stigstrombergsson

Det är min tur nu!

Det måste bli så!

Det jag anser, tycker och känner ska slutligen börjar vägas in så det blir avgörande. Om det är någon rim och reson, följd och konsekvens, alltså, i hur man i lokala kyrkoförsamlingen tar hänsyn, hanterar uppfattningar, gör prioriteringar och väljer vägar. Det är det min tur nu! Jag får bestämma! Eller?

I kyrkliga sammanhang har man under alla år jag kan överblicka – klart över 50 stycken – parerat och tagit hänsyn till vad de äldre på plats anser. Jag har hört Det blir svårt för de äldre som är där eller För de äldre som är med är det främmande eller De äldre i bänkarna är vana vid eller liknande många gånger. Ibland kommer det från några som säger oss äldrepå plats vilket då är värt all respekt. Oftast framförs det av sådana som talar om äldre i tredje person plural och som – ombedda? – tar dessa både från- och närvarande äldre som gisslan för egna tankar och våndor kring beslut, prioriteringar mm.

Vara hur det vill med detta. Nu gryr dagarna jag får bestämma!

Jag drog den slutsatsen när jag på hempromenaden från kyrkan funderade på vad som i den sig tilldragit havde – eller hur det nu skall stavas.

Jag hade fått förtroendet att leda gudstjänsten – vikarie för sjukskriven kollega. Med kyrkvärd, vaktmästare, musiker och de som kom govilligt var vi inalles 15 personer varav tre barn. Jag var äldst!

I dessa tider följer hela 70+riskgruppen rekommendationerna och stannar hemma. I dessa tider är det vettigt att fundera över hur länge dessa tider skall vara just dessa tider. Räcker Coviden-villkoren över sommaren? Ett halvår till? Ett helt år? Två? Ingen vet.

I dessa tider blir mina stilla funderingar vilken hänsyn man skall ta till dem som inte är där.* Hur länge kommer jag att vara en i sorten äldre på plats? Och om jag då är en sådan äldre på plats så måste ju mina åsikter vägas mycket tyngre än förr. Man kan ju inte byta stil nu bara för att jag blivit en äldre så det måste vara min tur nu! Nu måste det bli att jag får bestämma!

Fast: Hum-hum tro´t.

* Jag har generellt under alla år funderat kring detta med hänsyn till frånvarande och/eller icke-deltagande personer. Inte minst när det gäller om man ska eller inte ha Mässa varje söndag brukar det komma i resonemangen. Argumentet Mässa skrämmer vissa leder till att man inte dukar bordet. Samtidigt kan man definitivt se att de mäss-skrämda ändå inte möter upp när det på grund av o-Mässa skulle kännas fritt fram. Enda effekten av att man avstår från att duka varje söndag blir att de som är där och vill inte får eftersom några som inte är där inte vill.

Nu i dessa Corona-tider syns också liknande resonemang här och var i kyrkan. Det finns ställen – inte Älvsbyn! – som då 70+arna inte skall komma tar beslut om inga gudstjänster så att ingen alls kan komma. Det vägvalet är så knasigt att klockorna stannar.