stigstrombergsson

Jag har haft några bråda dagar. Barnbarn med pappa på sportlovsbesök, fint vårvinterväder för utevistelse varvar med skidtävlingar på TV har gjort att tid att författa blogginlägg liksom inte infunnit sig. I tanken har rubriken kyrkjuridiskt lustmord skvalpat och var nog i pipeline för denna söndags eftermiddag eller kväll. Så blev inte. Annat plumsade dit i stället.

När jag skriver vad jag tänker kring den lokala församlingens göranden och låtanden tillämpar jag en viss självcensur. Det gör jag när jag skriver om annat också. Jag berättar inte allt som händer och fötter, sker och äger rum. Jag är nog oftast positiv i mina skriverier men inte alltid. Ibland tar jag fasta på vad Nicke Lilltroll sa på ett kasettband barnen hade när de var små för cirka 30 år sedan: Man måste tänka på vad man säger så man inte säger vad man tänker.

Med det sagt var jag i kyrkan idag. En ”bra gudstjänst” om man säger så – i stort. Mycket god predikan! Ändå blev jag förvirrad och grubblande: Hur ska man egentligen ska göra som gudstjänstfirare? Hur ska man göra om man vill följa Jesus? Detta dilemma är reellt men kan naturligtvis avfärdas med det då och då använda Nu är du är jobbig! eller snabbt vinkas av med Jag har en annan åsikt!

Nu ÄR det så att Jesus säger om bägaren med sitt blod: Drick av den alla!

Med vilken rätt säger då prästen: Alla ska doppa? Med vilken RÄTT?

Folk är oroliga! blir svaret. För att folk är sjuka i Italien? blir min tanke.

Skall rädsla styra? Och i så fall vilka rädslor? Och vilkas?

Att i Corona-tider säga Drick inte! Doppa! verkar så snällt, vaket och tillmötesgående. Att fast fara inte är på plats köra med säkerhetsbälte, flytväst, krockkudde och hjälm kan vara lugnande – men är det klokt? Vi har myndigheter med ansvar för hälsa och smittbevakning som uppmanar till lugn och saklighet och att vi inte skall låta rädslor topprida. Enligt min ringa obetydliga och säkert ovälkomna mening skall då inte kyrkan ge efter för rädslor och därmed – om än svagt och otänkt – de facto underblåsa oro. Fara och farhåga är inte samma sak, inte heller rädsla och risk.

Dessutom: Blir inte effekten att Nattvarden mottagen så som Jesus – känd för sin hänsyns- och omdömeslöshet? – uppmanade speciellt framställs som en riskbeteende? Är det fornkyrkan kallade Odödlighetens läkemedel något man kanske rentav borde undvika för att inte bli sjuk?

Så jag frågar: Vem har intresse av att folk inte firar nattvard? Vem vill framställa den som olämplig, onödig, rentav farlig? Vem vill, innerst inne och ytterst ute, att vi inte skall ta emot Jesus?

Att personer själva väljer intiktion, alltså att doppa sin brödbit, har jag ingen skarp uppfattning om. Frihet må råda och folk får göra som de vill. För egen del räcker dock inte min fantasi till för att få Drick till Doppa – men det är min sak. Det jag inte gillar är att man utan andra skäl än någon eller någras eventuella ängslan över – än så länge – buor under sängen kommenderar fram ett visst beteende hos alla och dessutom i tanken att det skulle garantera bättre hygien. Jag har sett fingrar i bägaren, neddoppade över nagelbanden.

Känn ingen oro! säger Jesus. Var modig! menar han.

Att realistiskt se faror och hantera dem är klokt och modigt.

Att till varje pris vilja undvika farhågor är inte mod.