stigstrombergsson

Först: Jag har undvikit ämnet.

Alltså biskoparnas lilla skrift till alla präster

Men det är nog mest sant att jag undvikit att blogga i ämnet. Att isolera sig från frågan är ju bara inte möjligt ens för en föredetting som lyfter sin pension. Om man nu inte absolut vill logga ut från allt som engagerat en tidigare.

 

Jag har inte lusläst Fira nattvard – brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar. Jag har snabbläst det. För ett tag sedan.

Kvickt som ögat – det handlade om minuter – när jag nyhetsmässigt i sociala medier såg att det kommit gav jag mig surfande ut i de webbiga vågorna och fann det hela som en pdf-fil. Jag började läsa men att ta mig igenom sida efter sida på skärm gillar jag inte alls. Snål är jag också och den egenskapen tillät mig inte att skriva ut det hela hemma med egenbetalt papper och bläck. Dagen därpå traskade jag så till församlingsgården, loggade in på en dator, hittade pdf-en och skrev ut det hela där. Så gick jag hem och en stund senare var det läst. Ingen lusighet alltså.

 

Skuttade jag av extas? Nej!

Gick jag upprörd i taket? Inte det heller.

Var jag besviken? Njaaääbububub. Med det egendomliga ordet menar jag egentligen inte direkt. Skriften är faktiskt bra. Åtminstone rätt hyfsad. I alla fall inte dålig. Den är väl värd att läsas och reflektera kring. Men givetvis har den, likt solen, också sina fläckar.

 

Sedan har jag slängt den – pdf-utskriften alltså. Som liten bok kom brevet från biskopen. Den lilla boken har jag inte läst i då jag ju tidigare läst vad som står i den. Och så har jag tänkt. Och läst andras reaktioner och tankar. Och tänkt lite till. På många saker. Jag ger en lista:

 

1: Hur stor del av prästeriet kommer att (lus)läsa detta?

 

Min erfarenhet är att skrifter av detta slag ofta blir de facto okända för den kår som rimligen bör ta till sig det hela. Tidsbrist anges ofta som orsak. Ointresse tror jag är mer sant. Lättja kan också finnas där.

 

2: I hur många kollegier kommer man att dryfta innehållet?

 

Se ovan punkt 1.

 

3: Hur tas brevet emot av de olika delar av prästerskapet som faktiskt läst det?

 

Här kan jag ana – och det har besannats av artiklar, bloggar etc – att vad man skulle kunna kalla högkyrkliga tyckar att det i huvudsak är vettigt men kanske lite pratigt. Det är också min uppfattning. Genomgången av olika tanke- och historiespår är bra men som präst vet man ju sånt. Eller ska veta – om man är intresserad av hur den kyrka man tjänar i och på tror. Jag kände igen alla de böner och formuleringar som fanns i den berättande texten. Det betyder att de inte är nytt material som tillkommit 2017 i nya Kyrkohandboken utan sådant som finns kvar från den gamla. Biskoparna är alltså ganska traditionella.

 

Jag kan tycka att det skulle kunna varit ett klart pek med hela handen och ord som Nu separerar ni hädanefter konsekrata från vanligt bröd! men ser i alla fall att realpresens slås fast, alltså att bröd och vin reellt är Jesus kropp och blod och inte något tecken eller annat. Den lilla uppmärksamheten brevet ger genom att avvisa marginaliteter som sakramentsskåp och koncelebration är ganska onödig.

 

I Facebook-gruppen Prästkollegor är det inte främst de som skulle kunna kallas högkyrkliga som dominerar, snarare tvärt om. Där finns en annan hållning som reagerar på andra saker. Kanske skall de kallas liberala eller i alla fall icke-traditionella. Att biskoparna helt vettigt markerar att nattvarden är de döptas måltid skapar då indignation och skvätträdsla hos en del som förefaller mig  mer går på känsla än teologisk tanke. Kanske beror sådant på insteg av så kallad reformert teologi men jag tror att det inte ens är det som det är frågan om. Det är rädsla för linjer och att inte få ha sina egna idéer i fokus det handlar om.

 

Bland vad man skulle kunna kalla lågkyrkliga – jag tänker här till exempel EFS – har jag inte sökt och sett reaktioner. Själva handhavandet kan där, jämfört med lejonparten av Svenska kyrkan, vara slarvigt men fokus på Jesus är starkt. Bra kostmedvetande men slarvigt bordsskick skulle man kanske kunna säga.

 

4: Vilken status har egentligen ett brev från biskoparna?

 

Det har att göra med anspråk och mottagandet. Är Fira nattvard – brev från biskoparna till svenska kyrkans präster och församlingar bindande som Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära? Samma fråga kan ställas kring andra skrivelser, beslut och uttalanden från biskopar, kyrkomöten, styrelser.

 

Jag tror inte biskoparna har anspråket att ge bindande direktiv. De flesta kommer inte heller ta emot brevet som sådana och helt korrekt mena att vad som är Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära är reserverat för andra tyngre dokument. Därför kommer inte ett eventuellt sakramentsskåp – jag vet inte om något i Luleå stift – eller att man inbjudit icke döpta konfirmander till nattvard att leda till beslut om avkragningar som Överklagandenämnden sedan har att ta ställning till och förhoppningsvis upphäva.

 

Men man kan aldrig veta. Kanske sker nu en glidning. Eller förvirring kring vad som är bindande Svenska kyrkans tro,bekännelse och lära.