stigstrombergsson

Rubriken ovan kanske skulle kunnat vara hållbar andlighet 2. Det skulle visa att de funderingar jag nu kommer med har koppling till blogginlägget hållbar andlighet? från den 20 april. Nu är det så att alla mina blogginlägg mer eller mindre är fortsättningar på varandra fast det inte alltid verkar så. Nästa bloggpost blir hållbar andlighet 2. Nu till kyrka i slow mode.

Egentligen är det intressant hur tillvaron ställs in, ställs om och slår på när nya villkor börjar råda. Myndigheter ger råd och de flesta följer rekommendationer i dessa covid-tider. Några men få trotsar och några men få sjukdomspanikar. Samlat och samlade drar vi ner på takten, flyg står på marken och bensin eldas inte med bilkörning hit och dit. Vi gör nödvändiga inköp men kontofarlig flanering i butiker och bodegor uteblir. SVT direktsänder timme efter timme hur älgar rör eller inte rör sig i skog och mark. På helgerna sänds urgamla fotbollsmatcher och trots att resultatet är känt kommer spänningen tillbaka också hos oss som såg det när det som hände hände den gång det hände. Detta slow mode är inte helt obehagligt – faktiskt.

Men naturligtvis finns baksidor. Allvarliga! Det är ju en pandemi Människor som blir sjuka och dör! Hård belastning för kompetenta och plikttrogna vård-människor. Nedsläcka affärer och fabriker med permiteringar och varsel. Dessutom enligt senaste anvisningar och som grädde på moset att man inte ska i vårsolen trängas när man äter ute, ingen majbrasa, inte studenta med sedvanlig ut- och be-rusning, inte semesterresa kors och tvärs och äldre far- och morföräldrar också fortsatt ska vara på distans från barnbarn. Samhällets slow mode påverkar och så kommer det att förbli länge. Folkhälsomyndigheten säger så. Statsministern också. Det är inte över nu när det blir sol och varmt i Stockholm, sa Stefan. Vi ska tänka mååånader – med ödesmättad röst.

Jag tror man skall tänka år – ett par tre i alla fall. År av restriktioner. Inte för allt och alla men en del. Naturligtvis kan inte gymnasieundervisning ske på distans ens ett helt läsår, än mindre två eller tre. Sådant och annat kommer att lindras när 70-minus-människorna når flock-immunitet då många har haft viruset och med det åtminstone för en tid har antikroppar. Då kommer man ut men ändå inte ut i samma verklighet som innan Coronan. 70-plussarna i allmänhet och äldre-äldre i boenden är kvar. Förhoppningsvis har begränsningarna så långt skyddat dem från smitta, sjukdom, lidande och död men de kommer just därför fortfarande vara i riskzonen fram till det skälvande ögonblicket då det finns vaccin. Dit kan det vara 18 månader till två år och det är först då kan riskgruppen ha skydd – och då ingår jag och andra födda 1953 nästan i den.

När det hela började tänkte jag och andra gemena män inte så. Inte heller de gemena kvinnorna. Utan att någon sa något upplevde jag att det kändes som Detta blåser nog över på ett kvartal. Man vidtog åtgärder med det perspektivet både i samhällen och i kyrkor. Idrotts-säsonger kapades och gymnasister pluggar hemifrån – i några veckor. Längre var inte näsan hos mig och de flesta. Kanske epedemi-experter anade att det skulle kunna bli mer men allmänheten var i början inte mottaglig för sådant. Snoken räckte inte längre än till frågan om Hemavan i Påsk, möjligen fotbolls-EM och Tokyo-OS i sommar.

I den andan ställde kyrkor in fast man säger ställde om. Många berättade och mycket beskrevs i kyrkliga medie-kanaler. Man gjorde olika pauser i verksamheter men inte enbart mer eller mindre utan på en del håll ännu mer och på vissa stället helt. Det blev framför allt olika sociala sidor – viktiga saker – av församlingarnas liv och arbete  man bromsade men med detta på flera håll också centrum – Ordet och Bordet.

För hur lång tid tänkte man? Egentligen? Ingenstans såg jag noteringar kring någon sorts tänkt varaktighet av att man ställer in fast man kallade det ställer om. Blir det webb-sändningar och liknande till i oktober? Nattvardslöshet till när? Och vad blir i detta tanken på hållbar andlighet?

Egentligen är covid19-problemet inte nytt. Den kristna kyrkan har århundraden av erfarenheter vad det är att vara Kyrka i pesttider och att ge sig och människorna verktyg så att man är förberedd för oår vare sig det är pandemiska eller individuellt personliga. Visst! Förr kände man inte till vare sig virus eller bakterier men fattade i alla fall i pest- och koleratider att folk smittar folk och att det gäller – då som nu – att vara Kyrka med uppdrag att förmedla Kristus i ord och Sakrament och samtidigt söka hindra smitta. Kyrkans klassiska lösning när sådant hände var fler gudstjänster med var för sig färre personer, inte inga gudstjänster och nåde-stopp. En annan klassisk lösning var att under goda år och i krafts dagar söka ge människor verktyg, vana och förmåga att förbereda för gemensamme och/eller personliga nödår som kommer – om man anspelar på berättelsen om Josef i Första Mosebok.

Om försummelser i en del av detta och förslag jag har för vägen vidare skall jag skriva i det kommande inlägget hållbar andlighet 2.