stigstrombergsson

I blogginlägget under... som jag skrev 6 januari finns något jag nu förstått skulle kunna uppfattas en aning annorlunda än vad jag avsåg.* Så här föll orden:

Det är alltså ett nytt år – vilket inte är någon nyhet. Annat än att jag är arbetslös. Älvsby församling behöver inte längre mig som vikarie annat än möjligen en kväll i veckan. Inga helger. Inte som under hösten då jag haft ansvaret för många gudstjänster och annat som synts i annonsering och liknande.

Detta skulle kunna uppfattas som om att det är den gudstjänstfirande församlingen som genom styrning, ledning och arbetslag gett mig respass, milt pekat mot dörren och sagt Nu behövs du inte längre, Stig.

Så är det absolut inte! Tvärtom!

Kyrkoherden – som här på min anspråkslösa blogg när hon var komminister kallades Brunetten för att skilja henne från en annan tidigare kollega benämd Blondinen – frågade mig om och bad mig uttryckligen att under våren fortsätta med fyra saker: Bibelstudiet var annan tisdagskväll, Ovangelie-träffarna var annan onsdagskväll, Veckomässorna de onsdagarna samt Gudstjänster en söndag i månaden. Hon ville säkra studieverksamheten och vad gällde helgerna eftersträvade hon att fyra präster skulle vara i selen var sin söndag i månaden – typ.

Det är kring det sista som JAG tänker: Älvsby församling behöver inte längre...

Jag anser att i det långa loppet är det bättre för församlingen att inom kontinuerliga fält – gudstjänst, konfirmander, diakoni, studieverksamhet och liknande – om inte alltsför många har mycket i stället för att väldigt många duttar lite var. Sett så menar jag att de tre fysiska personer som nu sammantaget arbetar 2,55% fixar söndagarna och att det på sikt är den bästa lösningen. JAG bedömde att det inte längre finns ett stort behov av min insats.

Skulle det sedan totalt tjafsa till sig finns jag ju...

Alltså: Ingen skugga (i detta avseende) över församlingen. Det är alltså JAG som gjort bedömningen och vill med detta lilla inlägg korrigera min präst(fel)begriplighet .

* Hur något skulle kunna uppfattas är ibland viktigt intill den panikartade rädslans gräns, inte minst i kyrkan. Det finns folk som av olika domkapitel klandras inte för vad de sagt, skrivit eller gjort (eller låtit bli att säga, skriva eller göra) och hur det faktiskt uppfattats utan för hur det skulle kunna uppfattas – om någon skulle få ett il att välja att (miss)uppfatta något på något sätt.