ärkebiskops(o)begriplighet
Ordet ärkebiskops(o)begriplighet är ett långt ord. När jag skrev det undrade jag om det skulle rymmas när bloggverktyget listar rubrikerna hör till höger – om man läser bloggen i dator vill säga. Kanske skulle det behöva förkortas till äb-ob.
I vart fall är det ärkebiskops(o)begriplighetjag i all enkelhet funderar kring när jag i Facebook-gruppen Prästkollegor för ett par dagar sedan såg en klagotråd över att, som trådstartaren menade, tidningen Världen Idag dragit igång ”ett drev” riktat mot Antje Jackelén. Jag har inte tagit del i ”drevet” men naturligtvis läst en och annan debattartikel samt FB-kommentarer till dessa efteråt.
Först: Det gäller att vara försiktig med ord som ”drev”. Det skall inte tillämpas det på alla möjliga spontana meningsyttringar av blandad halt och kvalitet – som kommentarsfältet på Världen Idags (och Dagens) FB-flöden i sanning fylls av. Utan att vara älgjägare har jag på känn att ”drev” är något överenskommet då man gemensamt och planerat söker nedlägga ett byte, inte att kockobänga knallkorkar huller om buller skjuter vilt omkring sig i skogen bara för att njuta av att få smälla av sina skott. FB-kommenterare på Världen Idag, på Dagen och understundom – härligt gammalt ord – på Prästkollegor är faktiskt ibland enligt min mening ganska kockobängiga.
Vad har då hänt? Egentligen?
Antje Jackelen skrev en artikel som publicerades i Expressen på Julafton – länk här. Stefan Gustavsson skrev en artikel som beklagade vad han uppfattade att Expressenartikeln sa och inte sa – här. Antje J svarade och menade sig blivit missförstådd – här – och SG skrev sedan här.
Är en eller två debattartiklar ”ett drev” värt namnet? Naturligtvis inte!
Är ifrågasättande av innehåll ett personligt påhopp? Näpp!
Är det ett bekymmer att ärkebiskopsstolens innehavare efter vad den själv yttrat måste anse sig missförstådd och nödgas förklara vad den menat? Odiskutabelt Ja!
Just här jag tycker att det finns ett problem, det jag kallar arkebiskops(o)begriplighet.
För den tidigare ärkebiskopen K-G Hammar var det på samma vis. Han kunde tala i TV om till exempel Jungfrufödelsen så att inte bara vanliga TV-tittare i avsaknad av teologisk utbildning utan även jag kunde tycka att han svävade på det klassiska mål som är Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse – ett begrepp som dessa dagar i annat sammanhang fått ny aktualitet. När han då mötte kritik menade han sig vara just missförstådd.
När jag läste Antjes julaftonstext i Expressen drabbades jag av samma känsla som Stefan Gustavsson. Jag – och gissningsvis SG som också är teolog – kan ana vad hon menar och kan tycka att hon med det hon inte säger säger eller antyder något annat vad som klassiskt är Svenska kyrkans tro, lära och bekännelse – begreppet med ny aktualitet. Fallgropen som gör detta kan vara att de inte tror som gammalt trotts men mer troligt är att det är den teoretiska universitetshållningen hos AJ – och tidigare KGH – som spelar dem sprattet, som gör att de känner sig missförstådda av både lärda och olärda. De talar fel språk helt enkelt. Eller språkar som de gör men i fel sammanhang med helt andra mottagare än andra teologie doktorer.
Jag har fått lära mig att om jag i ett sammahang har snobbat med ett i just den kontetexten icke adekvat vokabulär och sökt implementera en obskyr tes och då inte blivit förstådd behöver jag riva upp, göra om och göra rätt. Att tala proffesoriska och/eller tiga så att docenter och andra inte skall kunna anklaga en för att lukta traditionalist är inte en ärkebiskopsstolssittares uppgift på julafton i Expressen – som just pappan varit ut och köpt och därmed missat tomten. Att Expressens läsare – troende eller inte – utan tillrättalägganden skall kunna begripa vad som menas är inte för mycket begärt.
Ifrågasättande debattartiklar är alltså inget ”drev”. Inte heller ett blogginlägg av detta slag. Inte ens de många gånger idiotiska Facebook-kommentarerna är heller ”drev” i älgjaktens mening även om det kan råka se ut så. Bägge tidningarna Världen Idag och Dagen borde se till att rensa i sina kommentarsfält på Facebook – och kanske andra socialamedier jag inte följer – så att den nivå av saklighet och respekt de säger sig eftersträva någotsånär upprätthålls. Men det är liksom en annan sak.
Detta med under i allmänhet och jungfrufödseln i synnerhet är utmanande. Jag närmar mig frågan så här:
En nyrik som läser Magdalena Ribbings ”Vett och etikett” från pärm till pärm och följer alla regler slaviskt – han/hon uppfattas som dödstråkig. En person som alltid struntar i alla uppföranderegler – den är bara ett irriterande skoskav. Gentlemannen följer etiketten för det mesta, just för att någon enstaka gång kunna bryta mot den med finess, för att få fram ett budskap.
På samma sätt är det med under: En värld helt utan under, avmytologiserad med teologen Rudolf Bultmanns bultsax som klipper bort allt övernaturligt – den är platt och hopplös. En värld där det händer under jämnt och ständigt – det blir en magisk värld, rena Harry Potter, fullständigt oförutsägbar och otrygg. Ingriper Gud föredrar han att göra det inom ramen för sin egen skapelse, naturlagarna, som när vinden blåste bort vattnet i havet, så israeliterna kunde fly från farao, Men – någon gång bryter Gud mot etiketten och låter undret ske – inte som självändamål, men för att bryta vägen!
Jag är benägen att tro att jungfrufödelsen är ett Guds etikettbrott, för att bryta väg för hans son och frälsningen.
