stigstrombergsson

Varje år vid denna tid sammanställer församlingarna i Svenska kyrkan statistik för det år som just förlupit. Från lokal nivå rapporteras detta in till någon sorts central och sedan produceras kolumner, värden och diagram till fasa och glädje för tabellbitare och tendenstolkare. Svenska kyrkan gör detta faktasamlande bra. Jag tror det är viktigt att på allvar jaga siffror och vara lite statistikfixerad.

Missförstå mig nu rätt! Givetvis skall man inte jaga siffror genom att arrangera publikdragande verksamhet och jippon av olika sorter bara för att få upp talen. Det är inte en rätt väg, bara en lätt. Gör man så blir det drop-in-vigslar och drop-in-dop ägnade att fixa upp statistiken – tendenser man sett i ett mellansvenskt stift förra året.  Om drop-dead-cermonier vid massgravar står på kö vet jag inte. Jag tycker hur som helst att drop-agerandet är att banalisera sakerna mer än lämpligt.  Extra korkat blir det när det gäller dopet som till skillnad från de andra två kyrkliga handlingarna är ett sakrament, en helig handling, som Jesus själv uppmanat till och gett innebörden åt och som har en avgörande betydelse för den kristna kyrkan och för att som individ vara kristen.

Ändå är sifferjakten viktig för att få fram ett material att tolka och för att kunna förstå vad som sker. På nationell nivå är det viktigt men framför allt lokalt. I församlingen hjälper statistiken de som beslutar och de som arbetar att förstå hur det faktiskt är – om man väljer att vilja och våga förstå. Tyvärr är många siffror på de flesta håll negativa både vad gäller gudstjänster, dop, antalet kyrkotillhöriga och allt. Just därför är det viktigt att våga ställa diagnoserna och inte falla för frestelsen att bara vara glättigt överslätande typ det går dåligt men inte så dåligt som det skulle kunna ha gått. Ett exempel på denna sistnämnda attityd hittar man i denna artikel.

När statistik blir alltför dålig för ett hockeylag – Djurgården är här ett välkommet exempel – sparkar man coachen och byter folk i styrelsen. Det är inte säkert de individerna är de skyldiga men de är ansvariga. Och man måste ju göra något när man sjunker i tabellen. I en del församlingar – och på andra nivåer – borde man kanske pröva den metoden lite mer och inte fortsätta med det som är ack så vanligt: kicka de provokativa spelare som sticker ut genom att ”göra mål”.

In i statistikandet för Älvsby församling har jag idag lämnat in en redovisning av andakter och gudstjänster i folkhögskolans kapell. Förra året blev det 31 Veckomässor – ordinarie på tisdagar under höstterminen mestadels ledda av mig och mer tillfälliga i samband med korta kurser och då oftast ledda av andra – som samlade 523 kommunikanter. Sammanlagt 213 smärre andakter – 158 på morgonen, 9 runt lunch och 46 på kvällen – innebar i adderade tal 4234 deltagare (2546+323+1365). 10 andra ”större” gudstjänster gav 908 personer och summa summarum blev det under 2011 254 gudstjänster och andakter med 5665 medfirare.

Siffrorna av dessa slag tycker jag är intressanta att mäta men ännu intressantare att försöka förstå. Givetvis rör det sig här inte om fem och ett halvt tusen unika individer. Vad det handlar om är ju att några – en, två eller tre handfullar – deltar ofta, till exempel vid flera morgonböner i veckan. När 34 konfirmander i två veckor har andakt två till tre gånger dagligen rusar ju också siffrorna iväg. Räknar man ut snittet på mässorna blir det knappt 20 per gång men så många är vi som regel inte. Ett par tre ”stora” läger-nattvardsgångar gömmer sig i materialet.

Sådant är alltså viktigt att mäta – men ännu viktigare att tolka och först. År från år.

Klockan har nu passerat midnatt.
Temperaturmätaren ute visar på minus 33,2 grader.
Vitsen med det förstår jag inte alls!