stigstrombergsson

Skrivna meddelanden via telefoner är inte offentliga handlingar tänkta att kungöras för var och en. De handlar ju om vad ett par personer skriver till varandra och i sig inget somangår annat folk eller skall avslöjas. Den grundhållningen kan man naturligtvis när det inte gör något göra undantag från – vilket jag nu gör.

Igår, tisdag strax efter 9 på förmiddagen, textade lokala kyrkoherden detta till mig:

Godmorgon. Jag kollar över veckomässorna i sommar. I år är min tanke att de fortsätter utan uppehåll. Från och med 13/5 är ingen präst uppsatt. Är du intresserad av att ta någon/ några? (Här utelämnar jag vissa datum och detaljer Fundera o meddela mig/ A-K

Jag svarade direkt:

BRA! Jag har haft saken i tanke och stenhårt hoppats att du inte ska sommarstänga Veckomässan. Har till och med i tanken sonderat hur jag skulle "trotsa" ett sånt beslut. Nu behövs inte det.

För närvarande planerar vi ännu inte sommaren. Plugga in mig de onsdagar du behöver. Kanske kan enstaka byten behövas men det får framtiden visa.

Tilläggstankefråga? Är "Sommarsnack i kyrkan" efter Mässan – typ Ovangelikvällarna – en idé? Till 20.30 typ.

Hennes reaktion innehöll både ord och bilder:

Tack /händer sammanfogade i bön/ sommardäck i kyrkan är en god idé /tumme upp/

Min illmarighet slog till: Dubbade hjul onödigt?

Efter viss förvirring kom: Haha, fattade först inte vad du menade /och en skrattande bild/

Vad kan man lära och tänka av detta?

Först: När man skriver måste man hålla ögonen på hur skrivverktygets mani att rätta stavfel hanterar det man avser uttrycka. Det kan bli riktigt fel. Denna gång blev det bara kul – och en rubrik för ett blogginlägg.

Sedan: Detta med Veckomässor och en del annat har med hållbar andlighet att göra – även om det jag nu skriver inte getts den rubriken med tilläggssiffran 3.

Då jag i förra inlägget skrev om andlig hållbarhet skrev jag: För församlingen handlar det då om både den verksamhet av olika slag som arbetslag, förtroendevalda och lobbyister tycker är bra och...

Det är ju så det funkar när det som sker i en församling beslutas och formas. De som påverkar är arbetslag, förtroendevalda och lobbyister. Dessa grupper är var för sig långt ifrån homogena utan kan spreta en hel del. De överlappar samtidigt varandra i viss utsträckning på olika sätt.

Nu är det Coronatid. För hur länge vet vi inte. Att man tillhör en riskgrupp påverkar bara marginellt ett ännu inte pensionerat arbetslag men många förtroendevalda och lobbyister är 70+are. De ska ju nu och kanske ett eller två år framöver vara i social distans från andra och kan inte förväntas möta upp i verksamhet av olika slag.

Då blir mina frågor: Skall de som inte kan (eller vill) vara med när gudstjänst firas styra hur det ska vara för dem som kan och vill vara där? Är det rimligt att man i beslut och vägval hänger kvar vid vad bland annat lobbande 70+are innan Coronan å egna eller andras vägnas ansett och tyckt också om sånt de inte alla frekventerat i praktiken?

För andlig hållbarhet gäller enligt Kyrkoordningen att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Naturligtvis skall sådant i praktiken formas i relation till människor av kött och blod och det är ju just då Covid19 bland mycket annat innebär att man måste ställa om vilka lobbyister man lyssnar till liksom strategier och vägval.

Därför är det så rätt att Älvsby församling fortsätter att fira gudstjänster på söndagar. Ute eller inne spelar ingen roll. Helst med Mässa varje gång. De mässtveksamma som ändå kommer till gudstjänst och jag känner till är nästan undantagslöst 70+.

Därför är det lika rätt att hålla i onsdagkvällarnas Veckomässa även fast det blir sommar. Sommaruppehåll har på olika sätt gjorts förr men det är inte läge nu.

På samma vis är det också rätt att försöka skapa forum för sommarsnack i kyrkan kring Bibel och tro – men låta sommardäcken sitta kvar på bilen.