stigstrombergsson

Varje år vid denna tid sammanställer församlingarna i Svenska kyrkan statistik för det år som just förlupit. Från lokal nivå rapporteras detta in till någon sorts central och sedan produceras kolumner, värden och diagram till fasa och glädje för tabellbitare och tendenstolkare. Svenska kyrkan gör detta faktasamlande bra. Jag tror det är viktigt att på allvar jaga siffror och vara lite statistikfixerad.

Missförstå mig nu rätt! Givetvis skall man inte jaga siffror genom att arrangera publikdragande verksamhet och jippon av olika sorter bara för att få upp talen. Det är inte en rätt väg, bara en lätt. Gör man så blir det drop-in-vigslar och drop-in-dop ägnade att fixa upp statistiken – tendenser man sett i ett mellansvenskt stift förra året.  Om drop-dead-cermonier vid massgravar står på kö vet jag inte. Jag tycker hur som helst att drop-agerandet är att banalisera sakerna mer än lämpligt.  Extra korkat blir det när det gäller dopet som till skillnad från de andra två kyrkliga handlingarna är ett sakrament, en helig handling, som Jesus själv uppmanat till och gett innebörden åt och som har en avgörande betydelse för den kristna kyrkan och för att som individ vara kristen.

Ändå är sifferjakten viktig för att få fram ett material att tolka och för att kunna förstå vad som sker. På nationell nivå är det viktigt men framför allt lokalt. I församlingen hjälper statistiken de som beslutar och de som arbetar att förstå hur det faktiskt är – om man väljer att vilja och våga förstå. Tyvärr är många siffror på de flesta håll negativa både vad gäller gudstjänster, dop, antalet kyrkotillhöriga och allt. Just därför är det viktigt att våga ställa diagnoserna och inte falla för frestelsen att bara vara glättigt överslätande typ det går dåligt men inte så dåligt som det skulle kunna ha gått. Ett exempel på denna sistnämnda attityd hittar man i denna artikel.

När statistik blir alltför dålig för ett hockeylag – Djurgården är här ett välkommet exempel – sparkar man coachen och byter folk i styrelsen. Det är inte säkert de individerna är de skyldiga men de är ansvariga. Och man måste ju göra något när man sjunker i tabellen. I en del församlingar – och på andra nivåer – borde man kanske pröva den metoden lite mer och inte fortsätta med det som är ack så vanligt: kicka de provokativa spelare som sticker ut genom att ”göra mål”.

In i statistikandet för Älvsby församling har jag idag lämnat in en redovisning av andakter och gudstjänster i folkhögskolans kapell. Förra året blev det 31 Veckomässor – ordinarie på tisdagar under höstterminen mestadels ledda av mig och mer tillfälliga i samband med korta kurser och då oftast ledda av andra – som samlade 523 kommunikanter. Sammanlagt 213 smärre andakter – 158 på morgonen, 9 runt lunch och 46 på kvällen – innebar i adderade tal 4234 deltagare (2546+323+1365). 10 andra ”större” gudstjänster gav 908 personer och summa summarum blev det under 2011 254 gudstjänster och andakter med 5665 medfirare.

Siffrorna av dessa slag tycker jag är intressanta att mäta men ännu intressantare att försöka förstå. Givetvis rör det sig här inte om fem och ett halvt tusen unika individer. Vad det handlar om är ju att några – en, två eller tre handfullar – deltar ofta, till exempel vid flera morgonböner i veckan. När 34 konfirmander i två veckor har andakt två till tre gånger dagligen rusar ju också siffrorna iväg. Räknar man ut snittet på mässorna blir det knappt 20 per gång men så många är vi som regel inte. Ett par tre ”stora” läger-nattvardsgångar gömmer sig i materialet.

Sådant är alltså viktigt att mäta – men ännu viktigare att tolka och först. År från år.

Klockan har nu passerat midnatt.
Temperaturmätaren ute visar på minus 33,2 grader.
Vitsen med det förstår jag inte alls!

Igår, fredag, var det Förintelsens minnesdag. På folkhögskolan uppmärksammar vi den varje år den 27 januari – eller på ett näraliggande datum om den 27:e skulle vara lördag eller söndag. Tyvärr är nog Älvsby folkhögskola den enda instansen i kommunen som varje år tar fasta på denna viktiga sak i en någotsånär organiserad form.

Det blev i år ungefär som förra året och några år dessförinnan*. Ändå blev det lite eljest då det nu var nya kvastar som sopade, alltså annat folk som hade ansvar för det som skedde. Vi är nu tre lärare** som vid var sitt tillfälle deltagit i ett så kallat Auschwitz-projekt tillsammans med Luleå stift och inom ramen för det projektet besökt förintelselägret som den 27 januari 1945 befriades av Röda Arméns 322:a Skyttedivision. Detta år var det arbetskamraten som senast gjort resan som tillsammans med en medresande elev ansvarade för ett två timmars gemensamt program för hela skolan. Jag och den tredje läraren – hon som reste först – fick detta år ta del av andras erfarenhet och intryck, inte själva ansvara. Lärorikt.

Det är viktigt att nazisternas folkmord, främst på judar men också på andra, hålls kvar i minnet. Viktigt är också att se och avslöja de mekanismer som låg bakom, idéerna och attityderna. Det är bara genom att hålla saken i minnet och lära av historiens svartaste ögonblick som kan vi urskilja och stå emot när svärtan åter gör sig påmind i form av antisemitism, dess kusin islamhatet*** eller annan särbehandling på grund av ras, religion, kön, åsikt eller annat.

Ropet från Auschwitz blir:
Det får inte hända igen!
Det får inte drabba judarna igen!
Det får inte drabba någon igen!

Ändå har vi sett och ser det hända på nytt och på nytt – också efter 1945. Irans president förnekar Förintelsen och skriker om att förinta Israel. Givetvis var det helt korrekt att en massa folk gick ut när stollen orerade om detta i FN:s Generalförsamling. Folkmordet i Rwanda lyfte världen skamligt nog inte ett finger för att stoppa. På Balkan folkmördades det också innan NATO ingrep. I Irak gasade Saddam Hussein kurder. I Nigeria och på många andra platser mördas människor bara för att de är kristna. Dessa brott mot mänskligheten är i kvantitet och systematik inte av samma grad som det nazisterna gjorde mot judar och andra – men andan är densamma.

Att rätt högtidlighålla Förintelsens minnesdag och rätt hedra de mördade är att stoppa folkmord där de sker men också att söka stämma i bäcken, inte bara i ån. Det bäckstämmandet handlar om att motarbeta främlingsfientlighet och rasism, förtryck och åtskillnad, demonisering och intolerans, ockupation och förtryck på vad sätt sådant än uppträder och var det än sker. Det handlar om att motarbeta ökad främlingsfientlighet och segregation här hemma i Sverige. Utomlands handlar det om Kina i Tibet, konflikten i Kongo, Israel på Västbanken****, president Assads förtryck i Syrien, amerikanska presidentaspiranters påstående att det inte finns några palestinier och mycket mycket mer. I alla de sammanhangen sker en systematisk avhumanisering och ett medvetet osynliggörande av andra och det är samma attityder som nazismen stod för – även när man inte massförintar folk.

Medicinen mot Förintelser och Förintelsernas förstadier är arbete för Sanning, Försoning, Rättvisa och Fred – det som i afrikanska kulturer kallas Ubuntu.

PS: Bilden till detta inlägg tog den arbetskamrat som ansvarade för årets temadag – en vägg i den judiska stadsdelen i Krakow. DS.

Rubrikens intressanta ordvändning kom ur köksradioapparaten i slutet av förra veckan. Jag tror det gällde nåt hockeylag på dekis men minns inte exakt vilket. Det kan i alla fall inte vara frågan om Skellefteå eller Luleå som nu toppar tabellen – vad jag vet. Bägge de lagen är hemmahörande i Luleå stift vilket gläder en hockeyintresserad nordkyrkling som jag. Att sympatiprioritera mellan lagen är dock inte svårt. Jag har ju varit norrbottning hela livet undantagandes summa fem års studieförskingring i Uppsala. Första tredjedelen av livet var jag ju till och med Luleå-bo vilket gör att det laget naturligtvis i alla matcher toppar min sympatilista. Fast släkten kommer från Staaan – alltså Skellefteå – så det laget blir tvåa, om än en god sådan, i mitt hjärta. I alla kamper utom mot Luleå hejar jag på Skellefteå.

Detta skrivna var ett profilerat ställningstagande från min sida. Jag hoppas att man i södra delen av stiftet inte tycker det är alltför olämpligt eller stötande. Dock går det inte att i det oändliga ducka och vara försiktig. Sanningen måste ju komma fram!

Fast nu kom jag nog bort från ämnet....

Spotta i ärmarna! var det ju.

Det har vi gjort. På jobbet alltså. Vi har spottat i ärmarna och utvärderat förra årets två varianter av Svenska kyrkans grundkurs. Av elevernas utvärderingar och våra egna erfarenheter har vi sammanställt vad vi ska ha med oss in i det fortsatta arbetet. Vi har lärt oss en del, vi lärare alltså, inte minst vad det är att ha kursen delvis på distans med arbete över internet.

Med det i ryggen har vi gått vidare och kavlat upp händerna och börjat planera de två grundkurser som kommer att starta första dagarna i September. De två – en ”klassisk” helfart under hösten och en halvfart med distansinslag för ett helt läsår – skall formas och marknadsföras nu så att man kan söka dem i vår. Ett viktigt, om än inte slutgiltigt, datum för att söka är den 15 april. Det är ett datum som gäller när man söker en massa efter-gymnasiala utbildningar och vi har det som en hållpunkt.

För vilka är Svenska kyrkans grundkurs en bra kurs?

1. För personer som funderar på att utbilda sig för att jobba i kyrkan.
Det måste vara första svaret eftersom det är för sådana kursen ursprungligen är formad. Tanken är att den skall ge en sådan introduktion vad gäller kunskap i Bibel, tro, gudstjänst, arbete i församling och en massa annat att man får hjälp att pröva sina egna tankar – både vad gäller den egna tron och kallelsen och om kyrkan är ens framtida yrkesplats. Elevernas utvärderingar över åren visar – och detta är inte skryt utan bara sant – att detta levereras. Flera säger Nu vet jag hur jag skall välja! Nu har jag fått kött på benen.

2. För sådana som söker kunskap om och utveckling av tron för egen del utan uttalade funderingar kring framtida utbildning och yrke.
Detta är en viktig målgrupp. De så kallade Sökarna alltså Eller Förkovrarna som jag också skulle kunna kalla dem. Grundkursen är inte skapad och utformad för det ändamålet – primärt. Då hade det ju varit en renodlad Bibel- eller Lärjunga- eller nåtliknande-skola. Men Grundkursen fungerar också för så kallade Sökare och Förkovrare. Utvärderingar visar – över åren – att många kommit vidare och utvecklats både i tro och i självinsikt.

3. För blandade åldrar.
Ålder är ju ingen speciell målgrupp men det är hela tiden frågan om en mix av åldrar – alltid två, ibland tre, generationer. En del har just tagit studenten och står i dörren till sitt vuxna liv med alla de val av utbildningar, tro och annat det för med sig. Andra rebootar sig – gör omstarter tror jag det betyder. De har med sig vuxenlivets erfarenheter – och ibland sår. Till den blandningen tillkommer ibland någon elev som åldersmässigt kunnat vara mormor till den yngste i gruppen – om man varit någotsånär het på gröten.

Och säkert finns mer att säga men jag gör det inte nu.
Inga nya definitiva beslut om Grundkursens har ännu tagits på nationell nivå.
Än gäller den för utbildning och till hösten kommer den att finnas i två utformningar på skolan.
På skolans hemsida finns mer information och sökformulär - här, här och här.

Du som behöver den eller tänker att du får glädje av den – spotta i ärmarna och Sök!
Och är den inte för dig – kavla upp händerna och tipsa folk!

Inläggets rubrik är det datum då jag på bloggen publicerade inlägget job på sin askhög - extended version. Läsaren kan – om intresse finns – gå tillbaka till det inlägget och läsa om ett skeende som gick igång för sex år sedan. Den analys jag då gjorde och som flera ansåg vara att måla f-n på väggen har visat sig i huvudsak riktig sånär som på att det hela tog lite längre tid än vad jag förutsåg. Tidsfördröjningen berodde på att det förslag som då lades fram fick så ofantligt mycket spö i olika remissinstanser så man var tvungen att arbeta genom frågorna på nytt.

Resultatet vad gäller en viktig sak i mitt arbete och i folkhögskolans liv verkar dock bli detsamma då det denna vår väntas beslut som leder till att det som idag kallas Svenska kyrkans grundkurs inte längre – från 2013 eller senast 2014 – kommer att vara ett led i utbildningen till präster, diakoner eller pedagoger i Svenska kyrkan. Att det skulle gå så har man väl mer och mer haft på känn men idag kom vad som verkar vara en avgörande information.

Vad innebär detta? Vad står vi inför – på sikt?
Framtid skall stöpas och problem skall lösas!

Ett märkbart kvantitetsbortfall av så kallade deltagarveckor – den sort en folkhögskola mäter sin verksamhet i – behöver kompenseras med nya kurser och nya kursdeltagare 2013 och framåt.
Grundkursen är en kvalitativ markör som gör att det blir synligt att skolan har Svenska kyrkan som huvudman. Den utgör när den finns på skolan något av en församling som gör det rimligt att förutom morgonböner också fira mässa en gång per vecka. För att sådant på några års sikt skall fortsätta att märkas behöver vi utveckla en tydligt kyrkligt inriktad så kallad lång kurs över minst en termin, gärna två.
Rent personligt känns rollen som präst på skolan och kunnandet som teolog påtagligt urgröpt utan den utmaning och de uppgifter som kommer från Grundkursen eller något motsvarande. Enkelt egenintresse innebär att något nytt måste utvecklas eller att jag på ett par års sikt byter uppdrag.

På fredag får vi sätta på oss kursutvecklarmössorna och börja fundera kring idéer om nya långa kurser typ Bibelskola eller Missionslinje eller nåt. Tips och önskemål mottages!
Imorgon – egentligen senare idag då klockan nu passerat midnatt – skall vi planera två grundkurser med start i månadsskiftet augusti-september.

Hösten 2012 och gissningsvis våren 2013 – kanske längre – är det fortfarande så att Svenska kyrkans grundkurs är ett obligatorium för utbildning och antagning till präst och diakon och möjlig även för andra - vid Älvsby folkhögskola.

Sådetså!

Höstterminen på folkhögskolan var en riktigt intensiv sak – faktiskt betydligt intensivare än vanligt. Så hade vi till exempel två varianter av Svenska kyrkans grundkurs. En var den vanliga kursen i klassisk stil vilket innebar 16 veckors studier/arbete på hel fart med flera boende på skolans internat. Samtidigt gick andra delen av den halvfartsform som rullat på sedan månadsskiftet januari-februari. Tanken bakom den varianten är att man genom 1+1+1+1+1+1+1=7 så kallade inneveckor och mellanliggande arbete hemma och över internet skall få något som motsvarar helfarten. I bägge dessa sammanhang hade jag lektioner – klassrum för helfarten, kontakt över nätet med halvfarten. Till detta finns Volontärlinjen i vilken jag har i snitt tre undervisningstimmar i veckan. Som skolpräst är jag dessutom ansvarig för mässor och att andakter leds – oftast av andra – fyra dagar i veckan. Och så skall det planeras och utvärderas och skissas och rådslås. Och i början av terminen var arbetslaget decimerat med en person som successivt återgick i uppgifterna under höstens gång.

Det var faktiskt en riktigt tjockt höst. Jag hann med det mesta men skall jag vara riktigt ärlig kan det nog vara så att kvaliteten inte riktigt blev som jag hade tänkt. Visst kom jag ner på fötterna men känner mig rejält urlakad. Direkta lektionsförberedelser fixade jag men en allmän förberedelse som består i att läsa böcker, ta del av facktidskrifter, följa med i olika frågor i kyrkan – sådant hade jag inte ork till. På bloggen – en liten hobby jag ändå unnar mig – syns detta på så sätt att hösten nästan inte alls gav inlägg under kategorierna Predikaren 12:12 och Exe-geten bräker, platser där jag brukar berätta om allmänförberedande saker jag läst.

Poff! sa det, och veckorna blev tomma. Vårterminen ser nämligen helt annorlunda ut.

Först och främst är det inga Grundkurser! Till hösten planerar vi att starta både en hel- och en halvfartskurs. Det extra vikarieansvaret jag hade är återlämnat. Mässor firas inte på skolan denna termin*. Enbart morgonböner tisdag till fredag 8.10. Enbart tre timmar med eleverna i Volontärgruppen återstår men om några veckor går de in i sin ”ute-period” och arbetet kommer att flyttas över till kontakter via internet.

Klagar jag?

Nej – det vore dumt att göra. Snedbalansen mellan höstar och vårar är det normala och denhär gången har det varit så onormalt normalt att jag borde känna mig belåten med lite respit. Men det är inte känslan. I stället har en viss nedstämdhet drabbat mig som egentligen kunde varva ner med lindrigare veckor och nu ha tid till läsning och eftertanke, ha möjlighet att lätta på den inre gasen ned till någon sorts normalvarv och kanske rentav plocka ut kompledigheten för konfafotbollen i augusti.  Men det är som om den där inre gasen hängt sig på nåt sätt. Tankemotorn varvar på – med en viss nedstämdhet som följd.

Och när det till detta kommer sådant som låg bakom inläggen ett blogginläggs öde och undersittarens öde eller skriverier om korkade bråk i kyrkan (Visby stift) eller nyheter om kompetenta kollegor som blir utlösta och tvingas att sluta eller material som anlände i höstas visar att Grundkursen som vi jobbar så hårt och helhjärtat med är ifrågasatt inom ramen för kyrkans framtida utbildningssystem och vi om ett tag skall överlägga kring den situationen – då blir jag inte mer uppåt. Faktiskt.
Så denna dag blev en seg dag.

Det här var ju inget kul blogginlägg!

Tur att Tyra finns!!
Idag berättade hon i telefon att hon på dagis åkt skidor.
Fullt begripligt sedan pappan översatt.

Tron växte under prövningar och Stigs prat

Imorgon – rättare sagt senare idag – är det lördag och jag har en arbetsfri dag. Eller nästan. Rimligen behöver jag nog ägna tid åt förberedelser. Söndag förmiddag skall jag ju predika i gudstjänsten på EFS i Älvsbyn. Om Johannes Döparen, profeter, profetior och vad allt det syftar till – när det begav sig innan och på Jesus tid och nu.

Det har alltså gått i ett svep i 12 arbetsdagar. I morgon behöver jag dock inte ställa väckarklockan. Sovmorgon alltså. En tillåten sådan till skillnad från i torsdags då det blev en sovis mer av en olyckshändelse.  Gjorde inte så mycket då jag inte hade några lektioner före lunch men jag hade tänkt sticka till skolan på morgonen i alla fall för en del skrivbordsgöra. Onsdag kväll glömde jag dra ut den pjopp som osäkrar väckarn. Pappersgöra i skrivbordsröra finns kvar att göra när jag saken vill röra skulle man kunna säga – om man vill poeta lite.

Mitt i denna svit av arbetsdagar, för en vecka sedan, hade vi den konfirmandfokuserade helg jag nämnt tidigare men inte på allvar skrivit om. Förrän nu. Nu när jag kan ta sovmorgon i morgon bitti.

Först skall då sägas, understrykas och ropas från taken:
Konfirmander är rejält viktigt och väldigt skitkul!
I vart fall tycker jag det. Jag vet att det finns prällater som inte vill ägna tid, krafter och lägerdygn till ungdomar i årskurs 8-9. Sådana fasoner tycker jag är saftigt skandalösa, både att en del inte vill och att de dessutom av styrning och arbetsledning tillåts att inte vilja. Hur påståenden av typen Jag har inte mitt hjärta i den verksamheten! kan anses begåvade och accepteras övergår mitt klena förstånd. Jag har hört att det till och med förekommer att blivande präster säger att de när de blir klara inte vill arbeta med ungdomar. Om sådant säger jag som björnen Baloo när Mowgli boxar honom på julafton: Tss, tss, tss! Störtlöjligt!

På lördag förmiddag förra veckan anlände 31 av 34 som fotbollskonfirmerat i augusti. Att så många valt att möta upp till återträff tyder rimligen på att de inte illtrivts alltför mycket. Tänkt var att de om lördagsförmiddagen skulle träna för att på eftermiddagen ha någon form av konfaaktivitet men kastbyte av programpunkter gjorde att ordningen blev tvärt om. Något konfigt först alltså.

Då fick de fick göra två saker – enskilt och i smågrupper.

Den enskilda övningen var ett blad med rutor att skriva i. Det som skulle skrivas var tankar på hur varit det innan, under och efter konfalägret med a) Tro och tankar kring Gud och Jesus och allt; b) Bön; c) Bibelläsning; d) Annat. Det skrivna skulle anonymt lämnas till mig – fungerar ju då som något av en utvärdering – men om de ville fick de sätta ut namnet. Om så gjordes gav jag i utsikt att jag kanske tar kontakt genom Facebooks meddelandefunktion eller nåt liknande för snack den vägen i saken.
De skrev i sina rutor. När de skrivit satte de sig fyra och fyra för att prata med varandra om det skrivna. Sedan lämnade de lapparna till mig för att få en ny uppgift i sina smågrupper.

Samtalet i smågrupperna redovisades alltså inte. De fick ha sitt samtal kring sakerna ifred. Men jag läste lapparna på eftermiddagen och de visade vad jag i och för sig redan anade. De absolut flesta hade lite, sällan eller aldrig innan konfan ägnat tankar åt tro, bön osv. Som vanliga ungdomar i det sekulariserade Sverige var kristen tro och praxis vita fläckar på kartan – innan. Under internatperioden var det givetvis mer men efterår har det för de flesta sjunkit tillbaka till nivån innan – eller ett snäpp mer. Ganska väntat.
Någon skrev ungefär: När man var här var det väl ingen match att tro. När man kom hem rann det som ut i sanden. Men nu här igen tar det som fart.
Slutsatsen av en sådan formulering visar hur viktigt det är med att bygga nätverk, kontakten med hemförsamlingen. Det behöver vi jobba på mer nästa år. Ett brev betyder så mycket sades det en gång i världen. Kanske är det sant – men tillräckligt betyder det inte.

I en ruta om hur det var under konfatiden stod det jag skrev överst:
Tron växte under prövningar och Stigs prat.
När jag läste det och de andra lapparna kände jag: Jodå! Jag kan köra ett år till!!

Den andra konfaliknande uppgiften de fick var att prata i smågrupperna om epistel- och evangelietexten för dagen efter – andra Advent. En två meningars sammanfattning till var och en av texterna plus en fråga skulle varje grupp lämna ifrån sig och det som stod på de lapparna blev tillsammans med Bibeltexterna stommen i den predikan jag höll i Älvsby kyrka på söndagen.

Träning, mat, lekar, stim och stoj fyllde resten av lördagen och efter en hyfsad natts sömn städades sovsalarna innan ett en knapp timmes konfaliknande samling på söndagsmorgonen. Och så till kyrkan som vi, då församlingen av julfestskäl flyttat sin gudstjänst till senare under dagen, lånat för en ”extra” gudstjänst. Dit hade också en del av de föräldrar som skulle hämta hem dem infunnit sig jämte en del vanliga Älvsbybor samt de konfirmander med föräldrar som är aktuella 2010. Sammanlagt typ 80 pers.
Det blev en fin gudstjänst – om man får säga så.

Efter gudstjänsten lunch på skolan och sedan något av en överlämning från 2011orna till 2012orna. Jag tror 2012orna märkte den tillgivenhet 2011orna hade till varandra, förstod att de tyckte de varit med om något positivt och att vi ledare tyckte om dem. Fick ett positivt intryck, liksom.

Konfafotboll 2012 har platser kvar. Om du som läser detta vet av någon som du tror kan ha glädje av att vara med – årskurs 8 eller äldre – så tipsa om hemsidan – här. Där finns all info och där anmäler man sig. Samt söker jobb som fritidsledare om man är 18 och äldre.

Nu har jag skrivit långt och vidlyftigt om förra helgens begivenhet.
Jag känner mig glad och tacksam, rentav hedrad av att ha fått vara med.
Konfirmander är rejält viktigt och väldigt skitkul!

Jag ska såhär runt midnatt på bloggen återge mina två senaste så kallade statusuppdateringar på Facebook. Vid 8-tiden söndag morgon skrev jag:
Igår återträff med Konfafotbollisarna (31/32 av 34/35 beroende på hur man räknar). Hemma drygt 21. Nu tillbaka till skolan för att se om den är kvar - förstahandsmål troligen nått - och de har sovit - andrahandsmål knappast intaget.
Diverse aktiviteter innan Gudstjänsten 11.00 i Älvsby kyrka. Där ansluter de som SKALL konfafotbolla sig 2012 – med föräldrar. Info och start med den gruppen under eftermiddagen.

Någon gång strax efter 19 samma dag:
Klockan 15 drygt var jag hemma och efter matlagning, en liten tupplur och lasagne är det dags att börja förbereda morgondagens lektioner. Eller skriva på bloggen. Eller läsa en bok. Eller titta på TV. Eller inget dera.

En ungdomskamrat numera bosatt i Umeå gav till det sista följande kommentar:
Röstar på det sista alternativet...

Så blev det! Rådet kom ju från en ledamot i Domkapitlet. Eller kanske före detta ledamot.
Jag skriver inte ikväll, medan allt är purfärskt i sinne och känslor, något om ett helt fantastisk veckoslut tillsammans med en ansenlig flock väldigt läckra ungdomar. Jag skriver inte ikväll om om samtal, lektioner och andra saker vi gjorde, om gudstjänsten vi firade eller om framtiden med nästa årgång. Jag väntar jag tills jag är bättre fokuserad och någotsånär kan göra dem rättvisa.

Mitt på dagen sitter jag på Pite Älvdals sjukhus i ett väntrum på våning 8. Madammen i mitt liv genomgår ett kirurgiskt ingrepp för att söka få åtgärdat en besvärande axel. Min uppgift för dagen är att förutom att vara hennes charmerande sällskap också tjänstgöra som narkosfyllechaufför från lasarettet och hem.

Efter att ha slunkit in och sällskappratat en stund med kompisarna i Sjukhuskyrkans personal tog jag mig till det väntrum där jag nu sitter och skriver detta blogginlägg. Jag har lap-top-jobbat med annat ett tag samt skrivit förra blogginlägget om Jerusalem-boken och börjar nu på ett nytt. Detta. Om jag hinner knappra klart innan madammen är klar vet jag inte. I alla händelser kommer jag inte att kunna lägga ut texten på bloggen förrän vi är hemma och jag kommer ut på nätet igen.

Rubriken på detta inlägg är en trajler för ett kommande inlägg som kommer att innehålla en predikan eller i alla fall nåt åt det hållet. Jag skall alltså skriva predikan sen – inte nu. Dessutom är det frågan om att skriva en predikan jag redan hållit – alltså i dubbel mening sen. En fusklapp med stödord satte jag samman innan jag predikade men vad som predikades måste jag skriva efteråt. Alltså sen. Och det ska jag göra sen. Inte nu.

Nu tänker jag i stället berätta om vad som kommer att hända i helgen. Alltså Andra helgen i Advent. Då ska jag också predika – något jag kanske återkommer till sen – men grejen och saken framför andra är att det skall vara en återträff för konfafotbollisarna från i somras. Av de strax över 30 som konfirmerades har knappt 30 beslutat komma för en reunion lördag-söndag med träning, konfalektion, gemenskap, andakt och gudstjänst. Kul. Jättekul.

Om gudstjänsten kan sägas att så enkelt som att bara haka på församlingens gudstjänst söndag klockan 11 i Älvsby kyrka blir det inte. Denna söndag har församlingen flyttat sin ordinarie gudstjänst – en Familje-sådan – till klockan 16 och då har ju återfallskonfisarna åkt hem. Alltså lånar vi kyrkan för en extra gudstjänst på den tid som de flesta upplever som ordinarie. Givetvis är den då inte stängd för andra än 2011-konfirmanderna. Tvärtom! De nyligen konfirmerade kommer att arbeta inför den under lördagen så den kommer att präglas av att de är just de som firar gudstjänst andra söndagen i Advent.

Då – klockan 11 – ansluter de konfirmander som anmält sig till Konfafotboll 2012 med föräldrar. 2012orna är (ännu) inte lika många som förra omgången men tjugo konfirmander är bra nog. De kommer således att fira en gudstjänst som deras föregångare varit med att forma och där jag fått förtroendet att dela med mig av vad jag andra söndagen i Advent tänker om Gud, Jesus å allt. Alltså predika. Om det blir kul kan jag inte svara på. Men att det är kul för mig att få finnas i sammanhanget är då alldeles säkert.

Efter gudstjänsten lunchar alla konfaknutna på folkhögskolan och veterankonfirmanderna passar symboliskt bollen till de nya och reser sedan hem. Efter lunch startar vi så den kontakt och påverkanstid som leder till konfirmation i augusti nästa år.

Konfafotboll har en egen hemsida – här. Om hur det varit de två tidigare åren har jag då och då skrivit på bloggen. Kolla under rubriken Arkiv främst under Augusti 2010 respektive 2011 så finns ett antal inlägg som avslöjar hur kul jag som både överviktig och överårig gubbe tycker det är med ungdomar.

Och just nu (13.40) kom en personal och meddelade att madammen håller på att kvickna till.

Tillägg vid 22.tiden:
Hemma ca 18, mat, diverse TV, Skellefteå-Luleå med Lulevinst, blogg- och nätsurfande.

Två avlånga saker...
Men om vad?
Föreslå gärna!

När jag var barn fick jag läsa stickbeskrivningar för min mamma. Hon var synskadad och kunde inte själv läsa hur tröjframställningen var arrangerad men sedan hon väl blivit informerad satt saken i fingrarna och stickorna slamrade mot varandra.
Lägg upp 36 meter på stickor 3½ kunde jag säga när jag läste.
Meter? Det är maskor! sade min hulda moder.
Bokstaven m är väl meter! envisades jag.
Jaja! Läs vidare! - suckande.
Då gjorde jag det: en avig, tre räta, en avig tre räta, två aviga en rät i tolv varv – typ.
Just detta monotona avig-rät-avig-rät-avig-rät har satt sig i skallen.

I morse var jag med om något lite avigt men som på ett förunderligt sätt var så rätt. Detta fast jag aldrig varit med om det förr trots att jag är 58 år ung och varit präst sedan jag var 25 och dessutom under hela den tiden alltid tyckt om att vrida lite på saker och ting. Jag älskar att flytta om tankar till oväntade sammanhang eller medvetet vinkla ord och saker lite bakvänt eller eljest. Ett exempel på sådant är min oböjliga lust att för gudstjänster runt Midsommar välja psalmer med text och/eller melodi med julklang*. Att föreslå stilla-veckan-psalmer till Första Advent svarar mot samma drift. En bister sanning är att jag inte alltid, egentligen väldigt sällan, faktiskt nästan aldrig, fått musikernas gehör för sådan takt och ton.

På 58 respektive 33 år har psalmen 190 – Bred dina vida vingar – i min värld alltid varit något som sjungits på kvällskvisten. I gamla psalmboken fanns den – men med nummer 451 – under rubriken Afton och i den nya psalmboken från 1986 är det på samma vis. Gonattpsalm i hemmet, vid sammankomster i församlingen och aftonböner och nattningar på läger – typ. Men också en begravningspsalm. Faktiskt. Under den tid jag var församlingspräst slog den inte på något vis anhöriga-önskar-rekordet som Lina Sandell hade med sin Blott en dag, ett ögonblick i sänder, men Bred dina vida fanns i alla fall på sorgehusens topp tio – om man får uttrycka sig så vanvördigt.

Kvällar och begravningar är avslutningslägen – typ. De är den psalmens kontexter, ett teologiskt pretto-ord som betyder sammanhang. Eller Sitz im Leben som det skulle heta på exegetiska, en annan speciell teologisk-akademisk dialekt, och mena samma sak. Livsmiljö - typ.

Och så i morse har en av grundkursens elever valt 190 till morgonpsalm. Så bakvänt! Vilken avig tanke – om man talar stickbeskrivningska. Och vilken rät(t) mening den då fick!! Den blev klockrent en tonsatt bön för att leva dagen under Guds beskydd, i trygghet, i Guds nåd, i förlåtelse, med en god vilja tills det är dags att genom sömnen hämta kraft till en ny dag.

Psalm 190 är en morgonpsalm!
Bara så ni vet!!

Ikväll har jag haft kul. Känner mig enormt glad och stolt. Denna gång handlar det dock inte om mina barn eller mitt barnbarn. Jag är glad och stolt ändå över att få ha att göra med de människor som fixat till kvällen med temat Våga älska mångfald som blev en toppenkväll!!

Våga älska mångfald var (ännu) en mångkulturell och mångnationell grej på folkhögskolan. Vi försöker ha mycket sån´t men denhär gången var allt påhittat och planerat av en grupp elever som utifrån kontakter med organisationen Peaceworks (som bland annat arbetar med volontär-kontakter kors och tvärs i världen) tagit initiativ till att bilda en förening som hakat på projektet Sprid. Med egen motor och givetvis med skolans uppmuntran arrangerade de ett lokalt antirasistiskt och integrationsfrämjande party som drog mer än 60 pers – jag gjorde en snabbräkning.

Hur det var tänkt kan du läsa här (tills folkhögskolans webbsida byter förstainnehåll).
Hur det blev kan du se – med många läckra bilder! – och läsa här.
Piteå-tidningen var också på plats men till den kan jag länka tidigast i morgon.

Och som sagt: Det var en elevgrej med ett 20tal inblandade från flera undervisningsgrupper som på egna initiativ valt att jobba extra med saken mycket utöver schemat.
Sådant är hoppingivande, glädjande och boostar stolthet.

Succé!!

I morse när jag kom till jobbet möttes jag av en ivrig arbetskamrat:
Stig! Vaknade med en tanke. Har mäjlat det till dig. Det gäller projektet. Man skulle kunna…
Och så fortsatte hon berätta.

Jag gillar energismittare som vaknar med en tanke. Sådant ska man ta till vara. Jag gillar att det vaknas med utvecklingsdriv och engagemangsglöd. Det ger fart och verksamhetsutveckling. Jag gillar att det finns arbetskamrater – OBS: pluralen – som sprider energi. De är guld värda. Speciellt nu när jag själv såhär mitt i hösten efter tre intensiva månader* känner mig en liten smula jättesliten och inte speciellt tankerik för egen del.

Egentligen känner jag inte riktigt igen mig själv eftersom jag själv ofta brukar vakna med en tanke. Om jag då med mina tankar då ger andra energi eller bara gör dem trötta kan det nog råda delade meningar om. Jag uppfattas nog ibland med olika förslag och infallsvinklar och konsekvensdragningar i det oändliga som tröttsamt otålig, missnöjd och kritisk även om det inte är min avsikt. Vara hur det vill med det anser jag i alla händelser att det är viktigt att folk kommer med idéer. Många idéer. Om de är bra eller dåliga blir en andrahandsfråga när man diskuterar vad man skall göra av dem. Själva flödet är viktigt** och då jag nu för egen del känner mig ovanligt idéfattig blir det jätteviktigt att andra har det driv som gör att de vaknar med en tanke.

Denna vecka har vi haft bägge varianterna av Svenska kyrkans grundkurs inne på skolan. De som går kursen på halv fart och distans kom i söndags förmiddag och for idag. Helfartarna gör en mer vanlig måndag-fredag-vecka. Gemensamt schema till en del, var för sig till en del.

Samtidigt pågår Kyrkomötet med dryftande av små och ännu smärre frågor där bara en trots sin futtiga anda och petiga detaljfixering oförtjänt tilldrar sig medias uppmärksamhet – jag menar här kyrkliga medias. Den gemensamma (s)- och (c)-motionen som i en vanlig röd-grön*** ton av kyrkopolitiskt trospolisiärt kontrollnit vill säkra ett totalt framtida tvång för präster att axla Kammarkollegiets statligt myndighetsuppdrag får en artikel här. Jag varken somnar eller vaknar med tankar kring de två partiernas populistiska ap-spel. Tycker bara motionärernas intoleranta mediakåthet är så patetisk.

Nästa vecka har skolan lov. Veckan därpå skall jag också vara ledig – komp. Kanske kommer jag då på nytt att vakna med en och annan tanke. Värd att blogga om? Vem vet.

Jag är i Jäkkvik och det är tisdag kväll runt 23 på kvällen. En lång dags långa färder har nått sitt slut. Aftonbön är bedd i kapellet – därifrån bilden – och kvällsfikat fikat. Två grundkurser på plats.
Fast det började i morse. Egentligen igår då bägge de varianter av Svenska kyrkans grundkurs som studerar vid folkhögskolan sorterade in sig i bilar och for till fjälls. Vi brukar göra så andra veckan höst-terminernas helfartskurs är inne. I år anslöt också den ½-fartskurs på modifierad distans som är här för sin femte så kallade innevecka – de påbörjade sitt arbete i början av året.

Men jag förblev hemma igår då jag hade annat inbokat idag. Två sammanträden.
Detta innebar att jag satte mig i fordonet 06.15 i morse för att styra kosan till Skellefteå varifrån och varuti jag skulle sammanträda för fulla muggar. 08.00 rådslag över videolänk kring kurs- och fortbildningsfrågor med systerfolkhögskolan Edelvik, studieförbundet SENSUS och Stiftskansliet. Viktigt. Sedan klockan 10-14.30 stor planering inför stiftets Internationella dag i Älvsbyn den 11 februari nästa år. 14.30 i bilen igen och 27 mil senare framme för att ansluta till eleverna och arbetskamrat i Jäkkvik. Sammanlagt ungefär 40 mil alltså. Och 16½ timmars arbetsdag – ungefär.

Blev något viktigt gjort?
Sammanträden i sig är ingen garanti för viktigheter men jag tror nog det blev vettigt. Bilkörning är riktigt död tid men man tänker en del som man sedan har glömt när det kommer fram till att man skall skriva mer det man tänkt angående kommande föredrag, lektioner osv. Så lite blandat blir det.

Hoppas vädret blir utevänligt i morgon.

Hur många dagar i veckan skall man arbeta?
Sex dagar skall du arbeta och förrätta dina sysslor men den sjunde dagen är en Herrens sabbat! är ett svar som står i Den Goda Boken, fritt citerat ur minnet och därför troligen i 1917 års översättning.
Femdagarsvecka är väl vad som gäller! säger lagar och avtal. Dessutom i normalfallet måndag till fredag mellan åtta och fem.

Först i detta filosofiska ämne kan då sägas att Bibelbudet näppeligen inte avser lönearbetet på en arbetsplats med egen kontorsplats eller invid en apparat av något slag. I Biblisk tid torde inte gränsen mellan arbete och liv varit lika skarpt dragen som den numera är. Arbete typ produktion av ett eller annat slag och sysslor typ städa, fixa och dona och ansa rabatter låg som närmare varandra då. Som för bönder ungefär – alltså ingen tokdragen gräns mellan arbete och liv. Och då behövs definitivt sex dagar – särskilt om man lönearbetar fem.

Sedan i detta filosofiska ämne kan då sägas att det denna höst är det väldigt mycket att göra – i arbetet på jobbet alltså. Sysslor av arten gräsklippning, lingonplockning, fara-till-Piteå-för-att-titta-på-sängar-att-nyanskaffa och andra saker att ägna den så kallade fritiden till vill som inte bli av – eller så inkräktar det på arbetsuppgifterna eller den tänkta fri- eller sabbatstiden.

Myckenheten av knog på jobbet beror på att vi är kort om folk.
På den så kallade kyrksidan – också kallad tre-noll-sex efter sektorns kostnadsställenummer - är vi fyra individer av vilka det sedan arbetsuppgifter strimlats med andra sektorer av skolan utmäts ungefär 2,8 veckoarbetstid. Jag har i detta ungefär 20% på Allmän linje inklusive Volontär, 20% i skolgemensamma aktiviteter och ansvar samt 80% på kyrksidan. I normalfallet. Nu är det mer av ett extremfall eftersom kyrksidans sammanhållare och enda 100%ing inte är i tjänst – detta av helt legitima skäl. Och då blir det råddigt! Mycket att göra. Viktigt att då välja vad. Prioriteringar alltså.

Mellanstick: Läsaren må här inte tro att jag med denna berättelse vill gnöla över förhållanden på jobbet – bort det. Alla kamrater tar i och hjälps åt och god gemenskap råder. Men prioriteringar måste göras. I helheten och av mig. Det är ämnet för mina funderingar. Slut på mellansticket.

Så var lägger jag helst krutet?? Administrativa nödvändigheter? Elevkontakter? Lektionerna jag skall ha? Att svara på utöver-åtta-till-fem-uppdragen med att resa till Haparanda och hålla Bibelföredrag på ett ungdomsläger? Eller söka organisera återträffar för konfafotbollisarna jag berättat om förr? Eller fundera över nya kurs- och utbildningsidéer? Var lägger jag krutet?

Och vad betyder det att jag skriver om saken vid ett-tiden natten mellan lördag och söndag?
Att jag har svårt att koppla av uppdragen?
Troligen.

Igår kväll när jag skrev om känguruer, björnar och äjliens nämnde jag inte en annan gladighet den gångna veckan. Jag kom att tänka på den när jag i dörren till en godisaffär stötte på en av de tjejer som konfirmerades för ett par veckor sedan som inte bara hälsade avmätt utan stannade till och pratade ett par minuter - undrade varför jag var i Luleå, typ. Och vilken film jag skulle se/sett.

För att kunna länka till den glada saken letade jag igår på Piteå-Tidningens webb men fann den inte – den till tidningen insända gruppbilden av konfafotbollisarna 2011.
Men i jobb-e-posten fanns de, de bilder som en av konfamorsorna* tog som ”officiella” gruppbilder. Jag valde en av de så kallade busbilderna och sände den till tidningen. Det finns givetvis också bilder som på ett mer vanligt vis är mer städade och uppsträckta men det blev denna som visar ett gäng som har kul tillsammans – och så var det.

Skolan har startat. Alltså höstterminen vid Älvsby folkhögskola. Igår den 22:a var officiell terminsstart samtidigt som madammen i mitt liv fyllde år. Sakerna givetvis egentligen inte alls med varandra att göra.

De flesta kurserna startade igår – Allmänna linjen, Körkort, Möbel, Yrkesvägen och Volontär. Fast alla kommer som inte första dagen utan det droppar in folk lite efterhand. På onsdag – alltså i morgon – startar gymnasiet och in väller därmed de skidelever som bor och tränar på skolan men studerar i kommunal regi. På måndag i nästa vecka kommer Grundkursen och veckan därpå ansluter under en vecka i Jäkkvik den halv-farts-grundkurs som började sitt arbete strax efter nyår. Och så har SFI-verksamheten pågått i skolans lokaler sedan den 3/8.
De där människorna som skall studera kommer alltså i vågor. Jag får svårt att avgöra om jag är på gång eller inte – med elevkontakterna alltså. Att vi är på gång vet jag mycket väl. Vi har sjukskrivna medarbetare så det är hur mycket som helst att göra.

Till detta skolreportage skall också läggas upplysningen att arbetsplatsen planerar att utrusta mig med en ny bärbar dator. Den jag haft ett antal år går så sakta, så sakta, så sakta. I våras började den meta-tabletts-drivna apparaten ta 35 minuter på sig att komma igång och hitta nätverket. Jag slog alltså på det vid ½8-tiden, gick och tog en kaffe och sedan till skolans morgonbön. När allt det var klart var datorn klar. I arbetsdagens andra ända tog grunkan en kvart på sig att läsa in inställningar och sedan stänga av och vara möjlig att bära hem för att vara arbetsredskap någon stund på kvällskulan. Inemot en halv arbetsdag i veckan blev min väntetid på de arma maskinen.
Men nu ska jag få nytt. Nåt så in i själva hästvägen vasst, sägs det.

I förrgår var det konfirmation och hopplock – allt efterarbete dock inte klart – efter drygt 16 dagars intensivt arbete. Normalarbetstiden var 8-19 (ca) samt några kvällar och 3 nätter. Fast ska man vara noga blev det 14 dagars arbete eftersom jag ju fick en ledig dag under var och en av de två veckorna. Som framgått av tidigare inlägg upplevde jag konfafotbollen både inspirerande och meningsfull, nästan euforiskt, men onekligen blev gårdagen något av en bakis-dag.

Men idag var det dags att ta nya tag. Egentligen var det tänkt att jag skulle varit kompledig denna och nästa vecka och skolan skulle få ha sitt lärarrådslag och terminsstart utan mig. På grund av sjukledighet i arbetslaget måste jag dock ha kompen innestående ett tag till. Detta grämer mig inte speciellt mycket för egen del då situationen har helt legitima orsaker. Däremot bekymrar det mig ganska mycket att vi kommer att vara underbemannade i de uppgifter som ligger framför. En tredjedel av ”kyrk-sidan” blir frånvarande och det är definitivt inte tvärlätt att ersätta det bortfallet. Lite av vikarieroll kommer att åvila mig och jag ser inte konturerna av den situationen (ännu).

Då dagen var en regnig dag gick jag till skolan vid lunchtid för att böra försöka bena i saken. Jag var hemma vid 17 och fann mig efter 18-tiden ganska låg i humöret. Rejält bekymrad – faktiskt. Visste att jag borde satt mig med en stor bunt hemburna scheman och annat att konstruera om och göra men kom mig bara inte för. Kände bara den oöverblickbarhet som just nu finns.

Efter ett par timmars depp zappade jag håglöst bland TV-kanalerna och landade på i TV11 som för att lyfta mitt humör sände filmen Freedom writers. I maj för drygt två år sedan såg jag den och skrev om den i inlägget pedagogik+annat – läs där om filmen. Jag vet inte om den återkommer i 11an men annars finns den väl på bibliotek eller tillgänglig på annat sätt och jag rekommenderar den varmt. Gjorde mig på klart bättre humör, mer beslutsam och gav åtminstone känslan av att det här ska vi klara av med engagemang och hårt arbete.

Bra för i morgon har vi personaldagar...

Att något är grymt eller någon är grym betyder numera inte alls samma sak som förr. Då var till exempel SS grymma i Auschwitz. Att låta folk svälta ihjäl var grymt. Förutom att grislätet kallades grymt. Så är det inte nu. Orden har fått en annan betydelse och då en positiv sådan.

Ni är grymma! betyder ni är bra, fantastiska eller nåt sånt. Pratar man om ett grymt läger betyder det inte nödvändigtvis Auschwitz utan kan lika gärna handla om ett konfirmandläger på Älvsby folkhögskola med lilla jag som lägerkommendant – eller i vart fall en av dem.

I två grymma veckor har vi haft ett grymt läger som avslutats idag med en grym gudstjänst i en grymt fullsatt Älvsby kyrka med ett efterföljande grymt fika med en grymt massa tårta som alla grymma konfirmander slogs om att få en grym bit till av. Grymt grymt alltså – eller lika gärna nöff, nöff.

Konfafotboll 2011 är över nu.

Alltså lägret och den intensiva delen. Uppföljning och fortsatta kontakter återstår givetvis. Men just nu, söndag kväll, sitter jag njutbart nöjd efter de två grymma veckorna.

Det var 34 konfirmander idag i Älvsby kyrka*. I Mässa med konfirmation i fullsatt hus. Nästan 400 och ett 110-tal valde att också kommunicera – alltså ta del av Kristi kropp och blod i Mässan.
Och det blev en tät gudstjänst – om läsaren förstår vad jag menar. Seriösa ungdomar som frimodigt visade sina anhöriga på personer ur Gamla testamentet, ett par av Jesus under i dramatiserad form och Jesus sista vecka i detalj – alltså hans lidande, död och uppståndelse.
Och sång!! av hjärtans lust och gamman.

Egentligen förvånar det mig att psalm 235 år efter år blir så populär bland tonåringar. Pärleporten jämt och ständigt! Fast lite upphottad blir den ju kul. Särskilt att upprepa ...så att jag kan komma in med ett till ...komma in – idag utvidgat till ...komma in till pappa**.

En kollega med tjänst i Älvsby församling – när hon nämns på min blogg brukar hon betecknas brunetten – coachade ungdomarna i själva konfirmationen och jag bar uppdraget att vara celebrant, alltså hålla samman själva Mässan.

Inför den i mitt beredelseord – detta skedde efter själva konfirmationen – anknöt jag just till den nyss sjungna 235an. Betonade att Jesus öppnat (pärle)porten för alla, för hela världen. Och gjort det med sin död och uppståndelse.
Gå in genom den trånga porten är då hans uppmaning till oss – faktiskt denna söndags evangelietext. Detta är viktigt eftersom Gud inte kollektivansluter folk till himlen utan bara ställer saken i ordning. Öppnar porten. Och så uppmanar oss att ta till vara detta. Ungefär som en spelare som gör den helt avgörande löpningen och sedan slår drömpassningen som man måste ta ner på bröstet – med hjärtat – och sedan sätta i mål.
Gå in genom porten är alltså ett val. Bekänna och be om förlåtelse samt ta emot Jesus kropp och blod är ett sätt att göra detta. Och det är öppet för alla.
Ungefär så sa jag.

Sedan efter gudstjänsten fika och kramring på skolan. 300 tårtbitar – typ. Och nu är konfirmanderna hemma och jag kan ärligt denna söndagskväll säga att jag nog blir lite trött av konfirmander – sex dagar i veckan och en och annan natt. Men jag blir inte trött på dom!! Trött av, inte på, alltså. Egentligen har jag nog ett av världens grymmaste jobb som innebär att jag fått ha med dessa ungdomar att göra – som helt enkelt är grymma.

Bilden? White-board-tavlan avfotograferad vid planeringen 10:e mars. Vi följde planen.

I arla söndagsmorgonväkten, innan jag pilar iväg till folkhögskolan och kyrkan och folkhögskolan igen, meddelar jag i all enkelhet den trogna och spontana läsekretsen, att om tre timmar skall i Mässa med konfirmation i nyss nämnda för gudstjänst invigda snart tvåhundra år gamla och idag troligen till bristningsgränsen fyllde kyrkorum, trettiofem vitklädda personer konfirmeras.
Om tolv timmar kanske jag återuppträder på bloggandets arena...

Just nu fylls tiden och engagemanget av årets upplaga av konfafotboll. När ett och annat avhopp skett landande vi på 34 konfirmander och sju ledare under lite drygt två veckor på folkhögskolan.
Det blir långa dagar. Och ganska tröttande för både deltagare och ungdomar. Fyra timmars konfa och fyra timmars fotbollsträning varje dag är grundschemat*. Det blir intensivt hela tiden. Och kul.

Det är ett bra gäng ungdomar. Surriga givetvis! Surriga är nog bara förnamnet. Men de är roliga, positiva, trevliga på alla sätt. Lite speciella är de nog då de i flera år hållit på med lagidrott och har det som brinnande intresse. Det innebär att de är mycket fysiskt aktiva men framför allt att de fungerar mycket bra i grupp. De kan sätta laget före jaget – typ. Ta instruktioner. Samarbeta. Sådant är det minsann inte alla tonåringar (och vuxna) som kan.

Ledarteamet är också bra sammansatt för både avancerad fotbollsträning i teknik och taktik, omväxlande fritidsaktiviteter och konfatid med vad jag skulle vilja kalla rejält och centralt innehåll. Två veckoslut under våren har det varit och nu drygt två veckor i sommar.

Jag tycker det är både inspirerande och meningsfullt. Lite får man dock stå ut med. Så blev jag till exempel för ett par kvällar sedan när en uteaktivitet innebar en lagtävling i att få fram vissa saker tvärt rekryterad av en av grupperna till att vara deras trädgårdstomte. Vi är ju i trädgården och du ser… – resten fattar läsaren. Dessutom fick de gruppen med mig som insamlat objekt också ett armbandsur på köpet.

Nu när jag skriver detta har vi haft en timmes så kallad lektion – om födelseberättelserna i Matteus respektive Lukas evangelier. Jag har sedan konfirmanderna gått till träning passat på att fixa ett repetitionsblad om Gamla testamentet, Buden, saker som hände kring och med Jesus och en del om vad han sa, bönen Vår Fader samt inledningen på Trosbekännelsen. Det bladet skall tillsammans med en annan genomgång drabba dem i ett par timmar efter lunch innan det är dags för nästa fotbollspass. Och så gör vi undervisningsfinal för dagen mellan 18 och 19 – kommer då att se närmare på den gudstjänst vi ansluter till i Älvsby kyrka imorgon klockan 11.

Slitigt? Jo, faktiskt lite. Långa dagar (och nätter ibland) med möjligheten att (kanske) ta en ledig dag i veckan. Jag erkänner att jag nog blir lite trött av dem – men inte på dem. De är ju så härliga att ha att göra med – tycker jag som stillsamt närmar mig 60-årsstrecket.