Nej!

Gick jag upprörd i taket? Inte det heller.

Var jag besviken? Njaaääbububub. Med det egendomliga ordet menar jag egentligen inte direkt. Skriften är faktiskt bra. Åtminstone rätt hyfsad. I alla fall inte dålig. Den är väl värd att läsas och reflektera kring. Men givetvis har den, likt solen, också sina fläckar.

Sedan har jag slängt den – pdf-utskriften alltså. Som liten bok kom brevet från biskopen. Den lilla boken har jag inte läst i då jag ju tidigare läst vad som står i den. Och så har jag tänkt. Och läst andras reaktioner och tankar. Och tänkt lite till. På många saker. Jag ger en lista:

1: Hur stor del av prästeriet kommer att (lus)läsa detta?

Min erfarenhet är att skrifter av detta slag ofta blir de facto okända för den kår som rimligen bör ta till sig det hela. Tidsbrist anges ofta som orsak. Ointresse tror jag är mer sant. Lättja kan också finnas där.

2: I hur många kollegier kommer man att dryfta innehållet?

Se ovan punkt 1.

3: Hur tas brevet emot av de olika delar av prästerskapet som faktiskt läst det?

Här kan jag ana – och det har besannats av artiklar, bloggar etc – att vad man skulle kunna kalla högkyrkliga tyckar att det i huvudsak är vettigt men kanske lite pratigt. Det är också min uppfattning. Genomgången av olika tanke- och historiespår är bra men som präst vet man ju sånt. Eller ska veta – om man är intresserad av hur den kyrka man tjänar i och på tror. Jag kände igen alla de böner och formuleringar som fanns i den berättande texten. Det betyder att de inte är nytt material som tillkommit 2017 i nya Kyrkohandboken utan sådant som finns kvar från den gamla. Biskoparna är alltså ganska traditionella.

Jag kan tycka att det skulle kunna varit ett klart pek med hela handen och ord som Nu separerar ni hädanefter konsekrata från vanligt bröd! men ser i alla fall att realpresens slås fast, alltså att bröd och vin reellt är Jesus kropp och blod och inte något tecken eller annat. Den lilla uppmärksamheten brevet ger genom att avvisa marginaliteter som sakramentsskåp och koncelebration är ganska onödig.

I Facebook-gruppen Prästkollegor är det inte främst de som skulle kunna kallas högkyrkliga som dominerar, snarare tvärt om. Där finns en annan hållning som reagerar på andra saker. Kanske skall de kallas liberala eller i alla fall icke-traditionella. Att biskoparna helt vettigt markerar att nattvarden är de döptas måltid skapar då indignation och skvätträdsla hos en del som förefaller mig  mer går på känsla än teologisk tanke. Kanske beror sådant på insteg av så kallad reformert teologi men jag tror att det inte ens är det som det är frågan om. Det är rädsla för linjer och att inte få ha sina egna idéer i fokus det handlar om.

Bland vad man skulle kunna kalla lågkyrkliga – jag tänker här till exempel EFS – har jag inte sökt och sett reaktioner. Själva handhavandet kan där, jämfört med lejonparten av Svenska kyrkan, vara slarvigt men fokus på Jesus är starkt. Bra kostmedvetande men slarvigt bordsskick skulle man kanske kunna säga.

4: Vilken status har egentligen ett brev från biskoparna?

Det har att göra med anspråk och mottagandet. Är Fira nattvard – brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar bindande som Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära? Samma fråga kan ställas kring andra skrivelser, beslut och uttalanden från biskopar, kyrkomöten, styrelser.

Jag tror inte biskoparna har anspråket att ge bindande direktiv. De flesta kommer inte heller ta emot brevet som sådana och helt korrekt mena att vad som är Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära är reserverat för andra tyngre dokument. Därför kommer inte ett eventuellt sakramentsskåp – jag vet inte om något i Luleå stift – eller att man inbjudit icke döpta konfirmander till nattvard att leda till beslut om avkragningar som Överklagandenämnden sedan har att ta ställning till och förhoppningsvis upphäva.

Men man kan aldrig veta. Kanske sker nu en glidning. Eller förvirring kring vad som är bindande Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära.

Rubriken är en lätt ändrad fras ur boken 1984 om ett framtida kontrollsamhälle där Storebror ser dig! är villkoren för alla människors åsikter, känslor, göranden och låtaden. George Orwell skrev 1948 som en kritik av Stalins välde i Sovjet. Mer om boken får du, noble Bloggläsius, själv googla fram.

Jag skrev förrförra blogginlägget blått skåp 1 och länkade till det på Facebook. På fäjjan kom denna fråga – från en inte lokalt kyrkligt verksam person men i hyfsat uppsatt position:

Codex ethicus Stig vad säger du om innehållet i den vad gäller vigningstjänsten och sociala medier?

Jag svarade: Codex i allmänhet? Eller syftar du på något speciellt?

Svaret kom: Tänkte att du hade en åsikt även om den delen, nu när den är med i Codex ethicus.

Jag erkänner att mina anlag för paranoia satte hjärnan i högvarv.

Gick jag för långt i blått skåp 1? Bar jag mig illa åt? Kommer Storebror att hemsöka mig?

Det blev att snabbt som ögat ta fram Codex ethicus Luleå stift – riktlinjer för tolkning av diakonens och prästens vigningslöften, utfärdad av biskop Åsa Nyström den 25 april 2019*. Jag skummade igenom häftet på nytt och läste särskilt sidorna 14-17 om Mediakontakter och Sociala medier för att utröna om jag genom mitt bloggande gått över någon sorts gräns och kanske svikit mina prästlöften. Det kändes viktigt då den avkragning jag nämnt i samma blogginlägg handlar om hur man anser att den avkragade förhållit sig till just sina prästlöften.

Codex ethicus är en bra text som jag inte har några problem att ställa mig bakom rent åsiktsmässigt. Jag avser också att beteendemässigt hålla mig inom ramarna men 100% fritt från tabbe och misstag kan jag inte garantera.

Utgåvan 2019 är en uppdaterad version av sådant som funnits under hela min prästtid, också före de så kallade sociala medierna. Det handlar inte om att det skulle vara olämpligt att kritisera och ifrågasätta kollegors och/eller kyrkliga organs vägval och åsikter. Det handlar om tonfall, personangrepp, olämpligt språk etc. I gamla ethicusar sades till exempel att präster inte skall uppträda polemiskt i relation till varandra eller gå till angrepp på kollegor i snigelmedias insändarspalter och i intervjuer. Den hållningen har nu utvidgats till via internet nytillkomna kanaler. Inget märkvärdigt i sig. Man kan och ska visa respekt för en meningsmotståndare även om man inte håller med vederbörande. Opposition, avvikande mening och debatt i sig inte något kränkande eller illojalt.

Jag läste och frikände mig själv. Det var skönt och jag hoppas jag dömt mig rätt...

I anslutning till förra blogginlägget petruskapsyl 2 har i kommentarsfältet ställts följande fråga: Har herr föredettingen någon kommentar till det biskopliga nattvardsbrevet?

Det är klart jag har men blir det svar så skrivs det i alla fall inte i natt. Inte imorgon heller. Då åker farmor och farfar – det är vi – till för att hälsa på i de 10-och 8-åriga barnbarnens skola. Efter sista lektion går sedan resan via bad i Nordpoolen hem till oss för föräldrafritt besöksveckoslut.

* 26 juni 2019 bloggade jag om Codex eticus i inlägget två bra en dålig.

I blogginlägget under... som jag skrev 6 januari finns något jag nu förstått skulle kunna uppfattas en aning annorlunda än vad jag avsåg.* Så här föll orden:

Det är alltså ett nytt år – vilket inte är någon nyhet. Annat än att jag är arbetslös. Älvsby församling behöver inte längre mig som vikarie annat än möjligen en kväll i veckan. Inga helger. Inte som under hösten då jag haft ansvaret för många gudstjänster och annat som synts i annonsering och liknande.

Detta skulle kunna uppfattas som om att det är den gudstjänstfirande församlingen som genom styrning, ledning och arbetslag gett mig respass, milt pekat mot dörren och sagt Nu behövs du inte längre, Stig.

Så är det absolut inte! Tvärtom!

Kyrkoherden – som här på min anspråkslösa blogg när hon var komminister kallades Brunetten för att skilja henne från en annan tidigare kollega benämd Blondinen – frågade mig om och bad mig uttryckligen att under våren fortsätta med fyra saker: Bibelstudiet var annan tisdagskväll, Ovangelie-träffarna var annan onsdagskväll, Veckomässorna de onsdagarna samt Gudstjänster en söndag i månaden. Hon ville säkra studieverksamheten och vad gällde helgerna eftersträvade hon att fyra präster skulle vara i selen var sin söndag i månaden – typ.

Det är kring det sista som JAG tänker: Älvsby församling behöver inte längre...

Jag anser att i det långa loppet är det bättre för församlingen att inom kontinuerliga fält – gudstjänst, konfirmander, diakoni, studieverksamhet och liknande – om inte alltsför många har mycket i stället för att väldigt många duttar lite var. Sett så menar jag att de tre fysiska personer som nu sammantaget arbetar 2,55% fixar söndagarna och att det på sikt är den bästa lösningen. JAG bedömde att det inte längre finns ett stort behov av min insats.

Skulle det sedan totalt tjafsa till sig finns jag ju...

Alltså: Ingen skugga (i detta avseende) över församlingen. Det är alltså JAG som gjort bedömningen och vill med detta lilla inlägg korrigera min präst(fel)begriplighet .

* Hur något skulle kunna uppfattas är ibland viktigt intill den panikartade rädslans gräns, inte minst i kyrkan. Det finns folk som av olika domkapitel klandras inte för vad de sagt, skrivit eller gjort (eller låtit bli att säga, skriva eller göra) och hur det faktiskt uppfattats utan för hur det skulle kunna uppfattas – om någon skulle få ett il att välja att (miss)uppfatta något på något sätt.

 Ordet ärkebiskops(o)begriplighet är ett långt ord. När jag skrev det undrade jag om det skulle rymmas när bloggverktyget listar rubrikerna hör till höger – om man läser bloggen i dator vill säga. Kanske skulle det behöva förkortas till äb-ob.

I vart fall är det ärkebiskops(o)begriplighetjag i all enkelhet funderar kring när jag i Facebook-gruppen Prästkollegor för ett par dagar sedan såg en klagotråd över att, som trådstartaren menade, tidningen Världen Idag dragit igång ”ett drev” riktat mot Antje Jackelén. Jag har inte tagit del i ”drevet” men naturligtvis läst en och annan debattartikel samt FB-kommentarer till dessa efteråt.

Först: Det gäller att vara försiktig med ord som ”drev”. Det skall inte tillämpas det på alla möjliga spontana meningsyttringar av blandad halt och kvalitet – som kommentarsfältet på Världen Idags (och Dagens) FB-flöden i sanning fylls av. Utan att vara älgjägare har jag på känn att ”drev” är något överenskommet då man gemensamt och planerat söker nedlägga ett byte, inte att kockobänga knallkorkar huller om buller skjuter vilt omkring sig i skogen bara för att njuta av att få smälla av sina skott. FB-kommenterare på Världen Idag, på Dagen och understundom – härligt gammalt ord – på Prästkollegor är faktiskt ibland enligt min mening ganska kockobängiga.

Vad har då hänt? Egentligen?

Antje Jackelen skrev en artikel som publicerades i Expressen på Julafton – länk här. Stefan Gustavsson skrev en artikel som beklagade vad han uppfattade att Expressenartikeln sa och inte sa – här. Antje J svarade och menade sig blivit missförstådd – här – och SG skrev sedan här.

Är en eller två debattartiklar ”ett drev” värt namnet? Naturligtvis inte!

Är ifrågasättande av innehåll ett personligt påhopp? Näpp!

Är det ett bekymmer att ärkebiskopsstolens innehavare efter vad den själv yttrat måste anse sig missförstådd och nödgas förklara vad den menat? Odiskutabelt Ja!

Just här jag tycker att det finns ett problem, det jag kallar arkebiskops(o)begriplighet.

För den tidigare ärkebiskopen K-G Hammar var det på samma vis. Han kunde tala i TV om till exempel Jungfrufödelsen så att inte bara vanliga TV-tittare i avsaknad av teologisk utbildning utan även jag kunde tycka att han svävade på det klassiska mål som är Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse – ett begrepp som dessa dagar i annat sammanhang fått ny aktualitet. När han då mötte kritik menade han sig vara just missförstådd.

När jag läste Antjes julaftonstext i Expressen drabbades jag av samma känsla som Stefan Gustavsson. Jag – och gissningsvis SG som också är teolog – kan ana vad hon menar och kan tycka att hon med det hon inte säger säger eller antyder något annat vad som klassiskt är Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse – begreppet med ny aktualitet. Fallgropen som gör detta kan vara att de inte tror som gammalt trotts men mer troligt är att det är den teoretiska universitetshållningen hos AJ – och tidigare KGH – som spelar dem sprattet, som gör att de känner sig missförstådda av både lärda och olärda. De talar fel språk helt enkelt. Eller språkar som de gör men i fel sammanhang med helt andra mottagare än andra teologie doktorer.

Jag har fått lära mig att om jag i ett sammahang har snobbat med ett i just den kontetexten icke adekvat vokabulär och sökt implementera en obskyr tes och då inte blivit förstådd behöver jag riva upp, göra om och göra rätt. Att tala proffesoriska och/eller tiga så att docenter och andra inte skall kunna anklaga en för att lukta traditionalist är inte en ärkebiskopsstolssittares uppgift på julafton i Expressen – som just pappan varit ut och köpt och därmed missat tomten. Att Expressens läsare – troende eller inte – utan tillrättalägganden skall kunna begripa vad som menas är inte för mycket begärt.

Ifrågasättande debattartiklar är alltså inget ”drev”. Inte heller ett blogginlägg av detta slag. Inte ens de många gånger idiotiska Facebook-kommentarerna är heller ”drev” i älgjaktens mening även om det kan råka se ut så. Bägge tidningarna Världen Idag och Dagen borde se till att rensa i sina kommentarsfält på Facebook – och kanske andra socialamedier jag inte följer – så att den nivå av saklighet och respekt de säger sig eftersträva någotsånär upprätthålls. Men det är liksom en annan sak.

Den 12:e december skrev jag om boken Folkvandringstid under rubriken fakta mot foliehattism. Den 17:e kom inlägget sista rycket och mitt i natten mot den 23:e förra inlägget storsläggan svingas. Annat har inte hänt efter Lucia.

Ser jag då till unika IP-adresser som besökt min blogg är det 15 för den 13:e, 8 dagen efter, 15 den 15:e, 10 den 16:e, 32 den 17:e då jag faktiskt skrev något och som brukligt meddelade detta via Facebook. Det blev 14 den 18:e följt av 12, 21, 26 och 34 till och med den 22:a. Den 23:e december, alltså idag, togs ett skutt till 68. Så högt har det inte varit sedan den 3:e juni i år då jag efter rubriken tillsagd av domprosten skrev om när och hur min kompis Torbjörn Lindahl avtackades och gick i pension. Slutsats: Inte är jag mycket till influencer. I alla fall inte vad gäller kvantitet.*

Jag tycker ändå det är viktiga saker jag tycker till om – men då inte bara i det kyrkliga. Att farfar/morfar funderar är minsann också viktigt men jag ser ju att när inlägg handlar eller kan förmodas handla om något kyrkligt höjer sig läsarantalet något. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

De kyrkliga överheterna – lokalt, regionalt och nationellt – är väldigt förtjusta i de möjligheter Internet och så kallade Sociala medier erbjuder. Man ser positivt på sådant och vill vara aktiva i sammanhangen. Där kablas information ut och tankar sprids, mestadels ”uppifrån och ned” från ”topparna” i organisationen och ut, kanske rentav ner, till fotfolk och allmänhet. Riktigt kommunikativt blir det inte och egentligen tror jag inte heller att överheterna vill det. När man kommunicerar till någon har man kontroll men när komunikationen blir med någon är man inte allenarådande, och jag upplever att överheterna på olika nivåer värnar sina monopol.

Med det sagt har jag ingen som helst tro att Luleå Domkapitel på minsta vis kommer att svara upp mot de tankar jag och andra bloggare uttryckt vad gäller avkragningen av ”hen”. Man saknar ju kontroll över sammanhangen. Att tro att den lokala kyrkliga överheten skulle här på min blogg försvara och förklara funderingar jag framförde i serien sabotage av samos är också att hoppas på att solen skall gå upp i väster. I de fallet trodde jag dock att någon, om så någon, skulle gett mig en muntlig respons – men icke. Överheterna spelar bara på sina egna planhalvor när och hur det behagar dem. Inte annars. Tankar från andra, om än enstaka, bemöts med strategin tystnad. Tig ihjäl! – typ.

Eller med stål – Kniv i ryggen!

Det har jag råkat ut från både stiftshåll och lokalt. Händelserna ligger långt tillbaka i tiden men hade det gemensamma draget att man inte svarade i debatt där jag valde att framföra kritik – alltså här på min blogg. Inte heller tog man kontakt med mig på annat vis. I stället uppvaktade man min dåvarande chef för att denne skulle tysta mig. Jag vet andra som knivats i ryggen på liknande sätt.

I det nu aktuella fallet, ”hen” som med luddig argumentation avkragats, har denna dag EFS-rörelsen reagerat. Jag såg det i tidningen Dagen – här – även om själva artikeln är bakom betalvägg. Inget annat är att vänta. Den avkragade ”hen” är prästvigd för tjänstgöring just inom EFS och inte (ännu) behörig till fast anställning på kyrkliga tjänster.**

I bloggarnas värld har Dag Sandahl fortsatt skriva – här. Han saknar inte poänger.

Vad jag också förstått är att ärendet går vidare till Överklagandenämnden. Idrottens sådan gav tillbaka Östersunds licens att spela i högsta serien och min gissning är att kyrkans kommer att ge ”hen” ämbetet åter.

* Statistikfunktionen för min blogg visar att de sista dygnen har knappt en tredjedel av läseriet varit lokaliserat till Norrbotten, en dryg tredjedel förvånande nog till Stockholmsregionen och resten är duttat utöver landet. Bara enstaka – men i alla fall några – läsare har besökt min blogg från utlandet. Vilka? och Varför? undrar jag stilla.

** EFS-präster har kortare utbildning – för den skull inte sämre – än kyrkpräster och kan göra samma saker men inte utan kompletteringar tillsvidareanställas till exempel som komministrar. Detta är en strikt avtalsfråga kopplad till utbildningslängd och liknande.