stigstrombergsson

Du övertänker saker! har det ibland sagts mig. Lite kritiskt har det då varit och man har upplevt det lite besvärande att jag påtalat detaljer eller konsekvenser man inte sett eller tycker är viktiga. Ibland ligger det nog något i klandret, ibland inte.

Jag tänker över saker och ting och det ganska mycket. På daglig basis går jag inte längre till någon tjänstgörings spring och skubb så jag har ju tid. Dessutom finns det mycket att tänka över i tanken att vare sig det är åsikt eller handling skall det bli övertänkt. Ibland rör det sig rentav om att jag tänker över något och kommer fram till annan hållning än jag tidigare tänkt.

Vad tänker jag då över denna sena söndagskväll i mars i nådens år 2020?

Svar: Flera saker av stor och liten betydelse. Låt mig ge några exempel.

1. Babbel-studiet, förlåt Bibelstudiet, nu på tisdag är en sak.

Har du, noble Bloggläsius, tidigare och flitigt läst min blogg och memorerat dess innehåll vet du att jag är involverad i sådant tisdagkvällar udda veckor kl 18.30 i Älvsby församlingsgård. Du kanske rentav kommer ihåg att vi brukar vara 15-20 personer och att vi för närvarande brottas med Första Petrusbrevet i Nya testamentet.

Det jag nu tänker över men ännu inte kommit fram till något övertänkt kring är om och hur jag och de som brukar vara med skall hantera att de flesta i gruppen är 70+ och därför kanske kommer att utebli i övermorgonkväll. Ska vi göra på något speciellt sätt förutom att sitta glest och stryka fikat? Alla – tror jag – nappar nog inte på att på något vis köra över nätet. Man har inte grejer och framför allt inte vana att Bibel-babbla i chatforum eller på annat vis.

Det jag övertänkt vet är att jag,om jag inte fått hosta och/eller feber, kommer att gå dit förberedd kring kapitel 3 vers 13 till och med 4 vers 5 och där på plats också rådslå med de 70-minusar (och +are) som mött upp hur vi ska gå vidare.

2. Gudstjäntframtiden är en annan sak.

Idag var vi 18 i Älvsby kyrka varav 5 så att säga ”bemannade” gudstjänsten. Effekten av maningen att undvika sociala kontakter är påtaglig.Jag började tänka över om det som nu sker är ett ctrl+alt+del för ordinarie gudstjänster. Kommer de som nu väljer att vara hemma – jag kritiserar inte det valet! – att komma tillbaka när (och om) coronasmittan klingar av? Eller förblir det åldersspannet borta? Hur då omstarten kan tänkas se ut är nog en sak värd att tänka över. Hur hemmasittarna idag och framöver via hemsidor och annat skall stimuleras till någon sorts lokalt församlingsanknutna husandakter ellerliknande kan man också tänka över. Kanske.

3. Samos bokas av.

Det jag nu syftar på är inte församlingens resa med ungdomar i maj – som också är avbokad – utan min egen och min svågers helt privata tripp veckan innan. UD avråder och reseföretagen står still. Att riskera att fastna i Grekland verkar inte övertänkt. Då TUI erbjuder gratis ombokning skall jag imorgon skjuta vår resa ett år fram i tiden – ungefär.

4. Och så en sak till – och här må man tycka att jag övertänker saker och ting.

När jag växte upp kungjordes dödsfall i kyrkorna med följade formulering ur 1942 års Kyrkohandbok: En ny påminnelse om vår dödlighet lämnas oss idag när härmed tillkännagives att följande medlemmar av vår församling hava avlidit. Efter det att namn, år, månad och dagar lästs kom så Herren läre oss att så betänka vår egen förestående bortgång att när vi skola skiljas från detta förgängliga livet vi må vara beredda till en salig hädanfärd.

I försöksordningen av 1976 sas samma sak men hava och skola hade blivit har och skall.

Tio år senare i 86-an var andra ledet ändrat till: Herre, skänk dem som sörjer din tröst och ditt ljus och låt oss alla en gång få gå in i din eviga glädje. Jag tänker över om den formuleringen innebär en liten glidning till lite mindre kantighet vad gäller om hädanhärden blir salig eller o-detsamma?

Har i Kyrkohandbok 2017 denna eventuella glidning glidit vidare? Nu föreslås: Gud, din nåd bär i liv och död. Vi minns och tackar för dem i vår församling som genom döden tagits ifrån oss... Och andra ledet: Gud, vi ber för alla som sörjer. Omslut dem med din tröst. Låt evighetens ljus lysa för levande och döda.

Den egna döden verkar inte vara något att tänka över. Inte heller utgången. Varför?

Är det övertänkt? Eller övertänker jag?