stigstrombergsson

Jag ställde i utsikt att skriv-grubbla mer under rubriken hållbar andlighet. Saken har koppling till både hem och församling. För församlingen handlar det då om både den verksamhet av olika slag som arbetslag, förtroendevalda och lobbyister tycker är bra och om hur hållbar andlighet i hemmen ska få vana och resurser. Av detta, noble Bloggläsius, kan du ana att det mycket väl kan bli både hållbar andlighet 3 och hållbar andlighet 4.

Om man då börjar med hemmen säger jag bara: Tant Vasti!

Sommaren 1980 flyttade vi till en annan lägenhet än vår första. Huset med fyra lägenheter var och hade en historia i sig men här räcker det med att nämna att vardagsrummet var i ett hörn av fastigheten med fönster åt två håll. Mot gatan var det inte speciellt intressant men gaveln, Bloggläsius, gaveln! I grannfastigheten lyste det i vindskupan på tredje plan klockan 22.45 varje kväll. En tant satt vid köksbordet – tant Vasti med råge 80+. Jag kände igen henne från kyrko-sammanhang typ 11-gudstjänster, bya-diton, helgsmålsböner samt den syförening kyrkoherden hade ansvar för.*

Jag var 27 och Primärhustrun var 26. Alla våra unga fördomar sa gemensamt: Varför verkar tanten orka längre än vi? Gummor i den åldern ska ju sova vid 11-draget! Eller?

Vad gjorde hon, tank Vasti, sent på kvällarna?

Naturligtvis fick jag svar på den frågan. Det var inte alls ovanligt att diverse folk som bodde inne i centralorten frågade om de fick lifta med när någon av oss präster skulle fara för att leda gudstjänst i byn de tidigare bott i (eller någon annan by där de kände folk). När jag skuttat upp för trapporna för att hämta henne såg jag på hennes köksbord orsaken till nattsuddet. Eller orsakerna: Det låg en Bibel där. Och en Psalmbok. Och möjligen någon bok till typ Rosenius dagbetraktelser. Hon hade en Verktygslåda för hållbar andlighet i hemmet. Och Verktygsvana.

Jag undrar i dessa Covid19-tider då 70+are, andra riskgrupper och så många som möjligt övriga skall undvika samlingar av närgångna och större slag och det finns församlingar som totalt stängt av också gudstjänster och nattvard – tack och lov inte den jag bebor! – i tanken att folk helt själva skall snickra på tro och lärjungaskap: Hur är det bland kyrkotillhöriga i allmänhet och kyrkopraktiserare i synnerhet med någon Verktygslåda och Verktygsvana likt tant Vastis – för andlig hållbarhet?

Verktygslåda och Verktygsvana är inte samma sak. Man han ha en låda utan vana men knappast tvärtom. Har man ingen Bibel kan man inte läsa i den. Har man ingen Psalmbok med infogad Bönbok kan man inte följa Lektionariet med Morgon- och Aftonbön varje dag i fyra veckor. OBS: Häng inte saken på just dessa nämnda verktyg! De finns andra man kan ha och bruka eller inte bruka. Man kan vara utan men då blir det nog marigt med uthålligt bruk.

Jag tillhör de årgångar som i skolan fick 1917 års Bibel och 1937 års Psalmbok. Samma utrustning kom när jag konfirmerades. Utifrån den tanken kan 50-talister kanske antas har åtminstone någon sorts gamla och kanske ärvda verktyg – kanske. Men hur är det för alla yngre grupper som inte pumpades med sådana verktyg av skolan och som inte konfirmerades? Är man uppdaterad av nya Bibelöversättningen 1981 och 1999 och att Psalmboken böts ut 1986? Har man över huvud taget en Verktygslåda att eventuellt kunna vara Verktygsvan vid? Har man de moderna borrflugorna eller bara gamla flintyxor?

Med detta frågat tänker jag nu – ingen är så klok som den efterkloke! – att någonstans under resans gång har kyrkans styrelser och ledningar bommat det faktum att skola och allmän sekularisering inte längre försett folk med verktyg att kunna bli vana vid. Jag gissar att de flesta yngre hushåll och många utöver dessa saknar aktuell Psalmbok och Bibel i bokhyllan och detta har kyrkan inte verkat för att åtgärda.

Hur man skulle varit kolportör kan man ha olika meningar om men ett sätt skulle kunna vara att när en ung familj skall döpa första barnet får de frågan om de har en aktuell Psalmbok. Om svaret blir ”Nej” får dopbarnets föräldrar och faddrar en. När syskonet skall döpas 3 år senare ställs frågan på nytt och vid ”Ja” frågas om Bibel på motsvarande vis. Naturligtvis bemöts brudpar på samma vis. Poängen i exemplet är att det måste till rejält kolporterande för att man i hemmen skall ha Verktygslåda för hållbar andlighet.

Men webben finns ju!

Tack och lov för det!! Men hur används det Verktyget? Av folk i hemmen? Av församlingar?

På många håll sänder man något – bra. Men kanske skulle man också dagligen på Facebook och/eller hemsida publicera något att läsa, en andakt ganska likt Bönboken. Det skulle kunna fungera som EN Verktygslåda för att kunna utveckla Verktygsvana för hållbar andlighet.

* Som tredje och yngre präst fick jag var annan vecka ansvaret för dussinet damer i det tredjehandsprioriterade symötet. Disciplin- och uppmärksamhetsmässigt har jag alltid utan macklemang kunnat hanter 300 högstadieelever i kyrkan och mycket annat men i denna Flevikens kyrkliga arbetskrets var lögn i lådan.