gas eller broms
Vad gäller bilar har jag inte ägt många. Den första var runt 20-åren en ljusblå Folka med aktersnurra. När min hulde fader blev bilbytessjuk snodde han bubblan som inbytesbil och förvärvade en Volvo 242. Jag (och med tiden Primärhustrun) ställdes då som ägare till hans och mammas tvådörras Amazon utan bälten bak. Det var ett bra fordon men så kom två barn inom två år och ett byte blev nödvändigt. En 245-a införskaffades. Familjen växte ytterligare både i antal och centimetrar vilket med tiden innebar att via juniorsäte i 245-an det ledde till minibussen Toyota Previa som gjorde oss oerhört populära inom barnens lagidrott. Farsan hade under tiden gått från 242 till 244 och den disponerade vi ett tag eftersom han några år innan han inte kunde köra valde att lägga nycklarna på hyllan. Nu har vi en liten söt Volvo S50. Gemensamt för alla dessa är att de alla haft manuell växellåda med tre pedaler på golver – gas-broms-koppling*.
När vi för någon vecka sedan hämtade lilla Ava på hennes dagis för att hon skulle vara hos oss innebar det också ett bilskifte. Barnbarnets föräldrar fick ta vår bil och vi tog deras med barnstol och allt inklusive automatlåda – och till att börja med därtill hörande hackig gång. Fenomenet är inte helt okänt. Att köra en annan bil än den man är van känns alltid lite kymigt till att börja med även om växlingen sker manuellt. Automatlåda innebar tvärstopp då jag i min ovana vid det nya bromsade med kopplingsfoten.
Finns något sedelärande i detta? Jag menar i anslutning till hur kyrkan på olika håll och kanter i olika sitationer och lägen skall förhålla sig till sitt uppdrag i dessa Covid-19-tider? Det är ju hackigt nu eftersom (nästan) ingen är van vid läget. Tankar finns och sprutas bland annat i Facebook-gruppen Prästkollegor men jag tänker inte här referera och bedöma klokskaper och stolligheter där – i sanning finns bägge sorterna. Det jag dock bjuder på är egna funderingar kring hur man i den församling jag bor och firar gudstjänst i skulle kunna göra nu när sammankomster inte ska samla fler än 50 personer på en gång. Jag understryker att detta är mina personliga åsikter som jag om det skulle bli läge skulle kunna ge som förslag. Det är inte mer. Jag har inget mandat men naturligtvis likt alla andra församlingsbor rätt och möjlighet att tycka.
Gudstjänster i Älvsby kyrka skall inte ställas in! Dubblera!. Inte broms! Gas!
Hur? Det är egentligen inte ofta det behövs men för resten av tiden fram till sommaren skulle man generellt kunna släppa 11-tiden för att i stället fira gudstjänst klockan 10 med repris en, en och en halv eller två timmar senare och/eller en kvällsmässa klockan 18. Med en på det sättet ”delad församling” kan en hel Högmässa kännas lite överlastad men bygger man ut Veckomässan med ordentliga förböner som inledning och ett mer förkunnande beredelseord fungerar det. Med kuranta präster är det Mässa. Skulle hela ämbetskåren vara drabbad av hicka-hacka-hosta ansvara lekmän för en samling kring Ordet.** I så fall utgår kanske predikan i någon sorts vedertagen mening. Texterna kan dock alltid läsas och frågor som Vad säger detta oss? och Funderar vi över något? kan alltid ställas och leda till samtal.
Hur ska då folk veta vilken de ska gå i? kanske någon frågar. Enkelt! Annonsering uppmanar att komma till den första och skulle man bli nummer 51 eller högre får man vänta ute i vårsolen en timme. Att ha en kaffeflaska med är ingen dum idé.
Då jag för ungefär ett kvartssekel sedan hade mitt prästuppdrag på Stiftskansliet i Luleå ingick bland annat att till vad som då kallades lagtima prästmöte vara spökskrivare till ett par avsnitt i biskopens ämbetsberättelse. Ett av mina avsnitt var Gudstjänstlivet i stiftet. Jag förde då ett resonemang kring så kallade ”sammanlysningar” och menade att det inte fungerar att till exempel över sommaren ställa in på en plats för att flytta folk till annat ställe. De man ställer in för blir gudstjänstlösa. Utifrån matematiken 20+20+25 blir mer än 35 blev min slutsats fler gudstjänster med var för sig färre firare blir mer än en stor-balunsare – typ. Jag påstår att den matematiken håller än.
Stimulera eget gudstjänstliv.
Streamingtjänster och webb-sändningar har säkert sin plats men blir så envägs. Genom själva mediet blir det lätt ett producenter-levererar-perspektiv. Det är svårt att framför TV, dator eller i telefon som mot-tagare vara del-tagare. Här undrar jag om inte appen Tidegärden eller något liknande skulle kunna vara nåt. Att på överenskomna tider var för sig be samma sak är ju också gemensam bön – eller? Kanske kan till och med något som liknar Lathunden i mitt blogginlägg distans-bibelstudium vara en idé.
Mer kan finnas att säga. Begravningar, dop, vigslar, konfirmationshögtider, verksamhet på vardagar, församlingsresor, ansvarsfördelning anställda-frivilliga-förtroendevalda, kyrkorummet öppet och bemannat och säkert mer. Jag hoppar över sådant och skriver bara en sak till.
Det som nu görs blir gärna permanent!
Ingen tidpunkt eller situation kommer tillbaka som det en gång var. Det betyder att mitt i den nya och akuta Corona-situationen måste man faktiskt fundera över om man om ett och ett halvt år vill ha det som man nu väljer att ha det. Det gäller att samtidigt som man väljer var man nu skall sätta fötterna hålla det långsiktiga uppdraget i fokus – förkunna Guds Ord och förvalta Sakramenten.
Bilden som blir större om man klickar på den? Anslagstavlan utanför en katolsk kyrka i den polska staden Oświęcim, på tyska Auschwitz. Jag anade vad det handlar om. Nysvenska grannar bekräftade. MSZE är Mässa, till vänster på söndagar, till höger vardagar. Och det är gudstjänsttider utan Corona.
* Amazonen hade en fjärde som bara var en knapp. Hel- och halvljusomkoppling sköttes med bromsfoten. Fiffigt!
** Formellt är kyrkvärdar och övriga förtroendevalda här skyldiga att kliva in. Ordning och beredskap för sådant finns redan i sakristian.
